Islamofobi på steroider

Den norske terroristen Anders Behring Breiviks politiska testamente omfattar 1518 sidor. Det försvårar i sig försök till detaljerad analys. Några punkter utkristalliserar sig vid en snabbare läsning.

Dokumentet innehåller ett försök till en bredare historieskrivning om en civilisationernas kamp, där terroristen själv anser att Europa måste resa sig mot vad han menar är en islamisk invasion, möjliggjord av en svag kulturell identitet i Västvärlden. För detta ändamål anser sig Behring Breidvik utvald att starta en armé av likasinnade, som efter hand ska ansluta sig till uppdraget. Med patologisk noggrannhet beskriver han vidare organiseringsformer, kampmetoder för statskupper, tillverkning av stridsmedel - ja, han har till och med tänkt ut ordnar och förtjänsttecken att belöna sina fantasikorsfarare med.

Syftet med de storskaliga terrorattackerna i Norge – fullt jämförbara med elfte september för ett litet land – verkar rymma flera komponenter. Först och främst har han velat skapa en arena för sitt budskap: plantera tanken om ett kommande storkrig och inspirera andra (den biten är mycket problematisk just nu för oss journalister andra skribenter i sociala medier, men kommer att bli ännu svårare under rättegången, enligt samma mönster som i krigsförbrytartribunaler). För det andra har han velat slå till just mot Arbeiderpartiet. Han har försökt utplåna en hel generation av intellektuellt motstånd mot den egna teoribildningen. För det tredje verkar han ha velat iscensätta ett så stort terrordåd att den politiska kartan ritas om. Tankeväckande nog tycks han betrakta al-Qaida som goda hantverkare.

Den grundläggande motorn i hans ideologiska utveckling är islamofobi. Han skriver själv att hans avgörande ideologiska ögonblick var 1999 när Norge deltog i Nato-bombningarna i Serbien för att förhindra folkmord på muslimer. Då, menar han, om jag kan tolka honom rätt, grundades hans agg gentemot de egna demokratiskt valda företrädarna, och då cementerades hans föreställning om att Västvärlden är oförmöget att försvara sig från den påstådda invasionen.

Utifrån denna islamofobiska grund har han sedan bit för bit byggt vad som liknar en ideologi, men som förstås innehåller en rad inkonsekvenser. Att jämföra honom med traditionella nazister leder tanken en smula snett, även om han räknar med att nazister som Svenska Motståndsrörelsen kommer att ställa upp för honom i ett kommande religiöst och etniskt motiverat krig. Kanske är etiketten man letar efter "identitär". Men det verkar som han har plockat fritt de bitar, till sin tröttsamt omfattande research, som stärkt hans ideologiska utgångspunkt.

Han säger att han är "konservativ" eller "kristen" eller "liberal" eller vad det nu kan vara, samtidigt som han beundrar den elitistiska synen på ett leninistiskt avantgarde, eller ja, Mao Zedong.

Man kan heller inte missa hans starkt antifeministiska agenda. Feminismen, tycks han mena, är ett utslag av ett Västvärldens moraliska förfall. Kombinerat med hans religiösa övertygelse utgör detta det närmast perfekta forskningsämnet för den teologiskt inriktade norsksvenska feministiska forskaren Eva Lundgren och hennes kollegor, vilket antagligen för Anders Behring Breivik vore ett straff värre än stegling. Poetisk rättvisa för oss andra.

De ideologiska namnlapparna i terroristens självbild har alla troligen samma anledning. Har han blivit "kristen" har han blivit det för att han hatar muslimer. Han är "nationalist" för att han hatar muslimer.

För en människa med denna föreställningsvärld torde terrordåden den elfte september 2001 ha haft en katalyserande effekt. Möjligen är det heller ingen slump att han anger att arbetet med planerna för de egna dåden i Norge började år 2002.

Här börjar en radikaliseringsprocess som för en vanlig människa naturligtvis är obegriplig men som ändå följer en systematik. Jag tror inte att vi nog kan understryka internets betydelse. Unga män som snöar in på en idé, och konstruerar en hel världssyn utifrån den, är med all rätt närmast en egen forskningsdisciplin.

Men här kombineras internetradikaliseringen med en monoman självdisciplin. Avhållsamhet, kroppsbygge, droganvändning i syfte att skapa aggressivitet – den dagbok som också inryms i manifestet ger en tydlig bild av en skrämmande beslutsamhet. Han uppger själv att han lagt 300.000 euro och nio års arbete på terrordåden. Det företag för outsourcing av kodning han har startat, exempelvis, med anställda över hela världen, säger han i grunden var en metod att finansiera terrorattackerna. Det är islamofobi på steroider.

Det ideologiska ramverket, om man kan kalla det så, för Anders Behring Breivik har, som experterna på Expo konstaterat, en välkänd resonansbotten. Frågeställningen om en civilisationernas kamp har ju stötts och blötts av en lång rad av världens stora intellektuella alltsedan statsvetarprofessorn Samuel P Huntingtons The Clash of civilizations hamnade i rampljuset efter den elfte september 2001. Otaliga är de statsvetare, filosofer, teologer eller tyckare som skrivit nyanserat, inkännande och balanserat om denna fråga.

Trots otaliga referenser till vetenskapen – han gillar tabeller och listar förstås även vetenskapsmän och filosofer – tycks dock den norske terroristen istället ha skaffat sig en egen filosofisk husgud i den norske anonyme bloggaren Fjordman. Här ser vi återigen en internetproblematik: i jämställandet av anonyma tyckare och äkta auktoriteter.

Som synes finns det så många trådar att dra i i manifestet att bara några korta reflektioner plötsligt kan svämma ut över flera sidor.

Men en viktig avslutande fråga är om Anders Behring Breivik kan inspirera andra till liknande terrordåd eller försök. Det kan tyvärr inte uteslutas.

Man kan titta på tidigare terroristdåd eller terroriströrelser och notera att även de mest bisarra politiska extremisterna kan finna sympati. Det finns gröna anarkister som delar UNA-bombarens samhällssyn, det finns nazister som heroiserar Det tysta brödraskapet, och det finns framförallt, som påpekats av många, en överslätande attityd gentemot politiska våldsverkare som man uppfattar som del i den egna kulturen (se bara på stödet för serbiska krigsförbrytare, eller titta på den italienska läktarkulturen, eller se den milt överseende tonen mot svenska nazister som kan ses ibland).

Det verkar dock inte sannolikt att denna tillåtande miljö själv tar till vapen, som den norske terroristen tycks vilja. De flesta gör inte det. Men det kan komma enstaka personer eller grupper som kliver över gränsen från politisk fanatism till politiskt våld. Det är illa nog, och anledning till stor vaksamhet.