White guilt

Aldrig har jag tidigare sett begreppet white guilt bättre definierat.

Elise Guldagger, som hon hette innan hon blev muslim och bytte namn till Mariama, växte upp på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Båda föräldrarna var lärare, mamman hängiven kvinnosakskvinna.

Elise läste till sjuksköterska och gifte sig tidigt. Efter examen flyttade hon och hennes man och deras två barn till Danmark. De var med i det ekologiska storkollektivet Svanholm ända från starten, tillsammans med ytterligare 81 vuxna.

–Vi satsade allt vi hade och lånade resten av banken. Det var en dröm vi hade haft, med ekologi och nedbrutna gränser mellan män och kvinnor.

I åtta år blev Elise kvar på kollektivet. Två äktenskap hann hon med. I mitten av 80-talet bröt hon upp och flyttade tillbaka till Kungälv med fyra av sin fem barn. Där fortsatte hon att engagera sig för det hon trodde på. Startade självhjälpsgrupper för amalgamskadade. Samlade in symaskiner till änkor i Zimbabwe. När bondeledaren Demba Mansaré Keita frågade om hon ville bli hans tredjefru var Elises barn på väg ut ur boet och hon själv sjukpensionär på grund av fibromyalgi. Det var nu eller aldrig. Elise hade alltid drömt om att gifta sig med en bonde, och med tanke på ”allt detta djävulskap som de vita har ställt till med” hade hon ända sedan barndomen hellre velat vara svart än vit.