Svenske Oussama Kassirs betydelse för al Qaida

Den svenske medborgaren Oussama Kassir, som sedan länge sitter fängslad i väntan på terrorismrättegång i USA, dras även inför rätta på grund av sina propagandaaktiviteter på internet. Åtalet specificerar en lång rad av Kassirs webbverksamheter, men frågan är om vi ännu insett vidden och betydelsen av hans propagandainsatser för al Qaida – ibland tar det ett tag innan bilden klarnar.

I två aktuella forskningsrapporter beskrivs Islamic Media Center, den ”organisation” Oussama Kassir arbetade med, som mycket betydelsefull.

Norges motsvarighet till Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, Forsvarets forskningsinstitutt FFI, har en vital avdelning för terrorismforskning. Nyligen utkom en av deras forskare, Anna Stenersen, med boken Al Qaida’s Quest for Weapons of Mass Destruction – The History behind the Hype (Verlag Dr Müller). I boken inventerar Stenersen officiella och inofficiella uttalanden och skrifter från alla nivåer av al Qaida, för att finna svar på om al Qaida, eller lojala grupper och celler, hyst något egentligt intresse för att skaffa massförstörelsevapen (ett antagande som i viss mån är ett av fundamenten för kriget mot terrorismen). Hon finner glädjande nog att intresset varit blygsammare än man tidigare trott, och att inkompetensen inom al Qaida sannolikt skulle lagt krokben för seriösare försök.

I Stenersens uppräkning av dem som dock spridit manualer för och uppmuntrat tillverkning av massförstörelsevapen dyker tyvärr Sverige, eller rättare sagt Oussama Kassirs Islamic Media Center, upp. Bilden av Sverige som en viktig hubb i jihadismens internationella propagandanätverk får därmed ytterligare kontur.

Al Qaida’s Quest for Weapons of Mass Destruction, sid 59:

The manual “Course in Home-Made Poisons and Poisonous Gases” is produced by the Islamic Media Center (IMC). It is 27 pages long, and consists of a scanned document entitled “Chapter 2: Poisons... and how to use them in killing”. The content is similar to the Mujahideen Poisons Handbook, but the descriptions of experiments are slightly more detailed, and it also includes experiments with poisonous gases (hydrogen cyanide and hydrogen sulphide) on rabbits. The manual also contains a 4-page section on how to deliver the agents, including crude sketches of how to fill artillery shells with poisons or poisonous gases. It mentions the prospect of “causing mass death of people”, and it is also suggested to spread the poisons by “spraying them from a plane at a low altitude”. Other methods described are poisonous bullets and arrows, poisonous home-made “hand grenades” and the use of skin-penetrating liquid (this section appears to be inspired by The Poisoner’s Handbook). None of the delivery methods is attributed to specific agents, it is simply stated that all the mentioned poisons and gases can be used. The manual ends with a section on how to treat poisoning.

Although the delivery methods described would hardly have any mass-casualty outcome, this mentioning of “causing mass death of people” makes this manual somewhat different from the ones previously discussed, as they were for assassination only.

I fotnoterna fördjupar Anne Stenersen intrycket av Oussama Kassirs och Islamic Media Centers betydelse.

Ibid, not 165, sid 79:

The Islamic Media Center (IMC) can be viewed as one of al-Qaida’s first ‘media agencies.’ It claims to have existed since 1991 or earlier, and has distributed and/or produced thousands of pages of jihadi training manuals.

Noten hänvisar till en annan forskningsrapport från FFI. Brynjar Lia, som anses som en av Europas främsta terrorismkännare och leder FFI:s terrorismforskning, skrev 2007 rapporten Jihadi Web Media Production – Characteristics, trends and future implications (pdf). Däri beskrivs några av de centrala aktörerna och vad man menar är terroristernas bevekelsegrunder för att satsa på propaganda och utbildning via webben. Och även här ges Sveriges bidrag, Oussama Kassirs Islamic Media Center, stor vikt.

Jihadi Web Media Production, sid 8 f:

The Islamic Media Center (IMC) is probably amongst the oldest jihadi web media producers. In an online statement, which I came across in 2005, the IMC says:

‘the IMC was founded 14 years ago. It has presented wonderful things to the Internet world in the shape of courses, publications and movies at a time when Internet was a new thing [...]’

The IMC is also the largest producer of written online training manuals. For example, it has been a significant contributor to the Encyclopaedia of Preparation for Jihadi, (mawsu‘at al-i‘dad). The material appears to come from different sources. It is either written by IMC staff, translated from NATO or US field manuals, or based on notes ‘from the battlefield’.

Its training manuals and training posters deal with a variety of topics, ranging from explosive engineering, the use of conventional weapons, production and terrorist use of poisons and poisonous gases, security precautions for mujahidun, guerrilla warfare and military tactics, etc.

In terms of other types of media production, the IMC appears to have functioned more as a distributor than a producer. It has distributed several videos in its name, including old ones from the 1980s Afghan war, as well as from Eritrea, Kashmir and Iraq.

I ett illustrerat exempel nämner Brynjar Lia vilken epost-adress Islamic Media Center använde: khadija1417@hotmail.com. Det var en av Oussam Kassirs två adresser (vilka undertecknad avhandlade i artikeln Oussama Kassir, en svensk al Qaida-krigare på nätet).

Ovanstående är nu inte de första försöken att beskriva Oussama Kassirs och Islamic Media Centers propagandaarbete. Men Stenersens och Lias respektive texter ger ytterligare tyngd. Bilden klarnar: Sverige har fungerat som språngbräda för den internationella jihadismen.

En del av Kassirs propaganda finns kvar på webben. I följande förteckning över bildgallerier kopplade till en av Kasssirs mejladresser, från nu nedsläckta infovlad.net, finns flera levande exempel för den som vill leta:

http://www.geocities.com/doktorayman/
http://www.geocities.com/ummamta7akum/
http://geocities.com/tadrebatfialjihad10
http://www.geocities.com/vbgggggggggggg/
http://www.geocities.com/almawad_89001
http://www.geocities.com/uddat0005/
http://www.geocities.com/zadzlmou7ibin0004/0004.jpg
http://www.geocities.com/zadzlmou7ibin0003/0003.jpg
http://www.geocities.com/zadzlmou7ibin0002/0002.jpg
http://www.geocities.com/istratigiyat/istra.JPG
http://www.geocities.com/uddat0005/zadalmuheben001.jpg
http://www.geocities.com/imc_tadribat001/
http://www.geocities.com/imc_tadribat002/
http://www.geocities.com/imc_tadribat003/
http://www.geocities.com/imc_tadribat004/
http://www.geocities.com/imc_tadribat005/
http://www.geocities.com/algazairiyat_00768/

Insikterna bör påverka hur vi ser på Oussama Kassirs efterföljare inom jihadismens propaganda- och utbildningsväsende. Exempelvis göteborgaren Ralf Lennart (Abdu Rauf) Wadman, mer känd som Abu Usama El Swede, bedriver en omfattande propagandaverksamhet på internet. Hans sajter Noor.se, al-qimmah.net (och hans nedlagda Supporters of shariah etcetera) kan komma att visa sig ha varit mycket betydelsefulla för den internationella terrorismen när dammet lagt sig och historien skall skrivas.

För någon dag tar sagan slut. Både Stenersen och Lia noterar att Islamic Media Center tystnat. Stenersen skriver i en not att ”It’s online activity seems to have vanished since 2005”. Lia är fylligare:

Since 2005, the IMC seems to have been inactive. It is possible that it had to change its name after its website and email accounts were hacked (see below). It may have merged with other media companies. There have also been rumours that its main coordinators were arrested in 2005.

I december 2005 greps Oussama Kassir när hans flyg till Libanon mellanlandade i Prag. Han utlämnades sedermera till USA, där han, som sagt, väntar rättegång tillsammans med andra betydelsefulla aktörer i al Qaida. I Sverige ansågs hans gärning vara laglig.

John Martyn 1948 - 2009

John Martyn 1948 - 2009

Göteborg

Här heter ställen rumpanbar. Neonet är sönder, så i praktiken utläses skylten run...k.

Film i väst

I eftermiddag deltar jag i en paneldebatt vid Göteborg (utan genitiv-s, uppenbarligen) filmfestival.

"Det bidde en filmutredning"- filmpolitik för förändring?

Den statliga Filmutredningen ska i september 2009 lägga förslag om den framtida filmpolitikens finansiering och utformning. I uppdraget ingår att pröva förutsättningarna för ett nytt filmavtal mellan staten och filmbranschen från och med 2011, när det nuvarande avtalet har löpt ut. Utredningen ska dessutom göra en framtidsinriktad analys av filmens utveckling, när det gäller bland annat ägar- och konkurrensförhållanden, betalningsströmmar, ny teknik och nya konsumtionsmönster. Svensk filmpolitik har i decennier byggt på överenskommelser mellan staten och etablerade aktörer på filmmarknaden. Men kan ännu ett filmavtal fånga det nya som sker på filmområdet? Och om man inte kan komma överens om ett nytt avtal, vad innebär det för filmpolitiken? Mindre resurser eller kanske en möjlighet att tänka nytt? Hör utredaren Mats Svegfors reflektera och debattera med verksamma i den svenska filmbranschen och andra med tankar om svensk filmpolitik. Och passa på att göra din egen röst hörd; bidra med dina egna frågor och idéer!

Moderator: Roger Wilson, filmkritiker och journalist

Panel: Mats Svegfors, Filmutredningen, Kristina Åberg, producent Atmo, Peter Alvarsson, Headweb, Charlotta Denward, Svenska Filminstitutet och Per Gudmundson, filmvetare och ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Ett samarrangemang mellan Cinemix och Filmutredningen.

Lite magstarkt är det att benämna mig filmvetare - jag läste förvisso tre terminer men lite högre krav än så ska man nog ha på att få vara vetare.

Men vad ska jag säga? Tankespån:

- Mängden svensk kvalitetsfilm är oberoende av filmavtalens utformning. Den som sätter ihop en tabell över kvalitetsfilm genom åren kommer att se att den på inget sätt förändras vid de årtal då filmavtalen omformas. Antalet intressanta filmskapare är mer eller mindre konstant, givet att vi är nio miljoner invånare. Ett billigt sätt att höja andelen kvalitetsfilm med ungefär femtio procent vore att ge Lars von Trier svenskt medborgarskap.

- Det svenska filmundret uppstod oberoende av den statliga filmpolitiken. Den som roar sig med att sätta ihop en svensk kanon av film kommer att erfara att ungefär halva är tillverkad före 1963. Stiller och Sjöström på stumfilmstiden eller Bergman exempelvis gjorde extremt kvalitativ film utan vare sig konsulenter eller ministrar.

- Sverige tillhör idag världens topp tio vad gäller dataspel, helt i jämförelse med vår position i den då föraktade filmens barndom. Finns det någon som inbillar sig att vi skulle bli bättre på dataspel om det funnes en samlad nationell dataspelspolitik?

- Filmpolitikens försvarare säger att Sverige är en så liten marknad, varför den förda politiken är den enda garanten för branschens överlevnad. Argumentet är löjeväckande. Hur stor var marknaden 1922? Hur kan det komma sig att lilla Sverige är topp tio inom dataspel helt utan politik?

- Sanningen är istället att den svenska filmpolitikens grundpremiss är sprungen ur tron på den tredje vägen, det vill säga föreställningen att kommunismen var en fullt framkomlig men mindre önskvärd utvecklingsväg, något som renderat en filmpolitik i form av lättsocialism. Tanken var att marknaden slösade bort resurser, medan politiker och tjänstemän hanterade resurser rationellt. Idag har kommunismen fallit, och den politiska styrningen visat sig vara sämre än marknaden. Ändå står vi kvar med samma filmpolitik.

- Arbetarrörelsen startade på 40-talet det egna filmbolaget Filmo, och köpte senare in sig i Nordisk Tonefilm (?), för att göra politiskt korrekt film. Då detta inte lyckades i tillräckligt hög grad ansåg man istället att filmbranschens "marknadsmisslyckande" bäst kunde korrigeras av en statlig filmpolitik. Det är inte svårt att föreställa sig att politiken skulle sett annorlunda ut om målet verkligen varit att stärka filmkonsten (kanske en Akademi?) snarare än att fostra folket.

- Den tekniska utvecklingen har gjort filmpolitikens grundvalar obsoleta. Vem är distributör idag - är det ICA, Expressen, Telia? Vem är producent idag - är det Sony Ericsson, Windows MovieMaker, Storåkers? Sedan länge står vissa helt utanför filmavtalets branschöverenskommelse, såsom DVD-tillverkarna, vilket varit en surdeg. Men hårddiskförsäljarna? Mobiltelefontillverkarna? Subwoofermontörerna? Rimligen är den korporativa modellen slut när mediet inte längre är branschspecifikt.

- Tyvärr har vi vad vi har. Inga alexanderhugg kommer att komma för att lösa upp knutarna. Varje försök skulle mötas av folkstorm (Rädda Richard Hobert!) Staten bör överväga att ta över och skattefinansiera det som anses livsnödvändigt av filmpolitiken, istället för att som nu tvinga branschens aktörer att pytsa (med hot om nöjesskatt, exv).

Helgonet Olof Palme och den Kubanska diktaturen

Wall Street Journal uppmärksammar i förbigående Sveriges stolta bidrag i arbetet med att permanenta den kubanska revolutionen. Vi borde skämmas.

In 1981, with the blessing of her husband, Ms. Vallejo used an opportunity of a trip to Finland to get eye treatment to take a ferry to Sweden to try to defect. But Sweden's then-socialist government of Olaf Palme handed her back to the Cubans, who swiftly exacted revenge. Her husband and mother both lost their jobs, and they began to be constantly harassed by party officials. On the door of their family home, someone spray-painted "Gusanos," or "Worms," the Cuban words for counterrevolutionaries. When Ms. Vallejo would run across teachers at the university, they would spit in her path.

Mona Sahlin brukar säga att hon inte gick med i socialdemokratiska partiet - hon gick med i Olof Palme. Bara i ett totalt historielöst samhälle kan man komma undan med något sådant. Partiets propagandaapparat har tveklöst varit effektiv.

(Tack för tipset, BB!)

Eh, tio svenska medborgare fängslade utomlands

Igår rapporterade Ekot att nio svenska medborgare satt i fängsligt förvar utomlands, misstänkta för eller dömda för terrorbrott. Idag är det tio. Den svenske shiitiske skriftlärde Mohamed al-Moqdad greps i Bahrain i måndags.

Gulf Daily News:

General prosecution has charged the suspects with three main crimes:

l Unlawfully joining groups with the purpose of hampering the implementation of the constitution, law and violating citizens' personal freedoms with the intention to spread terror.

l Promoting and instigating to topple and change the political system by using violent means.

l Inciting people to spread hatred against the ruling system and mocking it.

Al Moqdad was charged with a fourth felony: Financing and supporting a terrorist group. Al Moqdad's lawyers Ahmed Al Arrayed and Isa Ibrahim said he denied the charges and refused to answer questions, adding that his speeches had called for change via peaceful means.

The prosecution presented him with some of the suspects' televised confessions, which pointed to his role in financing these groups. Al Moqdad denied the charges and said that he does not know the people. The prosecution displayed four speeches of Al Moqdad, in which he instigated the public to resort to violence.

Aftonbladet (ej på nätet) berättar:

Mohamed Al-Moqdad bor i Stockholm och kom till Sverige som politisk flykting på grund av sin kamp för shiamuslimernas rättigheter i Bahrain.

Han har tidigare fått klartecken om att han utan risk kan återvända till landet och var på besök med sin svenska familj.

– Nu verkar det som om de politiska ledarna ändrat sig, säger vännen Qahtan Almozawi.

/.../

Svenska UD blev i går kväll underrättade och ska nu ta kontakt med myndigheterna för att få klarhet i vad som händer.

Samtidigt samlades Al-Moqdads vänner i Alzahraa-moskén i Alby söder om Stockholm för att be för sin vän.

Samtidigt med Al-Moqdad greps två andra personer. En av dem - Dr Abduljalil Al Singace från oppositionsrörelsen Al Haq Movement of Liberties and Democracy (där många islamister ingår) - är nu släppt, berättar Gulf Daily News.

The two other suspects, Al Haq chief Hassan Mushaima and Mohammed Al Moqdad have been remanded in custody for 14 days while investigations continue.

Uppdatering:

Bahrain Centre for Human Rights rapporterade tidigare i veckan, med annorlunda stavning:

Mr. Hassan Musheima, President of the HAQ Freedom and Democracy movement, Mr. Abdul-Jaleel Alsingace, a University Professor and the head of the Human Rights Committee of the same movement as well as Mr. Mohammed Habib Almuqdad, head of Al-Zahra charity institution for orphans and a cleric who is known to be vocal raising human rights issues such as poverty, arbitrary detention and torture, were all arrested between 2-3am today.

Radikaliseringen i svenska förorter granskad

På SvD Brännpunkt skriver Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos om segregation i Malmös Rosengård. Detta med anledning av en rapport som idag överlämnas till integrationsminister Nyamko Sabuni. Artikeln hamnar, kanske en smula olyckligt, mitt i en debatt om ordningsproblem och stenkastning när rapporten i själva verket syftar till att vara ett preventivt verktyg mot "våldsbejakande extremism och radikalisering" - frågeställningar som ligger närmare den globala jihadismen än det som vissa benämner den globala intifadan.

Hur som helst tycks innehållet väntat nedslående.

Bland annat förekommer grupper av ultraradikala islamistiska medlemmar med hemvist i någon av de källarmoskéer (till skillnad från den officiella muslimska församlingen) som finns i området.

Dessa predikar isolering och agerar åsiktskontrollanter samt upprätthåller en stark hotkultur, där främst kvinnor trakasseras psykiskt och fysiskt.

Nyinflyttade familjer får besök hemma av företrädare för radikala grupper som talar om för dem vilka regler som gäller i Rosengård.

Förhållningsreglerna innebär bland annat att kvinnor som aldrig tidigare burit slöja nu tvingas till det, att flickor och pojkar inte får leka tillsammans och att patriarkala maktstrukturer cementeras.

Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

När det gäller utbildning har de kommunala skolorna problem med att hantera frågor kring kulturkrockar och påtryckningar eftersom allt fler elever väljer att hoppa av kommunala skolor till friskolor. Högstadiet på den kommunala Rosengårdsskolan har minskat från 700 till 350 elever de senaste åren.

Vissa av dessa friskolor ger en annan undervisning på arabiska än den som sker på svenska när det gäller värdegrund och demokrati. Därför är det svårt för kommunen att utöva sin tillsyn.

Tvångsgiften av flickor i högstadiet på sommaren mellan klasserna 8 och 9 är ett annat fenomen som kommer fram i vår studie.

Likaså är det problematiskt att många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara. I vissa fall bedriver de i själva verket religiös verksamhet med en radikal hållning. De motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället, vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra.

Man motsätter sig även demokratiska styrelseformer samtidigt som förtryck av kvinnor/flickor förekommer.

Enligt många respondenter sker predikningarna ofta på andra språk där ett uttalat hat mot både Sverige och västvärlden förekommer.

I slutklämmen menar författarna att kommunala insatser kan stävja utvecklingen. Men är det särskilt troligt? Med pysselsättning och åtgärder kanske man kan ge de radikala mindre tid åt skadliga verksamheter - men det stoppar knappast den ideologiska rörelse som står bakom.

Uppdatering:

I rapporten föreslås inte enbart kommunala åtgärder. Vilket naturligtvis är gott, men inte hindrar att även de andra åtgärderna tycks något kraftlösa. Och rapporten innehåller än mer förskräckande läsning än debattartikeln. Snart sagt varje kapitel duger som utgångspunkt för en svår debatt om religiös fundamentalism och politisk extremism.

Rapporten finns i sin helhet på Försvarshögskolans webbplats (pdf), eftersom den är framtagen i samarbete med CATS.

Slutligen kan tilläggas att integrationsministern snart ska motta ytterligare en rapport (eller "lägesbild") om radikalisering i autonoma och vit maktmiljöer. Det ska onekligen bli intressant att se om det finns likheter.

Därför ska FN inte till Gaza

I Sverige reses nu önskemål om en FN-insats i Gaza, som förutsätts kunna garantera att Hamas ska hålla sig på mattan. Irritationen över att Israel inte är lika angeläget om detsamma är stundtals hög.

En dagsfärsk artikel av Magnus Norell för The Washington Institute for Near East Policy angående FNs insats i Libanon belyser varför drömmarna om de blå baskrarna inte är så tilltalande.

In the aftermath of the 2006 war and the passage of UNSCR 1701, the 2,500-member UNIFIL force was bolstered to 13,000, and hopes grew that the UN resolution would at the very least inhibit renewed fighting, which it has. However, it appears that the new rules of the security game are merely deferring the next round of hostilities in large part because, to date, UNSCR 1701 has not been fully implemented. Despite the presence of several thousand additional troops, Hizballah still has the capability to rain rockets and missiles on Israel.

One of the major problems, despite the explicit language in UNSCR 1701 calling for the UN to stop weapons from entering this area of operation, is that UNIFIL has no presence on the border between Syria and Lebanon -- the route used by Hizballah to transport weapons and materiel into Lebanon. Syria was the main opponent to placing troops there and threatened to close its border with Lebanon should the UN follow through with this proposal. When the idea was floated, Syrian president Bashar al-Asad announced that such a deployment would be considered "a hostile act" by the Syrian regime.

As a result, the flow of arms to Hizballah has continued unabated, allowing the Shiite organization to fully rearm in the aftermath of the 2006 war. Camps of armed Palestinian groups located on both sides of the Syrian-Lebanese border -- beyond the control of UNIFIL and the Lebanese Armed Forces (LAF) -- have facilitated much of the cross-border arms smuggling.

In addition to the recent rocket attacks, several weapons caches have been discovered in southern Lebanon (most recently, eight Katuyshas in January 2009), and in November 2007, Hizballah carried out a major, three-day exercise there, sending a clear message not only to Israel, which had only a few days earlier conducted maneuvers in the Galilee, but also to the UN and the LAF. Hizballah even took steps to publicize its exercise, with senior organization officials confirming that it occurred, and allowed the media to cover it. According to Hizballah, thousands of troops took part while UNIFIL watched. Although Hizballah claimed that there was no need to coordinate this exercise with UNIFIL since there were no armed soldiers involved, this explanation is inconsistent with UNSCR 1701, which allows only the LAF and UNIFIL to operate in the area.

The Lebanese government and UNIFIL both responded weakly to the exercise, even though it was clearly intended to demonstrate that Hizballah was in charge. The Lebanese government at first denied that the exercise even occurred. Subsequently, however, the government revised its position and rationalized that the Hizballah exercise was in fact only a "simulation." UN spokesmen also minimized the November 2007 activity, as UNIFIL spokeswoman Yasmina Bouziane denied media reports of the exercise and stated that the UN relied on the Lebanese government's initial denial. She then absolved UNIFIL of accountability, stating that the LAF had primary responsibility for ensuring southern Lebanon's security.

The feeble UNIFIL response to the exercise is consistent with its broader pattern since 2006 of avoiding escalation of the situation. When UN patrols encountered Hizballah operatives laying communication cables in the south, for example, instead of conducting a thorough investigation, the UN force retreated after being pelted with rocks. Hizballah also has taken pains to prevent confrontations with UNIFIL as well as with the LAF, keeping a low profile where possible -- notwithstanding the exercise. For example, to avoid confrontations with UNIFIL as well as potentially damaging media exposure, its operatives neither wear uniforms south of the Litani nor carry arms in public.

The ineffectual role UNIFIL currently plays was not a foregone conclusion. Indeed, according to the UNIFIL mandate -- as well as UNSCRs 1701 and 1556 -- the force, if requested by the Lebanese government, has the authority to provide robust assistance to both the government and the LAF. This assistance includes helping to restore government sovereignty in the area, curtailing arms smuggling, and working to disarm militias, including but not limited to Hizballah. With 13,000 troops, a number that may eventually rise to 15,000, UNIFIL has a significant presence in this geographically small area of responsibility south of the Litani river, and it has enough assets to do more.

Clearly UNIFIL has not fulfilled its obligation of helping to restore Beirut's writ in the south, disarming Hizballah and other groups, or stopping the flow of arms. And now that Hizballah has reentered the Lebanese cabinet and reasserted its political power in Beirut, the issue of the organization's disarmament has been shelved indefinitely.

Today, Hizballah representatives do not hide the organization's intent to rebuild and reassert its position and capacities in southern Lebanon. With the often-stated long-term goal of calling for the destruction of Israel as a prerequisite for peace, there is no sign that Hizballah, on its own volition, will ever accede to 1701.

Nio svenska medborgare fängslade utomlands i terrormål

Nio svenska medborgare sitter för närvarande frihetsberövade utomlands misstänkta för, dömda för, eller anklagade för inblandning i terroristbrott, berättar Ekot, som hämtat uppgiften från Utrikesdepartementet.

Av de nio som nu sitter frihetsberövade är tre dömda för terroristbrott. De andra sex har ännu inte fått sin sak prövad. Bland dem finns en 24-åring som sedan ett år tillbaka sitter häktad i Paris misstänkt för förberedelse till terroristverksamhet. Också en 40-åring som utlämnats från Tjeckien till USA för mer än två år sedan väntar på rättegång.

I Irak sitter en man i 40-årsåldern i amerikanskt förvar, där han suttit sedan i maj förra året. Enligt UD är det fortfarande oklart vad han formellt anklagas för, men han betraktas som en så kallad säkerhetsfånge:

Enligt UD finns också flera andra fall där svenskar gripits och terrorism angetts som skäl för gripandet, men där de sedan släppts efter bara ett par veckor.

Nio personer, är det mycket eller lite? Det är i vilket fall en enkel kvot att ha som måttstock: en på miljonen.

Men vilka är det då? Jag själv känner inte till alla fall.

1. I USA sitter Oussama Kassir och väntar på rättegång.
2. I Sarajevo sitter Mirsad Bektasevic dömd och längtar hem till svenskt förvar.
3. I Marocko sitter stackars Ahmed Essafri, dömd, men på oklara grunder (sannolikt till viss del på grund av kopplingarna till den nyligen dödade svenske medborgaren Mohamed Moumou).
4. I Paris sitter en svensk-tunisisk ung man, TG, utan att ens vara åtalad, tidigare dömd i sin frånvaro i en hårt kritiserad tunisisk rättegång. Han är även god vän med göteborgske jihadisten Ralf Lennart (Abdu Rauf) Wadman, alias Abu Usama El Swede.
5. I Irak sitter en svensk-irakier bosatt i Norrköping, vilken USA betraktar som 'säkerhetsfånge', på oklara grunder.

Det är förvisso tidig morgon, men det är alla jag kan komma på på rak arm. Vilka fler menar UD?

Summeringen

En film om Olle Ljungström, som hade premiär i fredags på Zita, är ett måste för alla i min generation. Vackert, sorgligt, roligt, spritigt och manligt.

En varning från en överlevande

I Spectator skriver Douglas Davis sorgligt klargörande om den nya antisemitiska vågen i Europa.

At my dinner table on Friday night, a holocaust survivor admits that she is trying to persuade her son to take his family out of Europe to America, Canada, Australia, Canada, Australia, Israel...’They say they can’t leave me, but I tell them: “Go, get out. My parents left my grandparents behind in Berlin and brought me to safety in England. Now I want you to leave so that my grandchildren will be safe.”’ There is an unbearable desperation in her plea. But she has a point.

As tens of thousands of demonstrators march through the streets of Europe, the chants are modified but the message remains substantially intact: ‘Hamas, Hamas, Hamas — Jews to the Gas’. Or, more simply: ‘Death to the Jews’. Many European Jews, even well-established, affluent Jews, have been checking the suitcase they keep packed under the bed. They have been here before and many are (albeit reluctantly) reading the writing on the wall.

Läs alltihop.

Hade skribenten väntat ett par dagar med texten hade han kunnat lägga till att Svenska Kyrkan och Luleå kommun tillsammans beslutat att ställa in en traditionell minneshögtid för förintelsens offer för att det känns "obekvämt" och "malplacerat" efter Israels militära insats i Gaza.

The Big O

Head O State, The Official Obama Pleasure Toy, kostar enbart 34,95 dollar.

Den säljs med parollerna: "You love your candidate - Let him love you back", "The Head O State will stand upright and last all night"

Produktinformation: Höjd 7,5 tum, diameter ca 2 tum, tillverkad i USA av gummi. Ej batteridriven.

Produkten finns i guldfärg och, som på bilden, i demokratiska partiets blå färg.

Nu kommer frågan. Är det så roligt som jag tycker, eller spelar det hela på mer eller mindre rasistiska föreställningar om svarta män?

The Executive Force

Golda Meir ska ha sagt att: "We will have peace with the Arabs when they love their children more than they hate us".

Hamas kvinnor firar sina martyrer:

IDF oöverträffat i att skydda civila

Brittisk överste och tidigare befälhavare i Afghanistan till BBC: "Ingen armé i krigshistorien har ansträngt sig mer mer för att minimera civila offer än Israels i Gaza."

Titta på hela - svensktextade - intervjun:


(via FiM)

Obasm

Gårdagens historiska ögonblick skrev jag om i dagens SvD. Två olika texter blev det, där den tidigare gick ut till landsorten, och den senare och bättre gick till storstadsupplagan (som ju har senare pressläggning). Tyvärr har webben lagt ut den mindre talande varianten. Rubriken för bägge texterna är dock densamma - och den är väldigt Obamsk i sin svulstighet - "Han bärs fram på historiens skuldror".

Uppdatering:

Nu har webben fixat. För mitt eget minnes skull publicerar jag nedan bägge varianterna in extenso. Saken gäller ju vad man kan svara på kommande generationers fråga: vad skrev du/SvD när USA tillsatte sin första svarta president?

Den senast lämnade storstadsvarianten:

Betydelsen av gårdagen går inte att överskatta. Men president Barack Obama själv bara snuddar vid varför. Som i förbigående nämner han att ”en man vars far som för mindre än sextio år sedan kanske inte ens hade blivit serverad av en lokal restaurang nu står framför er och svär den mest heliga ed.”

För en hel värld står det klart att USA går främst när det gäller att läka såren från gamla oförrätter och överbrygga uråldriga stridslinjer. Bara där är det möjligt, det som hände i går. Men Barack Obama placerar denna enorma seger enbart i en bisats. Som en storhet i en lång följd av åstadkommanden, en länk i en kedja, en självklarhet. Bara i Amerika.

Barack Obamas installationstal rör till viss del den förändring – change – som länge varit hans signalord. Obama distanserar sig från George W Bush i synnerhet avsett säkerhetspolitik. ”När det gäller vårt gemensamma försvar avvisar vi som falskt valet mellan vår säkerhet och våra ideal.” Vidare understryks vikten av ”större samarbete och förståelse mellan nationer.” Och till Ronald Reagan och Bill Clinton replikerar Obama att den stora frågan inte är ifall staten är för stor eller för liten – utan om den fungerar. Han öppnar för en mer aktiv statsmakt, men säger samtidigt att det allmänna måste ”spendera klokt”, ”göra upp med dåliga vanor” och ”sköta affärerna i dagsljus”.

Men Obamas tal är huvudsakligen förankrat i en tradition av att betona trohet mot grundläggande nationella värderingar.

Dit kan man också räkna själva förändringen. Bill Clintons första installationstal, 1993, hade åtskilliga motsvarande värdeord. Han talade om ”en återfödd vår”, ”en ny tid av Amerikansk förnyelse” och om att ”återuppfinna Amerika”. Det gällde enligt Clinton ”inte förändring för förändringens skull, utan förändring för att bevara Amerikas ideal”. När George W Bush höll sitt första installationstal, 2001, avgavs ”ett nytt löfte att leva ut vår nations möjligheter genom medborgaransvar, mod, medkännande och moralisk karaktär.” George Bush den äldre talade i sitt installationstal 1989 om att ”det blåser en ny vind, och en nation återupplivad av frihet tycks återfödd. Ny mark ska brytas och nya insatser ska göras.” Ronald Reagans första installationstal, 1981, sade samma sak. ”Låt oss förnya vår beslutsamhet, vårt mod och vår styrka. Och låt oss förnya vår tilltro och vårt hopp.” Det låter bekant i dag, och det beror på att det är tidlöst.

Barack Obama ställde sig i går som nummer 44 i en rad, och plötsligt framstod hans retorik inte lika överdådig som tidigare. Det var som om hans budskap nu fick det ämbete det var avsett för.

Det är bara på axlarna av en stadig och trygg demokratisk historia som en Obama kan bäras fram. Barack Obamas installationstal är en bekräftelse av en amerikansk tradition av förnyelse, återfödelse och hopp om en bättre framtid.

Den tidigast lämnade landsortsvarianten:

”Utmaningarna vi står inför är verkliga. De är allvarliga och de är många. De kommer inte att övervinnas lätt eller snabbt. Men det ska ni veta, Amerika, de kommer att övervinnas.” President Barack Obama lovade igår en nystart för USA. ”Världen har förändrats, och vi måste förändras med den.” ”Från och med idag måste vi resa oss upp, borsta av dammet och återuppta arbetet med att förnya Amerika.”

Det är oundvikligt att ett installationstal, som följer direkt på den ed som ordagrant svurits av varje president i över 200 år, innehåller historiska återblickar och upprepningar av de idealistiska begrepp som utgör kärnan av USA:s nationella självkänsla. Men även de moment i talen som inte främst knyter an till landets stolta historia klingar bekant.

Ta bara förändringen – change . Bill Clintons första installationstal, 1993, hade åtskilliga motsvarande värdeord. Han talade om ”mysteriet som är amerikansk förnyelse”, ”en återfödd vår”, ”en ny tid av Amerikansk förnyelse” och om att ”återuppfinna Amerika”. Det gällde enligt Clinton ”inte förändring för förändringens skull, utan förändring för att bevara Amerikas ideal”.

När George W Bush höll sitt första installationstal, 2001, skulle avges ”ett nytt löfte”, men den här gången gällde det, till skillnad från hos föregångaren, ”att leva ut vår nations möjligheter genom medborgaransvar, mod, medkännande och moralisk karaktär.” George Bush den äldre talade i sitt installationstal 1989 om att ”det blåser en ny vind, och en nation återupplivad av frihet tycks återfödd. Ny mark ska brytas och nya insatser ska göras.” Obama, som är resultatet av en nation som gått från slaveri till frihet, talar förstås om förändring med särskilt uttryck. Men budskapet är tidlöst.

Värt att notera är att förändringsviljan avtar med åren vid makten. I installationstalen som inleder en andra mandatperiod betonas snarare kontinuitet. George W Bush underströk således 2005 att det krävdes ”tålamod inför den svåra uppgiften”, och att det behövdes ”idealism och mod” att avsluta ”det ofullgångna arbetet”. Bill Clinton påpekade 1997 att ”utmaningarna från det förflutna kvarstår som framtidens utmaningar”.

Även Ronald Reagan följde mönstret. I sitt andra installationstal underströk han att ”många berg återstår att bestiga”. Men i det första, 1981, ville han däremot ”inleda en era av nationell förnyelse.” ”Låt oss förnya vår beslutsamhet, vårt mod och vår styrka. Och låt oss förnya vår tilltro och vårt hopp.” Det låter bekant i dag.

Barack Obamas vältalighet är förstås svåröverträffad. Och hans presidentskap är en ny era i USA:s historia. Men det är bara på axlarna av en stadig och trygg demokratisk historia som en Barack Obama kan bäras fram. Barack Obamas installationstal var en bekräftelse av den amerikanska traditionen av förnyelse, återfödelse och hopp om en bättre framtid.

The leader of the pack

En sen kväll, när en vän fyllt jämnt, blir man sentimental. Och ja, det var bättre förr. Lyssna bara på The Shangri-La's och The Leader of the Pack.



(tack, Johan!)

En stor förlust

Jag tyngs enormt av beskedet att Anders Isaksson är död. Det är en stor förlust för Sverige, för det intellektuella politiska samtalet i landet, och för journalistiken och stilistiken.

Jag hade förmånen att träffa Anders Isaksson åtskilliga gånger. Gudarna ska veta att han inte gav intryck av att vara världens hälsosammaste person - hans tobaksintag imponerade även på den inbitne rökare som jag var själv. Men nog fanns det kraft för att leva i ett par decennier till?

Det är djupt sorgligt. Han var en av landets bästa politiska skribenter.

Partiledardebatt

Jag satt på läktaren i riksdagen igår, och lyssnade på årets första partiledardebatt. Om denna handlar min text på SvDs ledarsida idag.

Det var nivåskillnader i gårdagens partiledardebatt. De borgerliga partiledarna drog nytta av sin regeringsställning till fullo, och framställde sig som erfarna och ansvarstagande statsmän verksamma på en internationell arena. De lyckades ganska bra, varför det andra laget, helt planenligt, framstod som arga amatörer i gärdsgårdsserien.

Fredrik Reinfeldt använde två tredjedelar av sitt huvudanförande till att tala internationella frågor. Replikskiftena spetsade han med självsäker sarkasm. Maud Olofsson missade inte att berätta om nyss avlöpta besök i Brasilien och Sydafrika. Jan Björklund och Göran Hägglund markerade bägge regeringens ansvarstagande men kraftfulla agerande gentemot finanskrisen.

Och mot detta kan ju inte Mona Sahlin tävla. När hon försöker uttala sig om ekonomi snöps hon av Olofsson: ”Jag beklagar om Mona Sahlin inte är förmögen att läsa våra budgetförslag”. När hon ska verka internationellt gångbar flåsar Lars Ohlys rabiata Israelkritik henne i nacken. Han föreslog på fullt allvar att Sverige borde arrestera och åtala eventuellt besökande israeliska ministrar.

Så här kommer det att låta i år. EU-ordförandeskapet och valet till EU-parlamentet kommer dessutom att skänka ytterligare tyngd och självförtroende åt Alliansen. Mona Sahlin kommer att få en svettig klättring när hon ska försöka ta igen nivåskillnaden. I synnerhet som hon har Lars Ohly och Peter Eriksson klängande i varsitt ben.

Mona Sahlin, hakkorsen och Hamasflaggorna

Mona Sahlins deltagande i lördagens demonstration, där det vajade Hamas- och Hizbollahflaggor samt syntes hakkors, har blivit nyhet i Ekot. Mona Sahlin förklarar sig.

– Den här manifestationen, med tre paroller, stoppa massakern, bryt blockaden, stöd palestiniernas frihetskamp, har jag inga som helst problem med utan tyckte tvärtom att det var viktigt att visa att lika starkt som stödet för Israels rätt att existera måste stödet vara för palestiniernas kamp mot massakern i Gaza.

– De parollerna stod jag bakom och absolut inte hakkors och inte Hamas-flaggor.

Det är tydligen okej, enligt Sahlin, att delta bredvid Hamas-flaggorna så länge man inte håller med. Det är samma försvarsargument som Lars Stjernkvist anför i Folkbladet.

Så länge jag har grundvärderingen att jag inte backar deras värderingar och det framgår tydligt kan jag stå på samma scen.

Det är ett resonemang som inte håller. I synnerhet om man byter ut de nu aktuella antisemiterna mot andra antisemiter blir det ohållbara i resonemanget tydligt.

I Norrköping har ju Folkbladet - där Lars Stjernkvist varit politisk redaktör - ryckt ut till Stjernkvists försvar. I en artikel refereras hit.

Svenska Dagbladets Per Gudmundson bloggar på engelska, och har nu låtit världen få veta att "former Social demokratic party secretary Lars Stjernkvist participated under the Hizbollah banner". Fotografier från Svansbos blogg åtföljer.

På det har följt 157 kommentarer, där någon t ex finner det "förkastligt att se Sveriges största parti tåga tillsammans med terrorstämplade grupper och människor som bär swastikor...".

Någon annan svarar då."Vad löjligt. Någon tar med sig en Hizbollahflagga till en demonstration där Lars Stjernkvist befinner sig för att protestera mot Israels bomber. Det innebär inte att Lars demonstrerade under Hizbollahs flagga. Naturligtvis."

I en annan, helt bisarr, artikel anför Folkbladet att det är Erik Svansbos fel att det förekom Hizbollah-flaggor och hakkors i Norrköping. Rubriken är "Extrema yttringar, tack vare Svansbo". Jag har fetat det roligaste:

Erik Svansbo har alltså lyckats få igång en nätdebatt kring, att Lars Stjernkvist skulle ha "talat under Hizbollahflaggan".

En fullständigt onödig debatt. För detta är helt enkelt inte sant.

Stjernkvist höll sitt tal, om förståelse och försoning. Sedan följde andra talare, medan både Stjernkvist och andra stod kvar på scenen.

Det var då som en person klättrade upp på scenens vänstra sida och över det hela höjde sin konstruktion med tre olika flaggor - den palestinska, den svenska samt då det som uppges vara Hizbollahs flagga.

På scenen står Stjernkvist, av allt att döma utan att märka som pågår. Talar gör han minst av allt.

Stjernkvist säger själv, att han i publikhavet - kanske tusen personer i Hörsalsparken - såg en skog av palestinska flaggor samt också någon, som tydligen var Hizbollahs.

- Det fanns vissa kränkande uttryck i demonstrationen, men de fick ju inget som helst genomslag. Alla vet ju också, att socialdemokraterna inte stödjer Hizbollah.

Han är beklämd över somliga folkpartisters - Svansbo m fl - väldiga fokusering på dessa enstaka flaggor.

- Huvudarrangören Svensk-palestinska föreningen lade ner ett jättejobb för att få alla att hålla sig till manifestationens inriktning. De satte stopp för en del slagord, som tydligen ropades längre bak i tåget.

- Därför är det minst sagt paradoxalt, att dessa fåtaliga extrema yttringar nu kommer fram så här. Men det är då tack vare Erik Svansbo.

Nej, det är den svenska socialdemokratin som legitimerar hatet. Det är den svenska socialdemokratin som väljer att gå sida vid sida med antisemitiska terroristorganisationers sympatisörer.

Och det måste världen få veta. Det har bloggosfären därför berättat.

Partiledardebatten i Studio Ett

Studio Ett i P1 hade ett reportage om dagens partiledardebatt, i vilket jag förekom. Finns på nätet.

Reportern Pontus Mattsson, förresten, berättade i samband med intervjun att han kommer med en bok om Sverigedemokraterna i april, på Natur & Kultur. "Sverigedemokraterna in på bara skinnet" kommer att bli mycket spännande (bortsett den halvtrötta hudfärgsordvitsen i titeln, möjligen). Dels för att Pontus är en av landets främsta politiska journalister, och garanterat kommer att göra ett bra jobb. Men också dels för att det här väl är första gången Sd skildras i en bok som inte har som huvudsakligt syfte att stoppa partiet, utan bara har som syfte att granska och berätta. Det brukar borga för bättre journalistik.

Pessismism

Med anledning av frihetsindexet från Freedom House drar jag idag på SvD:s ledarsida en nedslående slutsats.

Om man bryter ner indexet regionalt får man större nytta av det. I Västeuropa, till exempel, är i princip alla länder fria. I Nordamerika likaså. I Sydamerika finns dock några undantag, tänk Kuba. I Östeuropa och forna Sovjet börjar det se värre ut – där är blott hälften att betrakta som helt fria länder. Dessutom ser det fortsatt mörkt ut eftersom Ryssland påverkar negativt både inom och utom de egna gränserna. I Asien är läget ytterligare lite sämre, men där är trenden å andra sidan något ljusnande. I Afrika söder om Sahara lever bara 21 procent av befolkningen i frihet. I Mellanöstern och Nordafrika räknas enbart ett land som fritt. Trots Bushs ansträngningar just där.

Så vad ska Barack Obama göra för att bräcka föregångaren? Om han siktar på att få riktig utväxling på arbetet borde han fokusera på att få Kina att fortsätta i rätt riktning. Och se till att få Vladimir Putin på bättre humör, eftersom det tycks påverka en hel region. Mellanöstern och subsahariska Afrika kommer inte att fixas på ett par mandatperioder, tyvärr. Det vet Bush nu.

Rödflaggat

Demonstrationerna i lördags, och socialdemokraternas roll i dem, är ämnet för min text i dagens SvD. Finsmakarna noterar förstås att bilden i papperstidningen, på Lars Stjernkvist under Hizbollahflagg, innehåller en till flagga: Saddam Husseins stjärnbeprydda variant av den Irakiska fanan.

I lördags deltog Mona Sahlin och förre utrikesministern Jan Eliasson i en demonstration där fanor för Hamas och Hizbollah vajade för vinden. Stora flaggor, fullt synliga. I demonstrationen sågs också hakkors. Senare under protestmötet stacks den israeliska flaggan i brand.

I Malmö talade riksdagsledamoten Luciano Astudillo, som sitter i s partistyrelse. På en film från mötet ses tre stora Hizbollahfanor. En man bredvid Astudillo bär terrorledaren Hassan Nasrallahs porträtt på sitt bröst.

I Norrköping deltog förre partisekreteraren Lars Stjernkvist, nu kommunalråd. Han fångades på bild under Hizbollahflagg av bloggaren Erik Svansbo, som också konfronterade Stjernkvist. ”Det var inget konstigt med det”, ska Stjernkvist ha svarat. Också i Norrköping förekom hakkors.

Bilder, bevis och referenser finns i mitt förra blogginlägg om nu någon vill veta mer.

Swedish leading Social democrats in rally with Hizbollah flags

Scroll down for updates!

Mona Sahlin, leader of the Social Democratic Party in Sweden, participated today in a rally where Hizbollah flags waved in the air and an Israeli flag was set to flames. Other participants in the demonstration were Jan Eliasson, former social democratic Minister of Foreign Affairs and former President of the United Nations General Assembly, and Wanja Lundby Wedin, chair of the Swedish Trade Union Confederation.

The rally was organised by the Network Gaza Solidarity, in which members of the extreme left work together with immigrant organisations. The demo started at Sergels Torg, in downtown Stockholm, and then paraded to the Israeli embassy where the flagburning took place.

Svenska Dagbladet captured the Hizbollah presence:

In the news article in the paper, though, nohing is mentioned about the Social democrats rallying together with Hizbollah-sympathizers.

Dagens Nyheter documented the flag burning:

Dagens Nyheter quotes Mona Sahlin, who "feels great anger". "What happens in Gaza is terrible. We must protest with full force."

No comments seem to have been given about the Hizbollah banner or flag burning.

In Norrköping it is said that another representative, Lars Stjernkvist, who is a former party secretary for the Social democrats, also demonstrated under the Hizbollah flag.

The Social democrats is the largest political party in Sweden. Since the loss of power in the elections in 2006 the party chose Mona Sahlin as their new leader. The former party leader Göran Persson took heavy criticism for leaning more towards Israel while prime minister. His successor Mona Sahlin, on the other hand, has created a coalition with the radical Left Party and the Green Party, which both heavily slams Israel.

Update:

Erik Svansbo, blogger in Norrköping, has pictures from the demo there, where former Social democratic party secretary Lars Stjernkvist participated under the Hizbollah banner.

Former party secretary for the Social democrats Lars Stjernkvist under the Hezbollah flag.
Photo by Erik Svansbo.

Svansbo writes: "I confronted Stjernkvist with the fact that he was in a rally with Hizbollah. There was nothing strange with that, he said."

Svansbo also noted a sign with swastikas at the demo.

Swastikas in the Norrköping demo against Israel.
Photo by Erik Svansbo.

Update 2:

Sydsvenska Dagbladet has pictures from the rally in Malmö where another party heavyweighter, MP Luciano Astudillo (who also is considered to be one of the Social democrat's up and coming, high in rank within party leader Mona Sahlin's gang), gave a speech. Next to him stands a guy with a picture of the leader of Hizbollah, Hassan Nasrallah, on his sweater...

Sydsvenska Dagbladet also describes the demo in Göteborg, under the headline "Protesters burned Israeli flags": "In connection with the rally on Gustaf Adolf Square white cloth with Israeli symbols were burned, and young men dressed in black kicked around with the soot remains."

Update 3:

This private photo shows that at least one portrait of Hassan Nasrallah, the Hizbollah leader, was carried in the Stockholm demonstration, right beneath the speaker's corner at Sergels Torg.

A portrait of Hassan Nasrallah at Sergels Torg.

Update 4:

The Facebook group for Network Gaza Solidarity features films from the demonstration in Stockholm. In one movie a Hamas flag waves just in front of the speaker Dror Feiler.

In Dagens Nyheter Feiler is quoted saying "We are happy that the Social democrats are with us today in this demonstration. I hope they do not forget this when they are in the government the next time."

Update 5:

You could see swastikas in the Stockholm protest, too, says blogger Björnbrum.

Israeli Foreign Minister and Kadima leader, Tzipi Livni, under a swastika. Photo Björnbrum.

Update 6:

The Malmö rally, where the Social democrat MP Luciano Astudillo gave a speech, saw at least three large Hizbollah flags, according to a video in the Facebook group for the Network Gaza Solidarity.


(Usually I blog in Swedish, but this story is part of a global context of antisemitism, islamism and leftism that needs to be commented in a language that the world can read.)

Hizbollah på Sergels torg

Nätverket Gaza Solidaritet höll under lördagseftermiddagen en manifestation på Sergels Torg. Enligt programmet talade

Per Gahrton, ordförande PGS
Dr Eyad Sarraj via länk från Gaza
Helena Johanson, internationell chef TCO
Ardalan Shekarabi, socialdemokraterna
Lama Abu Iseifan, aktivist
Dror Feiler, Judar för israelisk palestinsk fred
Muhammed Kharraki, Sveriges Unga Muslimer
Marianne Eriksson, vänsterpartiet
Jakob Dalunde, Grön Ungdom
Andreas Malm, ISM, international Solidarity Movement

På SvD:s löpsedel syns tydligt även Hizbollahs närvaro.

Det är häpnadsväckande, faktiskt. Nu väntar jag bara på nazi-fanorna.

Uppdatering:

Enligt SvD talade även Mona Sahlin.

Det känns helt overkligt. Ledaren för Sveriges största parti deltar i en demonstration med tydligt antisemitiska inslag.

Uppdatering 2:

Enligt DN brändes Israels flagga när demonstrationen fortsatte till den israeliska ambassaden. Mona Sahlin känner stor ilska, uppenbarligen.

Även LO-chefen Wanja Lundby Wedin deltog, berättar DN.

Uppdatering 3:

Enligt Erik Svansbo (via tel, men snart på hans blogg) syntes förre partisekreteraren Lars Stjernkvist i en demonstration med Hizbollah i Norrköping.

Uppdatering 4:

Den här historien uppdateras numera i sin engelskspråkiga motsvarande bloggpost, med nya bilder och citat.

Sista chansen

Det är dags att passa på att gissla obamiterna. Om drygt en vecka är de den goda kraft här i världen som man måste stödja. Men än så länge är de föremål för hån på SvDs ledarsida...

Om tio dygn svärs Barack Obama in som president i Amerikas förenta stater. Egentligen börjar allt redan den 17 januari med en karavan som under några dagar följer familjen Obama från starten i Philadelphia till Washington DC. Men den 20 förväntas mellan en och fyra miljoner människor av alla de slag samlas i huvudstaden för att fira.

Klockan 10 börjar det hela på kongressbyggnaden Kapitoliums västra trappor. Efter musik från militärorkestrar och olika välkomst- och inledningsanföranden är det dags. Först svär kommande vicepresident Joe Biden sin ed inför Högsta domstolens äldste, John Paul Stevens. Därefter leder chefsdomaren i Högsta domstolen, John G Roberts, Barack Obama i presidenteden.

Efter Obamas därpå följande första linjetal som president för USA, samt ytterligare festligheter på trappan, salut och nationalsång, vidtar en flera timmar lång parad från Kapitolium till Vita huset. Invigningens samtliga olika delar genomsyras av samma tema: ”En frihetens pånyttfödelse”.

I Stockholms konserthus håller Cyndee Peters samtidigt ”En gala för Barack Obama”. Sprickorna helas. Världen enas. Från österled kommer gåvor av grannaste siden och de sydliga folken svär trohet med kostbara mineraler. Så ljuder himlarnas basuner. Ärkeängeln Gabriel leder den kör där trosriktningarnas olika profeter samfällt prisar den nya tiden. De fyra elementen förenas. Ur jorden springer vårblommor. Från haven bär ett hundra sköldpaddor fram pärlor som blott överträffas av vindens tusen duvors vita glans. Elden tyglas och övergår till lågenergiförbrukning. Från världens smedjor hörs hammarslagens klang, ty nu smidas av gevären plogbillar. Och i Mellersta Östern sprider sig lugnet av den eviga vapenvilan. Lammen lägger sig sida vid sida med lejonen och tvagar den utvaldes fötter med åsnemjölk. En frihetens pånyttfödelse.

Det sista stycket, bortsett från meningen om Cyndee Peters, är en mild överdrift. Obama är redan misstrodd av de läger han förväntas ha särskilt god hand med. Palestinierna i Hamas tog Obamas fördömande av Israels offensiv som en skymf – han var för sent ute och tog inte nog avstånd från sin företrädares lojaliteter. Såväl extremvänster som islamister har redan börjat använda gamla ökända rasistiska tillmälen. Den presskår som snudd på unisont bar fram Obama sitter redan och formulerar ursäkter för att den smorde inte kommer att motsvara förväntningarna som pumpats upp.

Evenemangstips söndag

SOLIDARITETSMÖTE FÖR ISRAEL
söndag 11 januari kl 16

Kom och visa ditt stöd i en svår tid!

Citykyrkan, Adolf Fredriks Kyrkogata 10
STOCKHOLM
Dörrarna öppnas 15.30

PROGRAM
(reservation för ändringar)

Fredrik Malm, riksdagsman och ordförande i
Samfundet Sverige-Israel i Stockholm, hälsar välkommen
*
Bilder från södra Israel
*
Israels ambassadör Benny Dagan informerar
*
Live samtal med en invånare från södra Israel
*
Anförande av Gunnar Hökmark, ordförande i Rikssamfundet Sverige-Israel, Europarlamentariker och ordförande i European Friends of Israel
*
Hur påverkar konflikten oss? Lena Posner-Körösi, ordförande i
Centralrådet för de judiska församlingarna i Sverige
*
Avslutning och tack - Bo Sallmander, ordförande i Zionit


Vi ses!

Rikssamfundet Sverige-Israel
Samfundet Sverige-Israel i Stockholm
Zionistiska Federationen (Zionit)
Svensk Israel-Information
Bnei Akiva ungdomsförbund

Svensk frigiven från jemenitisk fångenskap

Ekot noterar i förbigående att Jemen släppt en 26-årig svensk medborgare som suttit häktad där i elva månader, utan vare sig försvarare eller anklagelsepunkter.

Storyn kom ursprungligen från Göteborgs-Posten:

En 26-årig svensk medborgare sitter sedan nio månader fängslad i Jemen. Hans fru och barn i Bergsjön vet inte vad han är misstänkt för. UD har agerat utan resultat.

Mannen skulle åka hem från Jemen den 18 december förra året när han greps på flygplatsen utanför huvudstaden Sana.

/.../

Mannens hustru säger:

- Före sommaren fick han ringa mig varje söndag. Men det upphörde. För två veckor sedan ringde han hem till sin mamma. Det var första kontakten på flera månader. Han sa att det finns många där nere som har det värre än han. Men han ville inte gå in på detaljer för att inte göra oss oroliga.

Han vet ingenting om varför han är frihetsberövad, enligt hustrun.

- Den enda anledningen vi kan komma på är att han är praktiserande muslim och har skägg. Man är väldigt misstänkt mot många praktiserande muslimer, tyvärr ser det ut så i dag.

I Sverige jobbade han som taxichaufför. Innan han kom till Jemen hade han varit i Dubai.

- Vi har släktingar och vänner i Dubai och de tipsade honom om att det var billigare i Jemen. Han ville se vilka möjligheter det finns att få jobb där och om vi kan leva i ett arabland. Det var bara det han skulle göra. Han hade varit i Jemen i ungefär en och en halv månad när han greps.

Själv föredrar jag Grönstedts monopol

Under min ledighet har redaktionen dammat av en artikel jag skrev före jul, men som trängts undan av katastrofer av mer pressande natur. Idag skriver jag således på SvDs ledarsida om det märkliga i att vissa stora svenska strukturer, som Posten och Konsum, tycks agera i det fördolda för att bevara andra stora gamla strukturer - som Systembolaget.

Varför, till exempel, är det så svårt att köpa vin?

I december 2007 kontaktade Australian Wineclub svenska Posten för att få till stånd ett avtal för leverans av vinpaket. Vinklubben är en fullt laglig verksamhet som specialiserat sig på att sälja viner som inte finns i Systemets katalog, något som blev möjligt tack vare EU-domstolens utslag i juni 2007.

Postens många serviceställen skulle naturligtvis ytterligare stärka vinklubbens möjligheter att få nöjda kunder. Men i oktober kom beskedet att Posten inte ville leverera vin, enligt uppgift för att man inte kan kontrollera ålder på mottagarna av paketen. Det är ett märkligt resonemang. Varje liten kvartersbutik, där ju Posten numera är förlagd, tar ju legitimation vid cigarettförsäljning eller för den delen vid känsliga leveranser med Posten. Och privat skickar ju redan folk vinflaskor till varandra, så det kan ju knappast vara tekniskt omöjligt. Men Posten var, som sagt, inte intresserad.

Man får hoppas att det nya året fått posten på bättre tankar. För varför skulle Posten tacka nej till friska intäkter från en laglig och affärsmässig verksamhet? Av samma anledning som Coop skulle göra det, kanske.

Kommer någon ihåg? Det blev några rubriker i somras när det blev känt att Konsum, eller rättare sagt Kooperativa Förbundet, tecknat ett tvåårigt marknadsförings- och distributionsavtal om internetbaserad vinförsäljning med leverans hem till dörren. Australian Wineclubs samarbete med KF tolkades som att den svenska alkoholpolitiken äntligen skulle få ett mänskligt ansikte, enkelt tillgängligt på KF:s sajt Mataffären.se. Här skulle mat- och vinintresserade kunna kombinera sina matinköp med särskilt utvalda viner i prisspannet 90 till 200 kronor. KF skulle kunna profilera sin internetförsäljning, och de av vinklubbens medlemmar som bor i Stockholm skulle få en pålitlig och matkunnig distributör.

Men sen har det varit tystare. KF rev nämligen upp avtalet.

Vem vill bli martyr?

En dotter till Hamas-ledaren Nizar Rayyan har intervjuats av den palestinska nyhetsbyrån Ma'an. Artikeln säger en hel del om hur man kan tänka i en annan kultur.

Walaa’s mother, father, ten brothers and sisters and Rayyan’s three other wives were killed during an Israeli airstrike on the family home.

“My father raised us all to love martyrdom,” Walaa said. “If you had the chance to ask my 4-year-old sister Aaysha, who died in the attack, she would have told you that she preferred to die martyr.”

In the days before the attack that killed most of the family Walaa said “My father couldn’t sleep…after a woman came to him complaining that she had nothing with which to feed her children and had to soak days-old bread and give it to them. “Oh my God! We reached a point that a woman doesn’t have anything to feed her children?” she remembers her father saying.

Walaa recalls her father with great emotion, and tells the story of how he used to introduce himself as Nizar Abd Al-Qadir Rayyan Al-Asqalani An-Na’lawani Al-Filistiniy, or Nizar Abd Al-Qadir Rayyan from the villages of An-Na’lawani (a destroyed Palestinian village in Israel) and Asqalani (the current Ashkelon) of Palestine.

She says he told many stories about the village of Na’lawa, and would remember the village as long as she lived.

In the days following his death Rayyan’s elderly mother has received hundreds of women who have come bearing condolences. She tells them all, “May God save you from the evil of the Jews.”

Also at the mourning area was Eyman, who is the daughter of Rayyan’s brother, said that Rayyan used to say, “I want to die martyr and go immediately into paradise.” One of his children once replied to Rayyan, that people do not go directly to paradise; they first go to the morgue. Rayyan replied, “I don’t want to feel cold in the morgue, and there will be no room for my huge body there anyways, so, I want to be buried immediately and go to paradise.”

One hour before he was killed Rayyan’s daughter in law Eyman Asfora went to visit him. Walaa remembers that Eyman, wife to Rayyan’s eldest son Bilal, was received with a smile. He asked her if she would like to die a martyr with him, and she said “yes.” But she left seconds before the missile struck the four-storey home.

The one ton Israeli missile that fell on the building leveled the home and damaged several adjacent houses. When the dust cleared neighbors and media members rushed to the scene to see what happened, and found only piles of concrete.

According to one of his four wives, Rayyan would tease his children in the days before his death, and ask them: “Who wants to die martyr with me?” and all his children used to answer, “Yes daddy, we all want to be with you alive or dead.” His youngest son said, “I can’t imagine that you die martyr and leave me behind unable to see you. I want to die with you.

Dr Rayyan, who held a PHD in Hadith (the profit Muhammad’s narrated teachings), was killed along with his four wives, Hayam Timraz, Nawal Kahlout, Eyman Kassab, Sherin Udwan, and ten of his children, Ghassan, Abdul-Qadir, Ayah, Maryam, Zaynab, Abdul-Rahman, Aysha, Halima, Osama and Reem who were between four and 17-years-old.

Doktor i islamologi, också. Vem kunde ha trott? Men han har väl missförstått vad han läst.

Ron Asheton

Ron Asheton 1948 - 2009