Pannbiffen och hamburgaren

Det finns en historia om musik som jag är väldigt svag för. En historia som ställer frågan om musikens ursprung, och ifrågasätter allt vårt indelande i genrer.

I Leksand bor geniet Pelle Lindström. Som tonåring på sextiotalet rymde han ifrån hemmet och dess traditioner (pappan var kulturell ikon i Dalarna, och skrev bland annat Himlaspelet) för att hitta bluesen.

Han hamnade i Stockholm och det bekymmersfria livet på Terrassen, som var dåtidens centrum för ungdomar helt nära det vi idag kallar Sergels Torg. Musik och hasch. Han spelade med band som The Tumble Downs och The Ad Libs, band som emulerade amerikansk rhythm and blues för en europeisk publik. Sen blev han medlem i Kebnekajse, som arbetade hårt med att förena skillingtryck och folkmusik med pop. Det var den där tiden då alla hippa människor bar näbbstövlar. Men det var sökandet efter musiken som var kärnan, inte behovet att passa in i en trend.

Idag är han bluesfarbror, åldrad med en värdighet som popsnörena (Mecki Bodemark, jag tänker på dig!) aldrig kan nå. Säljer ut de små ställena och har inga fantasier om de stora.

Ibland får Pelle frågan om hur det kom sig att han och hans kompisar på sjuttiotalet upptäckte att man kunde blanda svensk folkmusik med amerikansk blues och rhythm and blues.

Hans svar är typiskt Lindströmskt:

- Vad är egentligen en hamburgare? Jo, det är ju bara en pannbiff som vart i Amerika och vänt.

Även på andra håll pågår faktiskt en diskussion om hamburgarens uppkomst. Men ingen tycks haja att den egentligen kommer från Dalarna.