Mer USA

Min ledare i SvD idag handlar om hur det ska gå för den amerikanska idealismen efter Bush.

Säga vad man vill om Bush, men han har betytt mycket för idéutvecklingen i den samtida politiken. Den vänster som i decennier fördömt amerikansk utrikespolitik som cynisk, hyllar idag Henry Kissinger och förespråkar stabilitet i diktaturer. Samma vänster som alltid dömt ut alla religösa auktoriteter talar idag varmt om dialog med mullorna i Iran och fundamentalisterna i Hamas och Hizbollah. Den höger som så ofta varit isolationistisk ivrar nu för revolutioner i främmande land.

Eller ivrade, kanske är rätt tempus. Utrymmet för idealism har krympt. Beskedet från president Bush att han följer general David Petraeus råd att till sommaren återgå till den nivå på insatsen som gällde innan the surge är förvisso ingen reträtt – snarast ett sista försök med den Bushdoktrin som upphovsmannen själv skött så valhänt att katastroferna stått på rad i Irak. Men spelet som föregått detta beslut antyder att efterträdaren, vem det nu blir, knappast kommer att axla något större ansvar. Irak lämnas inte i sticket, men kommer inte att blomstra. Mellanösterns folk får vänta på friheten. Politikerna talar om The American interest. Det är ingen tid för idealism.

Det är i princip en fortsättning, eller variant på, gårdagens text.