Den stora illusionen

Det var den tredje juli 1973 som den tog slut, rockhistoriens största illusion.

Efter nästan två timmar närmade sig konserten på The Hammersmith Odeon det nummer som avslutat nästan varje spelning bandet gjort under de två gångna åren. Men den här gången blev det annorlunda. Den här gången greppade Ziggy Stardust mikrofonen inte bara för att tacka bandet - och vilket band The Spiders from Mars var - utan också för att tacka för alltid.

Of all of the shows on this tour, this particular show will remain with us the longest because not only is it...not only is it the last show of the tour, but its the last show that we´ll ever do. Thank you!

Sen drog de igång sista låten.

Time takes a cigarette, puts it in your mouth
You pull on your finger, then another finger, then your cigarette
The wall-to-wall is calling, it lingers, then you forget
Oh, you're a rock 'n' roll suicide

Han var den optimala rockmyten. Han hade modellerats fram efter ikoner som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Brian Jones, Janis Joplin, Iggy, Lou Reed och Marc Bolan (och en ganska okänd kille vid namn Ronald "Vince" Taylor), men han var ändå helt annorlunda, eftersom han kom från rymden och var transsexuell. Det var en Elvis i rymdåldern: Ziggy Stardust.

Men bara en dröm.

Och ibland måste man vakna.

Jag gillar inte att skriva om jobbet, men idag är det oundvikligt.

För en vecka sedan berättade jag för min chef om gudmundson. Eftersom det närmade sig tiden att förhandla om nytt visstidskontrakt på Sveriges Television tänkte jag att det vore reko att berätta om mina skriverier i den händelse de skulle strida mot de regler som styr vad anställda i så kallad Public Service får göra på sin fritid.

Mot bakgrund av debatten om Cecilia Uddén och hennes förkärlek för John Kerry var det ju uppenbart att jag var en vandrande PR-katastrof för företaget. Jag menar, vad skulle det inte betyda för allmänhetens förtroende om det i en verksamhet där 70 procent av de anställda sympatiserar med vänsterblocket skulle finnas en enda som öppet stödjer kriget mot terrorismen?

Så jag gjorde det enda rätta, och erkände.

Och idag ställdes jag inför valet.

You're too old to lose it, too young to choose it
And the clocks waits so patiently on your song
You walk past a cafe but you don't eat when you've lived too long
Oh, no, no, no, you're a rock 'n' roll suicide

Jag önskar att jag hade David Bowies känsla för melodram. För jag skulle vilja kunna förmedla lite av den sentimentala känsla jag har just nu.

Kanal-ledningen har bestämt sig för att de program jag är redaktör för ska få vara kvar under det kommande året. Och jobbet är mitt, om jag vill ha det.

Men jag får inte fortsätta skriva. Min chef har konstaterat att skriverierna strider emot kravet "att i offentliga sammanhang avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas", om jag förstod den muntliga informationen korrekt.

Och det där är inget svårt val för mig. Jag har alltid varit till salu, som alla andra journalister.

Men det är klart att man kastar några avundsamma blickar mot de stora bjässarna vars fnaskande aldrig skulle kunna bedömas fläcka företagets rykte, eller mot de där redaktionerna som har förmånen att sända material producerat av lobbyister utan att bli solkade, eller mot den där ministern vars partibok aldrig stod ivägen för programledarskapet, eller mot de där proffstyckarna som får ha vilka åsikter som helst i sina böcker och inslag och ändå anses som otadliga.

Men, som sagt, det är inget svårt val. Min röst är till salu.

Det svåra för mig är att formulera den här texten så att den blir så där kristallklar som den framstod i mitt huvud när jag promenerade hem från redaktionen genom den tidiga vinterkvällen.

Chev brakes are snarling as you stumble across the road
But the day breaks instead so you hurry home
Don't let the sun blast your shadow
Don't let the milk float ride your mind
They're so natural - religiously unkind

Enligt ryktet trodde David Bowie vid den här tiden ibland att han var den där figuren med vars gester han tvangs uppträda varje kväll. Ziggy Stardust hade blivit ett monster. Ett monster som inkräktade på det verkliga livet. Och om David Bowie nånsin skulle få ett normalt liv, så måste Ziggy Stardust dö.

gudmundson måste lägga ner.

Jag lägger av.

Bloggen hindrar mig i min karriär, och jag måste vidare.

Ni får läsa nån annans texter. De finns i drivor därute.

Oh no love! you're not alone
You're watching yourself but you're too unfair
You got your head all tangled up but if I could only make you care
Oh no love! you're not alone
No matter what or who you've been
No matter when or where you've seen
All the knives seem to lacerate your brain
I've had my share, I'll help you with the pain
You're not alone

På filmen ser man hur publiken gråter. Säkerhetsvakten får släpa bort sångaren från publikens klamrande händer. I det ögonblicket var det naturligtvis omöjligt för de närvarande att förstå att det var Ziggy Stardust som gav sin sista spelning, och inte David Bowie.

Och jag känner mig lite grann som publiken.

Jag kommer aldrig att veta säkert vad det är jag ser avslutas nu.

Min egen dröm om att få uttrycka mig i just de frågor som berör mig? Eller är det min uppgörelse med myten om den objektiva journalistiken?

Jag vet inte. Men en tanke gnager extra mycket.

Kanske uttryckte jag helt enkelt fel åsikt.

För det är väl inte så att någon tror på den där stora illusionen fortfarande? Det är väl ingen som går och tror att journalister inte har åsikter? Att vi skildrar verkligheten helt utan filter eller egna värderingar?

Jag vill att illusionen ska dö nu.

Jag vill att alla som läst här ska förstå att statligt reglerad verksamhet inte alls är fri från värderingar. De ljuger för dig. Det är en myt. En illusion. Ett trick som inte får avslöjas – för då uppstår följdfrågan om varför vi tvangs betala för att se på just det där tricket. En bluff. Det är inte bara jag som tycker saker.

Jag känner mig inte heller ensam.

Just turn on with me and you're not alone
Let's turn on with me and you're not alone
Let's turn on and be not alone

Jag vill bara säga tack till alla läsare och debattörer som uppmuntrat mig, skällt på mig, och slösat värdefull arbetstid på mina plumpa vitsar och låga personangrepp.

Gimme your hands cause you're wonderful
Gimme your hands cause you're wonderful
Oh gimme your hands.

Som sagt.

gudmundson lägger av.

Per Gudmundson lever vidare.

Det var ungefär så han menade med sina berömda, men vid tiden sanslöst misstolkade, sista ord 1973:

...not only is it the last show of the tour, but its the last show that we´ll ever do.