Om svenska jihadisters resor till Somalia och AfPak

Hur många reser egentligen till jihad från Sverige? Säkerhetspolisens analyschef ger nu i Dagens Nyheter en ny sifferuppgift. "Ett trettiotal" sägs ha åkt från Sverige till konflikten i Somalia, och "ett tiotal" till andra konfliktzoner (med vilket man kan anta menas Afghanistan/Pakistan).

"Enligt Säkerhetspolisen har ett trettiotal unga svenskar åkt ner till Somalia för att delta i strid eller för att få militär utbildning. Många av dem har rekryterats av al-Shabaab, en rörelse som med våld kämpar för att ta över makten i Somalia och upprätta ett styre byggt på strikt tolkning av islam. 

Organisationen är terrorstämplad av flera länder. al-Shabaab kontrollerar nu delar av Somalia. 

– Personer som reser till konfliktområden och sedan kommer tillbaka har en förändring i det vi kallar avsikt och förmåga. Man har både hamnat i ett sammanhang där brott och krigshandlingar är tämligen vanliga och man har också många gånger fått en utbildning, vilket innebär att man potentiellt sett utgör ett större hot när man kommer hem, säger Johan Olsson. 

Enligt Säpo är trenden att resorna från Sverige för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska rörelser i utlandet ökar. Utöver de trettio som åkt till Somalia har ytterligare något tiotal åkt till andra konfliktområden för att träna och/eller strida."

Resorna från Sverige sägs bli allt vanligare. Hur ökningen ser ut anges dock inte. Säkerhetspolisen väljer som vanligt att uttrycka sig medvetet dunkelt.

Man kan dock skapa sig ett tidsperspektiv genom att leta upp Säpos tidigare uttalanden.

I maj 2009 i SvD hette det att "ett tjugotal" hade rest från Sverige till Somalia genom åren, och att "ett tiotal" svenskar fanns i Somalia just då.

Ungefär samtidigt, i oktober 2009 i Aftonbladet, angavs att "en handfull" personer hade rest till AfPak.

I december 2010 i DN, i samband med Säpos rapport om våldsbejakande islamisk extremism, hette det att "ett trettiotal" hade rest till "Pakistan och Somalia" under "de senaste fem åren".

Och nu, i februari 2012, har alltså "ett trettiotal" rest till Somalia och "ett tiotal" till andra stridszoner.

På två och ett halvt år har Sverige gått från cirka tjugo till omkring trettio (vilket man skulle kunna uttrycka som en ökning med 50 procent), och från en handfull till ett tiotal (som skulle kunna betraktas som en ökning med 100 procent).

Uppdatering 26/3:

Söndagen den 25 mars framträdde Säkerhetspolisens analyschef Johan Olsson i SVTs Agenda, och sade där att "ungefär ett fyrtiotal personer de senaste fem åren" har rest till olika konfliktområden. Vidare sades att "ett tjugotal har återvänt till Sverige".

CNN om Sverige och al-Shabaab

CNN:s utrikesnestor Nic Robertson och terrorismexpert Paul Cruickshank har ett reportage om al-Shabaab med anledning av den konferens som i dagarna hålls i London. Tyngdpunkten ligger förstås på hotbilden mot USA, men som vi börjar bli allt mer vana vid är också Sverige ett av få länder som pekas ut som problematiskt.

"At a summit in London Thursday on Somalia one of the most pressing concerns was that Islamist militancy being incubated in the failing state could result in terrorist plots being hatched against the West.  Earlier this month the Somali militant group Al-Shabaab formally merged its operations with al Qaeda. 

'If the rest of us just sit back and look on, we will pay a price for doing so,' British Prime Minister David Cameron said Thursday. Countries like the UK, the United States, Denmark and Sweden who are grappling with integrating large Somali immigrant communities have been among the most concerned about the potential threat. 

Last July a UK threat assessment stated that the threat from Somalia had significantly increased and that British militants who had traveled to the country were “returning to the UK to plan and conduct terrorist operations.”  According to one reported estimate more than a hundred British residents have traveled to fight and train in Somalia. 

Many but not all of the Western militants traveling to Somalia have been Somalis.  Increasing pressure from drone strikes on militants in the tribal areas of Pakistan in the past several years made Somalia a more attractive destination for jihad for western militants of all backgrounds, according to counter-terrorism officials. 

Danish and Swedish security services have also been particularly concerned because of the extensive presence of Al-Shabaab recruiters within Somali communities in their countries.  In January 2010 one of the group’s operatives attempted but failed to assassinate a Danish cartoonist, Al-Shabaab’s first terrorist plot in the West."

I USA betraktas nu al-Shabaab som ett av de största hoten på hemmaplan, enligt Peter King, som leder the U.S. House Committee on Homeland Security.

"King told CNN he believed no terrorist group currently posed a greater threat to the United States homeland. 

'Right now Al-Shabaab has to be our main concern because of the fact of such easy travel back and forth, because there is a large number of [U.S. recruits], and the fact that there is such open recruitment,' he told CNN. 

'The ultimate threat would be that they would take the skills they learned in Somalia being trained, and come back to the U.S. as suicide bombers,' King said."

Motsvarande farhåga är naturligtvis giltig också för Sverige.

CNN-rapporten är intressant också för att den tecknar en mindre rosenskimrande bild av somaliers integration i Minneapolis än vi är vana vid att höra här hemma.

"Stevan Weine, a Professor in the Department of Psychiatry at the University of Illinois in Chicago who has conducted extensive field research in the Somali community in Minneapolis, told CNN late last year that not enough is being done to confront radicalization in the area at the community, local, or federal level. 

'There continue to be voices of extremism on the internet and in the community that anybody can have access to, and no strong counter-narrative has really yet emerged.  What really concerns me is that so many young people have been touched by this message, some likely pretty far along in the process of being prepared for mobilization to go to fight in Somalia,' he told CNN. 

According to Weine in many ways the experience of Somalis in Minneapolis more closely resembles that of North African immigrants living in the suburbs of Paris or British-Pakistanis living in the outer neighborhoods of London than the experience of the mostly upwardly mobile American Muslim community. 

'The lack of integration of many Somalis in Minneapolis, poor living conditions, the fact that 60% live below the poverty line, and feelings of lack of purpose and discrimination have all created a fertile climate for Al-Shabaab’s recruiters, which the recent economic downturn has only aggravated,' Weine told CNN."

Sverige, som lär vara ännu sämre på att integrera somalier, torde vara ännu mer illa ute.

Efterlyst wahhabitisk imam skjuten i Strömsund

Vid 13-tiden på onsdagen skottskadades en man i centrala Strömsund. Lokaltidningarna ÖP och LT har summarisk information om saken.

"Händelsen inträffade vid 13-tiden i bostadsområdet Tingvalla i centrala Strömsund. Enligt uppgift hörde några barn skottlossningen och hittade mannen svårt blödande i en trappuppgång till ett hyreshus. Strax efteråt kom ett par anställda från hemtjänsten också till undsättning.  

Ambulans och polis larmades och mannen fördes till sjukhuset i Östersund där man konstaterade att skadorna var livshotande.  

Skjutvapnet påträffades i närheten av hyreshuset. Enligt polisen var det ett "pistolliknande" vapen."

Den oberoende uzbekiska nyhetsförmedlingen Uznews avslöjar dock vad som kan antas vara den verkliga historien bakom skottlossningen.

"Well-known Uzbek cleric, Obid-kori Nazarov, shot in Sweden 

The well-known Muslim cleric from Uzbekistan, Obid-kori Nazarov, has been attacked in the Swedish town of Stromsund – he is said to be in a stable condition after being shot several times by an attacker who then escaped. 

[...] 

Obid-kori Nazarov, who has lived in Sweden since 2006, is viewed by the Uzbek authorities as one of the most outspoken critics of President Islam Karimov and his regime. 

Tashkent has accused the imam of setting up and running an extremist religious organisation, guilty of plotting terrorist acts and other crimes within Uzbekistan including murders and attacks on people over a period of more than ten years. 

Nazarov himself has always refuted these accusations, saying that he became a victim of Karimov’s dictatorial regime after he refused to organise his religious activity according to Presidential demands. 

“We, like journalists, suffer because of our freedom of speech,” Nazarov said in an interview with Uznews.net in 2007. 

Until he was granted political asylum in Sweden in 2006 Nazarov had been in hiding for several years in Kazakhstan. 

He was forced to escape from there in autumn 2005 when Kazakhstan’s special security forces arrested several of his associates and handed them over to Uzbekistan. Among those captured was the eminent cleric Rukhiddin Fahruddinov. 

But Nazarov never felt safe even when he was living in Sweden. His associates chose not to tell other followers where he lived, and in the last five years he has moved towns a number of times. 

Fearing for his life, Nazarov rarely went out alone and was always accompanied by a small group of his relatives and followers. On the day he was shot, he was returning home on his own, which is a very rare occurrence, one of his associates says. "

Radio Free Europe har en liknande artikel.

Den skjutne imamen är inte obekant för svensk press. 2007 skrev Aftonbladet under rubriken "Han gömmer sig i Sverige":

"Obid Nazarov, 49, är internationellt efterlyst för terrorism. Aftonbladet kan nu avslöja att han gömmer sig i Sverige. Förra året beviljades han uppehållstillstånd. 

– Jag är tacksam att jag fått komma till Sverige, säger Obid Nazarov. 

Sedan februari 1999 är Obid Nazarov efterlyst via Interpol. Enligt efterlysningen misstänks han för: 

• Vapenbrott
• Brott med sprängmedel
• Terrorism 

I sitt forna hemland Uzbekistan var Obid Nazarov en högt uppsatt religiös ledare, imam, i av huvudstadens moskéer. Han kritiserade regeringen öppet och skulle därför, menar han, gripas."

Uppdatering 24/2:

Bloggen Different Stans bevakar fallet begåvat (1, 2) med kritisk hållning såväl mot den uzbekiska regimen som mot islamister. Uznews drar paralleller till ett mord i Ryssland i september på en annan uzbekisk imam, Fuad Rustamokhojaev, skjuten med flera skott och där mördaren aldrig gripits.

Hizb-ut-Tahrir uppmärksammar saken.

Storpolitik i Strömsund, alltså, och svensk press är fullständigt akterseglad.

"Hon kan inte rå för att hon hatar judar"

Den 10 februari föll dom i Svea Hovrätt i ett tämligen omskrivet ärende rörande hets mot folkgrupp. Den dömda, en kvinna med libanesiskt urprung född 1965 och aktiv i Palestinska Folkens Förening i Uppsala, hade på en demonstration, där hon av polis uppfattades som "ledande i folksamlingen", skanderat "Död åt alla judar!"

I domskälen (målnr B 2125-11) refereras anteckningarna i förhörsprotokollet.

"[Kvinnan] tillfrågades om hon kunde minnas att hon sagt död åt alla judar. [Kvinnan] sade att hon minns detta men vill tillägga att det är sionismen som är den skyldiga parten, de judiska soldaterna, inte judar som grupp. [Kvinnan] säger att hon vet att hon sade så som påstås, men hon kan inte rå för att hon hatar judar."

Alltså: "Hon kan inte rå för att hon hatar judar".

Kvinnans utsaga är intressant. Den antyder att judehatet är helt naturligt, och inget den enskilde kan påverka.

I Sveriges mest famösa rättegång gällande hets mot folkgrupp, som utspelades 1989-90, ställdes svenskmarockanen Ahmed Rami inför rätta, med anledning av vad som måste betraktas som den mest envetna och systematiska kampanj mot judar detta land någonsin erfarit. Åtalet gällde en rad uttalanden, såväl i eter (i Ramis närradiokanal Radio Islam) som i tryckt skrift (Ramis bok Vad är Israel?).

Debatten om rättegången kom till stor del att handla om yttrandefrihetens gränser och den eventuella nyttan av en lagparagraf om just hets mot folkgrupp. Det är frågor som är väl värda att diskutera, men när jag bläddrar i Ramis bok om saken, Judisk häxprocess i Sverige, är det en annan sak jag noterar. Och den påminner om kvinnans försvarslinje om att hon inte "kan rå för att hon hatar judar".

För försvarets räkning vittnade inte mindre än två tunga professorer.

Islamologiprofessorn Jan Hjärpe kallades att vittna om hur Ahmed Ramis radioprogram och skrifter stod i förhållande till islam och arabisk kultur. Hjärpes vittnesmål kom förvisso i hög grad att handla om hans egna synpunkter på lagen om hets mot folkgrupp (Hjärpe tyckte att den var olycklig) men vidrörde ändå något antisemitismens utbredning i den muslimska världen.

Hjärpe menade att det som svensk rätt definierar som grovt anstötlig antisemitism är ett folkligt utbrett, naturligt, rentav ärftligt inslag i islamiska länder – att jämföras med Norgehistorier i Sverige.

"Adv F: Är de här texterna, som du återfunnit nu i det åtalade materialet eller många av dem, av det slaget att de skulle kunna dyka upp i ett politiskt sammanhang inom något islamiskt land i en politisk debatt?

Hjärpe: Ja, det beror ju i viss mån på vilken nivå. Jag tycker det är så farligt att generalisera här. Mycket av den här typen av resonemang har jag mött i personliga samtal - väldigt ofta. En del temata har jag träffat på och hört i predikningar. Men det är inte självklart att det finns hela skalan i en politisk debatt. Det beror också på vilken publik den är riktad till. När det gäller massmedia [i arabvärlden] så är de ofta mycket starkt statsstyrda, så det är inte alls säkert att det som återspeglas i massmedia är den folkliga stämningen eller attityden. Det finns särskilda mindre grupper eller rörelser som är mer militanta och andra som inte är det. Då är också språket och språknivån väldigt olika. Man kan väl säga generellt så här, att mycket av det som räknas som väldigt anstötligt i vår miljö har lättare att passera." 

[...] 

"Adv F: Om vi går vidare i samma stämningsansökan till åtalspunkten 11 [...] det är en återgivning av ett telefonsamtal som har ägt rum i en nattsändning i Radio Islam där det är en lyssnare som säger det som är åtalat i punkten 11. 

Hjärpe: Det är den här typen av etniska skämt, ett tema som är väldigt vanligt i Mellanöstern. Det har jag nog råkat ut för mycket. Detta att i och med att de olika grupperna samtidigt har utgjort en sorts administrationella enheter med social samhörighet så är det också vanligt att man har skämt om varandra, historier, olika typer av fördomar, ofta ärftliga. Det är ju litet grand som gränsar till våra Norge-historier men de är litet mer allvarligt menade."

Hjärpe förklarade vidare det djupt rotade konspirationstänkandet – exempelvis tanken att judarna styr värden – som ett resultat inte av individens egna förmåga utan av omgivande faktorer. Konspirationsteorier om judiskt inflytande var alltså att anse som en naturlig reaktion på sakernas tillstånd i arabvärlden.

"Adv F: I de här åtalade texterna så förekommer ju uppgifter om en sionistisk maffia, om världsmakt osv. Hur upplever man det i den muslimska världen? Upplever man att man har en världsmakt emot sig i eller företrädd av staten Israel? 

Hjärpe: I konfliktfyllda områden generellt gäller det att konspirationstankar spelar en stor roll. När man står i en konflikt med många olika motståndare så finns det nog en mänsklig tendens att försöka betrakta alla dessa olika motståndare som i grund och botten en och densamma. Och då kan det formuleras på olika sätt beroende på vem det är eller vad det är som man betraktar som den här övergripande storkonspirationen. Det kan vara USA. Och då blir följden att man betraktar Israel som USA:s koloni eller spjutspets eller en del av USA:s imperialistiska strävanden. Om man istället sätter Israel som höjdpunkten eller det centrala i storkonspirationstanken så blir naturligtvis tankegången den omvända - att det är USA som får delta i den storkonspirationen. Men det är väldigt vanligt. Och jag tror att det är generellt när det är stora konflikter i instabila samhällen, stark press utifrån och det faktum att det försiggår mycket konspirerande."

Även faktorer i Sverige var, med Hjärpes synsätt, orsaker till antisemitiska uttryck. Det som rätten konstaterade utgjorde hets mot folkgrupp sågs av Hjärpe som en naturlig följd av muslimers utanförskap.

"Adv F: Att vara muslim i Sverige idag, ska vi säga något om den muslimska gruppens storlek och ställning i Sverige? 

Hjärpe: En sak måste man anmärka inledningsvis. Det är att vi kan inte ha någon statistik på det här området eftersom det inte är tillåtet att registrera religionstillhörighet. Därför har vi ingen verklig vederhäftig statistik och de sociologiska undersökningar som görs har en hel del felkällor på det sättet eller möjliga felkällor. Men vi kan säga generellt att människor med muslimsk bakgrund i Sverige under 60-talet framförallt är gästarbetare. Det är den stora kategorin. Det är knappast fråga om det vi skulle rubricera dem som en intellektuell elit. Det gör att inom en framtid så kan vi räkna med en större grad av en muslimsk intellektuell grupp också i Sverige i den mån det är troende och praktiserande bland dem som kommer. Det blir också en andra generation och kanske rent av en tredje generation av muslimer i Sverige, med universitetsutbildning osv, som kan gå in i den här debatten. Men till mycket stor del så måste man nog säga att den muslimska befolkningsdelen i Sverige än så länge i stort sett saknar intellektuella företrädare som kan delta i debatten på debattens egna villkor och det tycker jag är en av förklaringarna till den utformning som de här inslagen har haft. Det är väl Jan Myrdal som har karaktäriserat problemet här som en klasskamp. Det är väl att ta till men det antyder att det är en aspekt att se också. Det är hjälplöshetens språk. Och att det är rätt viktigt i analysen att försöka se (bakom de anstötliga uttryckssätten), till det verkliga problem som man försöker komma åt på det här sättet. Försöka skilja mellan metoden och den bakomliggande drivkraften."  

Varför är då Hjärpes vittnesmål intressant? Jo, dels förstås för att det försöker ge en kulturell förklaring till Ramis – och Uppsalakvinnans – beteende. Men vittnesmålet är ännu mer intressant för att det draget till sin spets utgörs av ungefär samma argument som stämplas som islamofobi när problemen i Malmö diskuteras. Samma resonemang brukar avfärdas som djupt fördomsfulla när de används för att kritisera den invandringspolitik som leder till stor inflyttning av exempelvis lågutbildade män från arabvärlden.

Om exempelvis Paulina Neuding, Andreas Johansson Heinö eller Johan Lundberg skulle anföra i en debattartikel att antisemitismen i Malmö är en naturlig följd av en omfattande invandring från Mellanöstern och Nordafrika, att antisemitismen är lika folkligt förankrad bland muslimer som våra Norgevitsar hos oss, att antisemitismen överförs mellan generationer på så sätt att den närmast är ärftlig, och därtill sagt att de muslimska invandrarna inte heller går att rubricera som någon intellektuell elit, och att politikerna således får godta ett växande judehat om invandringspolitiken får fortgå – då skulle de få löpa gatlopp.

Ingen av dem skulle naturligtvis uttrycka något så plumpt eller generaliserande. Snarast är det väl Sverigedemokraterna som formulerar sig så.

Det är talande för det bistra debattklimatet i invandrings- och integrationsfrågor i landet, att samma utsaga kan värderas så olika beroende på avsändare. Det som sägs av Sveriges största expert på islam, Jan Hjärpe, är okontroversiellt. Om samma argument skrivs i Axess stämplas det omedelbart som tankegods besläktat med Anders Behring Breivik.

Jan Hjärpe berörde också den brännande frågan om kulturskillnader. Hjärpe menade att det finns stora skillnader mellan den västerländska kulturen och islam. Muslimer är till exempel generellt mer bokstavstroende.

"Hjärpe: Om man ser på mer traditionell figh (jurisprudens), vilka metoder man använder eller premisser man utgår ifrån i den när det gäller att tolka Koranen å ena sidan och al hadith-traditionerna om vad Muhammed har sagt och gjort å den andra, då utgår det traditionellt från premissen att Koranen är evig, preexistent, oskapad. Dvs den är inte bunden till en viss tid, nämligen den tid då den uppenbarades på 600-talet, utan att den också till sitt innehåll är evig och evigt giltig. Det är alltså ett väldigt vanligt antagande i traditionell Koranexeges.

Jag skulle säga att det är en ganska vanlig attityd att betrakta just den heliga texten, i det här fallet Koranen, som något absolut av historien oberoende och där också orden eller de enskilda verserna kan läsas som en vägledning oberoende av sin kontext. Det är ganska vanligt förekommande. 

Adv F: När det gäller tolkningen av Koranen så är den närmast att beteckna som bokstavstroende, en väldigt rak och enkel exegetik? 

Hjärpe: Ja, den behöver inte vara enkel för det finns också en tradition av allegorisk Koran-tolkning där man alltså läser in - jag säger läser in, inte läser ut - mycket esoteriska läror där man har spekulationer om själva bokstäverna och deras innebörd. 

Adv F: Om vi bortser från akademisk tradition - en muslim med den här uppfattningen om sin egen heliga skrifts status vad är det som ligger närmast tillhands för honom när det gäller betraktandet utav andra religioner och deras anhängare? Tror han att de kristna betraktar sin Bibel på samma sätt som han betraktar sin Koran? Tror han att judarna betraktar sin Torah på samma sätt som han betraktar sin Koran? 

Hjärpe: Ja, i alla fall är det väldigt vanligt. Det har jag märkt i de tillfällen jag har blivit indragen i det som man brukar kalla för religionsdialog, att det gärna spontant blir så att man självklart uppfattar att kristna respektive judar upplever sin heliga skrift och använder den på ett sätt som motsvarar bruket av Koranen. Alltså att bibeln är de kristnas Koran. Och man möter alltså motsvarande felsyn eller fel referensram från andra sidan, att det är väldigt vanligt att man uppfattar Koranen som muslimers Bibel. Men funktionen i de teologiska systemen är olika."

Om Hjärpe hade rätt om den utbredda fundamentalismen, så har islam problem ur demokratisk synpunkt. I synnerhet i kombination med ett uttalande från försvarets andra professor.

Religionshistorikern Jan Bergman, specialiserad på Mellanöstern, menade att det finns en fundamental skillnad mellan västerlandet och den muslimska världen – nämligen Västs förmåga att skilja mellan religion och politik.

"Bergman: Jag håller gärna med Krister Stendahl som tidigare sade att det här med att skilja enkelt mellan religion och politik det är i stort sett ett resultat av en sekulariseringsutveckling i västerlandet. Något som är typiskt för västerlandet men lika främmande för Mellanöstern."

Professorn i religionshistoria sade alltså att åtskillnad mellan religion och politik var "främmande för Mellanöstern" (däri inräknade han också Israel). Vad säger Aftonbladets ledarsida om det? Hade det sagts på ett Timbroseminarium hade Aftonbladets Anders Lindberg inte vilat på hanen.

Men för att summera; varför begick kvinnan i Uppsala hets mot folkgrupp?

Får man tro Radio Islam-rättegångens Jan Hjärpe och Jan Bergman, två tunga religionsprofessorer specialiserade på islam och Mellanöstern, så var hennes ramsa "Död åt alla judar" helt naturlig. Enligt deras vittnesmål till försvar för Ahmed Rami är antisemitismen ingrodd i hennes kultur, ärftligt överförbar och förstärkt av muslimers utanförskap. Muslimer lider dessutom, enligt vittnesmålen, av bristande vana att skilja mellan tro och politik, ett koncept som sägs vara främmande för Mellanöstern. Parat med den påstått utbredda fundamentalismen leder detta naturligen till svårigheter att anpassa sig till ett demokratiskt regelverk – då ju guds lag står över människans.

Alltså: "Hon kan inte rå för att hon hatar judar".

Insamling till etiopisk jihad i Sundbyberg

Den 21 januari hölls ett möte i Sundbyberg där svensketiopier organiserade insamlingar till "heliga krigare" och deras familjer.

En svensketiopier i Stockholm som kallar sig Al Hurra på Facebook beskriver mötet i ett inlägg den 22 januari :

"Discussions are on their way on how we the diasporas can best assist our brothers and sisters, who are fighting on the behalf of us all. I attended a meeting yesterday in Sundbyberg in Stockholm. Two comities were setup under Negashi EthioMuslims movement. One fundraising comity for the mojahedins and their families, how are ending up having financial difficulties when the breadwinner in the family is kidnapped and send to torture camps by the Gov. And another comity to organize and coordinate with other Muslim/Islamic Movements from the horn of Africa, whether they see them selves as Ethiopians or not. In order to be able to realize the aspiration of all people of the Horn.. We need to work together whether we are Orom, Ogaden, or anything else, and not let us be divided by Weyane. Islam will unite us, InshaAllah."
(mina fetningar)

Sedan en tid pågår ett muslimskt uppror i Etiopien, mot ett statligt påbjudet initiativ att försöka reformera islam. Den etiopiska regimen vill bland annat göra islam apolitiskt, vilket inte minst de bokstavstroende motsätter sig. Etiopier i exil organiserar därför stöd till muslimerna i hemlandet (exempel här).

Det stöd som avses av Al Hurra, till bröderna i Etiopien, är dock uttryckligen väpnat. Al Hurra skriver om förberedelser för det heliga kriget den 7 februari:

"We need to prepare ourselves for Jihad. Jihad is not only sacrifice our blood and soul on the battlefield. Jihad have many aspects and can mean different things. However fighting on the battlefield is the peak and the greatest of all Ibadah. Jihad is greater than worshiping in the house of Allah (SW), and serving it, and serving the pilgrims. We need to aspire to become Mujahedins and beg Allah (SW) for martyrdom. We need to prepare our self both mentally and physically for Jihad. And always be on standby for whenever Allah (SW) presents us with the opportunity to take part in the greatest of all Ibadah, and achieve the greatest of all achievements, martyrdom in the cause of Allah (SW). I will write more on this subject, where and what we can do as individuals and in small groups. Allah (SW) knows best, may he (SW) guide and protect us."

Al Hurra uppvisar en mängd jihadpropaganda i sitt Facebookflöde. Här återfinns predikningar av al-Qaidas ideolog Anwar al-Awlaki, hymner och poem till det heliga krigets ära, propaganda från al-Shabaab som är den somaliska grenen av al-Qaida, samt uppmaningar till stöd för "bröderna" på Guantanamo.

Som profilbild har Al Hurra islams stridsbaner i ackompanjemang av automatvapen.

Etiopien har närmare 80 miljoner invånare och rymmer cirka 80 folkslag men är på många sätt ett kristet land – faktiskt en av de äldsta kristna civilisationerna i världen. Över en tredjedel av befolkningen är dock muslimsk, nästan uteslutande sunni, och häri finns förstås även extrema rörelser. Etiopiens säkerhetsproblem härrör visserligen till största del från externa faktorer såsom Somalia och Eritrea, och från separatistgrupperna Oromo Liberation Front och Ogaden National Liberation Front, men landet har internt på intet sätt varit förskonat från islamisk terrorism.

Förvisso stämplar den etiopiska diktaturen allt motstånd som terrorism, vilket rättegången nyligen mot de två svenska journalisterna illustrerade, men det betyder inte att den islamistiska terrorn är påhittad av regimen. Huvudsakligen tar den sig uttryck i förföljelser av kristna, men efter att den etiopiska armén invaderade Somalia för att kväsa de Islamiska Domstolarna kan man inte heller bortse från ett påtagligt hot från al-Qaida och dess allierade.

Det pågående muslimska upproret i Etiopien betecknar sig som fredligt, och som en variant av den arabiska våren. Den arabiska våren bjuder dock också mycket inspiration för militanta islamister.

Det är därför värt att notera hur svensketiopiske Al Hurra några dagar efter insamlingsmötet uttryckligen beskriver ambitionen att förbereda sig på ett scenario liknande det i Libyen. "...we have to make the Libyan alternative ready and wait on standby, for if and when it is needed."

Vem som döljer sig bakom användarnamnet Al Hurra är okänt.

al-Shabaab nu del av al-Qaida

Idag kom en kungörelse från Ayman al-Zawahiri och Mukhtar Abu al-Zubayr som meddelade att al-Shabaab nu är en del av al-Qaida. Eftersom Sverige är ett av al-Shabaabs starkaste fästen kommer det att få stora konsekvenser.

Ett utsnitt ur en artikel från den tyska forskaren Dirk Baehr kan tjäna som illustration. Hans text The Somali Shabaab Militias and Their Jihadist Networks in the West publicerades i augusti, och Sverige utgör en stor del.

Shabaab in Sweden 

Swedish security services believe there are around 200 jihadists living in Sweden. Of these, the majority have some kind of link to jihadist movements that are either close to al-Qaeda or which work in cooperation with other movements that are active in other countries. Swedish jihadists seem to be particularly interested in what is going on in Iraq and Somalia, for it is there that they have the most contacts. According to the verdict of the Gothenburg court on December 8, 2010 against two Swedish jihadists there are many people living in Sweden who have contacts to the Shabaab militias. The two accused were sentenced to four years in prison because they had planned to carry out suicide bomb attacks in Somalia and were members of a terrorist organisation. During the trial, evidence showed that the two accused had had telephone conversations with Yassin Ismail Ahmed in Somalia. Ahmed within Shabaab has been responsible for recruiting for several years. In 2007 Ahmed still lived in Sweden and held seminars for young Muslims in a youth centre in Rinkeby known as “Kreativhuset”. There he indoctrinated many young Muslims with jihadist ideology and encouraged them to go to Somalia to join the armed struggle. He even organised the travel to Somalia for some of the young Muslims. Through his activities in Sweden he was apparently still in contact with the two accused, to whom he had given instructions on how they could come to Somalia. Ahmed is also considered to be one of the driving forces behind the spread of jihadist ideology via the Internet.

The main contact points for jihadists in Sweden were apparently mosques and the “Kreativhuset” in Rinkeby. It was here that Sheikh Mohamed Fuad Qalaf built a Shabaab network at the end of the 1990s that still appears to be active today, even though Qalaf has not lived in Sweden for a long time. Qalaf is better known by his pseudonym Fuad Shangole. It is believed that he recruited several Muslims to the Islamist movement in Somalia at the mosque in Rinkeby. When the authorities became aware of his activities in Sweden he fled to Somalia. Shabaab jihadist Internet propaganda suggests that he is now a leading member of the Shabaab militias in Somalia. Shangole is currently the head of the Shabaab in Puntland. He is also a leading player in the militias’ propaganda machine and it is here that the contacts that he still maintains with groups in Sweden are of major importance. One of the most important Shabaab websites was registered and run by the Swedish convert Abdu-Raouf Wadman (also known by his pseudonym Usama el-Swede). The Al-Qimmah web forum is one of the most important virtual platforms for Somali jihadist propaganda. Since 2007 Shabaab video messages and press releases have been published on the site in numerous languages. One of the administrators is called Musa Said Yusuf Godir, who lived in Great Britain for a long time. In 2008 he was arrested in London together with other Somali online jihadists. Strangely his case never came to court, so Godir was able to leave for Somalia, where he now produces propaganda for the Shabaab on the Internet. Most Shabaab Internet sites are registered in Sweden and Wadman appears to have also started up other extremist websites for them. However the sites themselves are run by propaganda experts like Shongole.

Another key player for the Shabaab militias is 31 year-old Sheikh Hassan Hussein. He lives in Kenya and runs an information centre for the Shabaab that is directly attached to the Masjid-ul-Axmar mosque in Nairobi. The centre is used not only for propaganda activities and recruitment but also for fundraising. Hussein’s main job is to disseminate propaganda about the Shabaab’s jihadist ideology. From a Western view point it seems strange that such a prominent Shabaab leader should be invited to Sweden by the leaders of a Gothenburg mosque, especially when he is clearly of the militant jihadist persuasion. But Hussein did indeed visit a conference organised by the Bellevue mosque in Gothenburg in July 2009. The leaders of the mosque felt under no obligation to cancel his invitation, even though many Somali migrants protested against his potential presence at the conference. So all the indicators seem to suggest that there are active Somali Shabaab militia networks in Sweden, whose activities include trying to entice young Muslims to travel to Somalia.

Uppdatering 10/2:

Budskapet om sammangåendet sprids förstås på svenska alqimmah.net (ägt av göteborgaren Ralf Lennart Wadman) som väl från och med nu får betraktas som al-Qaidas svenska propagandaavdelning.

Svenskt jihadforum hotar att hämnas på Norge

Webbforumet al-qimmah är huvudsakligen inriktat på att stödja somaliska al-Shabaab, men drivs ifrån Sverige. Forumets registrerade ägare är göteborgaren Ralf Lennart Wadman, också känd som Abu Usama El Swede.

Med tanke på den skandinaviska förankringen, och med tanke på att al-Qaida allt mer manar anhängarna att begå terrordåd där de befinner sig hellre än att resa till Långtbortistan, är det bekymmersamt att norska terrorister nu hyllas som hjältar på al-qimmah.

Användaren jihad_09 skriver under rubriken "Oslo Mujahideen" att de norska bröderna ska tas med i bönerna. Användaren Abu Hureyra svarar att "jag vill påminna alla otrogna att ni bara kan trycka ner oss en tid – tro inte att vi kommer att låta bli att slå tillbaka".

Ska Frankrikes mest erfarna jihadist återförenas med sin svenska familj?

När algeriern Said Arif i juni 2004 ställdes inför domstol i Frankrike kallade inrikesministeriet under Dominique de Villepin honom för "en av de mest erfarna jihadister som vårt land har mött de senaste åren". Man konstaterade att han hade deltagit i träningsläger både i Afghanistan i slutet av 1990-talet och med den tjetjenska gerillan i början av 2000-talet.  Vidare kunde Said Arif kopplas till terroristceller runtom i Europa. Hans namn återfanns i utredningen om en terroristgrupp i Frankfurt som hade planerat att bomba julmarknaden i Strasbourg. Vidare förekom spår till Said Arif från ett terrorkommando som primärt skulle attackera ryska intressen i Paris. Dessutom menade man att Said Arif slussade jihadister till Irak – eller hem till Europa igen – via Syrien. Han pekades ut som nära knuten till Abu Musab al-Zarqawi.

Said Arif, som alltså hade gripits i Syrien men efter en internationell arresteringsorder hade utlämnats till Frankrike, dömdes slutligen (efter överklagan) till tio års fängelse. Tidigast sommaren 2012 – i sommar alltså – lär han kunna släppas, enligt reguljär strafftidsförkortning, och utvisas från Frankrike.

Historien vore måttligt intressant för svensk del, om inte för en detalj: Said Arifs svenska hustru och hans två svenska barn.

Um Anas, som hustrun kallar sig, är en svensk kvinna född 1971 som enligt egen uppgift i mitten på 1990-talet drabbades av en religiös uppenbarelse och konverterade till islam. Hon hade tidigare läst bland annat religionshistoria på universitet, och under kursen om islam med professor Jan Hjärpe imponerats av tanken på "att ha en bok som man tror är Guds ord exakt! Fantastiskt". Ett par år efter att hon antagit islam började hon bära niqab – heltäckande dräkt.

Um Anas har idag fyra barn, födda mellan 1996 och 2004. De två första barnen har hon tillsammans med en algerisk man med svenskt medborgarskap bosatt i Lund, född 1961, med vilken hon tycks ha ingått i ett polygamt familjeförhållande, och de två senare med Said Arif. Hon och barnen är bosatta i Stockholmsområdet, enligt egen uppgift "eftersom de enda bra islamiska skolorna finns i huvudstaden".

Enligt svensk folkbokföring har Um Anas aldrig varit gift, varför man får anta att hennes två äktenskap har ingåtts enbart enligt islamisk sed (inte heller pappan till de två första barnen har varit gift – icke desto mindre har han nio barn med fyra kvinnor, ibland simultant).

Hur Um Anas kom att gifta sig med Said Arif är okänt. Han har aldrig varit folkbokförd i Sverige, vilket förstås inte hindrar att han vid något tillfälle kan ha bott inom landets gränser. Att döma av barnens födelseår kan man dock dra slutsatsen att paret ingått äktenskap någon gång mellan slutet av 1998 och början på 2001. Under denna period – mellan sejourerna i Afghanistan och Kaukasus – ska Said Arif huvudsakligen ha varit bosatt i Tyskland.

Våren 2003 flyttade Said Arif, Um Anas och barnen till Damaskus i Syrien. Enligt Frankrike för att han skulle kunna koordinera jihadist-resorna till och från Irak, enligt henne för att barnen skulle få gå i arabisk skola. Där hann de bo i en dryg månad innan säkerhetspolisen grep maken. Han satt därefter i syrisk fångenskap i ett år innan han utlämnades till Frankrike. Hon sattes, gravid med parets andra barn, under utredning i husarrest i en månad, och placerades även i häkte i en vecka, innan hon och barnen deporterades hem till Sverige.

Um Anas har berättat om sin säkerligen fruktansvärda upplevelse av den syriska diktaturen i en intervju för brittiska Cageprisoners, en stödorganisation för fängslade muslimer.

"UA: I was in this apartment.  I had gone out one night, dressed like a Syrian woman, because I had to get in contact with somebody.  I slipped out, because the guards outside were not very concentrated in what they were doing, so I could slip out.  And I phoned my parents.  After a few weeks, the embassy person was shouting my name outside the door - they were not allowed to come in.  So I said to them I’m fine, and they said we’re trying to do our best.  But then the day after, they moved me - they put me in another place.  I think I stayed for another month.  

CP: With your children? 

UA: With my children.  I stayed there for another month, and I went out a few times to phone my parents in secret…two times I think.  I thought about…because I knew my visa was going to finish, so I thought about escaping, so I did some things to try and escape in the night, but then I made Istikhara (prayer for guidance) and I thought it was not so worth it.  So I stayed, and just a few days after that they said we’re going to send you now to Sweden.  They just asked me to arrange my things, and they came and they took me to the immigration centre, and they delivered us to another system that like the security gave us, to another part of the country.  The immigration just took me in, and were talking to me, and we were there for hours - in a very small room, with a lot of men smoking, for several hours.  And then I asked them we have to go and eat, we have to go and sleep, we have to go somewhere - you can’t leave us here.  And then I heard talking on the phone, and they mentioned the name ‘Doma’ on the phone.  And then they said ok, we will go somewhere where you can wash yourself, sleep and get some food.  And they brought us to a prison- I didn’t understand it was a prison at first- it looked like a police station.  And suddenly they just opened my things- they went through them, and they looked in everything.  I was very upset and I said what are you doing?  And he said you are in a prison now in Arabic, and my son understood and he started to cry - he didn’t understand why we had to go to prison.  And then I had to choose what kind of things I wanted to take with me into the prison…and we went in there.  It was a big open space with small rooms around, like cells.   

CP: So you and your kids..? 

UA: Yeah, we went in there - they locked [the door] and said you are going to this place.  And in this cell- it was a big cell - there were many women - I think maybe twenty women in this big one.  And there were many cells, I think… 

[...]

CP: Did they tell you why they were holding you?    

UA: No, they didn’t tell me.  They said before that…they told me that they had to wait for the next plane or something like that.  Before we left the apartment, I said but we have to check my ticket first, that there is a flight before I go.  But they just gave me the other authorities, so they have to put me somewhere whilst waiting for the aeroplane.  That’s how I understood it, but I was not sure about that - I was hoping it was like the reason for them to put me in jail - just to wait for the aeroplane.  I didn’t know…I felt completely cut off from every way of communicating with the outside world.  But there was a nun coming - a Catholic help organisation, and I told her a bit about what has happened, and she was not very nice…she did not like Muslims.  But I think she was there to help, and she was going to check it for me.  But a few days after, they called my name.  They said I was going to fly, but I went to another prison actually, and stayed for one night more. 

CP: Can you just tell us- if we go back to Doma- that was the prison you were in.  What were the conditions like? Were any of the women beaten?  Were they hit?  

UA: Yeah, at least one of the women was beaten by the guards.  One of the women, she was coming and maybe…they said she was suspected and she had killed her husband, so they beat her when they were interrogating her.  And they said to me it’s very common like that - when anyone is suspected of murder, they beat them.  And another one who got into a fight with another woman there - they took her, and when she came back she was very shocked and different…I don’t know what they did with her, really. 

CP: But they generally treated everyone ok?  

UA: Yeah, it was ok…"

När Um Anas landade på flygplatsen i Köpenhamn möttes hon av dansk och svensk säkerhetspolis som förhörde henne i två timmar.

UA: They were asking those kinds of questions about the World Trade Centre - they wanted to know about my opinion.  And they wanted to know about my husband of course, they asked about him, if I had been to Sweden - these things.  And then I got so tired - they didn’t want to let me go, so I said could you please just let me go and come and talk to me another time.  So they said ok, then they let me go out. 

CP: After how many hours? 

UA: I think two hours, and my parents were waiting outside all the time.

I den mån man kan säga att Um Anas därefter har utmärkt sig i Sverige har det varit inom islams så kallade mittfåra. Hon har tjänstgjort som så kallad konvertitguide på Islamguiden, vid tiden Sveriges sannolikt största muslimska webbplats. Hon har intervjuats om sin religion av Norrköpings Unga Muslimer. Och det förekommer en uppgift om att hon varit administratör på Sindbad, då Sveriges största muslimska webbforum.

Internationellt har Um Anas manat till stöd för maken. Said Arif har som sagt uppmärksammats av Cageprisoners, en organisation som startats av en tidigare fånge på Guantanamo och vars huvudsakliga mål är att samtliga fångar på Guantanamo ska ges amnesti men som också tar sig an andra muslimska terrorister. Via Cageprisoners har Um Anas bedrivit en insamling för juridiskt stöd till maken och ekonomiskt stöd åt den egna familjen. Genom Cageprisoners har hon också kommit i kontakt med en aktivist som försökt fästa uppmärksamhet på Said Arif, exempelvis vid Svenska Helsingforskommitténs konferens i Stockholm i november 2005, då sagda aktivist bland annat påtalade bristen på Halal-mat och imamer i franska fängelser.

I en intervju för Cageprisoners har Um Anas delgett sin syn på makens dom.

"CP: What was he sentenced for? 

UA: Associating with…I don’t know how to explain it in English- associating with 'bad people'. 

CP: Was it to do with Algeria? 

UA: No - they suspect him of knowing people who were planning to put a bomb in a market in Strasbourg, among other things.  And of course that he has been to Afghanistan - they said he has been training, and different stuff, and it’s enough to put people into jail, I think."

Ett av Um Anas engagemang i Sverige sticker ut ur mängden. Hon sitter, kan jag avslöja, under sitt riktiga namn Anna Sundberg i styrelsen för Charta 2008, en förening som man skulle kunna beskriva som ett slags svensk motsvarighet till Cageprisoners. Charta 2008 säger sig förvisso inte försvara terrorister, utan menar istället att föreningen enbart verkar för dem "som vi anser inte fått en rättssäker behandling på grund av undantagslagar eller det globala rättsliga undantagstillstånd som kriget mot terrorismen skapat" (som föreningen skriver i Terroristjaktens svarta bok, utgiven på eget förlag 2011). Charta 2008 har dock haft svårt, för att uttrycka det vänligt, att dra gränsen. Som "drabbade i terroristjakten" listar man exempelvis de svenska medborgarna Mohamed Moumou, andreman för al-Qaida i Irak, Oussama Kassir, dömd till livstids fängelse för terroristbrott i USA, Josef Guemir, som stridit för Islamiska Domstolarna i Somalia, samt Yassin Ali, som deltog i grundandet av somaliska Hizbul Islaam.

Hur trovärdigheten för Charta 2008 påverkas av att som styrelseledamot ha hustrun till "en av de mest erfarna jihadister" som drabbat Frankrike är svårt att bedöma. Att det hela kan anses tvivelaktigt tycks man vara medveten om; flera representanter för föreningen svarar undvikande på min fråga om hennes styrelseplats. Man kan förstås se saken ur ett annat perspektiv: man kan anta att Said Arif är oskyldig och utsatt för ett monumentalt rättsövergrepp av franska staten. Men för den som inte lättvindigt underkänner Frankrike som rättsstat framstår det snarare som att Charta 2008 mer eller mindre i lönndom låter hustrun till en dömd jihadist bedriva lobbyverksamhet för slappare terroristlagstiftning i Sverige. Att föreningen inte är någon ordinär MR-organisation torde i vilket fall vara mer tydligt än någonsin.

Lika bekymrande är att Um Anas tycks ha kunnat passera obemärkt genom den så kallade muslimska mittfåran i Sverige, såsom exemplifieras av Islamguiden och Norrköpings Unga Muslimer. Återigen får man intrycket att bredare islamiska församlingar är ovilliga att dra någon gräns mot fundamentalister, ens när dessa är direkt knutna till al-Qaida.

Om Um Anas historia står inget att finna i svensk press. Denna bloggpost är så vitt går att utröna det första som skrivs. Kanske är bristen på granskning en av anledningarna till att vissa muslimska organisationer uppenbarligen inte anstränger sig nog i kampen mot våldsbejakande extremism.

Ett ännu större huvudbry för svensk del är dock frågan om vad som ska hända med Said Arif när han har avtjänat sitt fängelsestraff (han lär som sagt kunna friges redan i sommar). Frankrike vill då utvisa honom, men kommer inte att kunna skicka honom till Algeriet, där såväl tortyr som dödsstraff kan förväntas. Möjligen kan Sverige komma ifråga. I Sverige har han ju hustru och två barn, som har rättigheter enligt Barnkonventionen och som kan anses ha behov av umgänge med pappan. Mot dessa solklara anknytningsskäl står en garanterad avrådan från Säkerhetspolisen. Men det är inte ovanligt att terroristmisstänkta får stanna i Sverige mot Säkerhetspolisens vilja. Fallet ligger, om det nu blir aktuellt, i Migrationsverkets och Migrationsdomstolens händer. Eftersom omständigheterna är minst sagt ovanliga torde det vara oklart vilken linje som Sverige skulle välja: går barnens rätt till sina föräldrar före Säkerhetspolisens bedömningar om hot mot rikets säkerhet?