Förnyelse hasta, o älskade brud

Ylva Johansson ser ut att kandidera till jobbet som ny S-ledare. Detta kommenterade jag på SvDs ledarsida den 28 december, genom att konstatera att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Socialdemokraterna väljer inte sina ledare, de kröner dem. Som utomstående ska man kanske inte peta i det förhållandet, men man kan ju ändå konstatera att det torde ha en förstelnande effekt på politiken. Den nye ledaren får aldrig något uttalat mandat att förändra.

I MP, däremot, röstas de nya ledarna fram just på grundval av agenda och framtoning.

Om man, som undertecknad, tror att Sverige skulle må bättre om oppositionen leddes av en fungerande socialdemokrati, så är förnyelse av partiet angeläget. Och därför skriver man gång på gång artiklar om att S borde välja ny ledare i öppenhet.

Men, man ska som sagt vara försiktig med önskningar.

Nu deklarerar Ylva Johansson sitt intresse att ”vara med och leda partiet”, som hon formulerade det i en TT-intervju.

Johansson är ingen nykomling. Som tidigare skolminister och därefter biträdande socialminister har hon gedigen erfarenhet, vilket förstås kan vara lämpligt på många sätt. Men hon har ju samtidigt ansvarat för just de områden där S måste förnya sig för att komma i takt med väljarna och verkligheten. Hon är så att säga problemet och inte lösningen.

Att Johansson, av alla, är först och ivrigast att räcka upp handen säger en del om partiets svårigheter.

Så för en gångs skull får man väl vara tacksam att S gör som de gör, och att den som visar intresse aldrig kan komma på fråga.