Being Mahmoud Ahmadinejad

Det kanske inte alltid är så pedagogiskt, men det är roligt att skriva, så min lilla serie i SvD där jag sätter mig in i diktaturernas tankevärld fortsätter idag.

Den 18 februari, när jasminrevolutionen ganska nyss hade lyckats störta Hosni Mubarak i Egypten, funderade jag en smula på hur Khadaffi tänkte.

"Tänk dig själv! Du kanske har ärvt ett kungahus, och spenderat de senaste decennierna vid hästpoloplanen, med en påse dadlar i ena handen, reservoirpennan i guld i den andra, och utfärdat lite kungörelser när andan fallit på. Eller kanske fick du makten i en kupp, och har roat dig med att rita fantasifulla uniformer för ditt revolutionsgarde mellan de soliga statsbesöken hos broderfolken i Ekvatorialguinea och Kuba.

Plötsligt en vinter störs så friden. Inte av de brorsöner och jasägare du anställt som rådgivare förstås. Men du tittar ju på al-Jazira som alla andra.

Först var det Tunisien, där gatuprotesterna tvingade bort president Zine El Abidine Ben Ali efter bara 24 år vid makten. Och för bara en vecka sedan störtades ett andra statsöverhuvud: Egyptens Hosni Mubarak, president i blott 30 år. Gamle Hosni.

Du ser dig omkring. Jordaniens kung Abdullah sparkar sin regering och byter premiärminister. Algeriets president Bouteflika tvingas lyfta sitt 19 år gamla undantagstillstånd. Jemens president Saleh får lova att inte ställa upp till omval. Och sultanen i Oman, Qabus ibn Said, höjer minimilönerna med hela 40 procent. Men ingenting tycks hjälpa.

Och nu är det på ditt eget torg studenterna demonstrerar. Vad ska en enkel diktator ta sig till?"

Den gången var slutsatsen att en diktator borde sätta in stridsvagnar. Vilket tyvärr också har blivit regel därefter.

Nu har Libyen invaderats (eller vad man nu ska säga) av NATO, och mina tankar går i stället till Irans Mahmoud Ahmadinejad. Det visar sig att han har sin rådgivare – som pluggat statsvetenskap – på plats.

"Herr president, får jag föreslå att vi ritar en fyrfältare?

Det går förstås inte att veta exakt hur orden faller i Iran. Men fyrfältsdiagrammet är statsvetenskapens universella favoritverktyg, så det är inte uteslutet att Ahmadinejads rådgivare har dammat av sin whiteboard. När diktaturerna faller är frågan given. Vad ska sådana som vi göra?

Den ena axeln i diagrammet får symbolisera relationen till det dekadenta Väst, säger rådgivaren.

Ta Mubarak. Han hade goda relationer. Egypten var allierat med USA. Vad gör han nu? Herr Mubarak har strandsemester i Sharm el-Sheikh, säger rådgivaren. På livstid. Folket reste sig.

Ta min vän i Syrien då! Assad fjäskar inte i dialogen. Hur går det?

Han har upproret under sin klack. Och svagt tryck utifrån. Men här kommer den andra axeln in. Han lär ha ett atomprogram, även om sionisterna slog ut det mesta.

Då tar vi kärnvapen på den andra axeln i fyrfältaren! utbrister presidenten. Var placerar sig min käre libyske broder Gaddafi då?

Det exemplet är spännande, svarar rådgivaren. Han hade ett atomprogram och var paria i Väst – men satt säkert i sitt tält. Han skrotade dock massförstörelsevapnen, och satsade på dialog. Nu hukar han i en bunker i väntan på det dödskommando som hittar honom först."

Slutsatsen är given. Det har den varit för Iran länge. Frågan är snarare om vi i Väst begriper hur en diktatur resonerar.

Bloggosfären har som alltid svar. Det är ingen fyrfältare, men dock en liten tabell, som kan vara till hjälp.