Ny kolumn - Sverige och somalisk islamism

Min nya text handlar om vårt förhållande till Somalia. Här nedan tänker jag utveckla den artikeln en smula. Den som följer min blogg regelbundet kommer kanske tycka att det är skåpmat, men jag vill att de som sökt sig hit efter att ha läst tidningen ska få mer kött på benen.

Men först en utvikning. I veckan blev jag intervjuad av författaren Niklas Darke för en text i Falu-Kuriren, tror jag, som ännu inte finns på nätet. Darke undrade om mediernas fokusering på bloggen som publiceringsform inte i själva verket missade att internet främst har förändrat vårt sätt att läsa. Jag höll med, men kunde inte låta bli att påpeka att för mig är det sannerligen ett annorlunda sätt att skriva.

Niklas: När man presenterar bloggar i andra medier framställer man det gärna som att det handlar om ett annat - typ "nytt" - SÄTT ATT SKRIVA. Det är en av orsakerna till att bloggbevakningen fortfarande ofta ter sig lite valhänt: man gör en halvdan formanalys ("en blogg är ett slags dagbok på nätet") och kommer inte så mycket längre.

Men en stor del av de bloggare som kan räknas som framgångsrika står ju med ena benet i andra medier: dagstidningar, teve, radio osv. De skriver och uttrycker sig redan, och så värst "olika sig själva" är de inte i sina olika roller.

Med de senaste årens svenska "bloggexplosion" (som många hänför till 2005, själv hade jag intrycket att den redan hade inträffat när jag själv yrvaket "upptäckte" bloggformen hösten 2004), utvecklingen av rss, webbtjänster som Google reader och Knuff.se osv. i bakhuvudet - rör det sig väl snarare om ett annat SÄTT ATT LÄSA?

Jag: Jovisst har du rätt i att det främst är ett nytt sätt att läsa. Men du kommer ändå inte undan att det också är ett nytt sätt att skriva. I vilket fall finns det en hel serie bloggspecifika egenskaper som påverkar hur jag skriver. Länkar, kommentarer, sökmotorer, omedelbarhet, ja bildskärmsstorlek, påverkar. Det är ett socialt sätt att skriva, där jag är beredd på att mina texter fylls på med andras reflektioner i mitt kommentarsfält, där jag utformar min text så att den ska passa sökmotorer och bloggportaler som knuff.se och alltså kunna generera interaktion, och där jag ständigt är beredd att utveckla, förnya och förlänga, eftersom publiceringen sker fortlöpande, nästan i realtid.

Det är det som det här blogginlägget handlar om. Dagens artikel i Svenska Dagbladet är begränsad till 3150 tecken. Några saker som jag skriver om är helt nya uppgifter för svenska tidningsläsare. Här, på bloggen, försöker jag kombinera det gamla statiska sättet att skriva och det nya interaktiva sättet. Jag försöker underbygga mina påståenden med fakta och källhänvisningar - klicka på länkarna! Men jag vet att mina kunskaper är begränsade, och därför välkomnar jag dialog och korrektioner - kommentera! På internet skriver vi tillsammans.

Nog om det.

Min text utgår ifrån iakttagelsen att jag sett väldigt få avståndstaganden från Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia. Med detta menar jag få fördömanden av officiell karaktär, för jag har faktist läst om en somaliskättad vänsterpolitiker som gjort uttalanden som privatperson i Göteborg-Posten där han kritiserat såväl Domstolarna som insamlingarna till dem i den lokala moskén (vilket uppmärksammades här på bloggen i texten Bellevues islamister). Men svensksomaliskt föreningsliv och tyngre svensksomaliska företrädare tycks ha intagit positionen att Domstolarna är bra för Somalia.

Det är djupt mänskligt att i ett tillstånd av anarki önska sig ordning, även om priset blir högt. Och jag, som sitter i välorganiserade Sverige, kan tyckas vara förmäten som rackar ner på desperata människor som vill undkomma gangsterväldet som rått de senaste femton åren. Men den islamism som Domstolarna driver är inte en rörelse mot frihet och demokrati.

Visst kan religiösa rörelser tvinga fram positiv förändring. Och visst kan religionen vara en styrka och en tröst för människan. Men en religiös rörelse som med vapen i hand försöker ta över en nation är något annat. Det är snarast fascism.

I min text klandrar jag Abdirisak Aden. Han, och den förening han leder, har kritiserat Etiopien för dess intåg i Somalia, och USA för dess flygattack på Somaliskt territorium. Han har använt fredsargumentet ena stunden, för att i den andra propagera för Islamiska Domstolarnas Förbund, vilket jag tycker klingar falskt. Det är inte fred - det är underkastelse. I texten Svenskt fredsrop var islamiststöd här på bloggen beskrev jag närmare detta. Däri finns också länkar till källdokumenten, såklart. En annan anteckning om honom var Abdirisak Aden fördömer USA.

Ett avsnitt i min nya artikel handlar om hur pengar insamlade bland svensksomalier lämnats över till Islamiska Domstolarnas Förbund. Detta finns dokumenterat med text och bild av somaliska medier (inte minst av islamisterna själva), och här på bloggen har särskilt tre texter beskrivit detta: Svenska stödet till jihadisterna i Somalia, Svensk julklapp: 9.000$ till jihad, och 300.000$ från norden till jihadisterna i Somalia. Den sistnämnda refererar till, och länkar till, den FN-rapport från november som jag också nämner i artikeln.

Artikeln beskriver också, troligen för första gången i svensk press, en svensk som högt uppsatt i Islamiska Domstolarnas Förbund. Han heter Sheikh Fuad Mohamed Qalaf (men stavningen varierar - det kan lätt bli så när man transkriberar från somali till svenska). Jag har beskrivit honom, och hans jihadinriktade skolpolitik, i texterna Svenska stödet till jidadisterna i Somalia och Barnens jihad.

Kolumnen berättar också, för första gången i svensk press, om att det finns en fånge på Guantanamo som ska ha bott i Sverige under tre år på 90-talet. Uppgifterna om svensksomaliern Gouled Hassan Dourad, som han heter, tillkännagavs i höstas av USA (pdf). Jag har här på bloggen skrivit om honom ett flertal gånger. Senast var i samband med USAs flygräd in i Somalia då jag skrev om USAs måltavla: Gitmosvenskens kompis. Första texten hade rubriken Okänd svensk på Gitmo.

Det finns relaterade saker, beskrivna här på bloggen, som inte fick plats i kolumnen. Texten Den missade talibanen är flera år gammal och beskriver en svensksomalier som dog på slagfältet i Afghanistan och fick sitt eftermäle skrivet av den svenske terroristsympatisör som går under pseudonymen Abu Usama el Swede. Jag har aldrig sett honom omskriven i något annat medium.

Det har dessutom hänt saker sedan jag i fredags skickade texten som jag skulle velat ha med om jag kunnat. Igår noterade jag att en talesman för Somaliska regeringen påstått att en svensk eller flera svenskar gripits då de stridit för Islamiska Domstolarnas Förbund. Men det förblir nog en story att bevaka här på webben.

Någon kanske undrar varför jag lagt så mycket energi på att skriva om såna här saker. Om jag har något emot somalier, eller om jag vill misstänkliggöra invandrare, kanske. Så är det inte. Jag drömmer om att Afrika utvecklas till den västerländska nivån av frihet och välfärd. Jag förespråkar så öppna gränser som möjligt och vill ha en generös asylpolitik och väl tilltaget bistånd. Men jag är motståndare till islamism och tänker exponera den varje gång jag har möjlighet.

En till grej:

Jag försöker skämta i artikeln. Om Mussolini, Jan Björklund och FN, till exempel. Och somalier. Det hör inte till god svensk kolumnistsed, om jag förstått saken rätt, att skämta när man skriver om allvarliga saker som oroligheter i fattiga länder. Men jag tycker att humor är viktigt. Och jag menar att man måste skämta även när det gäller somalier, istället för att behandla dem som offer. Att vi måste möta dem som människor och inte som biståndsobjekt. Det är det första steget på vägen mot jämställdhet.