Fred och islamofobi

När vänstertidskriften Ordfront ska illustrera en text om islamofobi, i senaste numret, väljer man min artikel i Neo 6/2009. Där intervjuar jag den svenska muslimska kvinna som är stolt över att vara gift med den svensktunisiske självmordsbombare som just sprängde sig och andra för Al Qaidas räkning i Irak.

Kanske är det Ribers fina karikatyr av Usama Bin Ladin som fungerar bra som blickfång.

Det är bara ett exempel på hur extremvänstern försöker smeta ut begreppet islamofobi för att gynna egna politiska syften. Ett annat exempel skriver jag om idag på SvD:s ledarsida.

Fred i vår tid? är rubriken, och texten gör historiska paralleller mellan hur kommunistdiktaturer förvrängde ord på samma sätt som odemokratiska stater gör idag.

Världsfredsrådet grundades 1949, och året därpå antogs Stockholmsappellen mot kärnvapen. Underavdelningen Svenska Fredskommittén lockade kulturpersonligheter som författarna Artur Lundkvist och Moa Martinson, konstnärerna Siri Derkert och Albin Amelin, skådespelaren Naima Wifstrand och andra.

Men Världsfredsrådet finansierades och styrdes av Sovjetunionen, och Fredskommittén av Sveriges Kommunistiska Parti (som idag heter Vänsterpartiet). Från fredsmöten i Stockholm vid den här tiden skickades således telegram till Moskva som ”hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik” och uttryckte ”solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred” (citat i SOU 2002:90).

För Sovjet var fredsrörelserna redskap för att säkra fortsatt dominans och för att slippa konkurrens med den egna kärnvapenarsenalen. Kulturpersonligheternas blödande hjärtan var en genväg. Allt Sovjet behövde göra var att ta över ordet fred.

Ord är politik. Sovjet hade många fronter. Kultur var en. Antifascism var en annan. Här kunde kommunisterna lägga in tesen att också fascismen var en produkt av borgerligheten. Efter Berlinmurens fall, då arkiven öppnades, framkom till och med att vissa nazistdåd i Västtyskland i själva verket utförts av underrättelseagenter från Öst. Ett enkelt sätt att styrka tesen om Västs inneboende fascism och legitimera murens – den antifascistiska skyddsvallens – existens.

Kulturutbyte, fred, antifascism. Försöken att förvränga ordens innehåll har naturligtvis inte inneburit att verklig kamp för kultur, fred eller antifascism har varit förkastlig eller resultatlös. Långtifrån alla fredsrörelser var korrupta.

För en tjugoåring idag låter det kanske barockt, men så var det. Det låter kanske också galet att svensk säkerhetstjänst övervakade fredsaktivister förr i tiden. Men mot bakgrund av Sovjets agerande blir det begripligt. SOU 2002:90, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990, berättar mer.

Extremvänstern har en annan förståelse av begreppet demokrati. Kanske är det därför den – även den "frihetliga" vänstern – ständigt hamnar i armarna på förtryckare. Nu omfamnar man, kanske utan att förstå det, de auktoritära staterna i OIC, och deras definition av islamofobi. Och normaliserar fundamentalistiska rörelser.

Professor Mattias Gardell ser möjligen därför Muslimska Brödraskapet som socialdemokratiska reformister, och den Hitlerhyllande Yusuf al-Qaradawi som en mittfårans man.

Om man har som grundsyn att Sverige inte är demokratiskt – egentligen – blir också statens kontrollapparat ett uttryck för förtryck, och terrorismbekämpning islamofobi. Det är sorgligt att den tankefiguren smyger sig in, gång på gång, även i den demokratiska vänstern.

Professor Gardell kallar mig, i sin bok Islamofobi, för "en flitig förmedlare av islamofobiska utsagor". Det är illa att man uppfattas så när man försöker belysa terrorism och därtill knuten fundamentalism, eller förespråkar demokratisering av en del av världen som hamnat på efterkälken.