Primetal

Dagens artikel på SvDs ledarsida handlar om hur Svenskt Näringsliv anlitet PR-byrån Prime för att låta dess socialdemokratiska konsulter propagera för en tillväxtvänligare arbetarrörelse.

Att det finns upprörda känslor är delvis begripligt. Alla vill vi väl veta vem det är som står bakom budskapen. Om debattören har tillväxt- eller sossemössan på.

När det gäller konsulterna i fråga är det dock inte lätt att se skillnad på huvudbonaderna. Nordström konstaterade ju redan i SSU, på DN Debatt efter valet 1998, att ”en hög tillväxt är det enda sättet att klara omsorgen om våra äldre”.

SSU betalade väl för dåligt.

Det gälla tonläget efter Primegate (ärligt, snart måste vi hitta ett bättre suffix för skandaler) kan förstås också bero på att Socialdemokraterna just nu genomgår en falangstrid om inriktningen. Det är många som vill flytta fram positionerna nu, och hacka på sina motståndare.

Men framförallt visar bråket på hur svagt S har blivit.

Vem hade, för bara något decennium sedan, på allvar oroat sig för att arbetarrörelsen, denna mäktiga koloss, skulle ändra sin politik på grund av några spridda röster? Att partiet skulle byta fot för att den fristående socialdemokraten Erik Laakso, som är en annan av de utpekade, bloggar ”om hur S vunnit när man varit tydliga i jobb och tillväxt”?

Den breda folkrörelsen, med valda ombud från tunga distrikt och högtidliga kongresser – den kan man uppenbarligen påverka med några insändare, bloggposter och tweets idag.

Reaktionen vittnar om rörelsens nedbrutna idédebatt. Krävs det fyra mille för att få fram en socialdemokrat som gillar tillväxt? Och säger mycket om partiets tappade självförtroende.

Ett parti med bred förankring skulle inte förskräckas av ett par debattartiklar. Tänk tanken om LO hade betalat några moderata konsulter som gillar las.

Hmm...