Popvänsterns moralpolis nolltaxerare?

Pop.

Det verkar väldigt viktigt för dem. Jag kan förstå det. Ett liv utan någon musik att kunna identifiera sig med verkar sjukt trist.

Så självklart klamrar de efter halmstrån och tror att det räcker med att annektera det en gång så fina ordet pop. Well, varsågod, ordet är fritt.

Det kanske är dags att för gott låta dem sortera in det i portföljen bland aktiepärmar, filofax-sidor och den där hårlocken från Johan Norbergs gamla page. Allting går ju uppenbart att köpa. Utom, som någon kommunist från Liverpool en gång uttryckte det, kärlek. Det är inte till salu. Det behåller vi. Tillsammans med rock´n´roll, soul och techno. Upproret ockå. För upproret kan aldrig startas från höger, uppifrån.

Men, visst, ge dem pop! Vill någon sätta det framför olika grejer där det egentligen inte har något att göra så får de väl göra det. Det förändrar ingenting. Det är precis som med kläder. De klär ner sig för att de har råd, vi fortsätter klä upp oss för att vi måste.

Pop - precis som Frihet - är bara tre bokstäver de nyliberala försöker stjäla på din, min, äldreomsorgens och narkomanvårdens bekostnad. Vänsterns roll i vardagen, speciellt i den oorganiserade och flyktiga mediavärlden, är för några av oss en självklar positionering.

Det handlar förstås inte - som annonsen i Expressen hävdar - om uråldriga planekonomiska experiment eller ens om slentrianmässigt USA-hat. Det handlar bara om att utgöra en liten motvikt till de nyliberala marknadskrafterna.

Popmusiken kan de få, popmusikens hjärta kommer de aldrig att förstå.

Så skrev Andres Lokko, en av landets bästa skribenter, i Svenska Dagbladet i somras, när debatten om pophöger fick nytt liv. Och att jag och andra slitit i popbegreppet är ju helt klart. Men vad innebär det att vara vänster? Att kalla sig själv kommunist? Betyder det något mer än en förkärlek för snedställda kavajfickor och välskurna skjortkragar? Innebär det exempelvis att man kan undanta sig själv från högskattestaten trots att man predikar dess lov?

Expressen/Dagens Industri/Dina pengar har kartlagt kändisars taxerade inkomster för 2005. Och det är inte utan att man ryggar till när man ser hur lite Lokko har valt att uppge som inkomst (av tjänst, förmodar jag).

Helle Klein 1 712 200
Lasse Kronér 422 000
Thorbjörn Larsson, DN 5 238 800
Mark Levengood 707 500
Anna Lindmarker 838 000
Andres Lokko 1 400
Stina Lundberg 720 000
Anders Lundin 3 266 200
Kristian Luuk 651 600
Bengt Magnusson 1 021 900

Det kan naturligtvis finnas ett oändligt antal legitima anledningar till Lokkos låga inkomst under 2005. Jag skulle gissa att alla inkomster går in i hans aktiebolag, exempelvis. Han kanske har höga inkomster av kapital i stället. Och möjligheten att tidningsuppgiften är felaktig är också fullt plausibel. Men jag kan inte låta bli att fråga mig om det inte kan finnas ett uns av skatteplanering bakom den siffran? Om man tar ut fjorton hundra i lön på ett år - vad lever man då på? Kärlek, pop och solidaritet?

Hur var det nu han skrev?

...på din, min, äldreomsorgens och narkomanvårdens bekostnad...

Uppdatering:

Det tycks som att tidningsuppgifterna var felaktiga, och ovanstående frågeställningar alltså irrelevanta. Beklagar!