Tacos och fredagsmys

Klass. Det är ett fenomen jag återkommer till. I högern brukar man inte vilja prata om klass, men med min bakgrund i vänstern känns det som ett oumbärligt analysinstrument.

Idag skriver jag på SvDs ledarsida om hur Fredrik Reinfeldts medelklassliv skiljer honom från tidigare makthavare, och att detta är en reflektion av hur samhället förändrats. Det är en frågeställning jag berört tidigare, i exempelvis en text om varför kronprinsessan fick en platt-tv av Reinfeldt.

Idag utgår jag ifrån några iakttagelser som bekanta gjort på stan.

En bekant hamnade bakom Fredrik Reinfeldt i mataffären en fredagseftermiddag för någon vecka sedan. En lite finare affär förvisso, men jo, statsministern står visst i kassaköerna själv. Säpovakterna stod och spejade borta vid julmusten.

Det gick naturligtvis inte att motstå frestelsen att titta ner i statsministerns korg. Vad äter man i maktens boning? Extra spännande med tanke på att en annan bekant sett Reinfeldtarna besöka Nationalmuseums utställning Härskarkonst. Vad hade de lärt sig om furstligt liv av alla uppdukningar på praktserviser?

Tacos. Fredagsmys och tacokväll i Sagerska. Och På spåret, kanske.

Det kapitlet kan förstås ha strukits i redigeringen, men så vitt jag kan erinra mig skrev Niccolò Machiavelli ingenting, i Fursten, om tacos.

En tredje bekant säger att om man kommer i rätt tid till en anspråkslös gymkedja i innerstan kan man få se Reinfeldt träna.

Och jämförelserna är kanske orättvisa, men det är svårt att se vare sig en Vladimir Putin eller en Winston Churchill rulla runt på en pilatesboll.

Fredrik Reinfeldts popularitet kan ses som en spegling av hur Sverige har förändrats som samhälle. Den gamla dynamiken mellan industrialismens arbetarklass och den besuttna borgerligheten har ersatts av en stor medelklass. Den bryr sig mindre om ärvda privilegier och väljer själv, från en bred palett, vilka kulturyttringar den ska omfatta.

En bifråga är förstås om man ska använda skvaller som utgångspunkt för en samhällsanalys om statsministerns roll.

Svaret är detsamma som vid alla etiska journalistproblem, och kommer – om jag minns rätt – ifrån en etisk diskussion på Expressen. En reporter föreslog rubriken "PER ALBIN DÖD – KUNGEN I TÅRAR". "Har du belägg för det?", frågade redaktören.

Svaret?

"Tror du han dementerar?"