Gorillan, 70-talet och jag
Carl Johan De Geers (och Håkan Alexanderssons) produktion tillhör det mest intressanta i den svenska filmhistorien, betydelsefull inte minst för min generation. Därför återkommer jag till De Geer med mitt ärende: att polemisera mot vänsterns romantiserade bild av socialistisk kulturpolitik och istället framhäva individens, marknadens och frihetens roll för att få fram kultur på både djupet och bredden (några av de tidigare försöken här: 1, 2, 3). I dagens SvD kommenterar jag Carl Johan De Geers nyutkomna memoarbok om tiden för inspelningen av Tårtan.
Carl Johan De Geer har i drygt fyra decennier varit en av landets bästa berättare, nästan oavsett vilket medium han valt att uttrycka sig i. Han trollbinder lika skickligt som formgivare, föreläsare, fotograf, författare eller filmare. Hans låt I miljonärskvarteren med Blå tåget från 1972 tillhör proggtidens mästerverk. Hans stillbildsdokumentär från år 2000, Jag minns Lena Svedberg, obeskrivligt tajt klippt av Gudibrallans Mikael Katzeff, kan få en vuxen man att börja gråta på sex minuter blankt. Lägg därtill textilier för 10-gruppen, Doktor Krall (1974), humoristiska genreexperiment både inom film och litteratur, scenografin för Lukas Moodyssons Tillsammans (2000), samt medverkan i På spåret så framgår bilden en närmast folkkär adelsman. Som en Ian Wachtmeister för kulturintresserade.
”En serie som Tårtan kan aldrig mer göras”, skriver De Geer vemodigt om sitt och vapendragaren Håkan Alexanderssons barnprogram, och tar det socialistpräglade 1970-talet i försvar, som en tid då ”vänsterns rättviseideal” gjorde alternativkultur möjlig.
Detta påstående står dock i viss konflikt till anekdoterna i boken. ”En producent på TV2:s barnredaktion”, berättar De Geer, ”ansåg att serien inte borde sändas, fast den var färdig och betald. Den borde låsas in i ett skåp och nyckeln kastas.”
Betalningen från Sveriges Radio ”gjorde oss så fattiga att kronofogden låg efter oss i många år, i Alexanderssons fall till hans död”. ”Vi var bojkottade av televisionen i åtta år”. ”De andra filmerna och tv-serierna lyckades vi finansiera med en opportunistisk taktik: vi skrev synopsis till filmer som vi trodde att någon ville ha. Sedan gjorde vi helt andra filmer, ofta baserade på idéer som dök upp på morgonen den första inspelningsdagen.”
För alla utom möjligen De Geer själv framgår det tydligt att han har skapat sin konst trots systemet, och inte tack vare det. Om den socialistiska kulturpolitik han förespråkar verkligen hade fungerat skulle resurser inte ha varit något problem.
