Mina drömmars stad

I ett skåp med vinylskivor i en mexitegelvilla i medelklassförorten Upplands Väsby, där jag var på besök hos min dåvarande flickväns föräldrar, låg en musikhistorisk sensation: Rex, andra albumet av svenska psykedeliapionjärerna Hansson & Karlsson. Jag kunde för mitt liv inte begripa hur den hamnat där. Pappan var ju civilingenjör och mamman statstjänsteman. Vad kunde de ha för koppling till flower power, hippies, progg, ja, experimentell musik över huvud taget?

I ett omtalat nummer av tidningen Pop skrevs att pophistorien ständigt måste skrivas om. Det är ett uttalande man ska ha i bakhuvudet när man läser denna del i den utläggning om musik som blivit mitt svar på en fråga från Magnus om vad jag lyssnar på (del 1, 2, 3). Det här avsnittet handlar till viss del om vad jag upptäckt i huvudstaden.

Något som slår en när man flyttar till en större stad som Stockholm är vilket enormt informationsövertag de boende där har. Konsertarenor, klubbar, skivaffärer, cinematek, bibliotek - allt finns överallt och varje dag i en storstad. För mig betydde naturligtvis loppmarknaderna mycket. För tre eller fem eller tio kronor erbjöd Myrorna, Små smulor, eller Mynt och Musik nya musikaliska universa varje dag. Vanligt folk hade ju börjat slänga vinylsamlingarna till förmån för cd. Det blev möjligt att snabbt och tokbilligt bygga upp katalogen med grundläggande sjuttiotalssoul, klassiska garagerockspärlor, måste-ha-soundtrack, livsnödvändiga boxar, oumbärliga soloalbum, mästarna som stod bakom sextiotalets r'n'b, sydstatspop, världens bästa poplåt, sångerskor och låtskrivare, tuggummipop, ja, skivsamlingen växte på alla ledder. På bara några år fick jag tillgång till den skatt som idag ligger ett knapptryck bort. Information som jag som ung aldrig haft en chans att nå.

Och hur smal eller kuriös ens nisch än är, så kan man gräva djupare.

Jag blev nyfiken på svensk rockhistoria. Inga problem. I Stockholm fanns exempelvis Svenskt Rockarkiv, som gett ut samlingen Rotmosrock som smakfullt beskriver den svenska rockens första trevande steg på femtiotalet. Eller så kan man gå till en nischad skivaffär och köpa Searchin' for shakes: Swedish beat 1965 - 1968 ur begagnathyllan. Eller samlingarna med mer psykedeliskt inriktat svenskt sextio- och sjuttiotal: Who will buy these wonderful evils?

Också kan man träffa folk som vet. Eller ännu bättre folk som var med.

I Stockholm kunde jag få svar på min fråga.

För jag undrade ju hur det kunde komma sig att hela västvärlden under en tioårsperiod mellan 1966 och 1975 exploderade av musikalisk kreativitet, medan vi i Sverige inte skulle ha haft något alls enligt den officiella historieskrivningen. Tyskarna hade kraut, britterna hade psykedelia, folk och progressive, jänkarna hade Velvet, Stooges och MC5; varför skulle Sverige ha missat tåget?

Det hade vi inte. Det är en lögn. Sverige var med på tåget.

När Jan Gradvall nyligen skrev att den svenska proggen istället borde ha kallats reggen, eftersom den i hans ögon var regressiv, så är det ett utslag av ignorans.

Sverige hade ett enormt dynamiskt musikliv under perioden.

Men mytbildningen runt proggen gör att folk vanligen tror att den var en förlängning på den vänsterrörelse som samtidigt svepte över västvärlden. Jag vill påstå att sextio- och sjuttiotalets musikaliska och kulturella kreativa explosion beror på något annat än vänsterns ideologiska "uppvaknande". Jag vill påstå att det handlar om den av popskribenterna hatade medelklassens framväxt, och sen får Andres Lokko klösa sig blodig med sin arbetarromantik hur mycket han vill.

Men jag vill lämna ett förbehåll. Kanske är det rentav så att jag med detta påstående vill hitta en ny kontext till min egen ideologiska resa från vänster till höger utan att behöva byta musiksmak. För ideologin existerar ju i ett sammanhang. Musik är politik. Och om man omtolkar sina politiska slutsatser så borde rimligen inte den kulturella kostymen passa längre - om man inte tidigare missbedömt kulturen, förstås.

När man börjar köpa svensk musik från den här gyllene tioårsperioden jag pratar om märker man snart en fantastisk experimentlusta. Hos de mer folkliga artisterna är det välproducerat men tydligt. Pugh Rogefeldts halsbrytande melodier framfördes ibland på ett låtsasspråk, Merit Hemmingsson blandade hejdlöst mellan musik från fäbodvallarna och jazz, Jojje Wadenius barnmusik pendlade mellan funk och vaggvisa (och missa inte Made in Sweden, sent klipp), och Björn J:son Lindh hämtade in orientaliska ingredienser. Mer obskyra artister var ännu mer hejdlösa. Älgarnas Trädgård kunde vara rent atmosfäriska, Fläsket Brinner friformsjammande, Samla Mammas Manna disciplinerat aviga, och Pärson Sound (som senare blev Träd, Gräs och Stenar) nerrökt monotona.

Men de artister som oftast väljs ut att representera eran, som Hoola Bandoola och Nationalteatern, förhöll sig ganska strikt, men kompetent, till tidigare etablerade musikaliska fåror.

Jag rekommenderar istället lyssning på Hansson & Karlsson, Mikael Ramel, Kebnekajses första platta, Gudibrallan, eller Konvaljen för att få en aning om den spännvidd som fanns bortom Röda Ropet och andra band knutna till KPML(r). Och det finns massor mer att gräva fram efter det.

Nå. Den rådande historieskrivningen menar att sextio- och sjuttiotalets kreativa boom kom ur en reaktion på kolonialismens fall, ur skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, ur krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och ur vänsterns målmedvetna kulturella arbete. Ungefär. Och alla de förklaringarna har kanske giltighet inom enskilda musikaliska nischer.

Men fanns det inte en större bakomliggande orsak? En demografisk förändring som möjliggjorde allt detta?

På sextiotalet såg västvärlden framväxten av en ny klass - medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. En medelklassens kultur.

Inte som rock'n'rollen på femtiotalet, som ju var arbetarklass. Inte som den vita jazzen, som var mer, om jag får säga, borgarklass. Och inte som den klassiska musiken, som var överklass. Nej, en helt egen kulturyttring, fri att skapa för den nya välmående medelklassen på jakt efter en identitet.

Denna nya och konstnärligt sökande medelklass kunde naturligtvis dra nytta av all musik som redan fanns tillgänglig där ute. Det melankoliskt nordiska i Lars Gullins Danny's Dream, det primalt rockande hos Namelosers Do-Ao eller det flippat avantgardistiska hos Karl-Erik Welin, allt kunde få testas. Eller spelmännen i Bingsjö, frälsis och gamla skillingtryck. För till denna medelklass kom ju människor från alla håll. Arbetarbarn blev medelklass. Jordbrukarbarn blev medelklass. Till och med överklassbarn blev medelklass (Carl Johan De Geer eller Mikael Ramel comes to mind).

Konstskolor och universitet belägrades av en köpstark, nyfiken, kåt och identitetshungrig medelklass - på jakt efter en egen kultur.

Det uppstod skivbolag. Och i motsats till vad man kan tro så startades inte vänsterns flaggskepp inom musikutgivning MNW som något arbetarkollektiv med agitprop i åtanke. Nej, från början hette det Music Network, och gav ut amerikanska psykedelialegenden Kim Fowley och svenska fuzzbluesiga Scorpion. Sen tog vänstern över, och blivande socialdemokratiska statssekreteraren Gunilla Thorgren blev producent.

Det uppstod konst i nya former. Det uppstod teater på nya scener. Till och med film! Och det är klart att mycket av de här kulturyttringarna var förknippade med vänstern - men det var inte vänstern som utgjorde dess motor. Det var en starkare kraft i rörelse.

Medelklassen.

Och det var därför jag kunde hitta ett album av Hansson & Karlsson i en mexitegelvilla i Upplands Väsby. Blivande civilingenjörer drev hippie-eran. Inte kolonialismens fall eller skräcken för kärnvapen. Tvärtom. Tillväxt och tillförsikt.

Men. Den här eran tog ju slut också. Och varför det skedde kan man grunna länge på. Jag ska försöka illustrera vartåt mina teorier drar:

Explosionen av kultur trängde långt utanför de etablerade scenerna. Folk började skapa sina egna mötesplatser och arenor för att all denna kreativitet skulle kunna få utlopp.

I Uppsala, till exempel, fanns föreningen Musikforum. Den var otroligt vital, säger de som var med, och stället att hänga på om man var ung och hipp (låter inte som arbetarrörelse, va?) i början av sjuttiotalet. 1973 gav föreningen ut ett dubbelalbum, som jag har i min ägo, betitlat Bygg ett eget musikforum. Omslaget innehåller detaljerade råd och tips för dem runtom i landet som ville skapa en egen arena för sin kreativitet, vinylen gav exempel på hur det låtit på Uppsalas Musikforum.

Och jag tycker att det är en underbar bild av skaparkraften då.

Men nånting hände. Lite drygt tio år senare gick Uppsalas ungdomar (knappast arbetarklass den här gången heller) i demonstrationståg genom staden. Men den här gången var parollen inte "Bygg ett eget musikforum". Nej, nu hette det att "Vi kräver ett Ungdomens hus i centrum!"

Vad hade hänt? Tja, punken förstås, och allt som kom efter den. Men jag gissar att välfärdsstatens elefantiasis spelat större roll. Musiklivet hade under åren blivit allt mer bidragsberoende. Kraven på staten hade ökat, och tron på den egna kraften krympt.

Så kvävdes medelklassens första genuina kulturyttring. Men den kom igen, tror jag, i postpunken. Men det är en annan historia, kanske rentav om en annan mexitegelvilla.