I internets drömmar vakar annonserna

Do androids dream of electric sheep?

Det är så mycket som är fantastiskt med Philip K. Dick och hans klassiska frågeställning från 1968, så det är svårt att veta var jag ska börja. Men det är just den frågan jag vill åt. Drömmer datorer om elektriska får?

Nu. Så här:

En underbar sak med science fiction-författaren Philip K. Dick är att man idag egentligen inte behöver läsa hans böcker. De frågeställningar han lyfte fram är i det datoriserade samhället djupt rotade i folksjälen. Han är en given referens. Hans romaner och noveller filmatiseras ständigt.

Do androids dream of electric sheep? blev 1982 i Ridley Scotts händer filmen Blade Runner, där Harrison Ford spelar Deckard, en solkig prisjägare som har som jobb att jaga förrymda androider. Till sin förskräckelse upptäcker han att dessa robotar är mer mänskliga än skaparen önskat.

De har känslor. Drömmar. Vill leva. Och de beter sig som människor. Rutger Hauers android Roy räddar Deckards liv. Deckard blir kär i Sean Youngs Rachael.

Slutscenen är ren filmhistoria.



Så mänskliga är androiderna att tittaren leds att tvivla på huruvida Harrison Fords Deckard egentligen själv är människa.

Svaret på frågan om androidernas drömmar torde alltså vara att de är som våra. Eller att vi inte är så annorlunda än maskinerna.

Gary Numans singel Are 'Friends' Electric?, från albumet Replicas, släppt 1979, bygger på ungefär samma frågeställning om hur mänskliga vi egentligen är. Ja, faktiskt konstruerade Numan en stor del av sin karriär på sammanblandningen mellan människa och maskin, vilket väl är en förklaring till att Gary Numan känns relevant ännu (Den andra förklaringen är att Webstrarna ju frågade 'Har du nånsin diskuterat Gary Numan?' - och efter att ha läst detta kan du säga att du gjort det).



Gary Numan framträdde som en Mensch-Maschine, och det funkar trettio år senare.

Nästan fyrtio år har gått sedan Philip K. Dick ställde frågan.

På många sätt är världen sig lik. Vi tittar fortfarande på oss själva för att få idéer till nya maskiner. Och vi tittar på maskiner för att begripa oss själva.

Men vi har fått internet. Och jag kan inte låta bli att tänka på internet som en världsomspännande hjärna. Ett stort sammanknutet medvetande. Varje sajt är ett minne. Varje kommunikation är ett möte mellan två minnen som ger upphov till en ny tanke. Varje möte är en idé.

Och då blir frågan: vad drömmer nätet?

För att förstå vänder jag mig till mina egna drömmar.

Häromnatten drömde jag om Jenny Morelli. Hon är en lyriker, skribent och illustratör vars blogg jag läser då och då. Jag har träffat henne någon gång i rökrutan på JMK - journalisthögskolan alltså - tror jag, men jag känner henne inte. I själva verket tänker jag nästan aldrig på henne. Men jag gillar hennes små anteckningar på nätet.

Hon var i alla fall med i en dröm, som för ovanlighets skull fastnade i mig tillräckligt för att jag ska kunna fundera över den.

Alla har vi någon period i livet då vi fascineras av drömmar. De är så tacksamma att filosofera runt, dels för att alla har drömmar och alltså kan relatera, och dels för att de är så flyktiga att man kan tolka in snart sagt vad som helst. Vissa har närmast en professionell fascination. Som filmvetare kan jag lätt förstå exempelvis Emma Gray Munthes återkommande drömanteckningar på bloggen. Alla som intresserar sig för film hakar upp sig på drömmar - tänk bara på Ingmar Bergmans Smultronstället som innehåller en av världens mest berömda drömscener. Jag har aldrig drömt om Emma Gray Munthe, men hon är välkommen hon också. Kanske kan jag styra ihop nåt med Jenny samtidigt, om jag planterar tanken här.

Ok.

Den stora frågan brukar vara om drömmarna betyder något.

Vad betyder det att jag drömt om Jenny Morelli?

I drömmen hånglade vi. Och nu får ni tro mig: visst är Jenny precis så snygg och intelligent som jag vill att hångel ska vara, men det är inte så att jag aktivt går och fantiserar om att kyssas med henne. Det är förstås inte så att jag skulle ha nåt emot det, kanske rentav välkomna det, men det är inget jag går och tänker på. Nej, jag läser henne då och då, det är allt.

Minnet av Jenny Morelli tycks i alla fall vara hyggligt aktuellt, för där stod vi alltså, och hånglade i min dröm.

Inte så länge, dock. Vi lade av, därför att det smakade så illa. Trist.

Nå.

Jag har haft problem med en tand. Högst verkliga problem. I vaket tillstånd. En veckas värk i högra nederkäken. Jag trodde att det berodde på tandsten som krupit ner i tandköttet och förorsakat en inflammation, eller nåt ännu värre. Idag var jag hos tandläkaren, och visst skrapade hon bort en massa tandsten, men inflammationen berodde på nåt annat.

Ur en ficka mellan tand och tandkött grävde hon fram ett skal från ett popcorn.

Skrattretande va? Man tror att det är cigaretterna eller spriten eller atomvapnen eller klimatet som kommer att ta en till slut, men i själva verket blir det nåt man inte alls misstänker. Som popcorn.

Men jag förstår varför Jenny Morelli och jag slutade hångla i drömmen. Rädslan för problem med min äckliga mun har funnits där aktuell i min minnesbank.

Det är så jag föreställer mig att det går till. Två hyggligt aktuella, viktiga eller oviktiga, minnen kopplas ihop och blir en dröm. Bekant men ändå obekant.

Men betyder det nåt?

Nej, jag tror inte det.

En dröm har betydelse enbart i den bemärkelse, exempelvis, en cykel betyder två hjul, ram och styre.

Det är en logisk sammankoppling, men något helt annat än begreppet 'betydelse'.

Det är roligt att se hur den här drömprocessen konstant replikeras här på bloggen.

Jag pratar om annonserna från Google AdSense.

Bengt O. Karlsson på klarsynta bloggen När jag ändå har ordet var först att uppmärksamma mig på det, i ett inlägg om hur nervösa mina annonser såg ut att vara inför alla mina skriverier om terrorism.


Vid mina skriverier om terrorism kom annonser först om kontraterrorism, sen om världsfred, och till slut om panikattacker.

Men Bengt O. gjorde inte kopplingen till drömmar. Och ju mer jag betraktar annonserna, desto mer ser de ut som bloggen gudmundsons drömmar.

Algoritmen bakom AdSense genererar innehållsbaserade annonser. Begrepp som nämns i mina blogginlägg plockas upp och kopplas till en annonsör som marknadsför något näraliggande. Det behöver inte vara det centrala i texten som blir grund för annonsen. Det kan vara en bisats. Eller något i en bisats kopplat till något i rubriken. Och annonsören behöver inte göra reklam för en vara som ligger i närheten av det jag skriver om - kanske har annonsören bara kopplat sin annons till vissa nyckelord som han bläddrat fram i nåt branschlexikon.

Resultatet är surrealistiskt.

Precis som i en dröm. Precis som i en dröm om ett hångel med Jenny Morelli.

När bloggen handlar om terror - så drömmer den om panikattacker.

I internets drömmar vakar annonserna.