Knutby chic

Knutby har gett de religiösa en välbehövlig knuff in i tjugohundratalet. Kyrklighet var tidigare lite mossigt, och nånting som bara tråkmånsar sysslade med. Efter Knutby är det lite farligt. Lite vågat. Efter Knutby är religion sexigt igen.

Bögarna, som alltid har ett fuktat finger uppsträckt i, eh, luften, är naturligtvis inte sena att haka på. Således firades idag Regnbågsmässa i Gustaf Vasa kyrka på Odenplan.

Det var Värmlands-Hasse som tyckte att vi skulle gå. Hans, som har jobbat på hippa Snowcrash, och nuförtiden säljer spjutspetsteknologiska blomkrukor åt designfolket, är trendkänslig som få, och när han ringer så vet man att man ska få ta del av det absolut senaste. Denna gången var det alltså Knutby chic som gällde.

Man kan tycka att det är märkligt, förstås, att sodomiterna är så ivriga att komma med i en rörelse som aktivt förföljt dem i två tusen år. Att de inte, som alla andra vettiga människor, kastat religionen på historiens skräphög för dåliga ideer, tillsammans med åderlåtning, kalsonger utan gylf och svenska korvprodukter.

Jag tror inte på gud. Jag är en bright. Jag avvisar övernaturliga förklaringsmodeller. Jag menar att det vetenskapliga förhållningssättet står i motsatsförhållande till religionen, eftersom det vetenskapliga förhållningssättet, alltså, avvisar övernaturliga förklaringsmodeller.

Man kan välja sida här. Antingen tror man på det vetenskapliga förhållningssättet, som gett oss bilar, mikrovågsugnar, kärnkraft och trådlös porrsurfning, eller så tror man att nämnda upptäckter bara är en lycklig slump och att en mystisk gudomlig kraft ordnat världen på ett outgrundligt vist sätt.

Valet underlättas av Ingmar Hedenius och Richard Dawkins, som producerat vägledande skrifter i frågan. (Läs dem!)

Likväl är det många som alltså väljer tarot-kortleken framför periodiska systemet. Och jag tycker det är konstigt. Särskilt som de troende jag känner, bland andra de duktiga prästerna Mats Sundman, Uffe Engström och Calle Lidén, är så kloka och genomsympatiska människor.

Nåväl.

Det var ju gay-rörelsen detta skulle handla om. Uppenbarligen vill bögarna vara kyrkliga, och då är det okej för mig. Folk ska få tro på vad de vill.

Däremot tycker jag att det är ryggradslöst av kyrkan att vare sig omfamna bögarna helhjärtat eller kasta ut dem. Antingen gillar gud homosexuella, och då måste kyrkan tydligt säga att de haft fel i två tusen år på denna punkt och sannolikt även på andra, eller så gillar gud inte homosex, och då måste prästerskapet ta avstånd.

Men det är inte min sak. Jag är inte medlem. Inte Hasse heller, visade det sig. Och inte är vi bögar heller. Not that there´s anything wrong with that!

Vi gick i vilket fall på Regnbågsmässan. Och det var fantastiskt roligt!

Redan när gospelkören One Voice äntrade scenen började jag skratta. Körledaren Gabriel (jo, jag lovar) var nämligen så brunbränt, blonderat och uppknäppt gay att till och med krucifixet började nynna på YMCA.

Som gospelkör var det väl kanske inte världsklass. One Voice kunde inte precis mäta sig med The Nightingales, The Trumpeteers, The Harmonizing Four, The Consolers eller nån av den andra gospeln jag har hemma i skivhyllan. Som gay-upplevelse var det dock högsta klass.

Gustaf Vasa kyrka är förresten en passande arena för den nya Knutby chic-trenden. Byggd 1906 är den precis så kitschig som en svensk kyrka kan tillåtas bli. Målningarna, av Viktor Andrén, där bibelns scener utspelar sig bland molnen, går i rosa och ljusblått. Inget spår finnes av medeltida dysterhet, och Jesus (och alla andra avbildade) är delikat finlemmade. Very gay!

Och timingen för denna mässa var inte heller dålig. Dagen efter Karaoke-EM på tv, då varenda fjolla i landet druckit cosmopolitans tills korna gått hem, kan det ju vara på sin plats med några gudsord.

Gudstjänsten varvade gospelkör med visdomsord. Kören applåderades friskt efter varje nummer, men bara de talare som nämnde h-ordet bemöttes med samma glädje. Hasses gamla kompis från Värmlands Nation i Uppsala, prästen Eva Lindqvist, fick inga applåder, trots att hon gjorde en god framställan.

Mässans dragplåster var dock helt sensationell. Han heter Ulf Lidman, och jag säger bara det, ser ni hans namn annonseras inför någon mässa, eller nåt möte, eller vad som helst, så måste ni ta chansen att lyssna på honom. Jag har aldrig sett en präst vara så rolig i sin tjänsteutövning. Och såå gay!

Tydligen har han sina rötter i frikyrkorörelsen, i den del som kallas karismatisk, och tydligen tvangs han lämna samma rörelse eftersom han är bög. Svenska kyrkan kan skatta sig lycklig! Han är nu Stockholms stifts särskilda homo-präst.

Rund, go´ och göteborgsk underhöll han med entusiasm, värme och humor utan något besvärande manus. En naturbegåvning vad gäller muntlig framställan. Tro mig! Se honom om ni får chansen!

Nåväl.

Det var en ganska livad tillställning. Folk klappade händer och skrattade. Några ställde sig i bänkraderna.

Det var ganska låg kändisfaktor, så nåt smaskigt skvaller kan jag inte erbjuda. Det var vanliga bögar, och vanliga flator, och inget mer med det. Men den gamla sanningen att lesbianer gör sig bäst i fantasin blev inte motbevisad, kan jag ju tillägga.

Det hela höll på i en dryg timme. Efter nattvarden (vilken de flesta faktiskt deltog i!) avslutade One Voice med en perfekt målgruppsträff. De framförde en av modern tids bästa gospels – Freedom av George Michael.

Det var tamejfan så att till och med jag blev lite tårögd.

Jag la en femtiolapp i kollekten – som sades gå till bromsmediciner åt sydafrikanska barn – och gick ut, så rörd, att jag glömde fråga Hasse (som alltså är gift med Anna Forsberg, den magdansande presschefen i regeringspartiet) om inside information om Margot Wallström-affären.

Vi får ta det nån annan dag.