Mijailovic guilty... No shit!

Det tog en halvtimme för Stockholms tingsrätt att bestämma sig. Mijailo Mijailovics skuld fastslogs alltså utan större tvekan idag. Och det kan väl alla utom en vara glada över. Nu tar rättegången paus under några veckor i väntan på en rättspsykiatrisk utredning.

Efter pausen kan rätten (förutsatt att annan bevisning inte råkar trilla in under tiden) komma fram till två saker. Antingen var Mijailovic så psykiskt sjuk att han inte kan hållas ansvarig för sin gärning och alltså får sitta på dårhus, eller så kan Mijailovic hållas ansvarig och får sitta på kåken.

Det finns en problem i synsättet på psykiskt sjuka brottslingar, som jag inte riktigt kan komma till klarhet med. Ett problem som kommer att bli allt tydligare ju större framsteg som görs inom psykofarmakologin. Och jag ber om ursäkt redan nu för att nedanstående kanske blir lite långrandigt, men jag måste bygga upp det hela med några exempel.

Det står nämligen så här i brottsbalken (1 kap, 2 §):

En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen.

Och det är ju lätt att begripa. Fullt friske A hugger ner B med flit, döms till mord. Klart. Blidberg bevisade ju uppsåtet genom att påvisa den stora mängden knivhugg Mijailovic hade delat ut. Alltså mord. Men paragrafen tar inte slut där. Det fortsätter så här, ungefär:

Har gärningen begåtts under självförvållat rus.../ /...skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.

Och det där kan ju också de flesta hålla med om. Fullt friske A super sig full, tar rohypnol, förlorar sansen, hugger ner B, och det är fortfarande ett brott. Klart. Fyllon döms dagligen för gärningar de utfört på fyllan.

Men jag kan inte riktigt begripa vad som händer om man vänder på problembilden hos A. Vi tänker oss att A inte alls är fullt frisk. Att han har en sjukdom. Man rår ju inte för om man är sjuk. Eller?

Vi börjar med en lite enklare sjukdom.

A har en motorisk störning. A har spasmer. Lyckligtvis får A en medicin som gör att spasmerna försvinner. Och det är en ruskig tur, eftersom A jobbar i en porslinsbutik. Tråkigt nog måste A ta sin medicin, som smakar jätteilla, dagligen. En dag struntar A i sin äckliga medicin, och går till jobbet ändå. Det går naturligtvis åt helvete i porslinsbutiken, och ägaren B tar saken till domstol. Här skulle nog det allmänna rättsmedvetandet (som man kallar oss vanliga människor) anse att A var ansvarig för sin gärning. Och det är ju bra, för det står faktiskt så här, i sin helhet, i ovannämnda paragraf:

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.

Genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk. Just så. Vi höjer insatserna lite, och ger A en psykisk sjukdom. Eller strunta i A förresten. Vi kan kalla honom Mijailo. Mijailo har en psykisk störning, för vilken han ordinerats två mediciner, Remeron och Zeldox som han intar klockan åtta varje kväll. Kvällen innan han hugger ner Anna Lindh struntar han i medicinerna. Genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skulle man kunna säga.

Det förutsätter naturligtvis att medicinerna är effektiva. Och vi får ju allt bättre mediciner. Effektivare även mot psykiska åkommor. Och eftersom Mijailo sprungit på massor med läkarbesök för att få sina mediciner, utan att någonsin plockas in för tvångsvård, så kanske vi bör tro att hans mediciner funkat.

Eftersom jag är journalist har jag bedrivit lite grävande i Mijailovicärendet. Jag ringde min förra tjej, som är jurist. Hon gissade också att en sjuk man som blir frisk av sina mediciner, men struntar i tabletterna skulle anses skyldig. Bra, tänkte jag. Men hon sa också att han med all sannolikhet skulle hamna i sluten psykiatrisk vård.

Men han var ju frisk, sa vi? Bara han tog sina piller? Att han faktiskt kunde ha tagit sin medicin? Och då borde han ju få ett straff? Eller?

Så här står det i brottsbalken (30 kap. 6 §):

Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. Om rätten i ett sådant fall finner att inte heller någon annan påföljd bör ådömas, skall den tilltalade vara fri från påföljd.

Mijailovic har en allvarlig psykisk störning. Alltså döms han till psykvård. Oavsett om det kan korrigeras med piller, som han redan har i bakfickan. Det sa hon, juristen. Men samtidigt sa hon att jag inte skulle oroa mig, för ingen läkare skulle våga, av rädsla om eget rykte, släppa ut Mijailovic. Så han sitter inne resten av livet, eller så. Sa hon.

Ja, han ja. Men alla andra mördare, mordbrännare och psykon då? De som inte kan påverka läkarens rykte?

De släpps rimligtvis ut när de är medicinskt färdigbehandlade, och därtill visar mognad och motivation att äta piller. Eller?

Fängelsestraff finns av två anledningar. Dels så vill man avskräcka människor från att begå brott, och dels vill man skydda omgivningen från dem som begår brott. Sluten psykiatrisk vård bedrivs i syfte att bota en sjuk. Var finns incitamentet för en psyksjuk, men medicinerad, att avstå från brott?

Rätten kan ju lägga vissa krav på läkarna, förstås. Som det står i brottsbalken (31 kap. 3 §):

Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.

Utskrivningsprövningen gör att det är Länsrätten, och inte läkaren, som bestämmer om frigång, exempelvis. Men jag undrar ju om när mördaren får komma ut. Och då säger lagen om rättspsykiatrisk vård (16 §) så här:

Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra när
1. det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och
2. det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Klart som korvspad. När psyksjukan är bortmedicinerad, och när mördaren i övrigt tycks vara sund i själ och kropp, då skall vården upphöra.

Frågan är om inte modern psykofarmaka gör att vi måste revidera detta. Komplettera vården, helt enkelt. Så att när mördaren efter en månad på Karsudden har fått äta upp sig några kilo får gå vidare rakt in i fängelse. Utan att passera gå.

Eller har jag missuppfattat alltihop?

Summary in english:
Mijailo Mijailovic was today found guilty of killing foreign minister Anna Lindh. There is a big probability that he will be sentenced not to prison, but to psychiatric care. We will know in a couple of weeks.