Insnöad, jag?

Ett annorlunda och oplanerat julfirande blev ingången i min text på SvDs ledarsida den 27 december.

Flyget blev inställt. Vilket var lika bra. Planet innan blev omdirigerat till Göteborg, och därifrån fick de stackarna åka vidare med buss. Hade flyget ändå gått, hade man inte kommit längre än till ankomsthallen. Släktingarna var insnöade i sina respektive hus, och kunde inte komma och hämta. Åldringar evakuerades med bandvagn.

Hur det än gick för paret i den heliga skrift så är julen ingen lämplig tid att hatta land och rike runt när man är höggravid. I synnerhet inte i snö och 20 sekundmeter. Så vi stannade i Stockholm.

Vad gör man, när allt som planerats ställs på ända?

Några lika insnöade vänner kom över på en snabbt ihopsvängd uppesittarkväll. Chorizo, merguez, harissa och dijon fungerar utmärkt som julkorv.

Promenaden på julaftonsförmiddagen i Hagaparken, där snön förstärker trädens konturer, kändes vacker som en vandring i en serie japanska träsnitt.

Kusinerna, som hört om vår belägenhet, bjöd in oss. Hemgjorda sillar, laxar, pastejer och skinkor, mumma och Linie aquavit. Efter att räven raskat oss runt granen, från fyra små barn och ända upp till gammelmormor, smög vi oss in till stan. Midnattsmässa i Adolf Fredrik.

Just nu är Sverige fyllt av liknande berättelser. Om folk som suttit fast i stillastående tåg, där någon har trollat fram en burk sill ur väskan, någon annan en laddning köttbullar, och julen har infunnit sig. Om folk som tagit upp Stilla natt på flygplatsen.

Många kan uppleva traditionen som ett fängelse. Och visst kan traditioner vara begränsande. Men när man plötsligt berövas traditionen, vill man omedelbart återskapa den. Det är ju inget som säger att man måste ha en högtid exakt den 24 december, och att den högtiden ska innehålla en viss uppställning födoämnen, och att nära och kära ska närvara. Ändå är allt annat otänkbart. Traditionen är en så stor del av ens identitet att den inte går att tänka bort.

Kanske går det heller inte att tänka nytt utan att utgå från traditionen.

Varefter Moderna museets text om Viktor Kopps chokladmåleri får utgöra exempel på hur det kan gå med nytänkandet om man klippt banden till traditionen.

Kul, tyckte alla släktingar och vänner vars jul jag exploaterade i texten. Begåvat, tyckte Axess.