Har nyheten rapporterats att vetenskapen nu tycks bekräfta att stygga killar får mer brudar än snälla? Resultatet är förstås inte helt otippat, men New Scientist skrev nyligen om det och jag har då inte sett det under ledigheten. Bra kvällstidningsgrej, annars.
Bad guys really do get the most girls
NICE guys knew it, now two studies have confirmed it: bad boys get the most girls. The finding may help explain why a nasty suite of antisocial personality traits known as the "dark triad" persists in the human population, despite their potentially grave cultural costs.
The traits are the self-obsession of narcissism; the impulsive, thrill-seeking and callous behaviour of psychopaths; and the deceitful and exploitative nature of Machiavellianism. At their extreme, these traits would be highly detrimental for life in traditional human societies. People with these personalities risk being shunned by others and shut out of relationships, leaving them without a mate, hungry and vulnerable to predators.
But being just slightly evil could have an upside: a prolific sex life, says Peter Jonason at New Mexico State University in Las Cruces. "We have some evidence that the three traits are really the same thing and may represent a successful evolutionary strategy."
Vad kan ha skapat denna iver att klubba igenom en lag som skapat en sån kraftig motreaktion och möjligen fått politiker att mer eller mindre begå politisk självmord?
Är det verkligen hotet från terrorismen? Jag tvivlar. Därmed inte sagt att jag håller med i alla delar i de argument som framförts mot att jaga terrorister i kabel. Jag har noterat ett påstående i FRA-debatten om att fienden inte använder telefon eller e-post som vi snälla människor. Och visst har jag läst min beskärda del av jihadisternas tidskrift The Technical Mujahid, vilken ju visar att man är medveten om säkerhetsproblemen med traditionella kommunikationer.
KABUL, Afghanistan | Taliban forces have discovered a novel tactic to move undetected through strongholds at night - blow up cellular telephone towers unless local officials turn off the networks from dusk to dawn.
The strategy has been used widely in rural areas of Kandahar and Helmand provinces in southern Afghanistan midwinter, said U.S. officials, who estimate that at least 50 towers have been attacked in Helmand province alone.
U.S. officials, however, said the tactic is just as likely to alienate locals, who have grown accustomed to keeping in touch with family and friends and view the spread of cellular networks to rural areas as a sign of progress.
Mark Laity, the senior NATO spokesman in Kabul, said it is common for towers to be turned off for at least part of the night in areas where insurgent presence is strong.
"The perception is that the Taliban believes it gives them extra security against ISAF forces," Mr. Laity said, referring to NATO's International Security Assistance Force, which includes about 33,000 U.S. troops.
Här kan det förstås vara värt att påpeka att Sverige har trupp i Afghanistan, och betryggande inflika att de, eftersom de jobbar under internationellt befäl, säkert får ta del av den signalspaning som sker i de afghanska näten och som gör att man kan hålla koll på talibanernas truppförflyttningar och annat. Säkert har de också egen signalspaning på plats.
Nå. Talibanernas kommunikationer går förstås inte via Sverige, så det ger ju ingen anledning att massövervaka folket här. Och telefonin i fråga är väl eterburen, varför man redan anser sig kunna scanna den. Är det ingen som protesterar mot det, förresten. Varför ska FRA kunna lyssna på mobilerna?
Men nog använder jihadisterna utomlands telefon, och nog vill de fortsätta göra det. Garanterat också Skype, om det är billigare. Det är ganska dyrt att leva som terrorist, nämligen. Det är bland annat därför de ägnar sig åt kidnappningar och droghandel som kompletterande verksamhet.
Jihadisterna i Sverige, då? De är ju ganska få - så de går ju hyfsat bra att hålla koll på genom Säkerhetspolisens traditionella metoder. Men nog använder de telefon och e-post, allt.
Ta bara exemplet Mirsad Bektasevic som, innan han reste från Kungälv till Bosnien för att försöka bli Sveriges första självmordsbombare med hjälp av nästan 20 kilo sprängmedel, konverserade ganska friskt med sina danska kumpaner såväl på telefon som på chattforum. Hans radikaliseringsprocess kunde man följa i realtid på nätet. Hans mobil, förresten, och laptop innehöll de kontaktuppgifter som gjorde att man kunde gripa Younes Tsouli. Argumentet att Bektasevic nu har lärt sig läxan om ospårbara kommunikationer stämmer dock säkert. Enligt GP tycker han att det är jobbigt i fängelset där nere. Trist att höra.
Som sagt, de hemodlade jihadisterna är inget existensiellt hot mot svenska staten, och det finns god anledning att tro att Säpo klarar av att hålla koll på dem, men nog använder de samma kommunikationer som vi.
Men. Hur som helst. Det är nästan så jag tror att terroristjakten är ett sidospår i debatten om FRA:s befogenheter.
Jag tycker den mest spännande detaljen, som Computer Sweden skrev om, handlar om att en stor del av ryssarnas internettrafik går genom Sverige. Jag vet inte om den uppgiften är sann, men det låter troligt och om den stämmer kan jag föreställa mig att tanken på att komma över den trafiken har spelat viss roll för dem som fattat beslut om FRA-lagen.
Det är ju inte så att Ryssland har någon (aktuell) plan att invadera oss, förstås. Men vår säkerhet är direkt beroende av utvecklingen där. Och den utvecklingen är inte direkt lovande. En (osignerad) ledare i Svenska Dagbladet från i maj behandlade en intressant aspekt av Ryssland under Putin, med anledning av en aktuell rapport.
I den nyutkomna skriften Ryssland – en suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall (Totalförsvarets forskningsinstitut FOI) granskar Rysslandskännaren Vilhelm Konnander den ryska demokratins utveckling under Putin avseende en rad parametrar. Studien ansluter sig till dem som tidigare konstaterat tillbakagångar vad gäller medborgerliga rättigheter och möjligheter till fria och rättvisa val. ”Det enda område som rönt en positiv utveckling är den politiska stabiliteten”.
Inte heller uppkomsten av en stark medelklass leder nödvändigtvis till utveckling i demokratisk riktning. ”I det ryska fallet vill man uppnå modernisering utan demokratisering i västerländsk betydelse.”
Det kan tyckas oroande i sig. Men Konnander sätter också fingret på en mer oväntad följd av utvecklingen under Putin. I normalfallet förknippar man politisk stabilitet och centralisering med stark statlig maktutövning. Men Konnander visar, bland annat med stöd av Världsbankens styrbarhetsindex, att så inte blivit fallet i Ryssland de senaste åren. Istället har ”den offentliga styrelseförmågan avsevärt försvagats, varför det politiska systemet blir alltmer mottagligt för kriser.” ”Demokratin i Ryssland har gått tillbaka, men det har också förmågan att långsiktigt upprätthålla ett auktoritärt styre. Rysslands politiska framtid blir därmed alltmer osäker.”
Det är lätt att förstå oron i de stater som ligger inom Rysslands närmaste intresse-sfär. Utvecklingen är oförutsägbar redan på kort sikt. På tisdagen höjde Georgiens integrationsminister Temur Jakobasjvili varningsflagg. Ett krig mellan Ryssland och Georgien är ”mycket nära”, sade han, angående Rysslands beslut att sända truppförstärkningar till den georgiska utbrytarregionen Abchazien.
På längre sikt är allt ännu mer oklart. Det officiella Sverige blundar helst för den här utvecklingen. Men sanningen är den att vi nu har ett grannland med stormaktsambitioner såväl ekonomiskt som militärt. Ett land som både är auktoritärt och samtidigt bräckligt. Upprustat – men kriskänsligt. Otryggare förutsättningar har inte setts på länge.
Är försvarsminister Sten Tolgfors underrättad om vad som ryms bakom den politiska stabiliteten?
Kan man tänka sig att Tolgfors faktiskt är det, och att FRA:s iver bygger på en liknande tes?
Jag gillar när skribenter tar det stora greppet och refererar till historiska förlopp i en aktuell fråga. Marcus Fridholm, på bloggen Sagor från livbåten, har skrivit ett läsvärt försvar för ståndpunkten att staten helst ska låta bli att övervaka invånarna. Kanske har han inspirerats av att vår utrikesminister som äntligen börjat försöka förklara pedagogiskt vad FRA:s verksamhet har haft för betydelse, just i någrablogginlägg med historisk fond, så att vi kan få veta om den här lagen kan vara till någon nytta eller bara är ett hot. Ett utdrag från Marcus:
Vad är det terroristerna, fascisterna och nazisterna har gemensamt? Jo hatet mot det öppna samhället. Samtidigt som de utnyttjar precis just den öppenheten för att nästla sig in, utnyttjar friheterna för att dölja sina avsikter, gömmer sig på ett sätt som inte är möjligt i ett kontrollsamhälle, så är det samhälle de utnyttjar just det samhälle de vill förgöra. Så frågan är om vi verkligen själva skall göra jobbet åt dem, så att de slipper?
Även om myndigheterna och beslutsfattarna är pålitliga idag, vilket inte alltid är fallet – så har vi glömt något riktigt väsentligt. Morgondagens Hitler ligger just nu på BB någonstans, eller om inte just nu, så kanske om några år – eller också går han eller hon redan i lekskolan.
Det enda han eller hon behöver, är att vi skapar ett samhälle som liksom den veka Weimarrepubliken inte förmår stå emot när stövlarna börjar marschera. Det bästa sätt vi kan göra det på är att urholka vår demokrati, göra människor rädda för att yttra sig fritt, få folk att se sig över axeln, normalisera övervakningen. Om vi sen kapar skyddet för liv och egendom så att polisen istället ägnar sig åt att jaga ungdomar som delar ettor och nollor eller att beivra brott mot bälteslagen, samtidigt som vi avvecklar allt skydd mot militära hot – då har vi skapat precis en sådan svaghet Hitler använde sig av för att ta över den absoluta makten.
Det där är bra retorik. Men man kan ju använda samma teknik - att ta hjälp av historien - för att göra frågan lite mer komplicerad ändå. För vad är ett militärt hot? Kan det vara din kommunistiske granne?
Följande är ett utdrag ur Wilhelm Agrells bok "Övrig illegal verksamhet - övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958-1968", sidorna 17 och framåt, som utgör en god redogörelse för en period då Sveriges ledning tvangs fatta många svåra beslut. Man både handlade med djävulen och försökte hålla honom stången, och kanske fanns det aldrig, givet omständigheterna, ett beslutsalternativ som var så där perfekt som man önskar när man sitter här hemma och bloggar om övervakningssamhället.
För när man har läst vad Agrell beskriver i detta kapitel (jag har valt bort en massa snaskiga delar, som tex om samarbetet med Gestapo, så låna boken på bibblan, den är slut i handeln och att förlaget skulle trycka nytt är väl inte att hoppas på) så hamnar man i den svåra frågan om Sverige är en stabil demokrati trots, eller tack vare. Avgör själv.
Allmänna säkerhetstjänsten bildades 1939; den statliga säkerhetskungörelse som utgjorde verksamhetens instruktion hade ett år tidigare beslutats av regeringen. Initiativet kom ursprungligen från militärt håll: den år 1936 inrättade försvarsstaben ansåg att det moderna kriget innebar att censur och övervakning inte bara kunde inriktas på rent militära förhållanden, utan också måste gälla 'andra grenar av samhällslivet'. De militära säkerhets- och underrättelseorganen behövde en civil motpart med vidsträckta befogenheter och rikstäckande ansvar. Såväl säkerhetskungörelsen var hemliga inte bara för allmänheten utan också för riksdagen. Först i januari 1943 blev riksdagen informerad till följd av en JO-anmälan från ett antal personer i hög samhällsställning som utsatts för ett grundlöst anhållande. Den allmänna säkerhetstjänstens existens blev emellertid känd för medborgarna först 1948, två år efter det att organisationen upplösts.
Allmänna säkerhetstjänsten växte snabbt och kom som mest att omfatta mer än tusen befattningshavare. Säkerhetschefen, underståthållare Eric Hallgren, hade till sitt förfogande en lokalorganisation med sju övervakningsområden samt en riksorganisation vars viktigaste enheter var centralbyrån och spaningsbyrån. Under centralbyrån sorterade kontrollavdelningar för post, teleförbindelser, radio och samfärdsel. Spaningsbyrån leddes av statspolisintendenten i Stockholm Georg Thulin, och dess huvudsakliga spanings- och övervakningsenhet var kriminalpolisens sjätte rotel. Här ansvarade avdelningen 1 för Sovjetunionen och svenska kommunister, avdelning 2 för Tyskland och dess förbundna liksom svenska nazister och avdelning 3 för de allierade samt motståndsverksamhet i Danmark och Norge. Chef för avdelning 1 var kommissarie Erik Lönn, för avdelning 2 Wilhelm Magnusson och för avdelning 3 överkonstapel Nils Fahlander (senare Otto Danielsson).
1940 års undantagslagar gav Allmänna säkerhetstjänsten vidsträckta befogenheter. Sammanlagt beräknas drygt 50 miljoner postförsändelser och 11 miljoner telefonsamtal ha kontrollerats under kriget. Säkerhetstjänsten hade långtgående befogenheter att gripa och kvarhålla personer misstänkta för spioneri och sabotage. Flyktingar kunde interneras i slutna förläggningar om de misstänktes ägna sig åt politisk verksamhet som kunde hota rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt.
Ett av de centrala syftena med övervakningen var att samla in material till olika register över personer som bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker. Tre typer av register fördes: S-listan, registret över 'politiska ytterlighetsriktningar' och krigsfallsregistret. S-listan upptog namn på personer och organisationer som kunde misstänkas för statsfientlig verksamhet. Registrering av ytterlighetsriktningar var inte kopplat till några preciserade brottsmisstankar utan avsåg åsiktsregistrering. I slutet av 1944 fanns drygt 80.000 personer i säkerhetstjänstens register över ytterlighetsrikningar, och av dessa var drygt 58.000 klassade som kommunister medan 13.000 var klassade som nazister. Utöver dessa kategorier registrerades syndikalister (drygt 4.000) och aktiva antinazister (drygt 3.000). Krigsfallsregistret upptog de svenska och utländska medborgare som skulle spärras in i händelse av ett angrepp på landet.
/.../
Det nya världspolitiska läge som uppstått i och med krigsslutet gjorde att en i fredstid fungerande säkerhetspolis på många håll ansågs mer eller mindre obehövlig. När Allmänna säkerhetstjänsten började avvecklas i januari 1946 var endast 237 personer sysselsatta inom verksamheten.
/.../
Våren 1948 förändrades situationen i grunden. Pragkuppen och det begynnande kalla kriget visade att en ny världsmotsättning hade trätt i den gamlas ställe. Genom maktövertagandet i Tjeckoslovakien hade de sovjetiska makthavarna visat att de var beredda att med subversion via inhemska kommunister störta en laglig regering. Över hela Västeuropa hade kommunistpartierna vunit stora framgångar under de första efterkrigsåren, inte minst i de länder där en stark och välorganiserad motståndsrörelse byggts upp efter 1941. I länder som Italien och Frankrike kunde kommunistpartierna genom kontroll över fackföreningar genomföra framgångsrika strejkaktioner med tydliga politiska syften. Bilden var liknande i de nordiska grannländerna Danmark och Finland. I Danmark hade borgerliga kretsar under besaettelsen i det längsta bekämpat landets motståndsrörelse vilket vid krigsslutet ledde till en kraftig prestigevinst för kommunisterna. I Finland kom det efter vapenstilleståndet 1944 legaliserade kommunistpartiet in i regeringen och lyckades där få kontrollen över inrikesdepartementet och därmed såväl den ordinarie polisen som säkerhetspolisen Stapo. 1948 förekom politisk oro och rykten om förestående kommunistiska kuppförsök i både Danmark och Finland.
Också i Sverige hade kommunistpartiet stora framgångar. 1944 ökade partiets väljarandel i andrakammarvalet från 3,5 till 10,5 procent; i Norrbotten tog kommunisterna nära en fjärdedel av rösterna.
/.../
Hösten 1948 återupptog statspolisen registreringen av kommunister med det krigstida registret över ytterlighetsriktningar som utgångspunkt. Den tillfälliga organisationen från 1946 permanentades och anslagen fördubblades.
Nå? Trots eller tack vare?
PS:
Medan ni grubblar kan jag inte låta bli att delge en fotnot från sidan 29, ibidem.
Postkontrollen var till vissa delar total. I januari 1940, under Finlands vinterkrig, begärde säkerhetschefen Hallgren "med hänsyn till den kommunistiska verksamheten i Norrbottens län" att få kontrollera all post mellan länet och övriga Sverige eller utlandet.
Den enes frihetskämpe är den andres terrorist, hävdades det från många håll, när Säkerhetspolisen menade att svensksomalier finansierade eller bistod Shabaab i Somalia. Den tämligen nya så kallade medborgarrättsrörelsen Charta 2008, som ju bildades i samband med frågorna om hur man skulle betrakta Shabaab, menade att terroristdefinitionerna är skakiga, och en rad fina inslag och reportage i Konflikt har gett understöd åt denna argumentationslinje. Och exempelvis kriminologen Janne Flyghed hade i en intressant formulerad artikel svårt att se skillnaden mellan frihetskämpar och terrorister.
Om Sverige hade blivit ockuperat av Nazityskland under andra världskriget. Om det hade utbrutit strider med de invaderande styrkorna. Om många svenskar hade levt utomlands.
Om dessa utlandssvenskar hade skickat pengar till de kämpande landsmännen för mat, läkemedel och till och med för vapen.
Hade vi då klassat dessa penningsändningar som terrorism och kallat dem som skickat pengarna för terrorister och låtit fängsla dem?
Knappast. Men det är precis vad som skedde med de fyra somalier som greps i sina bostäder i Tensta och häktades den 28 februari i år. De är misstänkta för just detta. Två av dem har släppts, men två män i 40-årsåldern är fortfarande häktade.
Skillnaden är att mottagarna av pengarna har funnits med på en lista över terroristmisstänkta. En lista som har sitt ursprung i USA.
(min fetmarkering)
Jo, Flyghed skrev att fallet med de föregivet Shabaabtrogna svensksomalierna är exakt som utlandssvenskt stöd vid en eventuell nazitysk ockupation. Precis. Samma. Sak.
Nu när det blivit stor nyhet i två dygn att en svensk biståndsarbetare - utsänd med FN för att utbilda i minröjning och alltså för att hjälpa civilbefolkningen från risken att få sina ben bortsprängda - kidnappats av islamisterna i Somalia kanske det är enklare att se, tänker jag, skillnaden mellan en terroriströrelse och frihetshjältar.
Är det, som man alltså påstår, ett tecken på normal krigföring när man kidnappar FN-personal som finns där för att hjälpa de civila i nöd? Jag tror att de flesta ser det uppenbara problemet i det påståendet. Men jag tvivlar på att Flyghed, Konflikt eller alla andra kommer att ändra ståndpunkt.
Det är väldigt illa för somalierna. Tänk på utvecklingen det landet påtvingats: Först Kolonialism och Fascism, och efter självständighetsförklaringen Kommunism, Anarki och slutligen Islamism. Jag träffade en somalier för inte så länge sedan som sade att det var bättre under de koloniala skedena. Det säger en del om frihetsgraden i de senare.
Jag fick den där frågan igår igen. Vad lyssnar du på för musik? Ingen fråga är så svår att svara på. Och det finns kanske ingen fråga jag tar på större allvar.
Det var kyparen på Tranan. Han hade en ledig kväll och satt på fel sida av bardisken, klädd som bara restaurangfolk och reklamare i Stockholms innerstad klär sig. Jag skojar inte när jag säger att han hade en träningsoverallsjacka med tryck som en fondtapet - jag tror det var New Yorks skyline i skymning. Han är nog tio år yngre än jag, minst. Och det heter nog inte ens träningsoverall längre.
Så vad svarar man? Och varför är det så viktigt att svara rätt?
Jag tror vi använder konsten för att försöka förklara och begripa vilka vi är. Och frågan vem du är kräver ett väldigt mycket mer komplext svar än man normalt ger på frågor vid en bardisk.
Som alltid var jag i Leksand i midsommar. I vår by - Hjortnäsheden - firar man tillsammans med Hjortnäs och Sunnanängs byar på midsommardagen. I år var det lite annorlunda men ändå märkligt välbekant.
I den gamla handelsboden vid vägkorset var det konstutställning, och konstnären själv var närvarande. Det var Kjartan Slettemark. Proggrörelsens hustomte, som en gång gick på lina när Träd, Gräs och Stenar spelade i Tanto, som planterade hasch i Humlegården och som iklädd pudeldräkt juckade på utställningsbesökare decennier före Gert Fylking. Nu reste han ett slags midsommarstång, ackompanjerad av saxofon och elgitarr, på den gräsplätt utanför handelsboden som nu ingick i Kjartanistan. Inne hängde hans vanliga bilder.
Vad gjorde Kjartan Slettemark i Hjortnäs? Jag frågade honom. Han svarade att han längtat till den här platsen i hela sitt liv.
Det är ett bra svar. Jag hoppas kunna använda det någon gång. Men inte vad jag väntat mig.
Jag vill nämligen se en annan koppling. Som kanske bara finns i mitt huvud, som alltid vill applicera storartade teorier på de mest världsliga fenomen.
I mitten av sextiotalet hamnade Bo Anders Persson i Hjortnäs. Jag vet inte varför. Kanske hade han bara längtat till den platsen i hela sitt liv. Men mer troligt är att det fanns någon koppling som idag är bortglömd.
På en onsdagkväll var det som vanligt dans på Hjortnäs brygga, och Bo Anders Persson var där. Han har berättat om vad som hände.
"Once, during the early Sixties. I had some kind of vision of a conceivable music. The place was the dance pavilion by Hjortnäs steamboat jetty at the Eastern Shore of Siljan, Dalarna in mid-Sweden.
It was a hot, still summer night, and in the west the sun was slowly descending under the horizon. The shore was drenched in a red glow of almost unearthly grandeur. The Wednesday dance was in full swing. The young women present were they as well of an unearthly beauty. And they were almost impossible to make contact with. In addition to my difficulties they had no urge at all to talk about the dance music, its merits and maybe most of all its shortcomings.
I was filled with a longing for some kind of universal music that contained a more modern experience with a sound that was large and generous enough to accommodate the whole width of this Wednesday ritual. With a dance rhythm, sensuality and transcendence."
Bo Anders Persson grundade senare bandet Pärsson Sound, som därefter transformerades till International Harvester, Harvester och slutligen Träd, Gräs och Stenar. Man kan utan att överdriva hävda att Bo Anders Persson är ett av svensk rockhistorias viktigaste namn.
Men varför Hjortnäs? Jag har ingen aning. (Men Bo Anders Persson har förevigat det hela på en psykedelisk kortfilm med titeln Hjortnäsfilmen.)
I Leksand fanns det nog inte mycket rockmusik på sextiotalet. Men ett band, från byn Siljansnäs, som ligger tvärs över Siljan från Hjortnäs, hade faktiskt turen att få ge ut en skiva. De kallade sig Horanges, och spelade exakt den otvättat långhåriga rythm'n'blues som vi knappt får veta att den fanns i Sverige om vi inte gräver riktigt djupt i skivbackarna. Allt var inte välpolerat eller slätstruket i det svenska sextiotalet.
Jag vet ingenting om bandet. Jag har en granne som är släkt med en gammal medlem. Det är det enda. Men jag behöver bara höra några sekunder för att veta att det är - hemma.
Daddy Rolling Stone, släppt 1966, är exakt vad det handlar om. Den är enkel. Den talar mer till höfterna än till huvudet. Det är ett rullande basriff, vildväxt körsång, skenande gitarrer och ett gäng ungar som antagligen inte ens begriper vad texten går ut på.
Jag har laddat upp Horanges Daddy Rolling Stone på YouTube så att ni kan få höra. Förmodligen har jag därmed gjort mig skyldig till något slags upphovsrättsligt brott, men det är arkeologiskt väl motiverat. Bilden som ligger ovanpå kommer ifrån Eva Hallors hemsida. Hon var kassör i Horanges fanclub, och den intervju med bandmedlemmarna som hon lagt upp på webben är obetalbar.
6. Hur vill du att din favorittjej ska se ut?
Hon ska vara Doris
7. Vad tycker du om mods?
Bättre än Dorisar
8. Vad tycker du om Sunar?
Tjavars
Vilka lirare! Klockrent. Det är ju här många går fel. I Sverige har vi en musiktradition som handlar om berättande. Vi kan kalla den Dyllman-traditionen, och den handlar allt som oftast av att sätta tre ackord ovanpå en krönika av Bengt Ohlsson. Men det är inte bokstäverna som är viktigast. Musiken är i sig inte en intellektuell process. Den är en känsla någonstans vid skrevet, och sen är det inte så mycket att fundera på. Funkar det så kör man.
Men vissa band fattar det där. Jag tror till exempel inte att det var ödet som förde retrobandet The Strollers till Siljan Studio år 1999. Det var något annat. Längtan efter det egentliga.
Det fanns ett annat populärt rockband i sextiotalets Leksand. Det hette - håll i er - Hamlet and the Shakespears. Pelle Lindström, som hade bandet, drog senare till Stockholm och spelade med The Tumble Downs och Ad Libs. Sedan blev han medlem i ett av proggrörelsens flaggskepp: Kebnekajse.
Pelle Lindström är nuförtiden bluesman baserad på Fiskgatan i Leksand. Han körde en väldigt bra rutin som mellansnack på en spelning jag såg i slutet av åttiotalet. Kanske kör han den fortfarande.
"Folk brukar fråga hur det kom sig att vi började blanda gammal svensk folkmusik med blues och rock'n'roll", sa Pelle Lindström om tiden med Kebnekajse. "Men det är inte så konstigt", fortsatte han. "För vad är en hamburgare egentligen? Det är ju bara en pannbiff som varit i Amerika och vänt."
Mer komplicerat är det inte. Och när Merit Hemmingsson sedermera ville spela folkmusik på beat slog hon följaktligen ner bopålarna i Leksand.
Jag vet inte om Pelle Lindström hade någon som helst roll i att en kille som Bo Anders Persson hamnade i Hjortnäs och på så sätt råkade förändra hela den svenska musikrörelsen. Faktum är att väldigt lite i den här texten är underbyggt av objektiva sanningar. Den handlar ju mer om jakten efter en känsla.
Men det finns något där. Annars kan jag inte förklara att Hjortnäs brygga hade sin alldeles egna lilla proggfest den 10-11 juli 1971. Fläsket Brinner spelade, har konkurrenterna i Solen Skiner konstaterat på sin fina utställning Proggens affischer. Och det är Torbjörn Abelli från Träd, Gräs och Stenar som har bevarat affischen från musikfesten. Det hänger på något sätt ihop.
Som alltid vid majstångsresningen i Hjortnäs träffade jag Anna Sofi Dahlberg, som jag faktiskt hånglade med för många tusen år sedan, men som är mer känd för att hon spelar cello, mellotron och allt möjligt i progrockbandet Anekdoten. Hon är uppväxt högst uppe på Dalsberget i Hjortnäs, och bär alltid Leksandsdräkten på midsommar, men hon hade heller ingen aning om varför Kjartan Slettemark sökt sig till Hjortnäs.
Kanske är det helt enkelt bara en plats dit allt förr eller senare graviterar. En plats man hamnar på till slut om man söker efter det egentliga Sverige. Inget att grubbla över.
Det är lätt att det blir lite komplicerat i Stockholm. Man vill sätta en stor övergripande teori på det lilla oformliga livet. Och det gäller inte bara musik. Jag ser det i musikens väpnade gren politiken också. Att beskåda FRA-debatten på håll från Hjortnäs ger ett annat perspektiv på normalitet, kan man säga. Där bryr man sig mindre om FRA och mer om bensinen. Men runt Stureplan i Stockholm har det låtit helt annorlunda. Rösterna har inte varit så upprörda sedan folk- och bostadsräkningen för tjugo år sedan (som var den tidens stora integritetsfråga - helt bortglömd idag). Inte för att man är motståndare till signalspaning, utan för att det vore principiellt fel att låta FRA spana i kabelburen trafik.
I det egentliga Sverige tror jag man tänker på det på ett annat sätt. Där handlar det kanske mindre om liberala principer och mer om de kompromisser man kallar livet. Det där mellantinget. Stadsungen Richard Starkey fångade det för länge sen, så helt omöjligt kan det väl inte vara att inpränta. På frågan om han var antingen Mod eller Rocker svarade han "I'm a mocker". Kanske känner man sig inte helt representerad av de liberala ideologerna, därför att livet tycks lite mer komplext än i teorin.
Och kanske betraktar man också nationen som ett fullt levande begrepp, till brädden fyllt av värden att försvara. Mellotronen är en självklar förlängning av din Leksandsdräkt, och inget nytt som står i kontrast till något gammalt som måste skrotas.
Det kanske är svårt att fatta. Men i stora delar av Sverige betraktar man inte Stureplan som rikets centrum. Och allra mest i Dalarna, tror jag, skiljer man sig från den synen. Det finns ju en välkänd anekdot om en dalkarl som ska köpa jordglob, men blir missnöjd med alla varianter expediten visar för att slutligen utbrista att han vill ha "en liten kula med bara Dalarna på".
Det är en utbredd föreställning om att Dalarna besitter en stor del av den så kallade svenska folksjälen - som alltså är något annat än den som finns i Stockholms innerstad.
Pelle Lindström sa en annan intressant grej på den där spelningen för många år sedan. "Principer", sa han, "är till för folk som inte har sunt förnuft". Så kan det låta utanför tullarna.
Och vi som söker oss till huvudstaden finner allt som oftast att vi glömt bort hur det låter därhemma i det egentliga Sverige. Frågan är kanske inte om det är rätt enligt dogmen, utan om det funkar nere vid höfterna. Det kan vara bra att bli påmind om det ibland.
Så svaret på frågan om vad jag lyssnar på då? Det kan jag inte riktigt säga, för det är inte hugget i sten. Jag vet inte i förväg, men jag känner igen det när jag hör det, och förbluffande ofta står det i nära relation till den plats som är mitt hem.
Affischen är från Folk och Musikfestivalen vid Hjortnäs Brygga 10-11 juli 1971. Spelade gjorde bland andra Fläsket Brinner och Solen Skiner. Affischen har bevarats av Torbjörn Abelli från Träd, Gräs och Stenar och går nu att se på suveräna internetutställningen Proggensaffischer.se.
På Expressens debattsida ställer Jonathan Leman de rätta frågorna om vart socialdemokratins väpnade gren egentligen är på väg.
I onsdags var jag på en konferens Palmecentret höll "med sikte på hållbar fred". Det är bra att socialdemokraterna för en intern diskussion kring mellanösternpolitiken.
Djupt oroväckande är dock att man för en konferens som påstås handla om fred bjudit in Azzam Tamimi och Ghada Karmi som båda förnekar existensen av ett judiskt folk och Israels rätt att existera. Är man verkligen intresserad av fred och dialog finns så många förnuftiga röster att bjuda in. Varför väljer man dessa?
/.../
Mona Sahlin talade för en tid sedan i Stockholms synagoga om vikten av att både verka för en tvåstatslösningoch motverka antisemitismen i Europa. Trots detta inbjuder hennes partivänner gång på gång till möten där det manas till extremism och hat. Och Mona Sahlin är tyst om konferensen precis som hon var tyst när Broderskap häromåret bjöd in judehataren Gilad Atzmon.
Att föra en kritisk debatt om Israels politik är viktigt. Det vi ser nu handlar om något betydligt mer olustigt. Vilken väg väljer socialdemokraterna? Och vad säger alla de socialdemokrater som ogillar flirten med totalitarism och hatläror?
I samband med denna debattartikel rekommenderas New York Times inblick i Gaza efter ett år under Hamas. Det känns som om att den socialdemokrati som är verksam med internationella kontakter bekänner sig till helt andra värderingar än dem som arbetarrörelsen kämpat så intensivt omkring på hemmaplan.
Cursing God in public here — a fairly common event in this benighted and besieged strip of Palestinian land — can now lead to prison. So can kissing in public. A judge ruled last week that a bank could not collect its contracted interest on a 10-year-old loan because Islam forbids charging interest.
The new chief justice, Abed al-Raouf Halabi, says the criminal code calls for “no improper behavior” like kissing in public.
One year ago, gunmen from Hamas, an Islamist anti-Israel group, took over Gaza, shooting some of their more secular Fatah rivals in the knees and tossing one off a building.
När jag var yngre brukade jag vara på Hultsfredsfestivalen vid den här tiden på året. Men i år har jag varit på Engelsberg, en gård i Avesta där Ax:son Johnsons stiftelse årligen samlar intressanta människor runt ett givet tema för ingående samtal. Det var ungefär lika intensivt, kan jag meddela, som att vara på Hultsfred.
Temat var i år Ryssland, varför jag hade en betraktelse om detta på SvD:s ledarsida idag.
Den goda nyheten först. När ryssar får frågan om vilket samhälle de skulle vilja se Ryssland utvecklas till så svarar de att de helst vill ha en liberal demokrati. Den dåliga nyheten är att de inte svarar samma sak när de får frågan om vilken utveckling som är mest sannolik.
När Andrei Melville, professor i statsvetenskap verksam i Moskva, presenterar sina forskningsrön skymtar en strimma hopp, men den försvinner lika snabbt ur sikte. Det ryska folkets liberala dröm är väl dold. Den är definitivt inte representerad i det politiska systemet.
Vladimir Ryzkhov kan intyga. Han var för bara tio år sedan vice talman i statsduman, men i det senaste valet fick hans parti inte ställa upp, och han kunde heller inte kandidera som oberoende kandidat.
På gården Engelsberg utanför Avesta avslutas i dag ett tre dagars seminarium om Ryssland, arrangerat av Ax:son Johnsons stiftelse. Några av världens mest namnkunniga Rysslandskännare är på plats och de tecknar nästan alla en dyster bild. Och när den förre radiojournalisten Jan Mosander frågar Ryzkhov om han inte fruktar att sluta på samma sätt som Anna Politkovskaja kan vi alla känna att diskussionen inte bara är en intellektuell lek.
För er som undrar: Anne Applebaum var både yngre och snyggare än man kunde tro, bästa föreläsare var Dominic Lieven (som jag ska gå förbi bokhandeln och köpa upp), på gästlistan fanns också min gamle företrädare som förste kurator på Uplands Nation Fredrik Löjdqvist vilket var ett kärt återseende (inte minst för hans stora kunskaper om regionen runt Tjetjenien), och så var det så lärorikt och kul att jag är helt slutkörd. Att få chansen att lyssna på alla dessa lärda människor var ett enormt privilegium.
Nå.
Apropå ryssen. Väl hemma noterar jag att Karl-Johan Karlsson på Expressen gjort ett solitt jobb och till och med haft löpet med storyn att Josefine Brink, det feministiska Vänsterpartiets kronprinsessa, har varit strippa. Idag följs dessutom det hela upp med tabloidlegendaren Ingvar Hedlunds utsökta enkät med en underbar trio: partiledaren Lars Ohly, partiledaren Gudrun Schyman samt strippan Michelle. Vilket gäng. Kvällstidningsjournalistik när den är som bäst. Frågan är dock: är det bra eller dåligt för Vänsterpartiet?
Jag vet att det finns mängder med terrorismrelaterade saker jag borde skriva om här på bloggen, men min hjärna har liksom redan gått på semester. Också fylls ju min arbetstid av skrivande. Idag på SvDs ledarsida handlar det om partiledardebatten.
”Detta är politiken som satsar på parasiterna i samhället”, sade Lars Ohly och fick mig att minnas det gamla välfunna uttrycket ”brunvänster”. När ledande politiker börja kalla människor för parasiter, cancersvulster eller råttor brukar det vara dags att packa väskorna. Lyckligtvis sitter inte Ohly i regeringen. Ännu.
Modsen har alltid rätt, kom ihåg det. Fråga bara: hur har helgen varit? Hur ska vi klä oss i sommar? Vilka är de där neograbbarna som alla pratar om? Fanns det något på 80-talet som var värt att bevara?
Till lördagens SvD har jag skrivit om nazidemonstrationen som hölls med anledning av nationaldagen, på Östermalm. Det var stundtals ganska hotfull stämning. Det råder inga tvivel om att vänsterextremisterna står för merparten av våldsinitiativen, men inte heller om att nassarna lever för våldet.
Nassarna behöver jobba på sina medierelationer, kan jag tillägga. I det sällskap jag hängde med fanns, bortsett från mig, en ledarskribent för DN, chefen för Liberala Nyhetsbyrån som försörjer - typ - alla liberala landsortstidningars ledarsidor med texter, samt två personer anställda inom informationsenheten på Forum för levande historia. Och oss anföll de idioterna.
Plötsligt bryter nazisterna sin formation och rusar mot oss där vi står och tittar bakom avspärrningen mot Skeppargatan. De flesta i attacken bär den vita skjorta och de svarta byxor som signalerar att de tillhör Svenska Motståndsrörelsen, men mannen som skallar min kompis och även ger sig på mig (jag klarar mig lindrigt undan med en knuff i bröstet) är mer ledigt klädd. Deras mål är egentligen en kille som står ett par meter ifrån oss och vars brott tycks vara att han är färgad.
En av världens bästa filmer. Jag vet, eftersom jag har läst filmvetenskap på universitet. Bara på SvD:s ledarsida.
Man ser direkt att Frank Sinatras rollfigur Frankie Machine ska halka dit igen, trots att han blivit fri från heroinet under sin tid på kåken och att han nu vill starta en helt ny karriär som jazztrummis istället för pokerdealer.
Det är inte lätt att starta på nytt. Just som man tror att man kommit loss från kroken så vevas man in igen.
Det finns många historier på temat, men ska man bara se en är det Otto Premingers Mannen med den gyllene armen från 1955, efter Nelson Algrens roman. Sinatra var en bättre skådespelare än många kommer ihåg, så tittaren engageras och vill gärna att det ska gå bra och att han ska kunna bryta med det gamla gänget. Men kraven från den rullstolsbundna hustrun, en ekonomisk skuld till en gammal kompis, pressen inför provspelningen – allt drar Frankie tillbaka. Inte minst Elmer Bernsteins musik är fantastisk. Riffet som signalerar att langaren Louie snart kommer i bild skulle ge kalla kårar än idag om någon fick för sig att spela det på ett möte hos Anonyma narkomaner.
Igår noterade Snapped Shot att Islamic Rage Boy är tillbaks i nyhetsflödet. Idag kan jag själv lägga ytterligare bevis till påståendet att nyhetsbyråerna inget lärt av kritiken. Vårt behov av arga muslimska män är outtömligt, och byråerna levererar.
Nyhetsbyrån AP, som ursprungligen skapade alla bilder på Islamic Rage Boy, eller Shakeel Bhat som han heter, är inte bättre än andra, som man annars kunde tro (de, om några, borde ju lärt sig något av läxan).
Den 30 maj kablade AP ut denna bild på arga unga muslimska män (denna gång arga på valet). Vem står i främsta ledet?
Islamic Rage Boy, så klart.
Och han har samma skjorta på sig som i bilderna ett par dagar tidigare hos AFP. For English speakers:
The other day Snapped Shot showed us that Islamic Rage Boy is back in the news. Seems like the wire services haven't learned shit. Brian Ledbetter then waxed around the thought that AP maybe had learned the lesson, since only AFP featured the pictures. Well, they haven't. Rage Boy is back with a vengeance. He's not only seen at AFP - he's also featured in this picture, brought to us by AP, courtesy of photographer Dar Yasin (this Dar Yasin?). The demo, according to the text, took place two days after the previous AFP sighting, but Rage Boy still wears the same shirt. The wire services smell more, though.
Det känns hela tiden som att vänsterfeministerna är och nosar på svaret men hela tiden missar det uppenbara. Biologin skymtar där, men de låter den aldrig få vara med.
För någon vecka sedan skrev Nina Björk något som var intressant i DN Kultur, men det hamnade aldrig på nätet. Nu har Anders B Westin scannat in texten (pdf). Björks resonemang handlar om hur Viktoria Benediktsson, Alva Myrdal och Simone de Beauvoir kunde leva med, underkasta sig och älska sina respektive skitstövlar. Men mot slutet av texten avslöjar Björk något om sig själv.
Varje tänkande kvinna måste någon gång, skriver Angela Carter, fundera över varför Simone de Beauvoir tillbringade sitt liv med att fjäska för en uppblåst fjant som Jean-Paul Sartre. Jag gör det. Och jag inser att frågan om intellektuell överlägsenhet alltid vid någon tidpunkt har varit avgörande även i mina kärlekshistorier - jag har helt enkelt inte tålt att känna mig smartare.
Nina Björk skriver alltså att hon bara tänder på killar som är överlägsna henne själv. Vilket en evolutionsbiolog skulle förutspått, men en vänsterfeminist inte riktigt vill erkänna. För vad skulle hända om underkastelsen var förorsakad av villiga systrar? Analysen av maktförhållandena borde rimligen gå att fortsätta använda, men arbetssättet måste ju ändras totalt. Eller?
Riksdagsledamöterna känner sig kränkta. Men är det verkligen säkert att de är diskriminerade?, frågar jag idag på SvD:s ledarsida.
Det finns ingen anledning att vara elak här. Men kan det inte finnas en enda annan orsak till att Siv Holma förklarats inkompetent av kolleger i finansutskottet (kanske rentav samma egenskaper som gör att hon tycks fungera bra i kulturutskottet)? Kan det inte vara så att Birgitta Selléns envetna kamp för hemslöjdsfrågor och Bildens Hus i Sundsvall förbigås med tystnad av helt rationella skäl? Kan det inte vara så att cyprioterna misstog Patrik Forslund, då 24 år, för en hjälpreda? Och kan det inte vara så att Maryam Yazdanfars svårigheter att bli tjenis med de gamla farbröderna i korridorerna beror på att, ja, de är gamla farbröder?
