Dödsmetall 1 - Progg 0

Det är mycket tillfredsställande att skriva om dödsmetall på SvDs ledarsida (pdf). Det känns lite som att det kan förvåna läsekretsen något - men på ett positivt sätt. Sveriges rockhistoria ur ett klassperspektiv är ämnet, och det visar sig att även här möter vänstern döden. Ett utdrag:

En av grundteserna var att proggen skulle vara arbetarklassens musik. Men den kreativa explosion som startade under det sena sextiotalet hade föga med arbetare att göra. Snarare finns det anledning att tro att proggen i Sverige, precis som samtida experimentella rörelser i andra länder, kom ur en annan demografisk faktor. Detta var åren då en bred medelklass för första gången kunde skicka barnen till universitet. Plötsligt fanns en hel generation av välbeställda medelklassungar med en grundkurs i konstvetenskap i bakhuvudet, ett överskott av fritid, och inga föräldrar i närheten. De skapade proggen, och fick kulturetablissemangets stöd.

Den politiserade proggen fejkade klasstillhörighet. Då musikerna själva såg ut som fritidspedagoger fick man, som på Röda Ropets LP på förlaget Ungkommunisten, sätta bilder på äkta mopedburna arbetar­ungdomar på omslaget. Arbetarklassen valde trots detta annat, och proggen förblev medelklassens.

Daniel Ekeroths bok Swedish Death Metal (Tamara press) beskriver, med samma exakthet i dokumentationen som Petterson, den revolution proggvänstern drömde om men aldrig lyckades med. Dödsmetallen (en aggressiv, snabb och tekniskt avancerad ut­veckling av hårdrock) erkänns här som nationell specialitet – svenska rockband har varit världsledande i detta uttryck sedan dess uppkomst på åttiotalet. Det som är spännande är att dödsmetallen i mycket­ stor utsträckning skapas och konsumeras av arbetarklassens ungdomar. Där proggen hade en viktig knutpunkt i universitetets Uppsala, med eget Musik­forum och band som Gudibrallan och Arbete & Fritid, förlägger istället Ekeroth ett av dödsmetallens centra till bruksorten Fagersta, där ett besök av brittiska Napalm Death föranledde varannan unge att starta band. Hårdrock har förstås varit den svenska arbetarklassens musik sen den uppfanns. Men i övergången till dödsmetall skapas ett arbetarklassens egna konstnärliga uttryck till skillnad från tidigare genrers imitationer av utländska förebilder.

Proggens klasstillhörighet har jag skrivit om tidigare (och utförligare) i det sista inlägget av fyra om vad jag lyssnar på.

Dödsmetallboken och dess förlag kan man tjuvkika på inne på Myspace, och proggboken uppmärksammades här tidigare. Bägge är otroligt värda att ha.