Garthon gömde rånare!

Det har kommit en ny bok för oss som älskar att frossa i 68-generationens naiva misslyckanden. För alla oss som har en osund kärleksrelation med proggen. För alla oss som tycker att statssekreterare Gunilla Thorgren är höjden av radikal chic (inte minst för att hon var geniet bakom Konvaljens korta karriär på MNW). Den heter När botten stack upp, och redogör för tiden

när missbrukarna, fångarna och psykpatienterna organiserade sig tillsammans med vårdradikalerna. R-förbunden (RFHL, KRUM, RSMH och ALRO) bildades och Pockettidningen R kom ut som det gemensamma språkröret. Fältropen löd: Bort med auktoriteter! Makt åt klienterna! Riv fängelser och mentalsjukhus! Slopa tvånget! Orsaken bakom utslagningen, menade vi, var ett orättfärdigt och förtryckande samhälle,

som det står på förlaget Gidlunds hemsida. Lyckligtvis hittade jag ett recensionsexemplar på jobbet. En kollega i redaktionen var tydligen KRUM-aktivist, visade det sig häromdagen. KRUM utlästes Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering. Medlemmarna besökte anstalter för att ge mänsklig kontakt (och ideologisk skolning) åt internerna och sånt. En kollega, förresten, är fel uttryck. Stundtals var hela public service drivet av krummare, om man får tro boken. Och det vill man, för det är stundtals hissnande underhållande.

Roligast är det att läsa om Per Garthon och hans liv i underjorden. Garthons naivitet kände uppenbarligen inga gränser.

De flesta krummare genomled omskakande upplevelser. Att vännen/klienten missbrukade förtroendet och försvann med matsilvret tillhörde det minst dramatiska. Värre var det när en av de mest förtrogna som ansetts totalanpassad avslöjades som storlangare av knark och försvann för gott – till ståplats i Nybroviken eller lyxliv på Eldslandet är det ännu ingen som vet. Själv blev jag så när misshandlad till blindhet av en av de snällaste och stabilaste, som under en fest retades till det naknaste klasshat och plötsligt mindes de brutalaste våldstricken från en länge sedan svunnen tid på samhällets botten.

En annan gång ringde dörrklockan samtidigt som någon bankade häftigt på min dörr i Lund. När jag öppnade rusade två uppenbart desperata män med dragna pistoler in i våningen. De skulle dock varken skjuta eller råna mig utan vrålade osammanhängande att de var jagade av polisen och att jag som krummare hade skyldighet att skydda dem! Jag väntade att dörren skulle slås in när som helst av k-pistbeväpnade poliser, men tydligen hade mina besökare lyckats skaka av sig förföljarna. Jag lyckades övertyga dem om att polisen säkert skulle misstänka att de gömde sig hos mig och fick dem att stoppa ner puffrorna och följa med mig genom våningen och slinka ut genom köksingången. Någon polis dök aldrig upp och vad som hände med de båda pistolmännen vet jag inte. Jag blev naturligtvis uppskakad. Men typisk för tidsandan var att jag inte hade en tanke på att ringa polisen. Snarare kände jag mig lite stolt över att beväpnade rymlingar tog för givet att jag inte skulle tjalla.

Nej, varför skulle Per Garthon ringa polisen? Alltihop var ju samhällets fel, och inte pistolmännens.

Vilka tider! (vakna läsare kommer naturligtvis att tänka på mjukbrallornas ständigt återkommande dumhet senast manifesterad i Nationella förtroenderådet, som sommarens rymlingar var med i, och RFHLs tidning Oberoende, som jag länkade till då, och som har ertikel om KRUMs historia)

Spelas i bakgrunden: Konvaljen (1975, MNW 51P)