Sjukt i rätten

Den dom i Svea Hovrätt som gav sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning åt Mijailo Mijailovic kastar ett löjets skimmer över svenskt rättsväsende. Regelverket måste ändras. Män av Mijailovics kaliber ska straffas.

Reaktionerna har varit mångtydiga efter hovrättsdomen mot mannen som mördade utrikesminister Anna Lindh. Ska man sammanfatta dem, så är det väl med beskrivningen att ingen har varit riktigt nöjd, förutom advokat Peter Althin.

Bland de mest märkliga synpunkterna finner vi den, att den slutna psykiatriska vården tar hänsyn till folkopinionen, så att människor som Quick, Flink och nu Mijailovic faktiskt hålls inlåsta längre tid än ett fängelsestraff skulle tillsett. Något vi tydligen ska tycka är bra, och inte ett tecken på att pöbelväldet sedan länge besegrat den medicinska professionen. Personligen undrar jag om lagstiftaren hade tänkt sig detta, eller om intentionen var att frigivandet skulle grundas på medicinsk diagnos.

En annan konstig, men vanlig, uppfattning är att den människa som knivmördar en annan med ett flertal kraftiga hugg är sjuk per definition, och därför inte ska fängslas. Ingen frisk människa kan göra så! Det är ett synsätt som avslöjar en väldigt platt syn på det mänskliga medvetandet, och inte minst en endimensionell syn på varför vi har straff i vårt rättssystem.

Straffinstrumentet består ju av flera delar. Det ska vara avskräckande, och alltså tvinga såna som Mijailovic att väga gärningens kostnad mot vinsten av densamma. Fängelsestraffet ska också skydda allmänheten mot fortsatta illdåd, och samtidigt skydda brottslingen från föjderna av fortsatt destruktiv gärning. Jag vill här även framhäva vad straffet inte ska vara. Straffet ska inte ses som vedergällning, hur gärna än folkopinionen vill hämnas.

Helt sjukt, eller?

Mijailo Mijailovic har konstaterats lida av allvarlig psykisk störning, varför Svea Hovrätt alltså inte kunnat döma honom till fängelse. Hur den psykiska störningen är beskaffad är tyvärr hemligt, men av Mijailovics egna berättelse har vi fått veta att han "mår dåligt". Jag kan alltså bara gissa om hans tillstånd. Men jag gissar i alla fall på att Mijailovic inte är hjärndöd, och att flera mekanismer i hans hjärna faktiskt är fullt brukbara.

Medvetandet är ju inte en apparat som antingen är trasigt eller helt. Medvetandet består av en rad olika mekanismer som evolutionen utvecklat separat, mekanismer med olika funktion i våra handlingsmönster. Och bara för att en funktion är utslagen, eller försämrad, behöver inte alla andra gå i stå.

Flera funktioner i medvetandet hjälper oss från att avstå de där ack så vanliga impulserna att hugga ihjäl främlingar inne i varuhuset. Den mekanism som ger oss medlidande är en. Den mekanism som styr vår självbevarelsedrift är en annan. Den mekanism som reglerar vår förmåga att beräkna egennyttan av en handling är en tredje. Och så vidare.

En normal inbrottstjuv har alla de där funktionerna i behåll, antas det. Möjligtvis anses tjuven sakna uppfattning om rätt och fel, vilket dock ännu inte är ett hinder för fängelsestraff, om jag förstått allting rätt.

Ponera att…

Ponera att Mijailovic lider av en psykisk störning som raderat hans förmåga att känna empati. Det skulle kunna, helt hypotetiskt, yttra sig så att han i en serie brott dels knivhugger sin egen far, dels bedriver utpressning, dels hotar familjemedlemmar till den flicka han aldrig fick, samt knivmördar en minister inne i ett varuhus, utan att i det rättsliga efterspelet visa några som helst tecken på ånger. Helt hypotetiskt, alltså. Självklart vill vi att en sådan människa ska vårdas. Om det finns en mirakelkur på Huddinge sjukhus som kan ge honom medlidandet tillbaka så vore det dumt, ja rent av omänskligt, att inte ge honom den. Men detta står ju på inget sätt i motsatsförhållande till ett fängelsestraff! Fängelsestraffet ska ju också vara avskräckande, och de mekanismer som, helt hypotetiskt, reglerade Mijailovics förmåga att kalkylera egennytta fungerade ju. För att inte tala om den funktion som reglerar självbevarelsedriften, vilket en spektakulärt kallblodig flykt, exempelvis, skulle illustrera.

Dömer man en partiellt sjuk människa till vård istället för fängelse så minskar man fängelsestraffets avskräckande effekt. Bättre då att komplettera vården med ett fängelsestraff när patienten tillfrisknat.

Rattfyllot Mijailovic.

Det finns andra problematiska dimensioner i frågorna om allvarlig psykisk störning. Något som jag tycker är sällsynt irriterande, och som jag skrivit om förut, är att störningen kan vara självförvållad, och ändå resultera i uteblivet fängelsestraff.

Vi kan jämföra Mijailo Mijailovic med en rattfyllerist, för begriplighetens skull.

Mijailovic hade ju, vid ett flertal tillfällen genomgått psykvård. Han hade ordinerats psykofarmaka. Men den valde Mijailovic att missbruka, trots att han rimligen kände till att detta skulle resultera i personlighetsstörningar. Med avsikt framkallade han den sjukdom som i Svea Hovrätt räddade honom från fängelsestraff.

Rattfylleristen har inte den möjligheten. Rattfylleristen skulle kunna säga att bilolyckan saknade varje form av uppsåt, eftersom den där halvlitern Finlandia hade förstört alla möjligheter till klart tänkande och rent handlande. I svensk rätt betraktas dock inte detta som en giltig ursäkt. För närvarande, kanske ska tilläggas.

Medborgaren anses känna till riskerna med alkohol, varför det alltså är en straffbar handling att dricka sprit och sen köra bil.

För en knivbrottsling med luddiga psykiska diagnoser är läget bättre. Han kan, trots att läkaren berättar för honom att om han inte tar sin medicin förvandlas han till en mördarmaskin, hävda att det var hans sjukdom som orsakade brottet, när vi alla ser att det var ett helt medvetet val att strunta i att äta medicinerna.

Ny lag?

Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård tycks, för en lekman, inte ge akt på de olika dimensionerna av straffet, medvetandet och det personliga ansvaret som skisserats ovan. Tvärtom tycks den vara en produkt av en svunnen tid med sämre diagnoser, sämre psykofarmaka och sämre vårdideologi. Gör om!