"Sollentunas muslimer" på jihad i Syrien

Foto från "Sollentunas muslimer".

Personen eller personerna bakom facebookkontot "Sollentunas muslimer" tillkännagav idag sin närvaro i Syrien. Enligt uttalandet har "Sollentunas muslimer" sedan en tid stridit vid fronten, men nu förflyttats till norra Syrien nära turkiska gränsen.

Hur länge "Sollentunas muslimer" har befunnit sig i Syrien framgår inte. Senaste aktiviteten på Facebookkontot var den 22 januari. Redan en månad tidigare publicerades dock ett maskerat foto på två jihadister i Syrien.

Att döma av dagens uttalande tillhör "Sollentunas muslimer" jihadiströrelsen Jabhat al-Nusra, som (numera även officiellt) är en gren av Islamiska staten – dvs al-Qaida – i Irak.

 

"Aselam Wa aleyko, Vara arade broder och hedrade syster, vi pa Sollentunas Muslimer vill be om ursakt for vart langa uppehal som berot pa att vi har flyttat till Syrien. Men Alhamdolillah har vi nu fat gront ljus fran vara omera (ledaren) att ater uppta vart media arbete. Och vi har nu blivit forflyttade fran franten till grans mot Turkiet. Vi kommer innom kort insha Allah lansera en ny gren till Al-Furkan media, Al-Furkan English som kommer rikta sig till vara broder och systra som lever I vast. Io och med den ny satsningen pa pa media utav Den Islamiska Staten I Irak Och Sham kommer vi nu insha Allah ha tilllgang till internet och vi komme bi ithnillah aven ha mojligheten att ater uppta arbetet med Sollentunas Muslimer." 

Värt att notera är också att svenskarna här kommer med en stor nyhet i jihadistvärlden: att Islamiska staten ska starta en propagandakanal särskilt riktad mot Väst.

"Våra syskon"

I början av april förklarade syriska Jabhat al-Nusra och Islamiska staten i Irak att de var en och samma rörelse. Deklarationen låg helt i linje med vad som exempelvis påstods i samband USA:s terroristlistning av den syriska grenen, men väckte icke desto mindre både förvåning och förvirring, även bland rörelsens anhängare.

De svenska jihadisterna i Syrien tycks dock ha tagit beskedet med ro och gillande. Idag gavs exempel på den ideologiska och organisationella samhörigheten bland jihadisterna.

Det svenska Facebookkontot Ghuraba Syrien, som alltså tillhör en eller flera svenska stridande i Syrien, lade upp inte mindre än 64 bilder från Islamiska staten i Irak, med kommentaren att "våra syskon i Irak tar sig fram..."

Svenskarna i Syrien hyllar al-Qaida i Irak

Terrorist med svensk hustru på rymmen igen

Den för terrorbrott dömda algeriern Said Arif har återigen rymt från sin franska husarrest. Förra gången han rymde dök han upp i Sverige, där han har fru och barn.

Rymningen har väckt viss uppståndelse i Frankrike, inte minst mot bakgrund av att Said Arif nyligen i en intervju försvarade självmordsbombningar och samtidigt inskärpte att "med en bilbomb kan man döda 150 till 200 personer". Said Arif tros ha rymt i en stulen bil.

Said Arif har tidigare avhandlats här på bloggen (1, 2), inte minst på grund av sitt äktenskap med svenska 'Umm Anas', som egentligen heter Anna Sundberg och sitter har suttit i styrelsen för den så kallade MR-organisationen Charta 2008 där hon lobbar har lobbat för en mjukare terroristlagstiftning. Han greps i Sverige i början av maj förra året, efter sin förra rymning, och återfördes sedermera till Frankrike. Rikskriminalpolisen har inte velat ge några som helst detaljer om gripandet.

Uppdatering 30/5:

Jag har blivit upplyst om att hustrun inte längre sitter i styrelsen för Charta 2008. Jag beklagar den felaktiga uppgiften.

Från Fisksätra till jihad i Syrien

Den 8 maj publicerade Facebookanvändaren Abu Salman från Sverige ett fotografi på sig själv i stridsmundering, helt i svart med ansiktet täckt av en keffiyeh, och hållande den flagga som förknippas med al-Qaida. Publiceringen mötte snabbt gillande från den svenska jihadistkanalen på Facebook Ghuraba Syrien. I en kommentar till bilden – skriven utan svenska tecken – gav Abu Salman också en stämningsbild från Syrien och uppmuntrade andra att följa efter:

"Det ar izza mina broder, izza wallahi, flaggor som denna finns overallt, och inte en enda kaffir kan tala ut eller saga emot.

Islam praktiseras har sa som ska och bor praktiseras.

Sa skynda pa broder, ni missar ut pa otroligt mycket beloning som vantar hos Allah subhana wa ta'ala, in sha Allah"

Bakom användarnamnet Abu Salman står Akar Saman Ali, född 1989 av irakisk familj och bosatt i Stockholmsförorten Fisksätra.

Abu Salman har förekommit på bloggen flera gånger tidigare. Den 15 oktober 2011 berättade jag att han stod registrerad som ägare till en extremistisk sajt. Den 30 oktober 2011 avslöjade jag att han hade fixat svenskt boende till en av Norges mest ökända jihadister, Mohyeldeen Mohammad, som då planerade att flytta till Sverige. Samma dag citerade jag hans syn på jihad (och hans förtäckta hot mot undertecknad "Må Allah döda honom"):

"Bröder/systrar, jag kan vara ärlig här, jag älskar Jihad Fisabeelilah och jag anser att alla som kämpar för att upphöja Allahs ord, establisera Allahs sharia, hjälpa dem förtryckta muslimerna och våra systrar som våldtas är sanna män av denna förnedrade ummah som förtjänar att försvaras med ord så gott det bara går. Jag kan klistra in och visa er hundratals hadither på statusen av en som krigar för Allahs skull, men jag har varken tid eller utrymme för att skriva sådant här och nu. Jag vill endast motsäga denna gris som falskt anklagar mig för att vara någon sorts farlig och blodtörstig terrorist som vill rekrytera bröder till krig.

[...]

Jag har varken problem med polisen eller mukhabarat(SÄPO, underrättelsetjänsten) alhamdulilah och dem har aldrig behövt ringa mig alhamdulilah, men denna smutsiga gris verkar vilja skapa problem för mig, må Allah döda honom, Allahuma Amin.

[...]

En annan sak mina bröder och systrar, jag har lärt mig en läxa från det här och jag, eran svaga broder i Islam vill ge er alla ett råd. Gillar ni Jihad och gillar ni Usama ibn Laden osv så ok, men skrik inte ut det på gatorna, lägg inte upp Jihad material på eran FB och om ni har det så ta bort ALLT och lägg aldrig upp något sånt igen. Vi måste vara smarta in sha Allah, vi måste jobba mer och snacka mindre och enligt mig så är dem flesta som lägger upp Jihad material på FB ”attention seekers”, det är inte många av dessa individer som skulle våga åka ner och göra det som dem ser på alla videoklipp på mujahideen osv."

Svenska jihadister riskerar livet på biståndsarbetare

På måndagen publicerade Svenska Mujahedeen Fi Ash-Sham ett fotografi på en man och påstod att "Svensk SAPO-agent avslojad i Syrien!"

I kommentarerna till bilden uttalade sig jihadistgruppens anhängare i Sverige. "Allaho Akbar! Må Allah döda alla mukhabarat som fösöker sätta dit våra bröder" och "He he det här ska bli roligt att höra vilken dom han får" är två av de mer blodtörstiga exemplen.

Mannen på bilden visar sig vara biståndsarbetare för Läkare utan gränser. Hans liv och säkerhet har satts på spel av de svenska jihadisterna i Syrien, och han har därför tagits ur landet.

Biståndsorganisationen skriver i ett pressmeddelande:

"2013-05-14 SYRIEN | Dementi 

Förnekar anklagelser

Läkare Utan Gränser förnekar anklagelserna från en svensk jihadistgrupp, som kallar sig "Svenska Mujahideen Fi Ash-Shaam", om att en anställd hos Läkare Utan Gränser som arbetar på ett sjukhus i norra Syrien, har spionerat på uppdrag av den svenska säkerhetspolisen.

Läkare Utan Gränser har nu evakuerat den anställde från Syrien av säkerhetsskäl.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Syrien i områden som kontrolleras av väpnade oppositionsgrupper sedan i juni 2012. Vi fortsätter också förhandlingarna med myndigheterna i Damaskus för att få tillstånd att arbeta i områden som står under deras kontroll.

Läkare Utan Gränser driver för närvarande fyra sjukhus i norra Syrien. De medicinska behoven i området är enorma.

I Syrien, liksom i alla länder där Läkare Utan Gränser arbetar, följer vi de grundläggande humanitära principerna om neutralitet, opartiskhet och oberoende från stater. Under inga omständigheter samarbetar Läkare Utan Gränser med staters underrättelsetjänster."

Det är inte första gången en jihadistorganisation ger sig på biståndsarbetarna. Somaliska al-Shabaab har gjort detta systematiskt, exempelvis. Biståndsarbetarna anses konkurrera med det egna arbetet, och korrumpera befolkningen med västerländskt inflytande.

Franskt utpekande: Iran bakom tidig skandinavisk jihadism

Iran stod bakom Mullah Krekar i Norge, och stödde hans grupp Ansar al-Islam med vapen och pengar. Irans ambassad i Stockholm hade goda kontakter med nordafrikanska jihadister i Sverige. Och Iran gav skydd åt svenske terrorledaren Mohamed Moumou när han flydde från Afghanistan i samband med den USA-ledda invasionen.

Det skriver en före detta underrättelseanalytiker inriktad på kontraterrorism vid franska försvarsdepartementet, som bloggar för tidningen Le Monde under pseudonymen Abou Djaffar.

Avslöjandena avhandlas i en artikel om det skenbart motsägelsefulla i att shiamuslimska Iran ofta har lierat sig met sunnimuslimska krafter. Men man kan ha gemensamma intressen trots att man egentligen är fiender, menar Abou Djaffar. Den shiitiska islamiska republiken Iran har länge understött sunnimuslimska extremister, visar han, både utom och inom det egna landets gränser, för att på så sätt söka destabilisera andra stater i regionen.

Abou Djaffar:

"1998 berättade svensk säkerhetstjänst för mig att Irans ambassad hade kontakter med några jihadister i Stockholm. Jag måste dock erkänna, pinsamt nog, att jag inte fäste någon större vikt vid det på den tiden, då de svenska GIA-cellerna redan hade börjat närma sig al-Qaida. Några månader senare, tidigt 1999, hade jag ett möte med norsk säkerhetstjänst i Paris. De försökte kontrollera vilka aktiviteter den kurdiske islamistledaren Najmuddin Faraj Ahmad – mer känd som Mullah Krekar – hade för sig, och överlämnade dussintals sidor med telefonnummer och avlyssnade samtal. Det var inget jag kunde motstå, så jag tillbringade dagar med att försöka identifiera hundratals av Mullah Krekars telefonkontakter. 

[...] 

Arbetet gav resultat, och efter några veckor konstaterade vi, nöjda men inte överraskade, att den gode Krekar kunde kopplas till eliten i den globala jihadrörelsen. Till Londonistan och Afghanistans talibaner. Till folk i Västeuropa – bland dem Imad Eddin Barakat Yarkas, en av al-Qaidas ideologer som hade sin tillflykt i Spanien, och som var inblandad i attackerna den 11 september 2001 och stod i direkt förbindelse med ledaren för den cell som bombade Madrid den 11 mars 2004. 

[...] 

Mer intressant var att Krekar regelbundet ringde upp nummer i Iran. Den norska säkerhetstjänsten klargjorde att problemet för dem inte var de saudiska eller kuwaitiska ambassaderna, utan den iranska. Jag kunde inte begripa detta, så jag vände mig naturligtvis till dem av mina kollegor som arbetade med hjärtat i al-Qaida, på exotiska platser från Kashmir till Ogaden och Mindanao till irakiska Kurdistan. 'Det är logiskt och självklart', sade de, på det naturliga sätt som bara kan uppstå ur gedigna kunskaper – de kände sina ärenden bättre än sina egna byxfickor.  

'Iranierna stöder en liten grupp i irakiska Kurdistan, en radikal islamistgrupp kallad Ansar al-Islam, grundad och styrd av Mullah Krekar, som bedriver kamp mot Saddam Husseins regim, och vars frivilliga tränas i läger i Afghanistan.' 

[...] 

Atmosfären i världen förändrades efter den 11 september 2001. Ett antal stater som tidigare storsint hade huserat al-Qaidas nätverk, som det skrattande Syrien eller det välkomnande Jemen, blev plötsligt väldigt samarbetsvilliga med imperiet och dess allierade, som var ute efter hämnd. Iran var dock, som vanligt, mer beräknande. 

Från december 2001 fick flera av nätverkets ledare sin tillflyktsort i Iran – till exempel Saïf Adel El, som 2011 blev tillförordnad emir för al-Qaida, Suleiman Abu Gaith, som nyligen arresterades i Jordanien efter att ha lämnat Iran för Turkiet i januari, och Mohamed Moumou, en man från de svenska cellerna som även han sedermera upplevde ett episkt öde." 

(Min översättning, i all hast – rätta mig gärna!)

Uppdatering 23.24:

Efter att jag tipsat en reporter där har nu norska Aftenposten en stor artikel om saken.

Godmorgon, Sverige!

Söndagsmagasinet Godmorgon, världen! i Sveriges Radios P1 hade idag ett inslag om svenska jihadister. Magnus Ranstorp, Jan Guillou och undertecknad medverkade.

"Hur ska vi hantera svenska jihadister? 

Svenska medborgare som reser till Syrien för att strida med rebellerna där, oroar statsmakten som befarar att dessa unga män kan utgöra en fara när dom återvänder till Sverige. Hur farliga är dom och vem slår rädslan hårdast mot? 

Reportage Richard Myrenberg."

Inslaget går att lyssna på via webben.



Uppdatering 13/5:

Journalisten Lena Breitner Ekberg kompletterar på sin blogg Tankar om IB med många detaljer om 70-talsvänsterns internationella terroristkontakter.

"Flera svenska vänsterrörelser hade kontakter med terrororganisationer som PFLP, Japanska Röda Armén och RAF. Det framgår t ex av ett Säpo-PM daterat 1975-01-02" skriver Breitner, och ger en rad exempel.

Ännu en göteborgare poserar med vapen i Syrien

Den 21 april postade Jalil Joumane ett fotografi på sig själv i kamouflagekläder bärande ett automatvapen.

Det var andra gången han poserade helt öppet med vapen. Den 23 mars visade han upp sig med tre små barn som pekar mot himlen – men då fick ett av barnen bära automatvapnet.

Bilderna kommer från Syrien. Det gör också några fotografier från mars som visar tyngre vapen.

Abdeljalil Joumane är född i april 1990 och bosatt i Göteborgsförorten Angered. Han invandrade från Marocko i juli 2008 tillsammans med mor och syskon. Han är svensk medborgare.

Hans Facebookpubliceringar innehåller också propaganda från Svenska Mujahedeen Fi Ash-Sham, samt ett kollage av foton på tre svenska "martyrer" från samma grupp.

I kommentarerna till bildpubliceringarna kan man vidare ana sig till att Joumane står i kontakt med andra jihadister från Sverige i Syrien.

"Var e du bror kom o besök oss", skriver en Mostafa Shade. "Ring abu mus3ab...ja e me han...ring han ner du kan sa ses vi snart inchalla..." skriver en Yassin Ben Salah. Det kan tilläggas att Mostafa Shade har låtit fotografera sig på ett spännande sätt även han – i kamouflageklädsel och rånarluva.

Skador bland de svenska jihadisterna i Syrien

Omslagsfoto från svenska Ghuraba Syrien Syrien

Flera av de svenska jihadisterna i Syrien befinner sig nu helt nära gränsen mot Turkiet. Gruppen har drabbats av flera skador, och god sjukvård finns bara att tillgå i Turkiet, berättar en av medlemmarna.

Den senaste veckan har de svenska jihadisterna i Syrien blivit allt mer synliga i sociala medier. Den 3 maj startades Facebookkontot Ghuraba Syrien Syrien (Ghuraba = främlingar, utlänningar). Där hyllas de egna "martyrerna", där visas vardagsbilder från norra Syrien, och där besvarar man frågor om kriget.

Och intresset är stort. På en vecka har kontot fått över hundra följare, nästan alla från Sverige. Vänlistan är som en liten provkarta på svensk jihadism. Här återfinns anhöriga till tidigare "martyrer" i Syrien, här finns personer som figurerat i terroristrättegångar, här finns radikala predikanter och imamer, och här finns andra kända extremister.

Exakt vem som står bakom kontot framgår inte. Men autenciteten går inte att betvivla. Exempelvis har man en unik bild på Kamal Badri, den förste från Sverige att stupa i Syrien. "Detta är vår allra första svenska shaheed i Syrien", heter det.

Den 9 maj startades dessutom Facebookkontot Svenska Mujahideen Fi Ash-Shaam. Eller återlanserades – det är samma namn som användes i höstas, när den första jihadpropagandafilmen någonsin på svenska publicerades. Nu heter det: "Alhamdulillah, efter ett par manaders uppehall pa dawahfronten ar Svenska Mujahideen Fi Ash-Shaam tillbaka, oavsett vad Islams fiender tycker. Hall er uppdaterade!"

Den mest remarkabla publiceringen från gruppen hittills den här gången är ett foto av en "martyr". Mannen på fotografiet ser ut att vara den person som offentligt framstod som ledare för Svenska Mujahideen Fi Ash-Sham, och rapporterades som död i mittten av april. Mannen hette Mohammed Ali Muh'd Al-Hasan och var svensk medborgare, född 1991 och uppväxt i Göteborgsförorten Angered. Hans familj hade rötter i Salt i Jordanien. Men gruppen bekräftar inte om mannen på bilden är densamme.

Samtidigt har ett bildkollage från Syrien dykt upp, publicerat bland annat av Ghuraba Syrien Syrien. Här återfinns tre döda från Sverige. "Detta ar 3 svenska shuhadah, fran goteborg Abu Kamal, Abu dharr och Abu Omar. Jag onskar ni kande dessa broder som vi gjorde" skriver man.

Kamal Badri (Abu Kamal), Mohammed Al-Hasan (Abu Dharr) och Muhamed Kopriva (Abu Omar).

Jihadisterna i Syrien har också utannonserat en ny propagandafilm. Den 6 maj skrev Ghuraba Syrien Syrien:

"Inom kort ska det hända en del spännande saker. En grupp kommer startas här på facebook(göra comeback) och mujahideen har ställt upp på att göra en video på svenska in sha Allah. Självklart kommer det vara med mujahideen som kan svenska och har bott i Sverige. Här finns det bröder från hela världen så i framtiden kan vi kanske göra en video på engelska, men förtillfället får ni nöja er med de svensktalande bröderna.  

När gruppen startats kommer ni in sha Allah få ta del av massa spännande händelser, t.ex. videon om hur en mujahids vardag kan se ut till inspelningar från attackerna. In sha Allah."

Propagandaoffensiven tycks dock inte vara ett resultat av en politisk satsning. Tvärtom skriver de själva att internetpubliceringarna är en följd av att de inte längre befinner sig vid fronten, på grund av skador, och att det därmed finns tid för att sprida budskapet.  Tre personer i gruppen uppges vara skadade.

"tyvarr ar vi cirka 3 broder som ar skadade, sa vi maste halla oss nara gransen for medicinsk vard och sen kanske vissa behover bra sjukvard och da maste man till turkiet. detta konto kommer inte vara vid liv sa lange, om inte nagonannan skadar sig och tar over den."

Skadad i Syrien.

Bombmännen vid World Trade Center 1993 ville attackera Sverige

Den 26 februari 1993 sprängdes en bilbomb i källaren på World Trade Center i New York. Bomben lyckades inte rasera byggnaden, men sex personer dog och tusen skadades.

Under utredningen fann polisen en kommuniké där gruppen hotade med fler terrorattacker. Sverige pekades ut som mål.

FBI:s översättning (min fetning):

"The Fifth Battalion of the Liberation Army under the leadership of Lieutenant General Abu Baker Almaki will be responsible for attacks against certain American targets in the near future. 

This is in response to the financial, political and military assistance given by the American government to the Jewish state in the occupied land of Palestine. 

At the same time, America has donated a war plane to the Jewish state, which continues its massacres in southern Lebanon as well as the harassment of imprisoned Palestinian brethren, with the aid of American money, weapons and heavy equipment. 

The American congress has blessed and endorsed this policy, and the American people have heard end seen this endorsement without objection. We hold all Americans responsible in order to Accomplish our lawful goals, because the American congress represents the American people. 

We will attack French and British establishments for their sanctions restricting the sending of weapons to Bosnia and their un-announced cooperation with the Serbs in attacks against muslims. 

We will attack Swedish targets for granting asylum to two women who denounced islam and moslems. By this action, Sweden has become an undesired country because it protects those who curse islam, Allah, and the prophet of muslims. 

In the event the American government does not stop its assistance to Israel, again we warn them that we will continue our operations of vengeance inside and outside America. Our operation will include attacks on American nuclear facilities, for we consider the American government to be a supporter of the Israeli occupation of Palestine and the assault on the Palestinian people. 

Allah is great and victory will come to the believers when we attack Swedish targets in order that Sweden becomes obedient. 

We will continue our operations of vengeance inside and outside America due to American support for Israel, and this will what already has been started."

Det kan också vara värt att notera att en av bombmännen, Ahmad Ajaj, reste på ett manipulerat svenskt pass.

Martyrfilm för danske Kenneth Sørensen

Reklam för martyrfilmen med danske Kenneth Sørensen, från as-ansar.com.

Dansken Kenneth Sørensen rapporterades död i Syrien i början av mars. Nu har Kataib al-Muhajireen ('Migrantbrigaderna', en grupp där flera svenskar har figurerat och som står nära al-Nusrafronten, dvs al-Qaida i Syrien) (se nedan) producerat en propagandafilm till hyllning av dansken och fyra andra stupade. Det rapporterar Long War Journal och SITE.

I filmen uppges att Sørensen ska ha dött i strid mot regimtrupper den 3 mars i området utanför hamnstaden Latakia.

Filmen visar Sørensens begravning. Känsliga tittare varnas. Också flera minuter film från striderna den 3 mars, samt annat filmmaterial från Kataib al-Muhajireen i fält, förekommer, vilket kan vara värdefullt även ur ett svenskt underrättelseperspektiv.

Uppdatering 12.14:

Uppenbarligen har det precis kommit två (!) martyrfilmer med Kenneth Sørensen. Den andra, som är mer av en biografi, finns på Youtube.

Uppdatering torsdag 9 maj:

Aron Lund, expert på de olika stridande parterna i Syrien, påpekar i ett mejl att undertecknad har skrivit fel angående Sørensens – och svenskarnas – grupper:

"Namnen är väldigt lika, men jag tror att det rör sig om två olika grupper, kanske knutna till varandra, kanske nånslags avspjälkning från varandra, eller kanske inte. 

Katibat el-muhadjerin ("migrantbataljonen", singularis)är i alla händelser en grupp som slåss i norra Latakiaprovinsen (snarare vid turkiska gränsen, rätt långt från själva staden), medan Kataeb el-muhadjerin ("migrantbataljonerna", pluralis) är det huvudsakligen Aleppoaktiva nätverk som är knutet till tjetjenska djihadister, dit GBG-svenskarna m.fl. anslöt sig. Notera att Katibat el-m inte använder Kataeb el-m:s logotyp etc. 

Bägge grupperna, i vad mån de nu är skilda åt, står i alla händelser nära Djabhat el-nosra."

Långt över 100 skandinaver i jihad i Syrien

Norska Aftenposten har gjort en seriös genomgång av hur många jihadister – långt över 100 – som har rest från Skandinavien till Syrien. I tre artiklar (1, 2, 3) sammanställer reportern Andreas Bakke Foss vad som är känt.

Några av uppgifterna kommer från denna blogg.

"Fire svensker drept 

På utenlandske nettfora, og i svenske blogger, er det opplysninger om fire navngitte svensker som de siste ukene skal ha blitt drept i Syria. Alle fire skal være bosatt i Göteborg og er i starten av 20-årene. 

En av dem skal være mannen som opptrådte som lederen av gruppen Svenske Mujahedeen Fi Ash-Sham, som i november i fjor publiserte den første svensktalende jihad-propagandafilmen i historien. 

Svenske Säpo har så langt ikke bekreftet dødsfallene."

Det är mer än vad någon svensk tidning har skrivit.

Faktarutan ger en hygglig sammanfattning:

"Norge:
Reist: Rundt 40.
Drept: Ubekreftede meldinger om tre-fire personer.

Danmark:
Reist: Minst 45, men trolig flere.
Drept: Ubekreftede meldinger om fire.

Sverige:
Reist Minst et 30-talls, men trolig flere.
Drept: Ubekreftede meldinger om fire. To bosatt i Sverige, en svensk-jordaner og en påstått svensk-libyer.

Kilder. PST, Säpo, PET, muntlige kilder, blogger, Jyllands-Posten."

Ett mindre faktafel har dock smugit sig in. Tre av dem som uppges döda var bevisligen bosatta i Sverige, inte "to". Den fjärde har inte kunnat identifieras ännu.

Svensk rapport om att förhindra jihadresor

Idag presenterade Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) en rapport om hur man kan försöka förebygga att folk från Sverige ansluter sig till våldsamma etremiströrelser i utlandet. Rapporten, som heter "Förebyggande av våldsbejakande extremism i tredjeland: Åtgärder för att förhindra att personer ansluter sig till väpnade extremistgrupper i konfliktzoner" är beställd av regeringen, och har skrivits av Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren.



Utgångsläget för rapporten är att det finns en uppsjö av tänkbara åtgärder, och författarna redogör för det förebyggande arbetet i allt från Danmark, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna till Somalia, Kenya och Pakistan. Frågan som blir hängande i luften vid en mycket snabb genomläsning är dock huruvida något egentligen fungerar. Det tycks som om Syrien bevisar att problemet är svårt att åtgärda. En pessimistiskt lagd bedömare tvivlar måhända på exempelvis verktyg som "interaktiv ungdomsteater".

Sverige saknar dock i mångt och mycket juridiska påtryckningsmedel över huvud taget för att förhindra jihadresenärer – så på den punkten kan åtminstone något göras.

Rapporten erbjuder hur som helst matiga problembeskrivningar.

Ur inledningen:

Antalet våldsbejakande islamistiska extremister är få och miljön liten. De som finns kan dock orsaka stor skada.

Den 11 december 2010 försökte Taimour Abdulwahab genomföra en självmordsattack i centrala Stockholm genom att utlösa en sprängladdning på sin kropp som bland annat bestod av en tryckkokare fylld med sprängmedel. Det misslyckade självmordsattentatet utgjorde en del av en sofistikerad tvåstegsattack, först skulle en bilbomb sprängas, sedan skulle han genomföra en självmordsattack. Lyckligtvis förskonades allmänheten i Stockholm denna gång och endast Abdulwahab omkom. 

Av den efterföljande utredningen framgår att Abdulwahab vistats en lång tid i Luton i Storbritannien. Under sin vistelse i Storbritannien planerade uppenbarligen Abdulwahab sin attack och fick även hjälp att finansiera den av en viss Nasserdine Menni, samt genom studiebidrag vilka delvis tycks erhållna genom förfalskade dokument.

Det finns indikationer på att Abdulwahab möjligen förvärvat nödvändig kunskap för terrorattacken i ett träningsläger i Mosul, Irak. Detta träningsläger hade av allt att döma vissa kopplingar till al-Qaida. Det bör noteras att Mosul även härbärgerade den bas som den svenska medborgaren Muhammed Moumou – som var en högt uppsatt ledare inom al-Qaida i Irak – använde sig av då han planerade och genomförde ett flertal attacker mot såväl militära som civila mål.

I slutet av december 2010 greps fyra svenska medborgare i centrala Köpenhamn. Denna händelse utgjorde kulmen på en operation genomförd av dansk och svensk säkerhetspolis som upptäckt att de fyra planerade att utföra en väpnad attack mot tidningen Jyllands-Posten. Tre av de gripna hade tidigare rest till Pakistan där de genomgått viss utbildning i ett träningsläger för terrorister. Dessutom hade en av de fyra gripits två gånger tidigare i samband med resor till Somalia och Pakistan. I juni 2012 dömde dansk domstol dem till åtta års fängelse för terroristbrott.

Under domstolsförhandlingarna framkom att de åtalade även haft telefonkontakt med en individ som figurerat i andra terrorutredningar och som i sin tur under en tid använt sig av samma adress som den svenske al-Qaida-ledaren Moumou. Denna adress hade också använts av den pakistansk-amerikanske terroristen David Coleman Headley. Coleman Headley hade sörjt för omfattande rekognosering inför Mumbai-attacken i Indien 2008 i vilken 164 människor dödades.

Efter attacken i Mumbai (Bombay) vistades Coleman Headley i Pakistan där han började undersöka möjligheterna för en attack mot tidningen Jyllands-Posten, denna gång i samarbete med Ilyas Kashmiri (ledaren för den 313:e brigaden tillhörande den pakistanska gruppen Harkat-ul-Jihad al-Islami, HuJI).

De kontroversiella Muhammedkarikatyrerna var bara en av orsakerna till extremisternas upprörda känslor, något som illustreras av ett uttalande gjort av den svensktalande Abu Zeid. Iförd en kheffiyeh medverkade denne person i en rekryteringsvideo producerad av al-Shabaab inspelad under 2010. Ståendes framför stadion i Mogadishu hotade han att halshugga konstnären Lars Vilks på grund av att denne gjort en teckning av Muhammed som en rondellhund.

Intresset för att söka sig till al-Shabaab ökade påtagligt hos unga somalier i diasporan efter den etiopiska invasionen av Somalia 2006. Detta intresse har med tiden utvecklats till att bli ett av den svenska säkerhetspolisens större bekymmer, något som även framgår av nyligen genomförda gripanden efter omfattande terrorutredningar.

De rekryteringsansträngningar som genomförts av al-Shabaab i Sverige har underlättats av det faktum att en av al-Shabaabs ledare – Fuad Shangole – var bosatt i Sverige fram till 2006. Vidare har en person vid namn Ali Yassin Mohamed bidragit till att underlätta rekryteringsansträngningarna i vårt land. Denne Mohamed greps av Säkerhetspolisen under 2008 men frigavs en tid senare. Efter sin frigivning återvände han till Somalia där han tilldelades en ledande position inom den somaliska islamistgruppen Hizbul Islam.

Under den senaste tiden har problematiken med så kallade utländska stridande i huvudsak varit fokuserad på de personer som har tagit sig till Syrien för att delta i upproret mot den syriska regeringen. Upprättandet av Kataeb al-Muhajerin (fritt översatt migrantbrigaden) är ett talande exempel. Detta är en förmodat svensk grupp som verkat vid sidan av Jabhat al-Nusra, ett förband med kopplingar till al-Qaida. Förekomsten av denna typ av stridande – och dess kopplingar till våldsbejakande islamistisk extremism – belyser de mycket komplexa juridiska och moraliska frågor som uppstår då icke-statliga aktörer beväpnar sig och tar aktiv del i en väpnad konflikt.

Detta problem kompliceras ytterligare på grund av risken för att de och andra aktörer begår krigsförbrytelser eller genomför terroristattacker mot civila mål. Inbördeskriget i Syrien utgör den senaste konflikten i en lång rad där al-Qaida på något sätt deltar i syfte att bekämpa dels ”förtryckande, gudlösa regimer” och dels västvärlden; i båda dessa sammanhang deltar utländska stridande. Dessa krig började utkämpas i Afghanistan, Tjetjenien och Bosnien under 1990-talet. Efter sekelskiftet har dessa konflikter spridit sig till bland annat Irak, Jemen, Somalia, Syrien och Mali. Företeelsen med stridande som rekryterats i andra länder är långt ifrån ett nytt fenomen.

De ovan nämnda svenska exemplen är inte på något sätt en isolerad företeelse, de utgör snarare en liten del av ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte. Detta paradigmskifte inträffade efter 11 september och är globalt till sin omfattning. Det smälter samman interna och externa säkerhetspolitiska problem, till stor del på grund av al-Qaidas och dess allierades förmåga att förflytta sig mellan olika konflikter som exploateras för deras egna syften samt deras förmåga att underblåsa lokal och global extremism. En betydelsefull aspekt är att återvändande utländska stridande förvärvar “ny kunskap om stridsformer, utbildning, rekrytering, media och tekniska färdigheter i byggande av bomber. Eventuellt kan dessa individer utöva sina färdigheter på annat håll, exempelvis genom att underlätta initiering eller upptrappning av terrorism vid återkomsten till hemland eller på andra arenor, och på så vis fungera som en förstärkande kraft hos upprorsrörelser och terroristgrupper.”

EU:s anti-terrorismkoordinator Gilles de Kerchove har vid ett flertal tillfällen varnat för att “ett inte obetydligt antal radikaliserade EU-medborgare och personer bosatta inom EU reser till konfliktområden och deltar i träningsläger för terrorister för att sedan återvända till Europa.” Detta kan påverka deras vilja att begå ett attentat i hemlandet eller rekrytera till tredje land. I Sverige betecknar Säkerhetspolisen problematiken som att ”det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige är de långsiktiga effekterna av att personer från Sverige väljer att resa utomlands för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska extremistgrupper.”

Reseproblematiken beskrivs som tilltagande, och Säpos analyschef uppgav i mars 2012 att ”en handfull individer” befann sig i konfliktområden efter att ha lämnat Sverige samt att ”de flesta som kommer hem utgör inte ett hot. Men av de som utgör ett hot och begår ett allvarligt brott har många av dem varit i konfliktområden. Det gör att vi på Säkerhetspolisen ser väldigt allvarligt på just resande till konfliktområden”.

Västerländska underrättelse- och säkerhetstjänster möter ett flertal komplexa utmaningar av operativ karaktär när de ska identifiera, övervaka, följa och i vissa fall störa ut våldsbejakande extremister. Parallellt är det för rättsväsendet svårt att samla in bevis och eventuellt åtala samt lagföra dessa individer. Dessa utmaningar tilltar i svårighetsgrad i de fall våldsbejakande extremister försöker ta sig till konfliktområden i syfte att ansluta sig till organisationer som klassificerats som terroristgrupper av EU.

Problemet förstärks än mer när dessa personer söker sig tillbaka till EU och sitt hemland för att tjäna som förebild och inspirationskälla för andra, för att rekrytera nya medlemmar eller i värsta fall utföra terrordåd. De operativa utmaningarna blir om möjligt än svårare i takt med att våldsbejakande extremister förvärvar kunskap och då i synnerhet vad gäller så kallat konspiratoriskt beteende, det vill säga förmågan att undvika upptäckt och ostört kunna kommunicera med hjälp kryptering, användande av sociala medier eller genom fysiska och personliga möten i syfte att planera terrorattentat.

Parallellt med de svårigheter rättsväsende och underrättelse- och säkerhetstjänster ställs inför när det gäller deras förmåga att upptäcka, förhindra och lagföra våldsbejakande extremister finns andra svårigheter som måste övervinnas av andra myndigheter och aktörer. Det är av yttersta vikt att våldsbejakande extremism och rekrytering till sådana miljöer bemöts effektivt på ett så tidigt stadium som möjligt, innan den blivit våldsbejakande och allmänheten kommit till skada. Detta kan främst ske genom utövandet av s.k. soft power (mjuk makt till skillnad från hard power, det vill säga statens förmåga att utöva repression), och kan utövas av olika aktörer på lokal och regional nivå som representerar civilsamhället. Stödet kan ges både i det egna landet och till andra länder.

En sådan preventiv ansats innebär även ett accepterande av att den våldsbejakande extremismen inom EU påverkas av inre och yttre faktorer vars konsekvenser beskrivits på följande vis:

Ur ett internt perspektiv kan den våldsbejakande extremismen leda till ökade sociala spänningar, utmana nationella narrativ och negativt påverka samhällsinsatser; vidare kan den utgöra ett hot mot EU-medborgares säkerhet hemma och utomlands. De externa faktorerna är omöjliga att isolera sig från på grund av den globaliserade värld vi alla lever i.

EU har ingen möjlighet att isolera sig eller bortse från händelser i andra delar av världen och den inverkan dessa händelser kan ha avseende radikalisering av individer som är bosatta inom EU eller risken för att EU-medborgare blir potentiella mål för terroristattacker.

Internets roll komprimerar i realtid globala skeenden som omvandlas till lokala angelägenheter. Det skapar också nya ständigt föränderliga konstellationer mellan extremister och en ny arena för att propagera det ideologiska budskapet. Extremister använder sig av social media och internet som en megafon för att radikalisera och även rekrytera. Skapandet av nya nätverk ger dock säkerhetstjänster möjligheten för att göra nätverksanalyser av dessa nya konstellationer och reseproblematiken till konfliktzoner. Den svenska säkerhetspolisen noterade i sin rapport att 80 procent av de 200 våldsbejakande islamistika extremister man identifierat på något sätt i första, andra eller tredje led känner varandra och i vissa fall har närstående förbindelser. Dessa nära kopplingar inom och utanför Sverige har även bekräftats av andra studier.

Det är allmänt accepterat inom FN – bland annat genom dess strategi för kontraterrorism – att enbart säkerhetshöjande åtgärder är otillräckligt för att effektivt kunna bekämpa terrorism. För att nå framgång krävs även förebyggande åtgärder. Synen på detta problem inom EU är i stort sett identiskt. Detta uttrycks bland annat genom införandet av Counter-Terrorism Strategy and the Strategy for Combating Radicalization and Recruitment från 2005 samt enskilda medlemsländers införande av kontraterrorismstrategier.

Inom EU har vissa medlemsländer skapat mångfacetterade verktyg inom ramen för Countering Violent Extremism (CVE). Några av dessa verktyg har utvärderats, något som i sin tur medfört ett antal justeringar av CVE-program och projekt. Detta anses ha resulterat i viktiga förändringar och effektivare åtgärder. Andra nationer har infört mer målinriktade och fokuserade arbetsmetoder riktade mot olika former av extremism.

Vidare har Europeiska kommissionen påskyndat sitt arbete med att utveckla framtida CVE-verksamhet genom Instrument for Stability (IfS) och andra utvecklingsinstrument som tagits fram för att på bästa möjliga sätt ge kapacitetshöjande stöd till länder utanför EU i deras kamp mot våldsbejakande extremism och rekryteringen till våldsbejakande grupper och organisationer. Områden som identifierats som särskilt viktiga och som prioriterats för genomförande av CVE-projekt och program är bland annat Pakistan, Afrikas horn och Sahel.

Detta handlar inte enbart om att förhindra terrorism. Center on Global Counterterrorism Cooperation hävdar till exempel att “våldsbejakande extremism behöver nödvändigtvis inte leda till genomförandet av terrordåd för att vara farlig. Sådan extremism kan destabilisera bräckliga samhällen, elda på etniska och sociala spänningar, uppmuntra till politiskt våld och utgöra en drivkraft för väpnad konflikt, något som utgör ett särskilt hot mot bräckliga och konfliktdrabbade länder.” Det krävs betydligt mer än juridiskt bistånd och utbildning för att stärka rättsstaten, demokratin och respekten för mänskliga rättigheter.

Ett brett anslag är nödvändigt för att skapa synergier genom att koordinera insatser som genomförs både av de aktörer som är fokuserade på säkerhet och de aktörer som arbetar med olika utvecklingsprogram. De aktörerna avses då ha kapacitet att direkt eller indirekt ge stöd till civilsamhället och dess ansträngningar. Verktygen är då dialog, projekt och program för att utveckla och utöka kapaciteten i syfte att konfrontera eller avvärja våldsbejakande extremism. Likaså att försäkra att exempelvis eventuella rättsliga samhällsinsatser inte får negativa effekter.

Utgångspunkterna ovan visar på ett komplext spektrum av frågor som sammankopplar det globala och lokala samhället i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och i synnerhet de personer som rekryterats utomlands för att delta i eller strida för olika våldsbejakande organisationer och grupperingar.

Relevanta frågor kopplat till detta blir exempelvis:

 Hur stort är terrorhotet från våldsbejakande islamistiska extremister?
 Varför är utländska stridande en prioriterad men samtidigt svår fråga att hantera?
 Vilket kunskapsunderlag finns vad gäller radikalisering och rekrytering av våldsbejakande islamistiska extremister i de undersökta medlemsländerna?
 Vad utgör attraktionskraften hos våldsbejakande islamistisk extremism?
 På vilket sätt har EU-länder agerat avseende juridiska och icke-juridiska förebyggande åtgärder för att adressera problemet med utländska stridande?
 Vilka lärdomar kan man dra av olika länders insatser och dialog med civilsamhället vad gäller CVE?
 Vilka är de specifika utmaningar som uppkommer i dialog med civilsamhället och olika grupper som lever i diasporor?

Ur sammanfattningen (mina fetningar):

Till skillnad mot många andra länder har Sverige inte haft en nationell strategi mot radikalisering. Det finns både fördelar och nackdelar med det. En fördel är att genom exempelvis denna studie kunna belysa hur andra länder utformat strategier och åtgärder och om dessa kan ses som adekvata. Även om många åtgärder i andra länder fortfarande är relativt nya finns möjligheten för Sverige att dra lärdomar och inspireras från andra länders framgångsrika åtgärder.

I den rapport som togs fram av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) 2010 konstateras att det ”idag saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism, arbetet inriktar sig istället på förebyggande arbete och framgångsfaktorerna är nätverk och relationsbyggande.” Detta är en bild som fortfarande tycks vara giltig.

I arbetet med denna rapport genomfördes även intervjuer med företrädare på lokal nivå inom skola, socialtjänst och polis i Stockholm, Göteborg och Malmö. Uppgifterna pekar på att detta inte är en problematik som man arbetar specifikt emot inom vare sig skola, socialtjänst eller polis. Specifika insatser mot islamistisk radikalisering och utländska stridande hamnar i regel istället på Säkerhetspolisens bord. Samtidigt menar Säkerhetspolisen att det finns kostnads- och effektivitetsmässiga skäl som talar för att fokusera på ett generellt förebyggande, då radikaliseringsprocessen uppvisar betydande likheter.

Nedanstående beskrivning av svenska förhållanden aspirerar inte på att ge någon lägesbild eller representativ redogörelse över problematiken med våldsbejakande islamistisk extremism i de tre svenska storstäderna. Istället kan den anses ha karaktären av nedslag där enskilda yrkesutövare som stött på problematiken i sitt arbete återges. Det ska även tilläggas att problembilden blir högst beroende av den lokala lägesbilden. På vissa håll beskrevs dess omfattning som mycket begränsad och på andra håll som mer påtaglig.

En verksamhetschef berättar att hon vid ett 15-tal tillfällen kontaktats av mödrar som varit oroliga över att deras söner ska ansluta sig till al-Shabaab. Hon har då föreslagit att de ska kontakta polisen, men det har de varit motvilliga att göra. En fältarbetare med många års erfarenhet i en förort beskriver hur hon vid flera tillfällen kontaktats av mödrar som varit oroliga över att deras barn radikaliserats och befarat att de ska lämna Sverige för att ansluta sig till en väpnad extremistgrupp verksam i en konfliktzon utomlands, särskilt då de nyligen erhållit pass. Det enda alternativ av relevans som då finns för henne är att till mamman överlämna ett telefonnummer till Säkerhetspolisen, som i sin tur kan erbjuda sig att hålla ett rådgivande samtal med familjen.

Någon annan åtgärd utöver Säkerhetspolisens samtal kan till synes vare sig svenska myndigheter eller civilsamhället erbjuda idag för en familj med en son eller dotter som radikaliserats och befaras resa till en konfliktzon (det tycks i regel alltid handla om söner). I vilken utsträckning familjer kontaktar Säkerhetspolisen känner inte fältarbetaren till, men förtroendet för Säkerhetspolisen hos människor som härstammar från länder med en tradition av brist på demokrati och mänskliga rättigheter beskrivs som i regel mycket lågt.

Problematiken med resande till konfliktzoner beskrivs av en fältarbetare som mycket känslig och svår att diskutera med anhöriga. Det nämns även att i de fall som unga tagit steget och rest är det ofta mycket skamfyllt för deras mödrar och att de i flera fall isolerat sig i bostaden medan sonen varit bortrest. De som återvänt från konfliktzoner får ofta förhöjd status i den egna gruppen, inte i samhället i stort men i mer radikala grupperingar. En person beskrev att i sitt arbetsområde har han sett allt fler unga radikaliseras och att det pågår en offensiv rekryteringsverksamhet till radikala grupperingar. En verksamhetschef framförde att under våren 2012 pågick öppen rekrytering centralt i en förort i form av utdelning av flygblad som uppmanade till jihad, kampanjen påminde om traditionellt partiarbete inför ett riksdagsval.

Några SSP-medarbetare underströk problematiken med radikalisering, extremism och resande till konfliktzoner och påtalade den upplevda bristen att verktyg saknas för att hantera detta. Specifikt efterfrågades både utbildningsinsatser för fältarbetare och även att någon form av kunskaps- eller rådgivningscenter kunde skapa förutsättningar för dialog och rådgivning gällande denna problematik. En SSP-medarbetare menade att det svenska offentliga debattklimatet försvårar för att på ett konstruktivt och problemlösande sätt diskutera dessa frågor. För den som lyfter problematiken ansågs etiketter aldrig vara långt borta, vilket avskräcker många med kunskaper från att delta i en kreativ diskussion. Detta upplevdes som mycket frustrerande.

Det framstår som att misstänksamheten mot polis och säkerhetspolis inte hjälps av den rådande debatten om våldsbejakande islamistisk extremism och kontraterrorism vilken kan verka polariserande, mytbildande och skapa främlingsfientlighet och konspirationsteorier om Säkerhetspolisens arbete – vilket i sin tur påverkar samhällets motståndskraft. När mittfåran i debatten i stor utsträckning saknas skapas ett vakuum som fylls av högljudda ytterlighetsröster.

En annan problematik som lyftes av en chef på en förebyggande enhet i en kommun var att det är bristande samverkan mellan stadsdelar avseende att försvåra för islamistiska grupperingar att få fäste lokalt. Det påtalades att det saknas informationsutbyte mellan stadsdelarna i dessa frågor. Fältarbetare har beskrivit att denna problematik aldrig har diskuterats i SSP-sammanhang även om problematiken existerar. Varför det varit så är oklart.

En intervjuad person är kritisk mot hur SSP fungerar relaterat till detta då arbetet inom SSP behandlas på individnivå och att det anses fungera dåligt avseende den här problematiken. Han tillägger att ”det kan även vara så att vi har fem kriminella söner i en familj, då behandlas de som fem stuprör inom SSP, riktlinjerna behöver ändras”.

En intervjuad polis beskriver hur ett arbete inletts med att utbilda poliser inom extremism: autonom vänster, vit makt och islamistisk extremism. Några poliser har blivit specialutbildade av Säkerhetspolisen inom detta, och de håller sedan utbildningar för poliser lokalt. Utbildningen bygger på COPPRA-manualen samt material från Säpos egna föreläsningar. Ett utbildningstillfälle för lokala poliser pågår i ungefär tre timmar och behandar de tre ovan nämnda typerna av extremism, hur radikaliseringsprocessen kan gå till och att lära sig känna igen indikatorer som tecken på radikalisering. Indikatorer kan vara både på individnivå men också för att upptäcka stundande attentat.

Exempel på indikatorer på individnivå kan till exempel handla om att det vid husrannsakan hittas vapen och propagandamaterial med koppling till våldsbejakande islamistisk extremism. Utbildningen innefattar även filmen ”Conviction” som handlar om en verklig händelse om en ung brittisk muslims radikalisering och väg in i våldsbejakande islamistisk extremism, och hur nära han var att lyckas med ett självmordsattentat i Bristol 2009.

En tanke med utbildningen är att poliser som ser indikatorer på våldsbejakande islamistisk extremism rapporterar detta till polisens kriminalunderrättelsetjänst. Där görs en sållning av inkomna tips och de som bedöms som relevanta vidarebefordras till Säkerhetspolisen. Som utbildningen ser ut nu är den anpassad för poliser som målgrupp. Med mindre justeringar bedöms den även kunna fungera för exempelvis fältarbetare enligt en polis som genomför utbildningen på lokal nivå.

Ett flertal poliser understryker betydelsen av att ha väl upparbetade kontakter med imamer i lokala moskéer. Ett bra samarbete har i flera fall varit betydelsefullt vid upplopp och oro i närområdet. Till exempel så kan imamer genom sitt inflytande dämpa spända stämningar och framföra lugnande budskap på exempelvis fredagsbönen.

Att skapa mer strukturerade former för samverkan mellan polis och trossamfund beskrivs av en närpolischef som något han för tillfället överväger. Det har även framförts att vid upplopp i förorter så har radikala personer försökt att utnyttja upploppen i rekryteringssyfte för att främja religiös extremism. Det kan handla om att de har försökt att provocera polisen och sen försökt övertyga ungdomar om den radikala vägen och målat upp hur förtyckta muslimer är. De har spelat på känslor av upprördhet och erbjudit en radikal lösning.

En polis inom Göteborgspolisens så kallade integrationsgrupp med lång erfarenhet av att arbeta i utanförskapsområden menade att Sverige är tacksamt att vistas i för extremistiska grupperingar, och att samhället har en medioker tillsyn av dessa grupper. Han ansåg även att vare sig politiker eller polisledning har tillbörlig förståelse för att de segregerade områdena i Sverige, vid sidan av problemen av socioekonomisk karaktär, även kan utgöra en grogrund för brottslighet och religiös extremism. 

Radikalisering beskrevs, i likhet med gängbildning, som lättare att stoppa i processens början och att det är betydligt svårare när den etsat sig fast. Han underströk även svårigheten för polisen att nå fram, förtroendet för polisen är i regel mycket lågt i segregerade förorter, vilket medför svårigheter avseende att få personer att vittna eller anmäla brott.

Säkerhetspolisen ansågs vara för hemlighetsfulla av både en närpolischef och en chef på en kommunal förebyggande enhet. Ett mer strukturerat informationsutbyte som kunde skapa en vinn-vinn situation efterfrågades istället.

I uppdraget som föranledde denna rapport så anges bland annat att rapporten ska ”lämna förslag på lämpliga åtgärder för att stärka det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism i tredje land.” 

Denna rapport har identifierat ett stort antal förebyggande åtgärder, både inom enskilda EU-länder och i länder utanför EU. Det finns ett behov av åtgärder som kompletterar Säkerhetspolisens arbete. Den sista instansen ska inte också behöva vara den första instansen. Tyvärr ser det ofta ut så idag, behovet av kompletterande åtgärder är reellt.

 En nationell aktör bör bli sammanhållande nod mellan stat och kommuner och tillhandahålla utbildning och agera kunskapsförmedlare mellan kommuner och stat gällande förebyggande åtgärder och kunskap om våldsbejakande extremism.

I två tidigare regeringsuppdrag om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism framkom också vikten av att rollfördelningen mellan stat och kommuner vad avser det förebyggande arbetet klarläggs.

 Den nationella aktören bör upprätta ett nationellt nätverk av berörda praktiker som i sin tur kan förmedla expertis till och från EU:s Radicalisation Awareness Network (RAN) om goda exempel på förebyggande åtgärder. RAN är ett tvärsektoriellt nätverk som består av åtta arbetsgrupper med praktiker som besitter bred kunskap i att förebygga våldsbejakande extremism lokalt.

 Sverige bör inom EU ta ledningen i etablerandet av ett EU CVE Center of Excellence – ett kunskapscenter där beprövad metodik och åtgärder samlas. I detta EU CVE Center of Excellence skulle till exempel även Forum för Levande Historia kunna bli en viktig integrerad del av kunskapsspridningen.

Som ett led i utvecklingen av EU:s RAN nätverk, vars mandat upphör 2015, så finns det idag en stor efterfrågan och ett starkt behov av en central EU-nod för praktiker och kunskapsutveckling av evidensbaserade metoder och åtgärder mot alla former av våldsbejakande extremism. Ett sådant center förenar nationella insatser och förstärker fokus mot oroväckande utvecklingstendenser inom EU. Sverige, som redan har en stark kunskapsbas inom högerextremism, bör ha en tydlig ledande roll i utvecklingen av ett sådant EU CVE Center of Excellence.

 Den utbildning om radikalisering och våldsbejakande extremism som nyligen införts inom polisen bedöms med en mindre insats även kunna målgruppsanpassas till personal inom resterande delar av SSP-samverkan.

Fältarbetare har efterfrågat utbildningsinsatser och detta skulle kunna bli en viktig medvetande- och kunskapshöjande åtgärd. Nyckelpersoner som utbildas av Säkerhetspolisen kan sedan ha internutbildningar inom den egna organisationen anpassat efter behov.

 Utbildningsmaterial bör utvecklas för skolungdomar som främjar kritiskt tänkande, särskilt i förhållande till antidemokratiska och våldsbejakande budskap genom internet.

 Konstruktiva samtal. Filmvisningar med efterföljande diskussion riktat mot civilsamhället har visat sig i andra länder vara ett effektivt verktyg för att skapa strukturerad diskussion.

Filmer såsom exempelvis ”Broken Dreams” om somalier som lämnar Minneapolis för att ansluta sig till al-Shabaab och brittiska filmen ”My Brother the Islamist” som producerats av en man vars bror gradvis blir alltmer våldsbejakande och radikal. De ger verklighetsskildringar och skapar utrymme för efterföljande diskussion om risker och lösningar. I andra länder har detta använts som ett redskap för att stimulera diskussion och kritiskt tänkande.

Ytterligare ett exempel på en åtgärd som kan vidtas lokalt är anordnandet av diskussionsmöten om hur enskilda personer från Sverige kan bistå civilbefolkningen i den väpnade konflikt som råder i Syrien. Där kan alternativa möjligheter till att stödja landet diskuteras som inte innefattar att själv resa dit. Då finns även möjlighet att belysa de risker som är förknippade med en sådan resa.

 Skol- och kulturprojekt. Ett exempel på ett intressant kulturprojekt som utvecklats av FN:s utvecklingsorgan UNDP i samråd med somaliska Hargeisha universitetet är en 22-sidig manual för interaktiv ungdomsteater som behandlar aspekter av att ansluta sig till en väpnad grupp. Denna manual är ett exempel på en inspirationskälla och ett användbart pedagogiskt verktyg för att interaktivt utforska olika problem kopplade till konflikter samt våldsbejakande extremism.

 Etablera samarbete med nätverket Against Violent Extremism (AVE) i syfte att kunna bjuda in avhoppare från våldsbejakande extremistgrupper och som idag arbetar förebyggande mot ungdomar. 

Det finns framförallt fyra skäl till att etablera ett sådant samarbete och bjuda in personer med denna bakgrund: 1) utbildning av ungdomar om våldsbejakande extremism, 2) bistå fältarbetare med trovärdig dialog med ungdomar i riskzonen för att förhindra dessa att gå med i extremistiska grupper eller de som redan befinner sig i sådana grupper, 3) utbildning av SSP-medarbetare så att de blir mer effektiva i sitt arbete, och 4) rådgivning till beslutsfattare om vad som fungerar i utformning av åtgärder för att förebygga och bemöta våldsbejakande extremism.

Avhoppare från extremistiska miljöer har ofta en särskild trovärdighet för att prata med ungdomar om dessa frågor. I januari i år etablerades ett svenskt nationellt resurscentrum för alla former av avhopparverksamhet, som också bör breddas till att även innefatta hjälp till personer som önskar lämna våldsbejakande islamistiska miljöer. I väntan på att personer som lämnat våldsbejakande islamistisk extremism träder fram i Sverige så bör individer med denna erfarenhet bjudas in från utlandet i samarbete med AVE.

 Rapporter av internationellt etablerade människorättsorganisationer (exempelvis Human Rights Watch och Amnesty International) om terrorstämplade gruppers kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan användas i lämpliga sammanhang för att motverka dessa gruppers narrativ och därigenom även deras attraktionskraft.

 Företroendeskapande samverkan med trossamfund bör byggas långsiktigt utan säkerhetsagenda. Förtroende tar tid att bygga och bör utvecklas långsiktigt och genuint om frågor som berör lokalbefolkningen. Ömsesidigt förtroende samt upparbetade kontakter har verkat lugnande vid tider av social oro. För närvarande bedriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) en fördjupad dialog om demokrati och mänskliga rättigheter med trossamfunden.

Samarbetet bör struktureras så det inte blir beroende av enskilda frivilliga insatser eller eldsjälar. I exempelvis Danmark spelar det muslimska rådet en mycket viktig och konstruktiv roll med myndigheter i olika frågor.

 Det bör upprättas en idékatalog över tänkbara förebyggande åtgärder som inkluderar SSP samt aktörer inom civilsamhället. På så sätt kan lokala aktörer själva utforma hur förebyggande ska se ut och dimensioneras för att passa den lokala kontexten. Ett framgångsrikt exempel på det är den danska idékatalogen som utvecklades och förankrades i nära samarbete mellan olika lokala aktörer.

I Sverige skulle till exempel Stockholm, Malmö och Göteborg kunna gå före och utveckla var sin idékatalog över positiva insatser som stärker kontakt med civilsamhället. Den bör inte bara utformas kring extremism utan ha ett bredare samhällsanslag där förebyggande arbete mot extremism bara är en av flera aspekter.

 Underrättelse- och säkerhetstjänster har en viktig samhällsupplysande uppgift att regelbundet delge allmänheten analyser över frågor kopplade till våldsbejakande extremism. Detta görs i större utsträckning av till exempel myndigheter i både Danmark och Norge.

 SIDA bör överväga att delta inom ramarna för det program som EU:s stabilitetsinstrument utformar i Afrikas horn samt Pakistan/Afghanistan gällande insatser för att förebygga våldsbejakande extremism. Sådana insatser kunde fördjupa dialogen om demokrati och mänskliga rättigheter med lokala samverkanspartners. En integrerad del av detta arbete bör vara riktat mot kvinnor och unga.

 Mer resurser krävs till personal för krigs- och tortyrskadade inom ungdomspsykiatrin.

 Ett nationellt kunskaps- och rådgivningscenter bör upprättas och som har särskild kunskap om att förebygga och hantera våldsbejakande extremism.

Sådan rådgivning skulle ske integrerat över tre nivåer: makro (institutionell rådgivning på kommunal nivå till SSP), meso (rådgivningsprogram och stöd till anhöriga) samt mikro (individuell intervention och stöd för att lämna våldsbejakande radikala miljöer och åsikter).

Många SSP-medarbetare upplever att detta är känsliga och svåra frågor att diskutera. Ett sådant centrum skulle kunna spela en viktig roll för att skapa en konstruktiv och problemlösande dialog på lokal och nationell nivå i dessa frågor.

 Det bör övervägas om Sverige behöver förändra sin terroristlagstiftning för att kriminalisera deltagande i terrorismträning utomlands. Enligt den senaste förändringen av svensk terroristlagstiftning baserat på EU:s rambeslut, gjordes följande ageranden straffbart: a) offentlig uppmaning till terroristbrott, b) rekrytering för terroristsyften och c) utbildning för terroristsyften. Punkt c, utbildning för terroristsyften, kriminaliserar endast att tillhandahålla utbildning.

Idag är det alltså inte straffbart enligt svensk lagstiftning att delta i terrorismträning. Att göra deltagande i terroristträning straffbart skulle, enligt regeringens utredare i frågan, professor Petter Asp, sannolikt träffa vissa fall som inte träffas av den nuvarande skrivningen.

När lagstiftningen avseende utbildning för terroristsyften infördes 2010, i vilken tillhandahållande av utbildning kriminaliserades, så diskuterades aldrig alternativet att även kriminalisera deltagande i terroristträning, enligt Asp. Detta då införandet var grundat i att integrera ett rambeslut inom EU i svensk lagstiftning. Ett flertal EU-länder samt Norge överväger eller har kriminaliserat deltagande i terrorismträning. Detta förespråkas även av EU:s kontraterrorismkoordinator.

 Kompetenshöjande åtgärder inom det judiciella systemet (utbildning inom domstolsväsendet). 

I samband med olika terrorrelaterade åtal i Sverige har det i nästan samtliga fall blivit friande domar och kritik har riktats mot att polis och åklagare inte haft tillräcklig grund för sina åtal. Andra har menat att lagarna är för snävt skrivna och inte medger den flexibilitet som finns i andra länder för denna typ av brottslighet. En tredje uppfattning är att lagarna väl kan medge att denna typ av brottslighet kan bestraffas men att det är en brist på kompetens i domstolssystemet kring denna specifika problematik. Det är därför viktigt att det inom hela rättsväsendet finns kompetens på området.

I dag finns exempelvis specialiserade åklagare för säkerhetsmål, inklusive terroristmålen, men det finns inget motsvarande inom domstolsväsendet för säkerhetsmål. En framkomlig väg kunde vara att i större utsträckning beakta extern expertkunskap vid terroristmål. Avseende exempelvis hanteringen av folkrättsbrott styrs dessa (vilket hittills skett i samtliga fall) av Åklagarmyndigheten via den möjlighet regeringen har att specialdestinera denna typ av mål till Stockholms tingsrätt oavsett vad som skulle ha gällt enligt vanliga forumregler.

Tingsrätten handlägger dessa mål på en avdelning (avd.4) som byggt upp en särskild kompetens för ämnesområdet. Om ett terroristbrott begåtts utomlands torde det vara möjligt att på motsvarande sätt destinera målet till Stockholms tingsrätt som är den domstol, som bland annat genom tvångsmedelshanteringen, har mest erfarenhet av säkerhetsmål. Dessa är tveklöst komplicerade och kräver ingående kunskaper om till exempel hotbilder, modus operandi och trender som är kännetecknande för brottstypen.

Detta talar starkt för att en specialkompetens behöver byggas upp. Därför bör lagstiftning övervägas som ger Stockholms tingsrätt (den domstol som har de bästa förutsättningarna att bygga upp en sådan kompetens) generell behörighet i denna typ av mål.

 Det finns ett behov av faktabaserad, tvärvetenskaplig forskning kopplad till reseproblematiken. Mer kunskap behövs till exempel avseende vilka faktorer som påverkar och driver avresande samt forskning om samhällets kapacitet till återintegrering av dessa personer.

 Mer beteende- och samhällsvetenskaplig forskning behövs kring civilsamhällets roll i förebyggandet av våldsbejakande extremism och kopplingen mellan diaspora och civilsamhälle i länder utanför EU. Framförallt bör man utveckla idéer kring hur kvinnor samt ungdomar kan stärkas i det förebyggande arbetet.

Rapporten är tre hundra sidor lång. Helgen är räddad.

22 år för svenskmarockanskans fästman

Den 15 april dömdes amerikanerna Carlos "Omar" Eduardo Almonte och Mohamed Mahmood Alessa till 20 respektive 22 års fängelse för att ha försökt ta värvning i somaliska al-Shabaab. Den förre är mest känd som en av den militanta islamismens spånigaste demonstranter, allmänt utskrattad efter att ha burit ett plakat med påskriften "death to all juice".

Alessa är dock intressant ur ett svenskt perspektiv. I samband med gripandet trädde nämligen hans fästmö fram till hans försvar. Hon är svensk medborgare, född 1991 av marockanska föräldrar och bosatt i Göteborg. Jag skrev om fallet i mars 2012.

Hon menade att fästmannen var oskyldig, förstås.

"The girlfriend, who identified herself as 19-year-old Siham Abedar, said in an interview in Alessa’s living room that Egypt was his final destination, even though authorities say he intended to join up with a terrorist group in Somalia. 

'I know it’s not true,' Abedar said through a black veil. 'I know he wanted to get married. He wanted to have kids. He wanted to do a lot of things. That doesn’t fit with that life, that kind of life they are explaining, that he wanted to do jihad or whatever.'"

Av den fortsatta rapporteringen framgår inte hur det gick med förhållandet. En rimlig gissning är att förlovningen slogs upp inför hotet om ett långvarigt fängelsestraff.

Kvinnan är hursomhelst folkbokförd med en annan man, i Göteborg. Hon verkar dock inte ha så mycket bättre tur nu. Den nuvarande sambon är en av de män som anhållits tillsammans med den radikale predikanten Anas Khalifa, misstänkta för grovt skattebrott.

Nio års fängelse för svenskeritrean i al-Shabaab

Nio och ett kvarts års fängelse. Det blev straffet för svenskeritreanen Mohamed Ibrahim Ahmed, för att ha försökt ta värvning i somaliska al-Shabaab. Den 24 april fastställdes straffet av federal domstol på Manhattan. Mannens skuld fastslogs den 28 mars.

Reuters:

"An Eritrean man who admitted to having ties to the al Qaeda-linked militant group al Shabaab was sentenced on Wednesday to 9-1/4 years in prison, U.S. Attorney Preet Bharara in Manhattan said. 

Mohamed Ibrahim Ahmed pleaded guilty in June to conspiring to provide material support to al Shabaab, and to conspiring to receive military-type training from the group.

Ahmed, 38, was arrested in Nigeria in November 2009 and brought to Manhattan federal court to face U.S. terrorism charges in March 2010. He is an Eritrean national and a permanent resident of Sweden. 

"Mohamed Ibrahim Ahmed traveled thousands of miles to align himself with al Shabaab to aid their campaign of terror and to learn their 'ways of war,'" Bharara said in a statement. "Today, his journey ends in prison." 

Svensklibanesens vittnesmål om Hizbollah "en guldgruva"

"En guldgruva av information". Så beskriver Matthew Levitt, expert på Hizbollah, de vittnesmål som svensklibanesen Hossam Taleb Yaacoub lämnat i rättssaken om förberedelser till terrorbrott på Cypern. Levitt avhandlar det svensklibanesiska fallet grundligt i en lång artikel i krigsakademin West Points tidskrift CTC Sentinel med rubriken "Hizb Allah Resurrected: The Party of God’s Return to Tradecraft".

"This article traces Hizb Allah’s recent spike in operational activity since 2008, highlighting the group’s efforts to rejuvenate the capabilities of its IJO. Many of these details derive from the author’s extensive conversations with Israeli security officials in Tel Aviv, which were then vetted and confirmed in conversations with American and European security, intelligence and military officials. 

The article also provides a detailed case study of Hossam Yaacoub—the convicted Hizb Allah operative now serving time in a Cypriot prison for his role in a plot targeting Israeli tourists—to show how Hizb Allah has resurrected its terrorist capabilities. Drawn from the police depositions of interviews with Yaacoub after his arrest, the case provides unique insights into how Hizb Allah recruits and trains new operatives. 

The article finds that while Hizb Allah’s decision to stay out of the crosshairs of the war on terrorism after 9/11 caused its global terrorist capabilities to decline, the group has since rebuilt its IJO networks."