Det vanliga, tack!

Under min frånvaro från bloggandet har en hel del av vad jag skrivit tidigare blivit inaktuellt. Och då tänker jag kanske inte närmast på mina åsikter - de har alltid varit omoderna. Jag syftar på krogtipsen. Jag har bytt stamlokus.

Under lång tid hängde jag på Dining Club, och ännu tidigare [Gotchå], på Gästrikegatan 3 i Vasastan. Så lång tid, faktiskt, att inte bara jag blev en del av inredningen, utan även att inredningen i den övre baren anpassades till mig vid en ombyggnad. Men när Dining Club såldes, för ett och ett halvt år sedan, så slutade jag att gå dit. Nu läser jag att krogen åter sålts, och positiva recensioner ramlar in i tidningarna igen, så mina gamla omdömen kanske fortfarande håller. Vad vet jag? Jag vill bara påpeka att jag själv inte har så stor koll på det stället längre. Och för övrigt är jag ingen riktig finsmakare (som Matälskaren eller Vinlusen). Och dessutom bygger mina krogbesök på dryckesvanor snarare än mat-diton.

Jag flyttade hursomhelst istället till klassikern Tranan, vid Odenplan, där man allt som oftast kan hitta mig i baren. Tranan är bra på allt. Mat, vin, öl, sprit, musik, ja allt. Enda problemet är att det är lite för mycket folk. På helgkvällar är det svårt att sitta ner med sin kvällstidning och ta en öl och en gammeldansk. Tranan bytte ju också förresten ägare för nåt år sedan, när en amerikanare köpte stället, men då blev den enda märkbara förändringen att det under en kortare tid även såldes en hamburgare från barmenyn (men den är borttagen nu - för populärt, antar jag).

Om det är för trångt på Tranan så brukar jag gå till Rabarber, i korsningen Torsgatan-Karlbergsvägen. Rabarber är verkligen en kvarterskrog med personlighet. De flesta gästerna där kommer från Birkastan (om det inte är snubbarna från Firman som man brukar se där ibland, eller om det inte är onsdag, då det oftast spelas levande jazz av ganska god kvalitet). Senaste nytt från Rabarber är att flippret Medieval Madness nu är utbytt mot Elvis - det första spelet från Stern som jag gillat vid första anblicken.

Eller så kan jag hamna på Tennstopet. Sommartid har Tennstopet bästa uteserveringen i Vasastan, vintertid är det bara en av stadsdelens verkliga klassiker (Wasahof, också på Dalagatan, är den andra). Tennstopet är dyrt och serverar klassisk svensk husmanskost (mer prisvärt på barmenyn där husmanskosten hamburgare också finns, vegon har inget att hämta) och är underbart gubbigt. Jag är egentligen ännu för ung, men vadå, jag gillar och sitta ifred och läsa tidningen.

Eller Wasahof, som jag antydde, för några ostron och ett glas vitt om jag vill känna mig lyxig. Trots att jag och hela familjen faktiskt blev magsjuka där en gång rekommenderar jag stället. Ostronätande är ett riskbeteende.

I sällsynta fall, men dock, slår jag mig ner inne på Vanadis, vid Vanadisplan. Hyfsat, och aldrig nån jag känner, vilket ibland kan vara ett plus. Vanadis är kanske mest känt för att Fredrik Reinfeldt har valt stället för sina jultal. Jag var där först, vill jag poängtera.

I ytterst ovanliga fall kan jag vilja slinka in på Peppar, på hörnet Torsgatan-St. Eriksgatan. Där finns gubbrock och rockabillys - men ingen gillar egentligen de där jättestora ölglasen.

Vasastan har också ett superkreddigt sunkhak. Vasa's Bar och Matsal, på Norrtullsgatan 15 helt nära Odenplan, är ett stalltips för den som vill se ombudsmän från LUF ta sin efter-jobbet-bira, eftersom Folkpartiets högkvarter ligger bara ett stenkast därifrån. Stället har varit krog sen urminnes tider, och är väl egentligen ett ölkafé som blivit över på nåt märkligt sätt, när krögarna köpt upp och gjort om (som Kvarnen och Tranan).

And that's it. Om det nu är Vasastans ölsjapp jag ska anses vara specialist på. På Södermalm, exempelvis, blev Snotty (på Skånegatan) snabbt favoriten eftersom den drivs av hederliga gamla Uppsala-rockers (bloggaren Jenny Westerstrands nära och kära). Men andra stadsdelar får vara för den här gången.

Jag äter ibland, också, men det kan jag ju också skriva om nån annan gång.