Upplysning om kommunismen

I våras var jag på Kuba. Eftersom jag sitter och skriver en rapport om den resan har jag vissa detaljer färskt i minne - varför följande anekdot letade sig in på SvD:s ledarsida idag.

Han är som ett plåster redan på flygplatsen utanför Holguín, en provinshuvudstad på östra Kuba. Vi vill egentligen ha en fräschare taxibil, men på något sätt så lyckas han se till att få köra oss in till staden. Det är sent, den kubanska kvällen är svart och het, och han kör som en galning på de illa hållna småvägarna.

Rummet visar sig vara dubbelbokat, men han hjälper oss till en annan Casa Particular. Och på morgonen efter, när vi ska ge oss av, så står han parkerad på gatan trots att ingen sådan överenskommelse gjorts. Tvärtom, vi ska hyra egen bil och åka ut på landsbygden. Han insisterar, men får bara köra oss till biluthyraren. När vi efter något dygn återkommer till Holguín söker han upp oss igen.

Det visar sig att han egentligen är musiklärare. Men när hans far dog ärvde han en bil. Nja, han ärvde inte själva bilen, förstås, eftersom bara fordon registrerade före 1959 kan vara privatägda, men rätten att inneha bilen. Och för att ha råd med skatter, avgifter och utgifter för en gammal sovjetisk VAZ av åttiotalsmodell blev han tvungen att säga upp sig från det fina statliga musiklärarjobbet.

Som chaufför kommer han närmare regionens knappa turistekonomi, och därmed den 25 gånger dyrare turistvalutan och den dricks som gör att kubaner kan leva vad vi betraktar som liv. På lönen från ett vanligt statligt jobb går inte att överleva.

Det är av samma anledning manliga turister i Havanna omsvärmas av skolfröknar, sjuksystrar och småbarnsmammor så fort de sätter sig vid någon av bardiskarna längs Calle Obispo. De unga kvinnorna kan inte leva på de jobb socialismen tilldelar dem, och de tvingas därför sälja sina kroppar.

Så här skriver en läsare, ser jag nu när jag kollar mejlen:

Hej!

Jo jag reagerade lite på ditt reportage om Kuba, i SvD den 24/08. Först vill jag säga att jag aldrig varit på Kuba och att jag har insikten om att Kuba är ett så pass infekterat ämne att man knappt kan lita på den så kallade "fria pressen" i frågan. Jag vill inte heller påstå att Kuba är demokratiskt.

Men jag blir misstänksam när du skriver om ett elände hos den kubanska befolkningen (som har en mycket hög medellivslängd), ett elände vars enligt dig ENDA orsak är planekonomin. Är inte det en väl snäv förklaring om du inte anser att planekonomin har den naturliga effekten att Kubas mäktiga imperialistiska (USA är imperialistiskt) granne inleder ett handelsembargo mot Kuba, vilket pågått sedan början av 1962.

För inte har detta handelsembargo utfärdat av världens mäktigaste nation påverkat misären i Kuba? Min uppfattning är att ett Kuba utan ett sådant handelsembargo skulle vara ett mycket rikare land. Är inte det planekonomiska systemet i grunden mycket lyckat (om man ser ekonomin i det hela), till exempel är arbetslösheten en av de absolut lägsta i världen 1.8 % (källa: det "oberoende" organet CIA, vilket sedan 60-talet agerat med terrormetoder mot Kuba, genom operation mungo).

Min fråga till dig är: Är inte detta sanningen? Att den ekonimiska aspekten av misären ligger i handelsembargot snarare än i den kubanska versionen av planekonomin. Har inte den kubanska planekonomin bekämpats för att bli ett ideologiskt exempel på hur dåligt kommunism verkligen är?

Jag vill tillägga att jag inte är komunist, det är ju tabu! Jag är heller inte vänster-fanatiker. Ideologiskt har jag egentligen ingen politisk ståndpunkt.
Hoppas på ett seriöst svar.

Om nu någon undrar om behovet att fortfarande upplysa om kommunismen, alltså.