Folkrättarna kanske inte är helt enkelspåriga ändå
Fredrik Stenhammars disputation i folkrätt verkar bli en intressant sak. Han tycks vilja argumentera i motsatt riktning mot vad som känns intuitivt korrekt för många av hans kollegor. Han menar således att det var folkrättsligt korrekt att frysa somaliesvenskarnas tillgångar.
Pressmeddelandet:
Juridiskt oantastligt att frysa somaliasvenskarnas tillgångarJuridicums webb är lite uppfuckad, men Stenhammar har en personlig sida. Och avhandlingen har ett abstract:
Frysningen av Somaliasvenskarnas tillgångar var inget brott mot folkrätten. De som kritiserar beslutet undergräver FN-sanktionernas legitimitet enligt Fredrik Stenhammar, doktorand vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Den 4 september försvarar han sin avhandling om riktade ekonomiska sanktioner.
Riktade ekonomiska sanktioner innebär att FN fryser bankkonton och andra privata tillgångar för personer som säkerhetsrådet anser hota freden. Före den 11 september fanns en utbredd positiv inställning till riktade ekonomiska sanktioner. Det sågs som ett effektivt sätt att komma åt misshagliga personer utan att använda våld och utan att tredje man kommer till skada. Men i kölvattnet av det USA-ledda kriget mot terrorismen har åtgärden kommit att ifrågasättas allt oftare.
Kritiken saknar grund enligt Fredrik Stenhammar som menar att riktade ekonomiska sanktioner ska betraktas som en åtgärd i en krigssituation.
- Kritikerna utgår ifrån de mänskliga rättigheter som gäller under fredstid, men lika lite som man kan bedöma ett bombanfall utifrån vad som gäller enligt fredstida mänskliga rättigheter kan man använda en sådan måttstock på riktade ekonomiska sanktioner. Det handlar om två separata regelverk som på viktiga punkter är helt oförenliga med varandra, säger Fredrik Stenhammar.
Fredrik Stenhammar visar att FN-sanktioner historiskt inte bara har riktats mot FN:s medlemsstater utan även icke-medlemsstater och territorier som folkrättsligt sett inte är att betrakta som stater. Följaktligen kan även andra icke-statliga aktörer, till exempel organisationer eller individer, utsättas för sanktioner enligt Stenhammar. Till skillnad från medlemsstaterna har dessa inte ingått något avtal med FN. När FN ingriper med sanktioner mot en organisation eller icke-stat är det inte till följd av något avtalsbrott från den andra partens sida. Stenhammar menar att FN begår en ensidig rättshandling och att som sådan kan sanktionen jämföras med en krigsförklaring i den traditionella folkrätten.
I krigstid kan man enligt folkrätten använda begreppet fiende. En fiende kan bli utsatt för icke-våldsamma stridsåtgärder. Men man behöver inte ha gjort något brottsligt eller klandervärt för att klassas som fiende och det finns därför ingen rättslig grund för en domstolsprövning.
- Till exempel hade Storbritannien under andra världskriget ett legitimt intresse av att hindra tyskar boende i landet från att ekonomiskt bidra till de tyska krigsansträngningarna. Alltså frystes tyska personers tillgångar utan att de hade begått något brott, förklarar Fredrik Stenhammar.
Av liknande skäl som Storbritannien hade rätt att internera tyskar hade FN rätt att frysa somaliasvenskarnas ekonomiska tillgångar enligt Fredrik Stehammar: Deras medverkan i banksystemet al-Barakat är inte brottsligt. Men eftersom säkerhetsrådet hävdar att al-Barakat är en täckmantel för stöd till al-Qaida – att jämställa med en fientlig organisation- kan även somaliasvenskarna svartlistas och träffas av riktade FN-sanktioner.
- Man må ogilla enskilda beslut, men vill man ha ett kollektivt säkerhetssystem får man acceptera vissa otrevliga åtgärder, säger Fredrik Stenhammar i polemik mot kritikerna av FN:s riktade ekonomiska sanktioner.
Fredrik Stenhammar disputerar den 4 september klockan 11.00 i Nordenskiöldsalen. Opponent är professor Gregor Noll, Lunds universitet
This thesis analyzes United Nations targeted sanctions from the perspective of international law. Targeted UN sanctions consist predominantly of the freezing of assets through blacklisting of individuals and other private law entities. Targeted UN sanctions have been criticized for not complying with such legal safeguards as normally apply to the exercise of power over individuals and are thus related to other controversial aspects of the so-called war on terrorism. Most of the objections to targeted UN sanctions presuppose that sanctions under Article 41 of the UN Charter are equivalent to peacetime enforcement measures. This thesis explores whether targeted UN sanctions ought not instead to be seen as a form of economic warfare. This view would seem to be consistent with the UN Charter’s wording and object and purpose, as well as with Security Council and member state practice.
Economic warfare includes non-forcible measures regularly taken alongside or instead of armed hostilities. It is a wartime instrument that is compatible with the rule of law among nations and at least in certain circumstances undoubtedly included in the UN Charter collective security system. What is disputed, and investigated in this thesis, is if this may also be the case when UN sanctions are imposed without connection to an ongoing international armed conflict, i.e. if the operation of Chapter VII of the UN Charter in and of itself means that the measures taken may properly be assessed according to the laws of war. Under the laws of war blacklisting is not a measure of criminal law but an attribution of enemy character, which is an international legal status determining against whom measures of economic warfare may be directed. The freezing of financial assets without judicial review is permissible under the laws of war pertaining to economic warfare. The thesis concludes that the criticism against targeted UN sanctions would seem to be largely misguided de lege lata.
