Uppsamling

Jag märker hur svårt jag har att förklara. Människor som jag litar på och respekterar, som Gunnar med bloggen Pressylta, tycker att jag är onyanserad.

Och det är troligen helt sant. Världen är tyvärr full av galna diktaturer, och Kuba är bara ett av alla samhällen där befolkningen hålls som gisslan av systemet och ledarskapet. Jag har, som Gunnar skriver, exempelvis hört svänget - Kuba skulle verkligen kunna svänga.

Men det är en djupt deprimerande upplevelse att träffa folk i vad som, helt tydligt, skulle kunna vara paradiset personifierat.

Folk kan inte leva på sina löner, helt enkelt. Och det beror inte på allmän fattigdom eller resursbrist. Arbetsgivaren staten, som mer eller mindre garanterar arbete, betalar så dåligt att det är fysiskt omöjligt att leva vad vi västerlänningar skulle betrakta som ett liv. Enbart om du har ett jobb där du kommer i kontakt med turistpengar kan du köpa det som skiljer din tillvaro från den de genomlever i subsahariska länder.

Några exempel. Som västerlänning blir man hela tiden på kvällstid approcherad av prostituerade. De är inga pundare eller lycksökare med extrema vanor. Det är vanliga unga småbarnsmorsor med helt normala behov, som bara inte kan leva på sina löner i de jobb staten har gett dem. Dagisfröken på dagen - hora på natten.

I Holguin så är det taxichauffören som letar upp oss. Han är verkligen angelägen. Dagen efter så dyker han upp vid vår bostad helt opåkallad. Han erbjuder oss att vara chaufför hela vistelsen och förklarar varför hyrbil, som vi ändå väljer senare, skulle bli dyrare.

Egentligen är han musiklärare. Men när han ärvde sin fars bil - en gammal sovjetisk Lada från åttiotalet - blev han tvungen att lämna sitt egentliga statliga yrke som lärare. Det var omöjligt för honom, att på den legala lönen, betala reparationer och avgifter för bilen. För att ärva tvangs han sluta jobba.

Som chaufför har han närmare kontakt med den valuta som krävs för att skaffa vanliga varor. Han kan få dricks.

Inom systemet, som musiklärare, kan han bara tjäna skitpengar. För vilka han bara kan köpa skitvaror som råkar finnas i de butiker som kubaner förväntas få sina basbehov täckta i. Och jag skojar inte när jag säger att det är skitvaror.

Tänk Odenplan. Alla butiker säljer disktrasor, ris och cykelhjälmar (som ser ut som bygghjälmar) utom 7-11 på hörnet Upplandsgatan där du också kan köpa tvättmaskin, utländska tidningar och chips, eller vad du nu behöver. De pengar du får som utbyte för ditt arbete går inte att använda i den bra butiken.

I de butiker där du kan handla för med dina pengar finns som sagt bara disktrasor, ris och cykelhjälmar. Vill du ha något annat, som säljs på 7-11, måste du komma över den tjugofem gånger dyrare valutan. Det enda sättet att få tillgång till de riktiga, användbara pengarna är att antingen jobba inom turistindustrin eller vara korrupt på något sätt. Alla är korrupta, så det är inget skamligt.

Ärver du en bil så säger du upp dig från ditt normala statliga jobb och börjar köra utlänningar. Annars har du inte råd att ha den kvar.

På landsbygden reser folk med häst och vagn. Det är inte någon turism-grej: det är helt enkelt så nergånget att häst är det transportsystem som folk har råd med.

Antagligen är det också det bästa sättet att transportera sig. Jag har kört bil på vägar på Kuba där det, helt allvarligt, var bättre väglag på åkern eller i diket bredvid. Jag körde bredvid.

Den oberoende journalisten Fornaris sade det bäst, tror jag. Han sa att Kuba inte är något experimentsamhälle där man råkat applicera en ideologi felaktigt. Det är helt enkelt så att kommunism inte fungerar. Kuba har kommunism - och det går inte.

Jag har skickat kanske tio texter hem. Den första handlade om att vår ambassad inte precis hjälper de oppositionella. Den sista kommer om någon dag, och handlar om vårt möte med de vita damerna. Idag handlade det om fria bibliotekarier och statliga sanktioner i civila kläder. Det som inte tryckts på papper har gått ut på ledarsidans webb.

Jag är fortfarande trött, och ledsen över att jag inte förmår vara tydligare.

Uppdatering:

Sista texten från resan här.