Ba, ba, ba, ba, bar, ba, ra!

Allhelgonahelgen gör att lördag är en tidningslös dag, så idag skriver jag en särskild ledare för SvD.se, om Iran. Det är en ganska lång text, som väver ihop ett par trådar. Ett utdrag:

I torsdags kom beskedet att Iran hade släppt den svenske medborgare som suttit fängslad sedan i somras. Iran hade hållit mannen, som är försäljningschef för kosmetikaföretaget Oriflame, anklagad för att ha försökt skada Irans säkerhet. Eller för att ha bedrivit pyramidspel. Irans rättsväsende är lite svajigt när det gäller brottsanklagelser.

I torsdags gästades också riksdagen av ett parlamentariskt besök ifrån Iran, vilket väckte berättigade frågor. Ska verkligen vår demokratiska riksdag skänka legitimitet åt det iranska förtrycket? Socialdemokraten Urban Ahlin tillhörde dem som försvarade besöket, och menade att det utgjorde ett gott tillfälle att komma med kritik mot människorättsbrotten i den islamiska republiken.

Men en annan intressant aspekt är att frisläppandet och besöket inträffade i princip samtidigt. Det är inte första gången.

I februari 2007 reste en svensk politisk delegation till Iran, också ledd av Urban Ahlin. Även då väcktes helt berättigade frågor. Iranska medier rapporterade från besöket som om Sverige visade enighet med Iran i fråga om atomprogrammet, och som om Sverige ansåg att Irans regim spelade en konstruktiv roll i regionen. Ahlin fick mycket kritik för att han lät sig utnyttjas och för att Sveriges anseende skadats.

Men kort efter det svenska besöket släpptes de svenska byggarbetare som länge hållits fängslade i Iran, anklagade för spioneri.

Även då, alltså, i princip samtidigt.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att ana ett samband. Sverige skänker Iran legitimitet – Iran släpper fångar.

Och blogginläggets rubrik? Syftar på John McCains groda i presidentvalet, så klart.