Perspektiv på trygghet

Andreas Malm har skrivit ett reportage från Libanon i Arbetaren, där han målar Hizbollah i ett rosigt skimmer. Malm döljer inte att han ser Hizbollah som en trygghetsskapande och stabiliserande faktor i Libanon och regionen.

Liksom alla andra vi talar med är Um Shadi övertygad om att kriget kommer tillbaka. Hizbollah har gått ut med bedömningen att Israel kommer att invadera igen någon gång inom sex år, och spekulationerna gäller snarast vilka som kommer att dras med: Syrien? Iran? Andra libanesiska aktörer?

Shadiya berättar om hur de flydde nedför vägen till Rumeish under ett uppehåll i bombningarna på den tredje dagen. Där är invånarna sympatiskt inställda, men längre bort i mörkret dansar ljusen från Ain Ebel, en välmående kristen by med en lång historia av att samarbeta med Israel.

Också Shadiya tillhör, självklart, Hizbollah. Unga kvinnor som hon kan få rudimentär militär träning under några månader, men de hålls utanför stridande kommandon, enligt rapporter med stor frustration som resultat.

Hon vet att israelerna kommer. Hon ler, och de svarta ögonen glittrar när hon säger:

– Låt dem komma. Jag är inte rädd. Jag är stark.

Kriget år 2006, som i Libanon går under namnet Harb al-Tummuz, ”julikriget”, avslutades utan att Israel och USA nått sitt mål: att utplåna den starkaste folkliga kraft i Mellanöstern som står emot deras intressen, som stöder det palestinska motståndet, hotar västvänliga regimer och i stället lierar sig med den antivästliga axeln Damaskus-Teheran. Hizbollah finns kvar, i högsta grad. Efter segern på slagfältet i augusti var partiet starkare än någonsin.

Malms text bör läsas bredvid Michael Tottens skildring av hur tryggt invånare i Irak har det under Muqtada Al Sadr och hans Mahdi-armé; Hizbollahs släkting i Irak.

“Even Saddam was better than Jaysh al Mahdi,” he said. “They treat everyone bad. Americans treat us good. Sadr does not. They say Americans rape our women. They lie. It is just propaganda. Americans have plenty of women. Jaysh al Mahdi rapes our women for real. They are animals. But soon enough their day is coming.”

He got antsy and seemed to feel he spent too much time talking to me. He had to get back to work before someone noticed him missing.

“I cry all the time,” he said just before he set off. “I wish I was outside Iraq where I would not have to be afraid.”

I shook his hand. He returned to his post. And I felt useless. What could I do for this man? There are so many with stories like his in Iraq.

“What kind of country is this,” Feris said to me in a trembling voice, “where people do this sort of thing to their own people?”

Meanwhile, or at least so it appeared, I was safer at that outpost because the Mahdi Army was there.