Den viktigaste frågan?

Debatten fortsätter om min artikel i SvD från midsommardagen. I Expressen kritiserar Isobel Hadley-Kamptz:

"Att tolka kriminalitet utifrån etnicitet, som Per Gudmundson gjorde i SvD i förra veckan är dock rätt obehagligt. Särskilt som han inte pekade på några lösningar utom de uppenbart omoraliska, som att utvisa alla invandrare som begår brott.

Gudmundson hanterar statistiken lättsinnigt, glider mellan dömda och misstänkta, använder siffror som reellt inte säger något alls. De norska "samtliga överfalls­våldtäkter med kända gärningsmän" han säger har begåtts av invandrare visar sig exempelvis vara hela sex stycken. Han uppmanar också politikerna att ta "väljarnas oro på allvar".

Hurdå? Vad skall de göra?

Vi vet att sociala faktorer är bestämmande för kriminalitet, vi har starka misstankar om att rättssystemet i sig är diskriminerande, särskilt vid brott som våldtäkt där offrets och den åtalades trovärdighet kan vara avgörande.

Att motverka särbehandling, social utsatthet och kriminalitet i allmänhet tycks då långt mer potentiellt framgångsrikt än att bunta ihop människor efter ursprungligt hemland (eller föräldrarnas hemland) och söka svaren i de mycket små kollektiva skillnader som kan hittas.

Jag vet dock inte om det kvalar in som att ta "väljarnas oro på allvar". Det främsta kriteriet för ett sådant allvarstagande tycks vara att man godtar utgångspunkten - kollektivisering av invandrare och deras eventuella problem.

Bortom detta finns förvisso åtskilligt i det där integrationssamtalet som är intressant. Sara Mohammad har exempelvis en läsvärd text i senaste Axess om hur arbetet mot hedersvåld fort­farande ibland ses som problematiskt inom feminismen.

Enskilda borgerliga debattörer, som Dilsa Demirbag Sten, argumenterar för all del också emot sådant som Gudmundsons teser.

Ändå fastnar jag på hel­heten. Är verkligen invandringsproblem den viktigaste frågan för den svenska intellektuella högern? Och i såfall, varför då?

Jag växte upp politiskt i en svensk nyliberalism där frågan om fri invandring var helt central. Att söka lyckan varhelst man önskade var lika självklart som att få bli kär i vem som helst eller få dricka sprit så länge man önskade på krogen.

Rättighetsdiskussionen kombinerades emellanåt med konkret gömmande av flyktingar, ett brott som bland nyliberaler sågs som ett sant hederstecken."

Vad jag faktiskt tycker - exempelvis att det är en moralisk plikt att gömma flyktingar eller att fri invandring är ett ideal som bör tillämpas åtminstone vad gäller arbetskraft - spelar uppenbarligen längre ingen roll i argumentationen mot mig. Inte heller vad jag skriver ("etnicitet" har inte nämnts, exempelvis). Enligt vissa har jag helt enkelt fel, på alla plan.

På Newsmill skriver således konsulten Leif Jansson att min artikel är ett första steg på väg mot "pogromer, etnisk rensning och folkmord".

Dagens Nyheters Erik Helmerson ser dock både en poäng med att jag existerar och att jag yttrar mig.

"Man talar gärna om Palmehatet, men om den gamle S-ledaren skulle stiga ner från sin himmel och doppa tårna i dagens debattklimat skulle han snabbt dra upp dem igen i chock.

Den senaste veckan är det Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson som, inte minst på Twitter, drabbats av en tsunami av hat.

När Twitter är som sämst är det en hjord av bufflar, eller snarare får, som lätt kan försättas i sken. Nåde den som står i vägen, framför allt om denne skrivit om invandring (för eller emot) eller genusperspektiv (emot eller för).

Per Gudmundson är ett öppet mål i näthatsammanhang. Hans skrivande om just invandring ger honom tillsammans med Expressens Ulf Nilson en särställning i större medier. Men han har såvitt jag läst aldrig uttryckt sig direkt främlingsfientligt, än mindre rasistiskt. Hans åsikter förtjänar att bemötas, men inte han själv att korsfästas för dem."

Man får vara glad för det lilla.

I Norge ser man med förvånade ögon på hur offentlig norsk statistik, framtagen med den socialdemokratiskt ledda rödgröna regeringens goda minne, kan betraktas som brun i Sverige.

I Dag og Tid, en kulturradikal tidskrift, intervjuas jag av Jon Hustad, reporter med förflutet på Klassekampen.

"Førre fredag skreiv kommentatoren og leiarskribenten Per Gudmundson i Svenska Dagbladet (SD) om den norske granskinga (kommentaren ligg på nettet). Han presenterte tala og fortalde at vanlege forklåringsmodellar som klasse ikkje leng­er heldt. Kvifor var tamilar som òg kom frå krig og fattigdom, så underrepresenterte, medan somaliarar og irakarar som kom frå liknande tilhøve, var overrepresenterte, spurde han.

Gudmundson lét det skina gjennom at kultur var ei viktig forklåring på at det er skilnad i kriminalitet mellom ulike innvandrargrupper. Til slutt sa han at svenske parti òg måtte byrja å diskutera problema som einskilde grupper førde til.

Responsen lét ikkje venta på seg. Hundrevis av menneske byrja å skriva i bloggar, på Facebook og på Twitter. Slike kommentarar ville desse som skreiv mot Gudmundson, ikkje akseptera, ei rekkje menneske hevda at Gudmundson måtte sparkast. Omar Mustafa, leiaren i Islamiska Förbundet, var berre éin av mange då han på Twitter spurde om «kor lenge skal rasisten Gudmundson få skriva denne smørja på SDs leiarsider». Over femti har i skrivande stund blogga om kommentaren, dei fleste er svært negative. Bloggaren Lisa Magnusson skreiv fylgjande om grunnane til at Gudmundson tok opp problema med kriminalitet: «Det finst ingen annan tenkjeleg grunn enn at han rett og slett er framand­fiendsleg.»

– Det er underleg å sjå debatten der ute, særleg på internett, og samanlikna den med responsen eg har fått privat, seier Gudmundson til Dag og Tid.

– Då eg kom på arbeid sist måndag, låg det femti e-brev og venta på meg. Alle rosa meg for ein god og viktig artikkel. Men i den offentlege debatten på nettet var det heilt annleis.

– Kvifor vert folk så ivrige når slikt kjem fram i Sverige?

– Særleg denne gongen tykkjer eg at responsen var merkeleg. Alt eg gjorde i kommentaren, var å referera offentleg norsk statistikk som attpåtil var tinga av ei sosialdemokratisk/sosialistisk regjering. Likevel vert eg altså her til lands skulda for å vera ei brunskjorte og rasist. Eg har skrive før at Jens Stoltenberg har skrytt av reduserte utgifter grunna innstraming i innvandringspolitikken og det medan kostnadene her til lands har gått opp. Også då vart eg skulda for å vera brun. Det er berre å konstatera at når eg skriv om kva norske sosialdemokratar gjer, så vert eg i Sverige skulda for å høyra til ekstremhøgre.

– I Noreg har det vore lite merksemd rundt tala. Veit ikkje svenskar at visse grupper er meir kriminelle?

– Jau, eigenleg kjenner vi også i Sverige til desse tala, det har vore gjort liknande forsking her til lands òg. Men eg tykte dei norske tala var interessante av di dei norske funna stadfeste dei svenske, og at dette måtte vera legitimt å taka opp.

– Kvifor var dette så kontroversielt i Sverige?

– Det er velkjent at vi lenge har hatt ein stor opinion som freistar å leggja skulda for problema på dei som tek dei opp. Sverige har lenge skulla vera best på u-hjelp, solidaritet og utjamning. Då har det vore best å halda kjeft om det som ikkje har fungert. Men kvifor det har vorte slik, er det verre å svara på. Dei seinaste åra har vi rett nok kunna diskutera integrasjon, men då har det vore fråkopla innvandring, spørsmålet har heile tida vore kva vi svenskar kan lastast for.

– Eg ser at kritikarane dine legg særs stor vekt på klassespørsmålet, at innvandrarar vert haldne nede i Sverige. Kvifor er det legitimt å peika på klasse, men ikkje på kultur og etnisitet som forklåringsfaktorar?

– No veit eg ikkje om etnisitet bør brukast, men kultur er heilt klårt eit legitimt forklåringsgrunnlag. Det er vanskeleg å seia kvifor. Men sidan Sverige ikkje har vore i krig på over to hundre år, har vi ikkje hatt ein svensk nasjonalisme – i Sverige feirar vi i motsetnad til Noreg og Danmark ikkje nasjonalisme og nasjonal kultur. Politikarane våre er faktisk flaue over internasjonalt å koma dragande med at dei er svenske. Vi har ikkje hatt ein trong eller eit behov for å stilla oss eksistensielle spørsmål om nasjon, kultur og identitet. Mange­l på krig spelar etter mitt syn ei stor rolle når vi skal freista å forklåra kvifor kultur ikkje kan nyttast som moment i den offentlege debatten.

– Så har de i tillegg også hatt ein del rasisme i Sverige?

– Ja, og det er ei anna forklåring. I Noreg og Danmark har de populistiske parti som byrja som protestparti mot høge skattar, i Sverige har vi ikkje hatt slike parti. Fyrst i det siste har vi fått eit populistisk parti, Sverigedemokraterna (SD), som har røtene sine i nynazisme. Dimed har det vore lett å taka dette at vi har hatt rasisme og nynazisme i Sverige som eit argument mot all diskusjon om innvandringsspørsmål.

– Trur du at innvandring til slutt kan verta eit vanleg spørsmål i Sverige?

– Ja, kostnadene ved den politikken vi har ført, har vorte altfor store. Det er ikkje lenger mogeleg å halda spørsmålet unna den offentlege debatten. "