Mer om Calle Modig

På allhelgonahelgen minns vi våra förfäder. På SvD.se skriver jag om en av mina.

I en helt annan del av Småland

Carl Modig föddes 1893 i Södra Hestra församling i Jönköpings län, som yngst av tre syskon. Fadern dog när Calle var 1 1/2 år, men det gamla soldattorpet i Kindhult var arrenderat på 49 år och modern kunde med hjälp av pensionen efter maken och med ”tvätt och skurning hos herrskapen i stationssamhället” ensam klara familjen.

Förhållandena var knappa. Barnen gick barfota från pingst, oavsett temperatur. ”Det bästa vi visste oss kunna säga när Mor kom hem var att vi kokt kaffe på sumpen. Kaffet var dyrt.”

Calle började vid elva års ålder på torvmossen, på ackord, med betalning per kubikmeter. ”Bränntorven var värst att arbeta med för den var full med gamla rötter som när de torkade slet hål i fingertopparna, så att blodet rann. Handskar höll inte så länge att man hade råd med det. Hemkommen på kvällarna var det att binda på förband, som snart slets av på morgonen.”

Tre säsonger – ”vi arbetade tills det frös” – var han på mossen. ”Det var ett hårt arbete för en trettonåring”.

För att hjälpa upp ekonomin hade man en inhysing, ”en gammal backstugusittare”, mot ersättning från kommunen. ”Mitt hemskaste minne har jag från den dag då Fattigvårdsordföranden kom med häst och handräckning för att hämta honom och han i sin förtvivlan frågade Mor: 'Lina, kan jag inte åtminstone få ligga i din vedbod?' Han måste med våld lyftas upp i vagnen. Då grät vi barn och jag tror att det var då grunden lades till min senare så radikala samhällssyn.”

Vid fjorton började Calle vid Brännö Väveri, en av alla industrier som växte fram runt sekelskiftet. Samtidigt engagerade han sig i föreningslivet – i Verdandi och Socialdemokratiska ungdomsklubben. Han läste Brand och Folkviljan, och var organiserad. Efter storstrejken bannlystes facket. Då var min morfar med och startade ny fackförening i smyg.

Han fick byta jobb ofta. I pappersbruket i Hyltebruk retade överingenjören upp sig på att han distribuerade Skånska Socialdemokraten. På remfabriken i Gislaved blev han inkallad av disponenten när det framkommit att han sålde Stormklockan.

Carl Modig var aktiv i kooperationen. Han kvalificerade sig för utbildning i Brunnsvik 1919, och blev sedermera konsumföreståndare i Östersund, Obbola, Umeå, Oxelösund och Härnösand.

Carl Modig var min morfar. Min mor, Elisabeth, övertalade honom 1974 att skriva ner några minnen. Det blev inte bara socialdemokratins, det blev Sveriges moderna historia, sammanfattad på drygt 20 sidor. Ändå så avlägset.

”Ingen torde kunna fatta vad det ville säga att för knappt 10 öre i timmen klara mat och logi och dessutom bidraga till hemmet vid 14 års ålder” skrev han. ”Detta gjorde att man genom fackföreningar och ideella föreningar försökte skaffa sig den skolning som krävdes för att förbättra förhållandena i olika avseenden. Det gällde att kunna yttra sig offentligt, att kunna leda ett möte och att kunna skriva ett protokoll, att över huvud taget hävda sig i olika situationer. Det var massor utav människor som på det sättet slog sig fram i det politiska och ekonomiska livet. Var skulle vi ha varit utan dessa, som uppoffrade all sin fritid på detta sätt?”

Carl Modig dog 1985. Vad han skulle ha sagt om dagens socialdemokrater kan man bara ana. Förvisso kunde han ha överseende med somligt. ”Det var inte direkt tillåtet att snatta morötter och ärter med mera – men ärligt sagt så förekom det ibland när man var hungrig.” Men det var en annan tid, i en annan del av Småland.

Hela morfars levnadsteckning finns här, stundtals lysande läsning.

Det är förstås oklart vad Calle Modig skulle tycka om att bli hedrad på allhelgonahelgen, gudsförnekare som han var. Han erbjöd till och med pengar till mig och min bror för att vi inte skulle konfirmera oss. Att han skulle bli omskriven på ledarplats i Svenska Dagbladet hade han nog heller inte kunnat föreställa sig.