Viskningar och rop

Alone and forsaken by fate and by man,
oh lord, if you hear me,
please hold to my hand.

Hank Williams var precis så skör när han var som allra bäst. Ensam, packad och rädd. Sången blev en bön, och orden blev ett rop på hjälp.

Ibland försöker jag säga något viktigt. Därför blir jag så oändligt glad när någon svarar. Kanske finns det något större där ute i mörkret, ändå. Eller åtminstone någon att hålla i handen. Jag skrev om musik och klass. Nu har Penny Lane bemött.

Och hennes blogg är så. Smärtsam.

(ps: Penny Lane är förstås ett namn lånat från groupien, och inte från Macca, ungjävlar!)