En givandets högtid

På juldagen skrev jag om gåvor och civilsamhällets kraft på SvD.se.

Det finns en ideologisk dimension i civilsamhället som en borgerlig regering borde begripa. Ett starkt civilsamhälle är ett skydd mot en klåfingrig statsmakt. Det kan låta fånigt att säga sådant idag, men för bara några decennier sedan så var det ett problem på riktigt, och samhället kan svänga snabbt. Vi vill inte ha ett DDR-Sverige, och ett starkt civilsamhälle är ett skydd mot att sådana tendenser återkommer.

Det finns också en ekonomisk aspekt, som man kan tycka att åtminstone nuvarande regering borde inse. Om föreningslivet, eller kulturlivet, eller Idrottssverige, ska kunna expandera i framtiden så kan det inte ske genom mer offentliga pengar. Den demografiska utmaningen, där allt färre arbetande ska ombesörja välfärden för en allt äldre befolkning, gör att det offentliga snarare måste prioritera hårdare. Lösningen ligger i frivilliga privata pengar.

Regeringen borde riva hindren för välgörenheten. Låta både företag och privatpersoner ge, till en vidare krets verksamheter.

Vilket exempelvis fick Johan Ingerö att kommentera:

En av de viktiga strategifrågorna är just utrymmet för vanligt folk att själva stödja god verksamhet, i stället för att bara hoppas att politikerna ska sköta den biten. Ty från den kommandohöjden avgörs de flesta frågor om privat kontra offentligt. Om Sverige tillåtits odla en givarkultur, hade vår skattekultur aldrig kunnat växa sig så stark.