Påhopp

Enligt planen ska jag idag, strax, medverka i Lantz i P4, och prata helt kort om att den så kallade borgfreden har upphört, och att det således borde vara öppet för politiska påhopp.

Daniel Maldonado skriver från fängelset om Safia Benaouda

När svenska Safia Benaouda, då bara 17 år och gravid, för första gången greps i en islamistisk stridszon färdades hon i ett större sällskap med kvinnor och barn. Förhållandena var naturligtvis fruktansvärda, och en kvinna dog till och med i Safia Benaoudas armar. Kvinnan var, vilket Safia Benaouda aldrig framhävt, hustru till en man dömd för terroristbrott.

NY Times beskrev det delvis i artikeln Young Tourists Pick Somalia, and a 3-Nation Ordeal Begins:

With fighting raging nearby, they rapidly found themselves fleeing south toward Kenya, along with hundreds of other people. On the way, she said, an American woman — the wife of Daniel Maldonado, who pleaded guilty in Houston federal court Thursday to receiving training from a foreign terrorist organization — died in her lap. Ms. Benaouda took over care of the woman’s three small children, ages 7 months to 9 years old, surviving by eating rice and drinking muddy floodwater and hiding in the bush when military helicopters buzzed overhead.

Tidningen hämtade storyn om Benaouda delvis från den så kallade MR-gruppen Cageprisoners, vars rapport Inside Africa's War on Terror byggde till stor del på Benaoudas vittnesmål. Här berättade hon bland annat om den fruktansvärda vanskötsel och misshandel som utgjorde kenyansk fångenskap, men också om hur hon och svenske maken Munir Awad tog sig ur Somalia när de etiopiska styrkorna ryckte in i Somalia.

Somalis began to offer help to foreigners for a fee in order to escort them to the Kenyan border and to safety. The couple taking the opportunity travelled with their guides to Kismayo where many other foreign nationals had also be brought by similar guides as they all prepared to cross into Kenya to escape the fighting. Munir went with a group of men towards Kenya as Safia travelled with a separate group of women. They were both arrested on arriving in Kenya in different groups.

Fångenskapen måste ha varit snudd på outhärdlig. Safia Benaouda verkar dock ha haft ett stort hjärta, och fungerat som ett starkt stöd till de små barn som mist sin mor. Hon berättade för Cageprisoners:

Rahma the four-year-old had a distended tummy. Her eyes were distant. She looked as though she was in another world. She looked at you and just looked through you. Her mum had died, her dad had gone and her brother had gone. She was just there with her little sister, Sumayyah, the baby. Because we were sleeping on cement in the cell, it was so cold. We were grown-ups, but the children looked horrible in the mornings. They were so cold, their noses were running and were sneezing. We were afraid they would get pneumonia. The baby had a bad nappy rash. She was bleeding with big blisters. They all had bad diarrhoea. We were begging the interrogators to give them medical attention. They did not care at all. We felt so horrible. One day Sumayyah was screaming so much because she was in so much pain.

I och med att barnens pappa Daniel Maldonado åtalades – och erkände – vid hemkomsten till USA vet vi väl vem han är. Men vem var hustrun, egentligen, som dog i Safia Benaoudas armar? Var hon, som det brukar heta om Safia Benaouda, turist ditlurad av den äventyrslystne partnern? Eller var hon, som vi har gott skäl att misstänka om de flesta som greps i sällskapet, i Somalia för att hjälpa fram ett emirat?

Nyligen publicerades My imprisonment (Maktabah), en antologi av de texter som Daniel Maldonado skrivit i amerikanskt fängelse och som cirkulerar på olika jihadforum (där Maldonado prisas som en krigshjälte). Han skriver mycket om sin hustru Umm Musa, och jag återpublicerar här ett långt utdrag.

Once my wife (may Allah accept her) and I found out that an Islamic State was established in Somalia, especially after the taking of Mogadishu, we decided to go and make Hijra (migration) from Egypt. Immediately we made plans and tried to sell everything in our apartment.

[...]

She became extremely devout; everything about her changed for the better. Her faith was stronger than I have ever seen! She became so pious, and put all her trust in Allah to the point I felt I was no longer even on the same level as her... Not even close!

[...]

After the bombing of Mogadishu airport, I advised that she and the children leave to the South, to meet me as soon as possible. I remember asking her, "Did you hear it [the bombing]?" She said, "Yes". I asked, "Were you scared?" She simply said, "No".

I met her and the children in a town between the area she had left and the area we would head to before she would leave the country. She had dirt all over her abaya from the difficult trip; her eyes were tired and weary. I approached her and said, "I swear, I have never seen you more beautiful than today!"

So we went further South. We would stay in a house with many other families before we left (the next morning). After Fajr, the sisters started preparing to evacuate. Umm Musa refused to go. After some of us spoke to her, she – while weeping – listened and prepared to leave.

Knowing that the Ethiopians were coming and the women were about to leave, she thought that there was a great possibility I would be killed. So we had a nice, long beautiful talk as she prepared. We expressed our love and admiration for each other. She thanked me by saying: "You are the greatest teacher I have ever had. You are the only man who has stuck around in my life. (Her father and grandfather etc were never around for her. She grew up in a house of women.) You are a real man. I love you so much." She was weeping. Then she said something that I will never forget:

"Forgive me... I could not ask Allah to make you a martyr. I love you too much to see
you go.... So I asked Him to make me a martyr instead!"

After much loving talk, the S.U.V. started to ride away. Her eyes were watering as it pulled off... Seeing it was slowly pulling away past me, I said: "Peace be upon you, oh woman of Paradise InshaAllah!" She asked why I said such. I said "If any women are the women of Paradise, it is you, the women of the migrants."

The S.U.V. pulled away and she recited a verse from Qur'an as they drove off... It was Eid. That would be the last time I would see my wife... May Allah accept my beloved and join me with her in Paradise with our children. Ameen.

[...]

Suddenly someone yelled out "Soldiers!" The Kenyan military stormed in, pulled us out, laid us on the ground and beat many of us. Then we were thrown half-naked onto a truck on top of each other, to be driven through the jungle to the next town, in the freezing cold night. Thrown out of the truck, we were pushed around, beaten some more, laughed at, humiliated and filmed, then thrown into a dark, dirty cell. Four walls and a bucket, that's it. Suddenly a Yemeni brother and I started singing "Ghurabah" (The Strangers). We even wept. That night we would be pushed around, beaten and interrogated by the Kenyan police.

The next morning, we were woken up to be cable-tied, blindfolded, mocked and thrown into a truck that brought us to a helicopter. We were thrown off the truck onto the ground and put on the helicopter, then taken to an airport and put on a plane. The whole flight we were mocked and threatened whilst blindfolded and cable-tied. The brothers and I heard a sister on the plane with kids. One brother asked: "Are you okay, sister?" Suddenly one of the police or soldiers came around and said, "Shut up!" The he told her, "If you speak again, I will tape your eyes shut."

No one would utter a word throughout the whole flight to Nairobi... Wondering if I could sneak a peek to see what was going on, I noticed that the baby and the little girl were my daughters! Frantically, I would try to peer everywhere I could to see if my wife was seated close by. All I could think was: "Oh Allah! Where is she? She would never leave the baby with someone else. Where is our son Musa?"

After landing, I would be pulled off the plane with the others. I could not contain myself. I asked the sister while being pulled off, "Sister! Do you know my wife?" She quickly responded "Yes!" I asked where she was, and the sister replied "Your daughters are fine." I exclaimed while being roughly pulled off: "My wife and my son?" She again stated: "Your daughters are fine; they are okay."

[...]

One day, while sitting on the cold hard floor, I mentioned my love for, and desire to see my wife and kids. I expressed my worry about the situation on the plane, although I was told all is well. One of the brothers stared at me and then stated that he needed to pray. I wondered; it was not prayer time. He finished and then told the brother next to me: "Tell him..." A tear rolled down my cheek... I knew now what they were about to disclose. I leaned closer to the brother, voice cracking, heart torn but hesitant until confirmation.

"Tell me what?! What are you going to tell me?" I was crying. He said, "We were told that an American woman with three children got sick and died on the way. They buried her as a martyr... I'm sorry brother..." I immediately stood up, tears pouring like never before. My whole world felt as if it had ended. I paced the cell and then leaned on the wall crying, "Don't, not here! Don't tell me this here! No... no... Oh Allah, Oh Allah" One of the older brothers embraced me and quietly repeated in Arabic: "Patience my brother, patience; it is from Allah." I slumped down the wall on my back until I was seated. Tears in my eyes, I looked up and noticed how everyone was crying with me. I asked about my son; no–one knew anything.

[...]

The hardest part of this whole ordeal was losing my best friend, my wife, my beloved, my soul mate, the mother of my children. May Allah accept her, ameen. She once told me in Somalia that she never felt so close to Allah and that she wished for Shahadah (martyrdom). "Whoever wishes to meet Allah, Allah will wish to meet him." It is known that whoever protects their life, property, family and religion and dies while doing so is a martyr. She died while doing all of the above! We know about the Hadith (Prophetic tradition) about the one who dies of fever and sickness or plague. We all know about the one who migrates for Allah and dies doing such. I cannot think of a reason that she wouldn't be Shaheed (martyred). She got what she asked for: body not washed for burial [a martyr's body is not washed for burial], buried in the land she loved and did not want to leave.

You know, this comes as no surprise, as I have never known Umm Musa (may Allah accept her) to raise her hands (in supplication) except that Allah gave her exactly what she asked for. For instance, after the birth of our son, the doctors said she would not be able to have children again, due to many complications. Praise be to Allah! She gave me two beautiful daughters – exactly what she wanted!

She was simple and extremely humble, never making people feel beneath her. She was not the scholarly type, but she practiced what she knew. If you could prove it from The Book (Qur'an) and the Sunnah (Prophetic Way), she would not argue, but submit to the proofs. She feared Allah so much! I remember her telling me while crying as if she had lost a beloved one, that she committed a grave wrong when we first became Muslim. She explained that she feared she would never be forgiven. I asked her what it was.

She said that she once exclaimed "Jesus Christ!" when angry or surprised. I asked, "Were you calling upon him (in invocation)?" She cried, saying "No", explaining that it was just something she grew up saying without meaning. I laughed in admiration and told her not to worry, that she did nothing wrong. Moreover, the fact that she feared Allah so much that she worried over something that any new Muslim would do, made her even better! I truly miss her. May Allah accept her and reunite me with her and our children in Paradise, ameen.

[...]

I was brought to another prison to stay at and was joined by my two daughters! I asked
my four year old, while holding the baby, "What happened to Mommy?" She said in a soft, yet very hurt voice: "Mommy got hot with the fever... She went to Allah... They put her in the ground..." I burst into tears and held her, telling her: "I'm sorry. Daddy's sorry..." Then I asked her, "Where is your brother?" She paused and said, "He ran away into the jungle... he only has one sandal Daddy..." I asked the police if they had a little boy in custody. They replied in the negative... That night I was put in a cell while my daughters were kept somewhere else. Perhaps they were with the woman whom they were arrested with or with female police officers across the street.

I thanked Allah, praised him and asked Him for a miracle regarding my family being put together. I called on Him saying, "You are the One who gathers. Gather me and my family here!"

I later awoke to the sound of a voice at the reception desk. It was a familiar voice, a
young boy explaining why he wasn't in school. It was the voice of my son! I jumped up and yelled his name through the door. He ran past the police to the door crying, "Dad?
Is that you?" They opened the door and he embraced me without any hesitation. We cried together in each other's arms... The police asked me: "This is your son?" It became obvious that their bringing him to that police station was unintentional.

I asked Musa what had happened. He told me that his mother got sick and the brothers told him that they were taking her to the hospital. This was miles and miles deep in the jungle on the road to Kenya. They clearly said this not to upset him. Muhammad had been with the men bringing the women over the border. He told me that jets had attacked them and everyone fled. He said that he saw his "uncle getting his stomach blown out."

He explained that he got down, and when they came again he ran into the trees. The
brothers called out to him, but he couldn't find them. He got lost in the jungle for two nights, surviving on berries and dirty water that he'd found. He would retrace his steps back to where they were camped. He told me that everything was black and burnt. Even the wheels on the car were melted. Musa found his way to a village where "A man with a cow" took him in and fed him. Later this man handed him in to the Kenyan military. The next day, all my children were reunited with me, Alhamdulillah!

I had to tell my son about his mother... I explained that I had something to tell him that will be difficult. He stood there awaiting this important news as if nothing was wrong. I said, "Your mother has left this world my son." He said, "No Dad, they took her to the hospital." I told him: "Son, they said that to you so you wouldn't get upset.. I'm sorry; your mother died." He looked at me weeping, and without a tear in his eye he looked towards the heavens and said, "Allah has willed it. InshaAllah I will see her in Paradise."

En fantastisk historia. Med ett propagandavärde som utnyttjas maximalt. Här har de ständigt tigande Safia Benaouda, Munir Awad och Mehdi Ghezali en hel del att lära om narrativets makt.

Bilden av Umm Musa är den av en kvinna med stark, för att inte säga allt annat överskuggande, religiös hängivenhet. Så fort beskedet kommer om att en islamisk stat är i färd att upprättas vill hon flytta dit. Väl där fylls hon av religiös nit. Hon inte bara älskar, hon fruktar gud. När bomberna faller får man nästan slita henne från landet. Hon vill inte separeras från sin make trots att hon vet att han, och därmed hon, riskerar trolig död. Hon ber gud om att få bli martyr. Och hon uppfostrar sina barn till samma hållning. Det säger i alla fall hennes närmaste vän, hennes make Daniel Maldonado.

Varför ska jag tro att Safia Benaouda och hennes man bara var turister?

Abu Usama El Swede och Jemens värsta imam i ny webshop

Nu när Jemen hamnat i fokus för världens kontraterroriska arbete, och allmänt antas vara nästa plats för tillväxt för al Qaida, kanske det blir lättare för folk att förstå vilken ideologi som förespråkas av landets mest ökände imam. Anwar al-Awlaki har ju blivit ruskigt aktuell – man tror att han sitter i ledningen för den al Qaida-grupp som packade underbyxorna åt den misslyckade kalsongbombaren Umar Farouk Abdulmutallab, och bara någon månad tidigare stod det ju klart att al-Awlaki varit andlig vägledare åt Nidal Malik Hasan, massmördaren i Fort Hood.

Det här är förstås bara några av hans senare bedrifter. Han har även predikat inför flera av flygplanskaparna den 11 september 2001.

Anwar al-Awlaki spelar viss roll även för svenska jihadister. Det var ingen slump att det var just cd-skivor med hans predikningar som pakistansk polis beslagtog från svenskarna Mehdi Ghezali, Safia Benaouda och Munir Awad.

Varför noterar jag allt detta? Jo.

Sveriges mest notoriske spridare av jihadpropaganda – Ralf Wadman, alias Abu Usama El Swede – har smygöppnat sin nya webshop Maktabah Firdaws. Där erbjuder han, som enda produkt fram till det egentliga öppnandet "runt första kvartalet 2010", Anwar al-Awlakis samlade produktion på dubbel-dvd.

Vi öppnar upp med ett Erbjudanade
som Shaykh Anwar Al-Awlaki
Innehållande 178 st Hög Kvalitets MP3 Lektioner med alla kompletta Volymer av hans serier
För ENDAST 199:-
(Frakt tillkommer 21 kr )
För att beställa kontakta oss på info@firdaws.se

Att döma av illustrationerna på sajten är DVD-paketet helt och hållet tillverkat av webshopen Maktabah Firdaws (vars namn för övrigt betyder Paradisets bibliotek, eller snarare Sjunde himlens bibliotek, då Firdaws syftar på den högsta nivån i paradiset, den där martyrerna hamnar).

Försäljningen begränsar sig inte bara till en svensk publik: "We send Worldwide, InsAllah". Den globala marknadsföringen fixas bland annat genom att Abu Usama El Swede använder länken till firdaws.se i signaturfältet när han kommenterar på olika jihadfora (som här på Ansarnet.info, där han för övrigt, efter yxmannen Muhudiin Mohammed Geeles attack på Kurt Westergaard, tipsar andra hugade jihadister om var karikatyrtecknaren bor).

Sverige har haft en riktigt stor internetjihadist. Oussama Kassir och hans Islamic Media Center kan faktiskt sägas vara en av al Qaidas första webbcentraler (exempel 1, 2, 3). Kassir sitter idag av en livstids fängelsedom i USA.

Ralf Wadman, alias Abu Usama El Swede, närmar sig dock. Det är bekymmersamt.

Berlingske gör jobbet åt GP

Danska Berlingske Tidende har tryckt ett par artiklar om "den svensk-danske terrorforbindelse", alltså om hur yxmannen Muhudiin Mohammed Geele och självmordsbombaren Abdulrahman Ahmed Hajji reste i sällskap med en hatpredikant som "var for rabiat til at få adgang til Danmark" till Göteborg och Al Huda- och Bellevue-moskéerna.

Den svensk-danske terrorforbindelse (11/1):

GÖTEBORG: Angrebet på Kurt Westergaard kom som et chok for mange, der kender den såkaldte »øksemand« som en velintegreret og engageret medborger i Aalborg. Men for en del svensk-somaliere i miljøet omkring al-Huda og Bellevue-moskéerne i Göteborg var det ikke nogen overraskelse.

For dem var det ikke et spørgsmål om, hvorvidt MGM ville foretage en terroraktion, men om hvordan og hvornår.

Berlingske Tidende har besøgt området og mødt en række folk i miljøet, der ved mindst to tilfælde har mødt den 28-årige dansk-somalier, og fortællingen om MGM - som den udlægges i Göteborg - adskiller sig markant fra det indtryk, som venner og kolleger i Danmark har haft.

MGM kom ved et tilfælde som en del af en delegation, der rejste rundt for at prædike i moskéer og foreninger og - som der er tradition for - til gengæld blev inviteret på mad og ophold af det lokale trossamfund.

Det angiveligt syv mand store selskab - der ifølge øjenvidner også inkluderede en imam, der var for rabiat til at få adgang til Danmark, og dansk-somalieren ARM, der for blot en måned skulle være manden bag et selvmordsangreb i Mogadishu - holdt blandt andet en offentlig fredagsbøn i den lille al-Huda »moské« i byens indvandrertætte Biskopsgården-område.

En af dem, der var til stede, beskriver det som »en skræmmende aggresiv« prædiken, der chokerede mange af de ellers relativt ortodokse medlemmer af trossamfundet.

Det berettes, at delegationen - bortset fra under selve prædiken - ikke lagde skjul på sympatien for den somaliske oprørsgruppe al-Shabaab, der i lighed med eksempelvis Taleban i Afghanistan forsøger at indføre et Sharia-reguleret styre og mange steder er stemplet som en decideret terrororganisation.

»Den ældre generation« så derfor bekymret til, mens den overvejende danske delegation efter fredagsbønnen lukkede dørene til moskéen for at holde nattemøder med unge svensk-somaliere. Ifølge andenhåndsberetninger gik det hårdt for sig.

Flere svensk-somaliske forældre fortæller, hvordan deres børn efterfølgende beskrev, hvordan de besøgende havde opfordret til at deltage i al-Shabaabs kamp mod regimet i Somalia og de vantro.

»Det udviklede sig endda voldeligt, da nogen forsøgte at argumentere imod,« siger en af moskéens trofaste støtter, der i dag benytter en anden moske for at beskytte sine børn.

I øksemandens fodspor (17/1):

På TV-skærmen så de MMG blive løftet ud fra et rækkehus i Viby uden for Århus, skudt i arme og ben af danske politibetjente, efter at han angiveligt havde forsøgt at overfalde karikaturtegneren Kurt Westergaard med en økse.

Langt størstedelen af de tilstedeværende i lokalet i Göteborg krummede tæer, mens flere af de unge fyre råbte:

»Det vil blive hævnet.«

De kaldte sig MMGs brødre, fortæller et tidligere medlem af bestyrelsen i foreningen, der selv var til stede.

[...]

En af disse konferencer i Bellevue-moskéen blev sidste sommer genstand for stor kritik - både udefra og internt i de somaliske trossamfund - fordi formanden for trossamfundet bag moskéen - Yusuf Abdulkadir - inviterede en af al-Shabaabs formodede ledere, Xasan Xuseen, der ellers lever i eksil i Kenya.

I øvrigt få uger før MMG i august måned blev arresteret i netop Kenya, mistænkt for at konspirere med al-Shabaabs ledere om et terrorangreb i Nairobi.

Hverken Yusuf Abdulkadir eller ledere for den lille moské i Biskopsgården har kommenteret beskyldningerne om bånd til de danske ekstremister over for de svenske medier, der har reageret på Berlingske Tidendes afsløringer om de dansk-svenske forbindelser, men til gengæld er en række ledende personer fra det svensk-somaliske miljø - hvor det ellers har været svært at få folk til at snakke, fordi de frygter repressalier - stået frem for at fortælle om problemet.

Farah Abdisamad, formand for Somaliska Riksförbundet, der er en paraplyorganisation i Sverige, fortæller nu, at han selv kender en kvinde, der har mistet begge sine sønner til al-Shabaab og navngiver desuden en imam fra Örebro, der i dag er militant leder i Somalia.

Trötta Göteborgs-Posten hakar slutligen på Berlingske, och konfronterar (nåja) ledarskapet för Bellevue-moskén. Där tycks man ha utarbetat en ny policy – men därmed inte sagt att ledarskapet har bytt sympatier:

De senaste dagarna har Bellevuemoskén anklagats för samröre med två kända terrorister som ska ha försökt värva unga till terrornätverket al-Shabab. Samma sak hände i somras då många kritiserade imamen Xasaan Xuseens medverkan vid en konferens i moskén.

Han har beskrivits som andlig ledare för terrororganisationen al-Shabab och hans närvaro spred oro, främst bland många svensk-somalier. De var rädda att han skulle värva deras ungdomar till al-Shabab där de tränas för självmordsattacker och andra våldshandlingar.

– Det var mycket konflikter, en grupp ville ta emot honom och en ville inte. Men han lovade Säpo och oss att inte nämna konflikten i Somalia i sina föreläsningar. Han stannade i tre dagar, säger talesman Alikar Shidane när vi träffar honom på kontoret intill moskén i Bellevue.

Splittringarna i församlingen och den negativa uppmärksamheten i media gjorde att styrelsen fattade ett beslut efter det kontroversiella besöket: Moskén ska vara en fristad för alla muslimer och politik ska därmed hållas utanför.

– Vi respekterar Xasaan Xuseen och andra imamer som deltog i konferensen. Men vi vill inte ha hit någon som delar oss och kommer inte att ha någon mer konferens i Göteborg, det kan jag garantera. Vi lider fortfarande av händelserna i somras och vill stå utanför alla konflikter, säger Alikar Shidane.

Respekt! Nå. Här finns några lösa trådar att ha i bakhuvudet. Vilken hatpredikant var det som var stjärnan i terrorföljet? Vilken imam ifrån Örebro är aktiv i Shabaab – eller är det Fuad Mohamed Khalaf som menas? I vilken föreningslokal i Göteborg skriker man "Detta skall hämnas!" framför tv-bilderna på den oskadliggjorde yxmannen?

Evenemangstips torsdag

Den spännande tankesmedjan Fores håller seminarium på torsdag kl 17 på Bellmansgatan 10.

Högerextremismen i Europa

Extremhögern har nått politiska framgångar över hela Europa. En rad främlingsfientliga partier gjorde sitt intåg i Bryssel efter det senaste EU-parlamentsvalet och för någon vecka sedan bildades en ny paneuropeisk extremhögerkoalition med medlemmar från Storbritannien, Ungern, Sverige, Italien, Belgien och Frankrike och fler på väg.

Samtidigt utsätts romer för svår förföljelse i Italien och i Öst- och Centraleuropa. Vid sidan av den gamla antisemitismen bland nationalistpartier, spirar ny antisemitism när vänstergrupper och extrema islamister gör gemensam sak av hat mot staten Israel. Islamofobi har blivit rumsren och fått fäste över hela kontinenten, med minaretomröstningen i Schweiz som det senaste exemplet.

Vart är Europa på väg?

Seminariet inleds av Lisa Bjurwald, reporter och skribent på tidningen Expo. Hennes inlägg kommenteras av Per Gudmundson, ledarskribent på SvD.

Moderator: Martin Ådahl, chef FORES

Efter seminariet och tillhörande frågestund bjuder FORES på ett efterföljande mingel.

Willkommen, Bienvenue, Welcome!

Den 14 januari skrev jag på SvDs ledarsida om krigsförbrytare på fri fot i Sverige.

Den misstänkte sägs bland annat ha tvingat sina offer att beta gräs på ett minfält. Han kom till Sverige 2001, och trots att han anklagas för att ha mördat och torterat ­under sin tid som koncentrationslägervakt blev han svensk medborgare 2006.

För att vara ett land som ser sig som moralisk stormakt har Sverige ett sällsynt släpphänt förhållningssätt till krigsförbrytare.

Exakt hur många krigsförbrytare som fått en fristad här vet ingen. När Åklagarmyndigheten, Polisen och Migrationsverket år 2007 publicerade rapporten Internationella förbrytare i Sverige nämndes att det kan röra sig om ända upp till 1 500 personer. Polisen har annars flera gånger uppskattat antalet till omkring tusen.

Hur många som har dömts? En. Den 18 december 2006 dömdes Jackie Arklöv i Stockholms tingsrätt för de brott mot folkrätten han gjort sig skyldig till som legosoldat på Balkan.

I januari 2007, när rapporten ovan skrevs, pågick 24 förundersökningar om brott mot de internationella humanitära lagarna. Endast i ett fall hade det delgivits misstanke om brott. Detta trots att, som författarna noterade, ”alla brott är av synnerligen allvarlig art – en massaker, flera mord och tortyr i flera fall.”

Nu pågår 14 förundersökningar, enligt polisens Folkrätts- och krigsbrottskommission. Och i förrgår greps alltså en misstänkt.

Rapporten visade också varför mörkertalet är så stort. De flesta misstankar om krigsförbrytelser kommer ju fram genom Migrationsverkets handläggning av asylärenden. Men ”asylutredningar från vissa länder – dit det i princip är uteslutet att verkställa utvisningar på grund av förhållandena där – blir av rationella skäl inte lika djuplodande som utredningar från andra länder.”

2002 fick man ändå anledning att gå igenom alla ansökningar från ett visst land varifrån tre misstänkta kommit. ”Minst 50 personer”, skrev rapportförfattarna, ”kunde enligt utredarna misstänkas tillhöra en organisation som systematiskt använt sig av tortyr och olagliga avrättningar i sin verksamhet.”

Den som söker skall finna.

Den 18 januari följde ledarsidans kolumnist Merit Wager upp med ännu en artikel på samma tema. Hennes blogg är en fontän av information om frågor som denna.

Vem talar för muslimerna?

Ännu en gång återkom jag på SvDs ledarsida den 12 januari till de frågor som uppstått i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna, och resonemanget om att religiösa ledarskikt inte ska ses som representativa för det stora kollektiv som kallas muslimer. Nu med två aktuella opinionsmätningar som faktaunderlag.

Samhället har ofta sett religiösa organisationer som företrädare för alla dem som kallas muslimer, trots att dessas ledare kan antas ha en betydligt mer dogmatisk religionssyn än det kollektiv de säger sig företräda.

I Sverige har basen för dessa påståenden aldrig riktigt undersökts. Men aktuella opinionsmätningar från utlandet tycks ge resonemanget rätt.

I Danmark har Shahamak Rezaei, lektor vid Institut for Samfund og Globalisering på Roskilde Universitet, och Marco Goli, lektor vid Professionshøjskolen Metropol, granskat radikalisering bland unga danska muslimer. Mätningen är den första i sitt slag i Danmark och bygger på intervjuer med 1113 muslimer mellan 15 och 30 år.

Forskarna finner att den absoluta merparten – 76,5 procent – inte är radikala. 17,8 procent sympatiserar med islamismen, men stöder den inte aktivt. 5,6 procent är aktiva radikala islamister.

Man kan naturligtvis tycka att 17,8 respektive 5,6 procent är mycket, eller tycka att siffrorna är ungefär lika harmlösa som svenska ungdomars stöd för diverse kommuniströrelser, men poängen här är att lejonparten av muslimerna inte är islamister. Följdfrågan är: vilka är det då?

”De mest radikaliserade är välutbildade, talar god danska, ser på dansk tv, har arbete och tjänar pengar”, säger Shahamak Rezaei till Kristeligt Dagblad (9/1).

I Storbritannien publicerade tankesmedjan Centre for Social Cohesion nyligen rapporten Islam on Campus. Där har man mätt vad aktiva i muslimska studentorganisationer tycker, och jämfört det med vad muslimska studenter och studenter i allmänhet anser. Totalt tillfrågades drygt 1400 personer. Studien finner att de som är aktiva i de muslimska organisationerna har en avgjort mer dogmatisk syn på islam än andra. 58 procent av de föreningsaktiva förespråkar exempelvis införandet av ett globalt kalifat med sharia som lag, medan 26 procent av muslimska studenter i allmänhet gör detsamma. Återigen kan man tycka att procenttalen är höga – eller godtagbara – men resultaten tyder onekligen på att organisering kring religiös identitet gynnar islamism snarare än att utgöra röst för alla dem som kallas muslimer.

Artikeln gav förvånande lite respons. Trots att det som presenteras är ganska iögonenfallande, vad gäller grad av radikalisering och effekten av religiös organisering. Men kanske håller Sveriges offentlighet på att normaliseras, så att det nu är möjligt att diskutera sakligt om problematiken utan att beskyllas för låga syften.

Men det är klart. Kanske beror det på var betoningen ligger. I artikeln betonas frågan om representativitet. Man skulle lika väl kunna betonat den danska forskningens resultat att det vi normalt kallar lyckad integration (jobb, språk, utbildning) inte är någon bot mot radikal islamism. Eller att muslimers organisering kring religiös identitet ofrånkomligen tycks leda till islamism (islam är islamism?). Då hade det kanske blivit mer debatt.

Avvikande åsikt anmäld

Måndagen den 11 deltog jag i ett seminarium på ABF arrangerat av Amnesty. Planeringen för övningen inleddes redan tidigt på hösten, varför rubriken var den hoppfulla: Efter Guantanamo. Under tiden hade dock Obama kommit på andra tankar...

Kvällen inleds med ett vittnesmål av tidigare Guantánamofången Adil Hakim och hans advokat Sten de Geer.

Därefter leder Ulf B Andersson, redaktör Amnesty Press, samtalet mellan:

* Per Gudmundson, Svenska Dagbladet
* Jens Holm (V), tidigare EU-parlamentariker och ledamot av EU-parlamentets s.k CIA-utskott
* Madelaine Seidlitz, folkrättsjurist vid Amnesty
* Per Wirtén, chefredaktör Arena
* Mark Klamberg (FP), ordf Folkpartiet Östermalm och doktorand i folkrätt

Det var en rolig kväll. Min position var lätt avvikande. Dels för att jag kritiserade Amnesty för att göra sig själv irrelevanta. Men främst för att jag hävdade att det inte är någon universell mänsklig rättighet att få uppehållstillstånd i Sverige och för att jag menade att Sverige inte bör ta emot några frisläppta Gitmofångar.

Det var också spännande att höra uiguren Adil Hakim berätta om sin tid i talibanernas Afghanistan. I synnerhet när han berättade att han fått både vapenträning och utbildning om livet i fält (tälta och så). Nej, någon terrorist är det givet att han inte är. Han verkar otroligt fridsam – verkligen! Men nog gissar jag att talibanerna såg honom och hans folkgrupp som en lojal beståndsdel i emiratet.

Min huvudinsats var annars den programpunkt där jag och den alltid lika trevlige Per Wirtén diskuterade hur pressen klarat tiden efter 11 september 2001. Wirtén menade att pressen blivit sämre, medan jag hävdade att pressen långsamt, och först på senare år, blivit bättre, och nu faktiskt kan skriva om terror och islam utan att beskriva alla gärningsmän som oskyldiga offer, och törs problematisera den religiösa ideologin på ett sätt som var omöjligt i decenniets inledning, då det mesta gick ut på att "förklara" att religionen inte har med saken att göra.

Vem har Greiders plattor?

Söndagen den 10 deltog jag i Panelen i Godmorgon Världen:

Panelen diskuterar bla pensioner och vargar. Denna vecka består den av Göran Greider, Dala-Demokraten, Elisabeth Sandlund, Dagen och Per Gudmundsson, Svenska Dagbladet.

Jag konstaterade där att pensionärer inte är dumma, att miljövänstern helst skulle se en natur helt fri från människor, och sade att det för mig personligen var lika angeläget att ha vargar i landet som fästingar.

I kafferummet utanför snackade jag och Greider om musik och samlande. Det visar sig att han grämer att han tidigare slumpade iväg sin vinylsamling ("över 1000 plattor") till olika vänner och bekanta. Synd. Den hade jag gärna bläddrat i.

Efter Paneldiskussionen, på väg ut genom Radiohusets katakomber, berättade jag för de andra vad min vän sotaren i Leksand hade kommit på om vargarna. Han hade upptäckt att samer och vargar inte kom överens. Där det finns samer, finns det sällan några vargar, hade han konstaterat. Exakt vad det berodde på ville han inte spekulera i, men slutsatsen var given. Lösningen på vargproblemet, sa han, låg i att plantera in ett fyrtiotal samer i dalaskogarna.

Jag är ingen nationalekonom, men...

Den 10 januari skrev jag lite småfyndigt på SvDs ledarsida om varför Sverige tappat som industrination.

Vi har halkat efter. Det konstaterade Metro i torsdags. Artikeln Nej, Sverige är inte så fantastiskt längre berättar hur vi ”låg i absolut världstopp” men hamnade i ”fritt fall” i OECD:s välståndsliga. ”Vi kunde ha blivit bland de rikaste i världen” säger Lars Jonung, professor i nationalekonomi, ”men bedrev en politik som tog oss bort från detta”.

Artikeln tar upp ett par punkter där fallet märkts av. Det gäller skolan, där ”svenska ungdomar har blivit allt sämre i matematik och naturvetenskap”. Det gäller vården, där det nu tar ”längre tid att få träffa en läkare än vad det gör i Albanien”. Och det gäller företagandet, som exemplifieras med Ericssons krympande marknadsandelar inom mobiltelefoni.

På en punkt är dock Sverige världsledande. Tyvärr är det på korta notisliknande reportage, genom just Stenbeckföretaget Metro, varför uppräkningen inte blir mycket längre. Men Ericsson är ett bra exempel.

Som så många andra stora svenska företag grundades Ericsson för mer än hundra år sedan. Det var en intressant tid. Sandvik kom 1862, Nobel 1863, Atlas Copco 1873, SCA 1874, LM Ericsson 1875, Alfa Laval 1878, Munksjö 1883, Facit Halda 1887, ASEA 1890, Bahco 1892, AGA 1904 och SKF 1907. Och därur kom sånt som Volvo, som grundades som dotterbolag till SKF 1926.

Med tanke på noteringarna om dagens skola finns det kanske anledning att upprepa varför. Förklaringen hette Johan August Gripenstedt, och han verkade i en tid när ett sådant namn inte förpliktigade till en karriär som Stureplansstekare eller modebloggare, så han blev istället finansminister. Han var liberal.

Inte i den meningen att han hade hästsvans och ring i örat, utan mer så att han avskaffade skråväsendet, avreglerade ekonomin och gjorde det möjligt att driva aktiebolag i, snarare än ut ur, Sverige. Detta ögonblick av aldrig tidigare skådad ekonomisk frihet, kombinerat med råvaror i skog och berg samt energi och transporter i våra vatten, lade grunden till Sveriges välstånd.

Men på de senaste hundra åren har blott en handfull industriföretag av liknande dignitet växt fram, som TetraPak och Gambro. Och det är bland annat därför vi halkar efter.

Hoppet är dock inte ute, signalerar puffen för den uppföljande artikeln: ”Så ska Sverige bli bäst i världen igen”.

På fredagen kom svaret. Här tävlar Sverige om att bli världsbäst, löd rubriken. De tre första punkterna: pappaledighet, bistånd och dataspel.

(ps: har rättat ett fel, om ASEA, i texten ovan)

Noterar att den sprillans nya bloggaren Carin Jämtin, tillika socialdemokratiskt oppositionsborgarråd i Stockholm, väljer att racka ned just på den texten, som nästan det första hon gör i sitt säkerligen påtvingade bloggliv.

Därför blir jag trött men inte förvånad när jag läser Per Gudmundssons raljerande om dataspelsindustrin i Svenska Dagbladet 1o januari. Det är en borgerlig inställning till det nya som inte är ny. Men vad som verkar gått Gudmundsson helt förbi är att svensk dataspelsindustri är i yttersta världsklass, har lika många anställda som den tyska och har utvecklats så snabbt delvis för att svenska elever lär sig tänka utanför ramarna i de flesta svenska skolor.

Nej, det har inte undgått mig att Sverige har en vital dataspelsbransch. Tvärtom har jag flera gånger framhållit den när jag talat om kultur- och näringspolitik. Sverige är ju unikt framgångsrikt, i förhållande till landets storlek på en rad områden: film, pop och dataspel, exempelvis. Socialdemokrater vill ofta få oss att tro att detta beror på en särskild socialdemokratisk närings- och kulturpolitik, men faktum är att Sverige var unikt framgångsrikt långt innan det fanns några sådana socialdemokratiska insatser. Filmen blomstrade redan på 1910-talet och popen redan med Jenny Lind på 1800-talet eller med det svenska jazzundret på 1950-talet. Det beror på att Sverige är en kulturnation, som är bra på att ta till sig internationella trender och bra på innovationer. Det fanns ett framgångsrikt Sverige även innan det socialdemokratiska, vilket motbevisar propagandan från S.

Men den dagen dataspelsindustrin omfamnas av samma socialdemokratiska omsorg som kvävt så många andra svenska industrier kommer den, lovar jag, inte längre att ha en suck. Att se till att det inte växer fram någon "nationell dataspelspolitik" är det viktigaste man kan göra om man värnar de svenska spelutvecklarna.

Personligen tyckte jag att jämförelsen mellan Gripenstedts liberalism och nutidens blev ganska kul.

Uppdatering:

Apropå ingenting. Carin Jämtin hyllar Aftonbladets Donald Boström, som enligt henne har gjort "ett viktigt arbete med detta" med artikeln om organfarmande. Klart hon inte gillar mig då. Jag har aldrig gjort något "viktigt".

Musealt

Den 8 januari noterade jag på SvD:s ledarsida att många museer uppvisar finfina besökssiffror, trots att den "kulturhatande" Alliansen styr landet.

Få av Alliansregeringens reformer har mött så häftig kritik som när gratisbesöken avskaffades. Trots att den behöll fri entré för barn och unga, och gjorde avgiften valfri för museerna, utmålas regeringen inte sällan som kulturfientlig.

De två år, 2005–2006, som de statliga museerna hade fri entré för alla gick förvisso besökssiffrorna upp. På vissa museer med flera hundra procent. Men var det vettig kulturpolitik?

Åren med och efter försöket med fri entré har undersökts noggrant av Statens kulturråd, som ålagts att bevaka besökstalen kontinuerligt. Där ser man vilka som var förmånstagare.

I utredningen Fri entré till museer (2006) konstaterades exempelvis om publiktillskottet ”att en stor del av denna publik var boende inom Stockholmsregionen”, samt att ”utbildningsnivån [är] högre bland dem som säger sig ha utnyttjat frientréreformen mer än en gång”. I rapporten Besöksutveckling för statliga museer (2009) slår både Livrustkammaren och Nordiska museet fast att den publik som försvunnit sedan entréavgiften införts till stor del utgjordes av ”spontanbesök”.

Högutbildade stockholmare på promenad – där är vinnarna på Leif Pagrotskys kulturpolitik.

Häromdagen kom förhandsrapportering om besöksutvecklingen på några stora museer. Det visar sig att det går uppåt. Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet, Vasamuseet och Röhsska designmuseet i Göteborg, alla visar de uppåtgående trender. Vilket tyder på att högutbildade storstadsflanörer ändå kanske har råd att betala några tior i entréavgift utan att kräva subventioner från glesbygdsborna.

All in all, it's just another brick in the wall

Bloggen har legat i träda ett tag, tyvärr. Till en början på grund av allt fix som kommer av att smälla upp en vägg i nya lägenheten i Sibirien, Vasastan (ja, jag kunde, förvånande nog, bygga en vägg). Senare på grund av en influensa vars feber, ledvärk, trötthet och huvudont hittills i mitt liv bara överträffats av den oglamorösa Ockelbosjukan, som jag hade en släng av på 90-talet. Men jag börjar kvickna till, känns det som. Det som inte dödar härdar.

Så nu ska jag försöka blogga ikapp.

So you hired a dick to find an asshole?

På SvD.se gräver jag ner mig i historiska jämförelser baserade på Aftonbladets årliga popularitetsmätningar av ministrar.

Snittbetyget för regeringen Reinfeldt blev i år 2,89. Det är mer än Perssons kabinett någonsin uppnådde. 1998 fick regeringen Persson 2,84 i snittbetyg. Högre än så kom S-regeringarna aldrig.

Under det opinionsmässigt katastrofala 2007, då Alliansregeringens popularitet drabbats av avgångna ministrar, gavs snittbetyget 2,78. Det är det lägsta som Alliansregeringen sjunkit till. Men den nivån kunde regeringen Persson för det mesta bara drömma om. Faktum är att regeringen Reinfeldt slår alla tidigare uppställningar av regeringen Persson i tre mätningar av fyra.

Den borgerliga debattören och bloggaren Dick Erixon har med nitisk folkbildarvilja samlat statistiken på sin blogg (www.erixon.com). Den som tar sig tid att studera siffrorna ser att Cristina Husmark Pehrssons 2,4, till exempel, likaväl kan betraktas som ganska lyckat. Den socialdemokratiska sjukförsäkringsministern Maj-Inger Klingvall nådde aldrig högre än till 2,3. Den centerpartistiska infrastrukturministern Åsa Torstensson, med 2,7, står sig rätt bra mot kommunikationsminister Ines Uusman, som aldrig fick över 2,4.

Näringsminister Maud Olofsson som i årets mätning, efter bilindustrins kris och all uppståndelse, faller till 2,7, klarar sig också ganska hyggligt. Jämför med socialdemokratiska föregångarna Anders Sundström, vars bottennotering var 2,2, och Björn Rosengren, som slutade vid 2,3. Ja, jämfört med deras är Maud Olofssons popularitet närmare kungahusets.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin backar i år till personlägsta 2,6. Men hans socialdemokratiske företrädare, arbetslivsminister Hans Karlsson, hade samma siffra som toppnotering. Han fick två gånger betyget 2,3.

Det är en artikel som inte hade skrivits utan Dick Erixon, och hans statistik över borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Lars Vilks bloggar om hotet från Shabaab

Somaliska terroriströrelsen Shabaab ser efter mordförsöket på tecknaren Kurt Westergaard möjligheten att få internationell uppmärksamhet och växa till en global rörelse med små ansträngningar.

Konsnären Lars Vilks bloggar:

Jag nämnde att jag med min rondellhund inte alls har samma symbolvärde som Kurt Westergaard. Emellertid kunde jag nu under förmiddagen konstatera att jag inte är helt bortglömd, inte ens i Somalia. I den globaliserade och mångkulturella värld vi lever i har även svenska språket blivit internationellt gångbart. Jag fick ett personligt samtal från en man som på bruten svenska frågade mig om jag kände till vad som hade hänt med Kurt Westergaard. Efter att vi hade kommit fram till att jag visste det meddelade han mig upprepade gånger att jag kunde räkna med en påhälsning: ”Vi kommer och hälsar på dig.”

Mannen kostade också på sig ett andra samtal som praktfullt inleddes med någon bönutropare eller möjligen en stridsmaning innan han själv trädde fram med det glada tillropet: ”Vi kommer, vi kommer”.

Det kan vara så enkelt att han vill få igång lite uppmärksamhet för sin organisation. Helt kan man inte nonchalera saken så jag får, som under den hektiska tiden, plocka fram mina försvarsanordningar och barrikadera mig. I väntan på yxmannen 2.

Shabaab stenade 13-åriga Aisha – Sverige gav familjen fristad

Det finns flyktingar och det finns flyktingar. Per Brinkemo publicerar i dag nyheten att familjen som fick sin 13-åriga dotter Aisha stenad av den somaliska islamistiska terroriströrelsen Shabaab, som straff för att hon blivit våldtagen, nu bor tryggt i Sverige. Texten är skriven av en människorättsaktivist som också flytt från Somalia och som vill vara anonym på grund av risken för hot från Shabaab.

”Hösten 2008 skedde stening för första gången. Den 13-åriga flickan ­ Aisha Ibrahim – som anmält att hon våldtagits stenades till döds inför publik. Brottet? Hon ansågs av den islamistiska terrorgruppen Al-shabaab ha begått äktenskapsbrott.

Idag lever den döda flickans pappa och syskon i Sverige.

[...]

Aishas död kan förklaras med att hon var flicka då det somaliska samhället anser att flickor och kvinnor inte tillhör någon klan. Hon var utom räddning eftersom hon tillhör en minoritet som saknar inflytande och resurser att skydda sina medlemmar. Ibrahim Dhuhulow och hans familj fick i år asyl I Sverige. De har numera det skydd som många män och kvinnor I Somalia saknar. Låt oss aldrig glömma Aisha!”

Svenskexaminerade jihadister

I fredags var det examen med parad i den somaliska terroristorganisationen Shabaabs jihadistskola i Mogadishu. Shabelle Media rapporterar att svenske medborgaren Fu'ad Mohamed Khalaf, sedan länge särskilt inriktad på utbildningsfrågor och dessutom central i tillvaratagandet av utländska jihadistkomptens, höll tal för de unga kämparna och lovade att utplåna FN och alla andra utlänningar i Somalia.

Sheik Fu’ad Mohamed Khalaf, high member of the Harakat Al-shabab Mujahideen officials said that the fighters are required to wipe out the UN, international community and the ICC calling for the Islamist forces to assure the Jihad (Islamic war) adding that there was no difference between the Islamist movements of Harakat Al-shabab Mujahideen and Hizbul Islam.

He reiterated to be united and united.

Tjugosju

På SvDs ledarsida skriver jag idag om att rockhjältar nuförtiden tillåts bli äldre än 27.

Det nya årets stora grej är att Mauro Scocco och Plura Jonsson ska göra en serie matlagningsprogram för TV8 hemma i den gamle Eldkvarnssångarens kök på Kungsholmen. Det är kanske inte vad alla ser som att åldras med värdighet, men allt är relativt.

Den reella pensionsåldern i rockbranschen låg länge vid 27 års ålder. Att fylla 28, och alltså överleva Jimi Hendrix, Brian Jones, Janis Joplin och Jim Morrison var snarast ett bakslag för karriären. Nick Drake blev 28, men så sålde han knappt något under sin livstid. Gram Parsons från The Byrds klarade sig bättre – och blev följaktligen bara 26.

Stundtals såg det ut som om karriärerna kunde förlängas. Keith Moon från The Who höll ut ända till 32. Phil Lynott i Thin Lizzy blev 37. Men snittet hölls nere av sådana som Sid Vicious, död vid 22. Trenden höll i sig ända fram till 1994, då Kurt Cobain i Nirvana lämnade oss vid den vedertagna åldern: 27. Att åldras var ohippt.

Pop- och rockartister som blev äldre tycktes inte sällan förlora greppet om tillvaron, som om de hade svårt att uppfinna nya roller för sig själva. I Magnus Gerttens och Stefan Bergs fina dokumentär Rolling like a stone (Auto images, 2005) gavs en skymt av vad som hände med de sydsvenska popstjärnor som var med på efterfesten vid Rolling Stones besök i Malmö sommaren 1965. Fyra decennier senare gick Tommy Hansson fortfarande och försökte väcka liv i sitt gamla legendariskt skramliga band Namelosers. Ola Ström från flickfavoriterna The Gonks (och sedermera ihågkommen för barnprogrammet Solstollarna) stod fortfarande framför spegeln och tuperade håret och pratade om tjejer.

Oboj. Så mycket rocknamn har nog aldrig tidigare synts på en ledarsida. Jag säger som Neil Young: Keep on rockin in the free world!

Asylgrund

Inte bara dansk säkerhetspolis har att göra. I Malmö har svenska Säpo fått ingripa mot "en misstänkt bombfabrik", och har kanske därmed avvärjt en "attack mot Kastrup".

Kvällsposten har storyn:

Polisen hade fått tips om att männen tillverkade en bomb i en lägenhet på Smedjekullsgatan i Malmö.

Säkerhetspolisen Säpo gjorde det första tillslaget mot bombadressen.

Då fanns två statslösa palestinska män i lägenheten, båda i 20-30-årsåldern. Den ene var känd av polisen och hade anknytning till lägenheten.

[...]

Då polisen slog till begärde båda männen asyl i Sverige. Gränspolisen i Malmö kopplades in.

- De som omhändertogs är nu asylsökande. De finns hos migrationsverket, bekräftar Sven-Olof Kajrup, gruppledare på gränspolisenheten i Malmö.

De båda männen som fanns i lägenheten är alltså inte brottsmisstänkta.

Opholdstilladelse

Den danska säkerhetspolisen PET menar att den 28-åriga somaliska yxman som polisen sköt när han försökte mörda tecknaren Kurt Westergaard har kända kopplingar till internationell terrorism.

PETs pressmeddelande:

Drabsforsøg på tegneren Kurt Westergaard

En 28-årig somalisk mand med opholdstilladelse i Danmark er her til aften blevet anholdt, da han bevæbnet med en økse og en kniv trængte ind i tegneren Kurt Westergaards hjem i Århus. Under anholdelsen afgav politiet skud mod gerningsmanden, der blev ramt i knæet og hånden.

Den anholdte sigtes for drabsforsøg på tegneren Kurt Westergaard og på polititjenestemand i funktion.

Drabsforsøget på tegneren Kurt Westergaard er efter PET's opfattelse terrorrelateret. Den anholdte har ifølge PET's oplysninger tætte forbindelser til den somaliske terrororganisation al-Shabaab samt al-Qaida ledere i Østafrika, ligesom han mistænkes for under ophold i Østafrika at have været involveret i terrorrelaterede aktiviteter. Den anholdte har ligeledes været en del af et terrorrelateret netværk med tilknytning til Danmark, som gennem længere tid har været genstand for PET's efterforskning, uden at dette dog har sammenhæng med tegneren Kurt Westergaard.

I anledning af anholdelsen udtaler chefen for PET, Jakob Scharf:

"PET ser med stor alvor på denne sag, som endnu engang bekræfter den terrortrussel, som er rettet mod Danmark og mod tegneren Kurt Westergaard i særdeleshed. De sikkerhedsforanstaltninger, som har været indført for at beskytte Kurt Westergaard, har vist sig effektive, og det har på denne baggrund været muligt at afværge overfaldet på Kurt Westergaard. Den konkrete sag understreger vigtigheden af, at PET's løbende overvågning og efterforskning rettet mod terrorrelaterede netværk suppleres af effektive sikkerhedsforanstaltninger i forhold til mulige terrormål".

Hmm. Man kan förstås tycka att "opholdstilladelse i Danmark" borde stå i motsatsställning till "terrorrelaterede aktiviteter", men kanske är det så att även Danmark, som vissa anser vara världens mest rasistiska land, tycker att man har en moralisk plikt att ge fristad åt terrorister.

På det jihadistiska svensksomaliska debattforumet al qimmah säger man Allahu Akbar. Fan trot.

Uppdatering:

Surprise. Somaliern med danskt uppehållstillstånd greps förra året i Nairobi i Kenya, misstänkt för att ha varit inblandad i planeringen av en serie attentat, riktade mot bland andra Hillary Clinton, USA:s utrikesminister.

Kenyas stora tidning The Nation skrev då:

A group of terrorists operating from Somalia had planned three bomb attacks in Nairobi during the visit by US Secretary of State Hillary Clinton last month, the Sunday Nation can reveal.

A senior counter-terrorism official has recounted how the terrorists planned to stage simultaneous attacks at the Hotel InterContinental, the Kencom Bus Stage and the adjacent Hilton Hotel. Mrs Clinton stayed at the Hotel InterContinental during her visit.

The plan was hatched in Somalia and thwarted by Kenyan security officials who intercepted communication between the plotters and their accomplices in Nairobi.

The security official – whose identity cannot be revealed without compromising antiterrorism operations – said that the terrorists linked to the Al Shabaab group had wanted to embarrass Kenyan and US governments but their plans were thwarted before the attackers could cross the border.

“The threats were neutralised a week to the Agoa meeting in combined efforts by the military and other security agencies,” the official said. “The operation in Nairobi netted five crucial suspects, one of whom carries Danish identification documents but is believed to be a Somali national. The other four, one of whom is a woman, hold Kenyan identification documents believed to be fake. Investigations into their identity and plan are on.”

The official added: “While in the past the real target of the attacks has been Western interests, the Al Qaeda leadership has since made Kenya a new target. So serious is the threat that during the Agoa meeting, the Al Qaeda intended to strike at the heart of Nairobi during the rush hours.”

According to the security official, the masterminds of the attack were in contact with Mr Saleh Nabhan, one of the most wanted men by the FBI, and whose personal assistant, a man identified as Anas, is believed to have been coordinating the plan.

Man kan tycka att det skulle vara grund nog för att mannens uppehållstillstånd i Danmark skulle dras tillbaks. Det är inte ett medborgarskap, uppehållstillståndet.

När mannen släpptes från Kenya sattes han på flyg till Danmark. Enligt kenyanska The Standard, som rapporterade detta i förbigående när en annan misstänkt i samma krets av gripna försvunnit, skedde det i början av september 2009.

A Kenyan woman who was last month arrested over alleged links to a terror group has gone missing.

Lawyer to Ms Najima Dahir Sharif said she has not been seen since last Thursday when she was to report to the Anti-Terror Police Unit (ATPU) in Nairobi for questioning. At the same time, a Danish national of Somali origin arrested alongside Sharif, has been deported.

Mr Muhideen Jelle, who was on holiday in Kenya, was deported to his country last week. Laywer Mbugua Mureithi said Sharif, in her 20s, left her house in Eastleigh on Thursday to report to the Anti-Terror Police.

Så vad blir den naturliga följden av att Danmark inte har möjlighet eller vilja att hålla mannen utanför landet. Jo, rörelsefriheten tar mannen även till Sverige.

Expressen berättar att både den nu aktuelle mannen, och den dansk som nyligen blev självmordsbombare i Somalia, varit i Sverige:

Den häktade somaliern ska ha haft nära kontakt med en annan dansk-somalier, som sprängde sig själv och ett 20-tal människor till döds i en självmordsattack i Somalias huvudstad Mogadishu i december.

- Den häktade är känd i exilsomaliska kretsar i Sverige. Tillsammans med sin kamrat, som blev självmordsbombare, ska han ha besökt Göteborg och samlat in pengar till al-Shabab, säger den svensk-somaliske journalisten Prince Hassan Saad till Expressen.

Uppdatering 2:

Den dansksomaliske vännen, han som blev självmordsbombare i Shamo hotel i Mogadishu, fick sin levnadsteckning i Somaliweyn, genom en intervju med pappan. Han hävdade att sonen var en syndabock.

Abdurrahman had been living in Denmark for a quite long time of period, and has been a very frank teen that used to be part of his male buddies, and used to go out during the night hours to nightclubs with his friends.

After sometimes Abdurrahman has abstain all the ill behaviours of going to clubs, dancing with women and several other things which are taboo in both the Islamic Sharia law and the Somali culture, Abdurrahman has gradually started isolating himself from the rest of his friends which they used to play football together.

In the mid of June 2008 Abdurrahman has decided to go back to Somalia where he has previously arrived from, before touching the Danish soil.

Before taking off to Somalia deceased Abdurrahman has informed his biological father Hassan Hajji that he wants to go back to Somalia, and his father had no any other option, and wished safe journey for his son.

Abdurrahman has eventually reached at the coastal town of Marka in Somalia which is some 110km from the capital Mogadishu, and used to communicate frequently with his father Hassan Hajji in Denmark during his days in Somalia.

“First and foremost I pray for the deceased Somali people who were the light of the nation who have passed away in the suicide attack of Thursday the 3rd of December 2009, secondly I am clearly and loudly saying that my son is a scapegoat, and I don’t think that he will carry such evil act [...]"

Idag framkom det alltså att även denna man ska ha varit i Sverige och samlat in pengar till Shabaab.

Uppdatering 3:

En inåtvänd man med laptop, säger grannarna om yxmannen. Jyllandsposten:

»Han forlod lejligheden hver dag med en skuldertaske med en bærbar computer og nogle bøger. Han gik altid alene. Familien siger, at han er studerende. Det er altså ikke lige typen, man troede ville gå efter Kurt Westergaard.«

Men där det finns en laptop finns det också spår. Vem kommunicerade han med? Vilka sajter var han aktiv på? Vilken propaganda läste han? Vilka bjöd in honom till Sverige?

Uppdatering 4:

Yxmannen, nu allmänt kallad Muhudiin M. Geele, har funnits i PET:s sökarljus i flera år. Också andra delar av samhället har uppmärksammat märkligheter hos mannen - som exempelvis att han återvänt sårad från en resa till Somalia.

Jyllands-Posten:

Den 28-årige somalier MMG, der er fængslet for at have trængt ind hos JP's tegner Kurt Westergard, blev ifølge hans tidligere hustru i 2006 forsøgt hyret af Politiets Efterretningstjeneste. MMG afviste imidlertid at blive meddeler i det ekstreme somaliske miljø i Danmark

Siden har PET åndet MGG i nakken, indtil han fredag aften blev anholdt.

»Politiet ville have ham som meddeler, og han blev trist og mere og mere indelukket. Politiet mente, at han havde deltaget i krigshandlinger i Somalia mod etiopiske styrker, og at han rejste frem og tilbage for at deltage i krig. Men han havde kun været i Somalia i 2005 for at besøge familien,« siger MGG's tidligere hustru, Muna Hassan Abdi, til Morgenavisen Jyllands-Posten.

[...]

Oplysningerne fra hustruen hænger godt sammen med oplysninger om den 28-årige. Flere kilder i Aalborg, hvor han boede indtil for få måneder siden, oplyser, at MMG har ændret sig de seneste tre år. Ikke så meget af udseende, han begyndte ikke at gå i kjortel og have langt skæg, men mere ved at han blev stille og indadvendt.

Socialarbejder Nuuradiin Hussein undrede sig bl.a. over, at MMG flere gange rejste til Somalia, og at han én gang vendte såret hjem til kvarteret i Aalborg Øst.

En anden kilde i det somaliske miljø forklarer, at MMG for tre-fire år siden var aktiv i foreninger, men at han pludselig fik andre venner, og at han surfede på terrorrelaterede sider på internettet.

[...]

MMG har også været en del af et terrorrelateret netværk med tilknytning til Danmark, som gennem længere tid har været genstand for PET's efterforskning.

Den efterforskning blev allerede i går udvidet til bl.a. Sverige. Ifølge svenske netmedier var MMG og dansk-somalieren Abdi Rahman Mohammed sidste år i Göteborg for at samle penge ind til al-Shabaab.

Abdi Rahman Mohammed blev i december udpeget som selvmordsbomber ved et attentat i Somalias hovedstad, Mogadishu, hvorved adskillige blev dræbt, herunder tre ministre. PET ønsker ikke at oplyse eventuelle forbindelser mellem de to somaliske mænd, men hos den svenske efterretningstjeneste SÄPO, siger talsmand Patrik Peter:

»Vi har ikke bekræftede oplysninger om, at de to somaliere har været sammen i Sverige. Men vi efterforsker og samarbejder med PET. Vi har gennem hele 2009 haft fokus på somaliere i Sverige, der er rejst til bl.a. træningslejre i hjemlandet.«

Broderskapet i utanförskapet

På Newsmill skriver Kadaffi Hussein om vilka krafter som ger stöd åt de islamister som vill hindra unga människor från att dansa i Rinkeby.

Jag kom till Sverige från Somalia som 11 åring och bodde i flera år i Rågsved. Vi var några kompisar som startade en hiphop grupp och flyttade till Rinkeby 2005 för att vi ville lansera oss bland somalierna i där. Vi fick träna i Folkets Hus men när vi skulle ordna fester kom en stor grupp religiösa män och ställde sig utanför Folkets Hus och hindrade tjejerna att komma in. Under flera år har vi försökt få hjälp och stöd från de svenska myndigheterna men ingen har brytt sig om oss. När vi berättar om den religiösa kontrollen verkar de inte förstå vad vi pratar om. Kommunen har tvärtom gett pengar till Fritidsgårdar som rekryterar ungdomar till den extrema religiösa gruppen Al shabab.

Företrädare för de religiösa grupperna har t o m fått jobb av stadsdelsnämnden.

[...]

En man som själv hade varit utanför Rinkeby Folkets Hus och förhindrat ungdomar att komma in i lokalen gick upp och sa att orsaken till att jag inte fått ordna fester var att jag inte hade polistillstånd. Sedan satt Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan i radion och upprepade samma lögn.

[...]

När de religiösa gubbarna förstod att de inte kunde ljuga om att vi inte hade polistillstånd började de att sprida ut att de var där för att de inte ville att 13-åringar skulle blandas med 25-åringar. Sedan bjuds företrädare för muslimernas mänskliga rättighetskommittén till TV-programmet Debatt och upprepar lögnerna om att vi inte fick ordna en fest för att vi ville blanda ihop 13-åringar med 25-åringar. Sanningen är att de liksom wahhabisterna i Saudiarabien anser att det är ett brott att lyssna på musik. Därför säger de till ungdomarna att jag kommer att hamna i helvetet.

De religiösa gubbarna är duktiga på att prata vackert till svenska företrädare och lura dem. De går in i alla politiska partier och skaffar sig en ställning i samhället.

[...]

För två veckor sedan arrangerades en demonstration mot al shabab på Rinkeby Torg och trots att det var kallt kom närmare hundra personer till torget för att protestera mot de extrema muslimska terroristerna. Ju fler som vågar prata om problemen desto fler vågar ansluta sig till de goda krafterna.

Det är fantastiskt glädjande att läsa vad Kadaffi Hussein skriver. Några saker ger dock fortsatt anledning till pessimism. Den demonstration mot Shabaab som arrangerades lockade, trots att den marknadsfördes samma dag i P1 Morgon, "närmare hundra personer". Det är inte så många, ens om alla var exilsomalier. Den andra saken är att Kadaffi Hussein uppfattar det som att Socialdemokraterna på något sätt motarbetar den svenska islamismen. Det är sant att Nalin Pekgul står upp och river och klöser med näbbar och klor, men resten av socialdemokratin har en lång historia av att samarbeta med dem Hussein ser som fiende. Om Mona Sahlin blir regeringschef blir Mehmet Kaplan antagligen minister och Muslimska mänskliga rättighetskommittén rådgivare i MR- och diskrimineringsfrågor.

Rara avis

Noterar till min oförställda glädje att jag kvalat in på en årets-lista. Moa på Latinbloggen har listat mig under "årets raringar". Det beror förstås till vis del på mitt upprop till latinundervisningens försvar och min artikel om den grekiske chefsbibliotekarien Kallimachos. Men mest beror det nog på att jag lyckades peta in Horatius i årets julrimstuga på Svd.se, som jag nog missat att notera här på bloggen. Den mejlande julklappsgivaren ville ha ett rim om tekoppar. Lösningen var given:

Nu tändas tusen juleljus,

tänker skalden Horatius,

skriver rim för fulla muggar

dricker te och kaka tuggar.

I julstrumpan försiktigt stoppar

sitt monument, varaktigare än koppar.

Metern svajar, det medgives, men nyckelfrasen i sista raden gör att det är värt det. Se där en anledning att läsa latin – först då hajar man julrimmen på SvD.

Gott nytt skitår!

Firar det nya året genom att kåsera om nyord i en nätledare på Svd.se.

Hemester. Fuldelning. Könskonträr. Det är några av de uttryck som tillkommit eller använts frekvent år 2009, enligt Språkrådets nyordlista. Den konservativt lagde ryggar förstås till. Ja, rentav vid termen nyord, faktiskt. Vad var det för fel på neologism?

Gott nytt på er!