Ska Frankrikes mest erfarna jihadist återförenas med sin svenska familj?

När algeriern Said Arif i juni 2004 ställdes inför domstol i Frankrike kallade inrikesministeriet under Dominique de Villepin honom för "en av de mest erfarna jihadister som vårt land har mött de senaste åren". Man konstaterade att han hade deltagit i träningsläger både i Afghanistan i slutet av 1990-talet och med den tjetjenska gerillan i början av 2000-talet.  Vidare kunde Said Arif kopplas till terroristceller runtom i Europa. Hans namn återfanns i utredningen om en terroristgrupp i Frankfurt som hade planerat att bomba julmarknaden i Strasbourg. Vidare förekom spår till Said Arif från ett terrorkommando som primärt skulle attackera ryska intressen i Paris. Dessutom menade man att Said Arif slussade jihadister till Irak – eller hem till Europa igen – via Syrien. Han pekades ut som nära knuten till Abu Musab al-Zarqawi.

Said Arif, som alltså hade gripits i Syrien men efter en internationell arresteringsorder hade utlämnats till Frankrike, dömdes slutligen (efter överklagan) till tio års fängelse. Tidigast sommaren 2012 – i sommar alltså – lär han kunna släppas, enligt reguljär strafftidsförkortning, och utvisas från Frankrike.

Historien vore måttligt intressant för svensk del, om inte för en detalj: Said Arifs svenska hustru och hans två svenska barn.

Um Anas, som hustrun kallar sig, är en svensk kvinna född 1971 som enligt egen uppgift i mitten på 1990-talet drabbades av en religiös uppenbarelse och konverterade till islam. Hon hade tidigare läst bland annat religionshistoria på universitet, och under kursen om islam med professor Jan Hjärpe imponerats av tanken på "att ha en bok som man tror är Guds ord exakt! Fantastiskt". Ett par år efter att hon antagit islam började hon bära niqab – heltäckande dräkt.

Um Anas har idag fyra barn, födda mellan 1996 och 2004. De två första barnen har hon tillsammans med en algerisk man med svenskt medborgarskap bosatt i Lund, född 1961, med vilken hon tycks ha ingått i ett polygamt familjeförhållande, och de två senare med Said Arif. Hon och barnen är bosatta i Stockholmsområdet, enligt egen uppgift "eftersom de enda bra islamiska skolorna finns i huvudstaden".

Enligt svensk folkbokföring har Um Anas aldrig varit gift, varför man får anta att hennes två äktenskap har ingåtts enbart enligt islamisk sed (inte heller pappan till de två första barnen har varit gift – icke desto mindre har han nio barn med fyra kvinnor, ibland simultant).

Hur Um Anas kom att gifta sig med Said Arif är okänt. Han har aldrig varit folkbokförd i Sverige, vilket förstås inte hindrar att han vid något tillfälle kan ha bott inom landets gränser. Att döma av barnens födelseår kan man dock dra slutsatsen att paret ingått äktenskap någon gång mellan slutet av 1998 och början på 2001. Under denna period – mellan sejourerna i Afghanistan och Kaukasus – ska Said Arif huvudsakligen ha varit bosatt i Tyskland.

Våren 2003 flyttade Said Arif, Um Anas och barnen till Damaskus i Syrien. Enligt Frankrike för att han skulle kunna koordinera jihadist-resorna till och från Irak, enligt henne för att barnen skulle få gå i arabisk skola. Där hann de bo i en dryg månad innan säkerhetspolisen grep maken. Han satt därefter i syrisk fångenskap i ett år innan han utlämnades till Frankrike. Hon sattes, gravid med parets andra barn, under utredning i husarrest i en månad, och placerades även i häkte i en vecka, innan hon och barnen deporterades hem till Sverige.

Um Anas har berättat om sin säkerligen fruktansvärda upplevelse av den syriska diktaturen i en intervju för brittiska Cageprisoners, en stödorganisation för fängslade muslimer.

"UA: I was in this apartment.  I had gone out one night, dressed like a Syrian woman, because I had to get in contact with somebody.  I slipped out, because the guards outside were not very concentrated in what they were doing, so I could slip out.  And I phoned my parents.  After a few weeks, the embassy person was shouting my name outside the door - they were not allowed to come in.  So I said to them I’m fine, and they said we’re trying to do our best.  But then the day after, they moved me - they put me in another place.  I think I stayed for another month.  

CP: With your children? 

UA: With my children.  I stayed there for another month, and I went out a few times to phone my parents in secret…two times I think.  I thought about…because I knew my visa was going to finish, so I thought about escaping, so I did some things to try and escape in the night, but then I made Istikhara (prayer for guidance) and I thought it was not so worth it.  So I stayed, and just a few days after that they said we’re going to send you now to Sweden.  They just asked me to arrange my things, and they came and they took me to the immigration centre, and they delivered us to another system that like the security gave us, to another part of the country.  The immigration just took me in, and were talking to me, and we were there for hours - in a very small room, with a lot of men smoking, for several hours.  And then I asked them we have to go and eat, we have to go and sleep, we have to go somewhere - you can’t leave us here.  And then I heard talking on the phone, and they mentioned the name ‘Doma’ on the phone.  And then they said ok, we will go somewhere where you can wash yourself, sleep and get some food.  And they brought us to a prison- I didn’t understand it was a prison at first- it looked like a police station.  And suddenly they just opened my things- they went through them, and they looked in everything.  I was very upset and I said what are you doing?  And he said you are in a prison now in Arabic, and my son understood and he started to cry - he didn’t understand why we had to go to prison.  And then I had to choose what kind of things I wanted to take with me into the prison…and we went in there.  It was a big open space with small rooms around, like cells.   

CP: So you and your kids..? 

UA: Yeah, we went in there - they locked [the door] and said you are going to this place.  And in this cell- it was a big cell - there were many women - I think maybe twenty women in this big one.  And there were many cells, I think… 

[...]

CP: Did they tell you why they were holding you?    

UA: No, they didn’t tell me.  They said before that…they told me that they had to wait for the next plane or something like that.  Before we left the apartment, I said but we have to check my ticket first, that there is a flight before I go.  But they just gave me the other authorities, so they have to put me somewhere whilst waiting for the aeroplane.  That’s how I understood it, but I was not sure about that - I was hoping it was like the reason for them to put me in jail - just to wait for the aeroplane.  I didn’t know…I felt completely cut off from every way of communicating with the outside world.  But there was a nun coming - a Catholic help organisation, and I told her a bit about what has happened, and she was not very nice…she did not like Muslims.  But I think she was there to help, and she was going to check it for me.  But a few days after, they called my name.  They said I was going to fly, but I went to another prison actually, and stayed for one night more. 

CP: Can you just tell us- if we go back to Doma- that was the prison you were in.  What were the conditions like? Were any of the women beaten?  Were they hit?  

UA: Yeah, at least one of the women was beaten by the guards.  One of the women, she was coming and maybe…they said she was suspected and she had killed her husband, so they beat her when they were interrogating her.  And they said to me it’s very common like that - when anyone is suspected of murder, they beat them.  And another one who got into a fight with another woman there - they took her, and when she came back she was very shocked and different…I don’t know what they did with her, really. 

CP: But they generally treated everyone ok?  

UA: Yeah, it was ok…"

När Um Anas landade på flygplatsen i Köpenhamn möttes hon av dansk och svensk säkerhetspolis som förhörde henne i två timmar.

UA: They were asking those kinds of questions about the World Trade Centre - they wanted to know about my opinion.  And they wanted to know about my husband of course, they asked about him, if I had been to Sweden - these things.  And then I got so tired - they didn’t want to let me go, so I said could you please just let me go and come and talk to me another time.  So they said ok, then they let me go out. 

CP: After how many hours? 

UA: I think two hours, and my parents were waiting outside all the time.

I den mån man kan säga att Um Anas därefter har utmärkt sig i Sverige har det varit inom islams så kallade mittfåra. Hon har tjänstgjort som så kallad konvertitguide på Islamguiden, vid tiden Sveriges sannolikt största muslimska webbplats. Hon har intervjuats om sin religion av Norrköpings Unga Muslimer. Och det förekommer en uppgift om att hon varit administratör på Sindbad, då Sveriges största muslimska webbforum.

Internationellt har Um Anas manat till stöd för maken. Said Arif har som sagt uppmärksammats av Cageprisoners, en organisation som startats av en tidigare fånge på Guantanamo och vars huvudsakliga mål är att samtliga fångar på Guantanamo ska ges amnesti men som också tar sig an andra muslimska terrorister. Via Cageprisoners har Um Anas bedrivit en insamling för juridiskt stöd till maken och ekonomiskt stöd åt den egna familjen. Genom Cageprisoners har hon också kommit i kontakt med en aktivist som försökt fästa uppmärksamhet på Said Arif, exempelvis vid Svenska Helsingforskommitténs konferens i Stockholm i november 2005, då sagda aktivist bland annat påtalade bristen på Halal-mat och imamer i franska fängelser.

I en intervju för Cageprisoners har Um Anas delgett sin syn på makens dom.

"CP: What was he sentenced for? 

UA: Associating with…I don’t know how to explain it in English- associating with 'bad people'. 

CP: Was it to do with Algeria? 

UA: No - they suspect him of knowing people who were planning to put a bomb in a market in Strasbourg, among other things.  And of course that he has been to Afghanistan - they said he has been training, and different stuff, and it’s enough to put people into jail, I think."

Ett av Um Anas engagemang i Sverige sticker ut ur mängden. Hon sitter, kan jag avslöja, under sitt riktiga namn Anna Sundberg i styrelsen för Charta 2008, en förening som man skulle kunna beskriva som ett slags svensk motsvarighet till Cageprisoners. Charta 2008 säger sig förvisso inte försvara terrorister, utan menar istället att föreningen enbart verkar för dem "som vi anser inte fått en rättssäker behandling på grund av undantagslagar eller det globala rättsliga undantagstillstånd som kriget mot terrorismen skapat" (som föreningen skriver i Terroristjaktens svarta bok, utgiven på eget förlag 2011). Charta 2008 har dock haft svårt, för att uttrycka det vänligt, att dra gränsen. Som "drabbade i terroristjakten" listar man exempelvis de svenska medborgarna Mohamed Moumou, andreman för al-Qaida i Irak, Oussama Kassir, dömd till livstids fängelse för terroristbrott i USA, Josef Guemir, som stridit för Islamiska Domstolarna i Somalia, samt Yassin Ali, som deltog i grundandet av somaliska Hizbul Islaam.

Hur trovärdigheten för Charta 2008 påverkas av att som styrelseledamot ha hustrun till "en av de mest erfarna jihadister" som drabbat Frankrike är svårt att bedöma. Att det hela kan anses tvivelaktigt tycks man vara medveten om; flera representanter för föreningen svarar undvikande på min fråga om hennes styrelseplats. Man kan förstås se saken ur ett annat perspektiv: man kan anta att Said Arif är oskyldig och utsatt för ett monumentalt rättsövergrepp av franska staten. Men för den som inte lättvindigt underkänner Frankrike som rättsstat framstår det snarare som att Charta 2008 mer eller mindre i lönndom låter hustrun till en dömd jihadist bedriva lobbyverksamhet för slappare terroristlagstiftning i Sverige. Att föreningen inte är någon ordinär MR-organisation torde i vilket fall vara mer tydligt än någonsin.

Lika bekymrande är att Um Anas tycks ha kunnat passera obemärkt genom den så kallade muslimska mittfåran i Sverige, såsom exemplifieras av Islamguiden och Norrköpings Unga Muslimer. Återigen får man intrycket att bredare islamiska församlingar är ovilliga att dra någon gräns mot fundamentalister, ens när dessa är direkt knutna till al-Qaida.

Om Um Anas historia står inget att finna i svensk press. Denna bloggpost är så vitt går att utröna det första som skrivs. Kanske är bristen på granskning en av anledningarna till att vissa muslimska organisationer uppenbarligen inte anstränger sig nog i kampen mot våldsbejakande extremism.

Ett ännu större huvudbry för svensk del är dock frågan om vad som ska hända med Said Arif när han har avtjänat sitt fängelsestraff (han lär som sagt kunna friges redan i sommar). Frankrike vill då utvisa honom, men kommer inte att kunna skicka honom till Algeriet, där såväl tortyr som dödsstraff kan förväntas. Möjligen kan Sverige komma ifråga. I Sverige har han ju hustru och två barn, som har rättigheter enligt Barnkonventionen och som kan anses ha behov av umgänge med pappan. Mot dessa solklara anknytningsskäl står en garanterad avrådan från Säkerhetspolisen. Men det är inte ovanligt att terroristmisstänkta får stanna i Sverige mot Säkerhetspolisens vilja. Fallet ligger, om det nu blir aktuellt, i Migrationsverkets och Migrationsdomstolens händer. Eftersom omständigheterna är minst sagt ovanliga torde det vara oklart vilken linje som Sverige skulle välja: går barnens rätt till sina föräldrar före Säkerhetspolisens bedömningar om hot mot rikets säkerhet?