Sister ister

Män som matar kvinnor – det är rubriken på min text i SvD om så kallad fettaktivism.

Den internationella kvinnodagen sammanföll i år med fettisdagen, vilket fick sina konsekvenser. På fritids i gotländska Hemse fick flickorna semlor till mellanmål, medan pojkarna fick hårt bröd.

I Stockholm deltog FAT:UP i kvinnodagsdemonstrationen. Det är ett ”löst nätverk av feta” som vill göra ”uppror mot smalisnormen och det vita heterosexistiska systemet”. Vilket i praktiken betyder att man klär ut sig till semla, sprutar (soja-) vispgrädde och ropar ”Vi tänker inte dra in magen – varje dag är fettisdagen!”

Det senaste numret av RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar är ”Det feta numret”. Där skildras, för den som undrar, den fettaktivism som tydligen brer ut sig – bokstavligen – bland unga kvinnor.

”Det finns de som är pro fett, som vill ta plats, vara nakna och kanske köra burlesque. Sedan finns det en slags vetenskapsfettaktivister, som jobbar för att ifrågasätta BMI och alla hälsoargument” förklaras det i ett samtal med några fettradikaler. En av dem har fotograferat sig själv naken på Avenyn i Göteborg.

Ottar ger också en historik över ”fettförakt”, man får lära sig uttryck som feeders, författarinnan Hillevi Wahl skriver om sina tonårs matproblem, och här finns en tecknad serie om Fat pride i John Waters filmer samt en analys av amatörporr och skönhetsideal.

Delvis är det tankeväckande. Att inte trivas med sin kropp är ett problem. Samtidigt känns normbrytande fettaktivism kanske inte helt angelägen i ett land där man bevisligen kan gå helt naken mitt på Avenyn utan att förbipasserande lyfter ett ögonbryn.

Men ”fettfobin är starkare än någonsin” konstaterar Ottar. Gissa vems fel det är.

En artikel studerar fetma som en konsekvens av kolonialismen. Man menar att slavkvinnor hölls feta, och att ”överordnandet av vithet, smalhet och blondhet är ett direkt resultat av historien”. Att vilja åtgärda sin övervikt är därmed att vara indoktrinerad, när det rätta i stället vore att ”utmana denna vita neoliberala idé”. ”Avkoloniseringen av sinnet” kräver att man går emot ”idén om den vita, sunda, smala kroppen som också såklart är heterosexuell, medelklass och aslycklig”.

Att vara frisk, lycklig och nöjd med sin kropp är alltså fel. Fetma är en politisk handling.

Den mest bisarra av texterna i Ottar har skrivits av en skribent/aktivist som heter Maria Lönn. Jag gillar namnet. Det är som hon Annika Winsth på Nordea, eller Sofia Krigsman på Försvarsdepartementet. I Norge har de förresten en genusforskare som heter Anne Bitsch.