Balancing ideals against realpolitik

Det är naturligtvis lätt för mig att sitta här och vara idealist. Jag har min varma polo i merinoull, raggsockorna på, och kulturradion i örat. En stillsam tisdagkväll för en man vars yttranden inte har nån större betydelse för nån.

Det är svårare för Jaques Chirac. Allt han säger vägs på guldvåg av såväl statschefer som mediemoguler. Varje tvivelaktigt yttrande kan tas till intäkt för att racka ner på en hel nation av gultandade grodätare. Stackars Jacques måste alltid ta hänsyn till realiteten. Nej, det kan inte vara lätt för Jacques Chirac att vara idealist. Om han nu har några ideal, vill säga.

Jacques skulle aldrig kunna ställa sig upp och säga till Kinas president Hu Jintao att "hördudu monsieur Hu, vore det inte poäng att rikta missilerna bort från det demokratiska frihandelsundret Taiwan?"

Nej, det skulle inte gå för sig. Bättre då att hålla middagstal och säga att Taiwans försök att rösta om stärkt försvar som svar på hotet från den kommunistiska diktaturen är ett "gravt misstag". Bättre att säga att man stödjer Kinas stabiliserande politik. Bättre att bruna ner näsan i diktatorsarschlet. Verkligheten kräver det. Då kan man inte komma med några ideal och vifta.

Jacques skulle aldrig kunna lyfta en bägare och önska det frihetssträvande Taiwan lycka till i sina försök att bryta sig loss från den kommunistiska diktaturen. En skål för friheten, monsieur Jintao?

Nej, nej, nej. Bättre då att säga "att bryta status quo med ett destabiliserande och ensidigt initiativ, vilket det än är, inklusive omröstningar, skulle gynna splittring snarare än enighet". Enigheten kräver det. Då duger det inte med honnörsord.

Ingen kan förneka, naturligtvis, att Kina på flera sätt har bytt in på ett bättre spår än de låg i innan. Även en partiell marknadsekonomi kan ha en förödande effekt på en diktatur. Kina är inte ensamt i historien om att ha infört marknader och selektiv äganderätt på områden där planekonomin skapat allt för stora svältkatastrofer. Många socialistiska stater har i omgångar tillåtit exempelvis bönder att hålla en liten jordlott för att förhindra svältdöd. Jordlotter som efter ett tag stått för merparten av landets jordbruksproduktion. Många socialistiska stater har åter dragit in jordbruksrätterna.

Och det är ju lätt för mig att sitta här och säga att vi borde trycka på Kina mer så att de inte kantrar tillbaks igen. Att vi lite fint kunde påpeka att de kunde komplettera sina marknader med friheter på övriga områden, och då bli ännu mer rika och välmående. Att de kunde satsa lite mindre på missiler och lite mer på mötesfrihet. Ja, det är lätt för mig att säga.

Stackas Jacques. Jag vet ju att han vill så väl. Men verkligheten tillåter det inte. Han skulle, helt enkelt, inte kunna gå omkring och vara idealist. Inte ens om han hade några ideal.

Man undrar hur vassa franska bloggen Merde in France kommer att skriva om detta.

Summary in english:
The French president once again shows his fingerspitzgefuhl balancing ideals against brownnosing. Yesterday Jacques Chirac backed China in it´s dispute with Taiwan, regarding Taiwan´s proposed referendum on strengthened defences.

"Breaking the status quo with a unilateral destabilising initiative, whatever it is, including a referendum, would favour division over unity", Chirac said.

Unity. Better than freedom. I wonder what Merde in France will write about this.