Låt mig omformulera: Vi kan kalla det skadereduktion

Det bästa som skrivits om hur och om Sverigedemokraterna ska bemötas publicerades i Neo (pdf), där Dennis Josefsson och Louise Persson förklarade varför det är lönlöst att "ta debatten" om man inte är beredd att lösa de underliggande problemen.

Att gräva fram graverande fakta om att vissa Sd-aktivister har sina rötter i nynazistiska organisationer, är bidragstagare, fuskar, är kriminella och så vidare är retoriskt goda poänger eftersom deras politiska plattform består i att lyfta fram invandrare som bidragstagare, fuskare och kriminella. Men retorisk finess löser inte de bakomliggande problemen.

I stället för att ifrågasätta förlegade modeller för välfärd och arbetsmarknad försvaras de. I stället för att problematisera huruvida vår invandringspolitik kanske bidrar till problem genom att den utesluter kompetent utländsk arbetskraft, för-
svaras den. Att blunda för problemen och peka finger åt Sverigedemokraterna är en usel strategi, eftersom de får både problemformuleringsprivilegiet och kan diskutera lösningar på sina egna villkor.

Ett sätt att ta tillbaka politisk trovärdighet i debatten är att ifrågasätta varför vi tillåtit välfärds- och arbetsmarknadspolitiken att se människor som kostnader. För det är ju den nuvarande politiken som gör det både lätt och logiskt att populistiskt spela ut grupper mot varandra.

I mina ögon är, självfallet, den bästa lösningen att vi förändrar vår arbetsmarknadspolitik så att de som flyttar hit kan etablera sig i arbetslivet, förändrar vår välfärdspolitik så att den inte uppmuntrar till bidragsberoende, förändrar vår kriminalpolitik så att medborgarna skyddas från brott, samt förändrar vår asylpolitik så att de som har rätt till asyl får det medan de som inte har rätt till asyl får söka andra vägar - som arbetskraft, exempelvis - att flytta till Sverige om de nu vill det. I detta, tyvärr tämligen avlägsna, scenario åtnjuter människor friheten att flytta dit de vill. Människor uppfattas där inte som en belastning på välfärdssystemet, utan som den tillgång de är och har potential att vara.

Men, dessa reformer skulle ta lång tid att genomföra, om det överhuvudtaget fanns en vilja att föra politiken i den riktningen.

Sverigedemokraterna är en realitet i riksdagen redan efter nästa val. På Tommy Funebos granskande sajt Objektiv sd-blogg brukar ibland konstateras att partiledaren Jimmie Åkesson är en treprocentskille. Jag tror Funebo underskattar, och gissar att sd i nästa val kommer en god bit ovanför spärren. Kanske är Åkesson rentav en sjuprocentskille - större träbockar har nått de nivåerna.

Förklaringen är enkel. Missnöjet med invandringspolitiken är omfattande i Sverige. I en studie från Integrationsverket år 2005, publicerad på DN debatt, uppgav 46 procent av de svarande att de instämde helt eller delvis i påståendet "Vi bör inte släppa in fler invandrare i Sverige".

Jag tillhör dem som tror att rasismen inte är särskilt stark i Sverige. De 46 procenten kommer sig av något annat. De 46 procenten kopplar viss kriminalitet till invandring, och ser invandrare som en ekonomisk belastning, tror jag.

Ovan nämnda reformpaket skulle kunna minska denna väldigt stora opinion. Men om man inte kan genomföra reformerna, så är det bara en tidsfråga innan ett populistiskt parti exploaterar opinionen. Det är det jag påstår vi ser just nu. Sverigedemokraterna kommer att komma in i riksdagen.

Oviljan att styra om arbetsmarknadspolitiken och välfärdssystemet ställer oss då inför en valsituation. Lite som pest eller kolera. Frysa ut, och se populistpartiet växa ännu mer (som i exempelvis Norge), eller inlemma.

Om man väljer det förstnämnda får man till slut ett stort parti, på omkring eller över 20 procent (Integrationsverket på DN debatt: "Invandrarfientligt parti lockar var fjärde svensk"), med avgörande inflytande i politiken. Och eftersom populistpartier nästan per definition är protektionistiska, opportunistiska och dåligt organiserade kan man räkna med att detta skulle vara förödande för allt vad liberala principer heter.

Att tidigt inlemma populistpartiet i regeringsunderlaget skulle kunna vara en väg ur detta dilemma. Men det kräver förstås att inlemmandet inte bara blir symboliskt. Medborgarna måste rimligtvis få sitt missnöje uppmärksammat på åtminstone någon eller några punkter - annars kommer de fortsätta rösta med populistpartiet.

Kanske kan man genomföra ett par symboliskt viktiga reformer på det invandringspolitiska området, och därmed stilla missnöjet. Man kan tänka sig: hårdare tag mot tvångsgifte, krav på id-handlingar för att få asylansökan prövad, utvisning vid brottslighet eller varför inte språktest för medborgarskap. Dessa reformer skulle inte skada det humanitära i samhället i allt för hög grad, även om det skulle göra viss åverkan, förstås. Kopplas detta dessutom till underlättad arbetskraftsinvandring kanske man kan betrakta det som att humanismen tar igen på gungorna vad den förlorat på karusellerna.

I Danmark är debatten stundtals fruktansvärd. Dansk Folkeparti inrymmer åtskilliga företrädare som är mer eller mindre bindgalna. Deras retorik är ibland avskyvärd.

Men har Danmark på något avgörande sätt lämnat vår sfär av civiliserade humanistiska stater? Jag har svårt att se det. Antalet människor som migrerar till Danmark ligger på en högre nivå än
vid millennieskiftet. Antalet utfärdade uppehållstillstånd till utomeuropeiska medborgare är högre. Flyktingar - och människor som utger sig för att vara flyktingar - har fått det svårare att komma till Danmark. Det känns sorgligt. Många tragiska människoöden går garanterat att hitta i den spalten. Men samtidigt strömmar arbetskraftsinvandringen till som aldrig förr.

Och Dansk Folkeparti har slutat växa.

Är det värt det? Ja, det är i alla fall värt att ställa sig frågan.