Vinter och finskt jazzigt vemod

Missa inte Carita Holmström och låten The Knight från debutalbumet We are what we do (1973).

YouTube från RTV (1974):



(Via Dimle på Facebook)

Internationellt

Min ganska roliga artikel i SvD om Carl Bildts och Sveriges relationer till Israel blev inte bara rewritad av Nyheter24, den hedrades även av Ilya Meyer med en översättning till engelska. Sånt händer sällan, för att inte säga aldrig.

Vilket i sin tur ledde till internationell uppmärksamhet på en av de större Israelfokuserade högerbloggarna i världen. Israel matzav, alias Carl in Jerusalem, skrev The swedes pay attention.

Samma blogg har förresten idag ett svenskt filmklipp där Aron Flam och Jonathan Unge försöker lämna tillbaks njurar och andra organ till Aftonbladet. Missa inte det. Humor är alltid rätt svar.

Julotta

Lagom till de stora högtiderna brukar jag vilja skriva något om traditioner. I år valde jag att skriva om julottan i Leksands kyrka – en stor tradition lokalt.

Julottan har förstås skildrats förut, inte sällan av betydligt större konstnärer. Min särskilda vinkling blev det intressanta fenomenet att sekulära och ateistiska människor som jag själv upprätthåller dessa djupt kristna traditioner. Och påpekandet att detta beteende rimligen är att vänta även i andra kulturer, även om vår integrationsdebatt ibland verkar tyda på att vissa inbillar sig motsatsen.

Doften av hundratals stearinljus är stark, och kontrasten mot en becksvart gryning utanför är så skarp, att det tar en stund innan man uppfattar sockenspelmännen. Men man hör stråkarnas klang i de vitputsade stenvalven.

Bänkraderna är väl fyllda. Det är inte så många som bär Leksandsdräkt, men kisar man lite är bilden inte alls långt ifrån den stora oljan som hänger i vapenhuset. Det målaren Emerik Stenberg såg på juldagsmorgonen för drygt hundra år sedan, ser jag.

Leksands kyrka fick sin nuvarande form efter en brand 1709, då det gamla tornet och taket raserades. Det sägs att inspirationen till den karaktäristiska lökkupolen kom från fälttågen mot ryssen. Men här på udden, där Österviken i Siljan bildar inlopp till Österdalälven, har man samlats längre än så. De äldsta gravarna är från sent 1000-tal.

I bänken där jag sitter, har min far suttit. Före honom min farfar. Och före honom min farfars far.Böckerna sträcker sig inte hela vägen, men åtminstone från 1500-talet har mina förfäder, från gården Gudmunds i byn Risholn, tagit sig in till denna plats på kyrkudden.

Det har nog inte alltid skett helt frivilligt. Ingen i familjen idag är väl egentligen troende. Snarare ateister, som jag.

Ändå är platsen, och kyrkorummet, självklart. Inte bara kan jag säga till mig själv att allt jag ser är mitt. Det är jag.

Bröderna Agnas, två av landets bästa trumpetare, är hemma för julottan, och blåser styrka och klarhet till växelsången i Den signade dag. Vi gick i samma skola. Deras far var min fars bäste vän.

Min gamle geografilärare Wessmark går med kollekthåven. Far min köpte hans eka, och den lägger vi forfarande nät med i Hjortnäs. Den är lättrodd.

Prästen, Lautmann, känner jag inte. Det är väl större omsättning på präster än på invånare. Men han verkar inte skilja sig från sina företrädare.

Siljanstrakten är möjligen ovanligt traditionsbunden, men även den som saknar starka band till hembygden torde ha svårt att förneka att det kristna arvet spelar roll, trots att vi lever i världens mest sekulära nation. Kyrkan är en del av, eller kanske en naturlig förlängning av, vår kultur.

En anknytande nyhet: strax före jul meddelades att Malmös stora moské nu köpts av Islamic Call Society, den libyska, islamistiska och socialistiska diktatorn Muammar Khadaffis särskilda islamiska stiftelse.

Man kunde ju tänka sig, särskilt efter Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna som visade hur lite vanliga så kallade muslimer hade gemensamt med islamistiska ledare, att detta skulle vara problematiskt. Att man skulle protestera för att Skandinaviens största moské nu kidnappats av en av världens knäppaste religiösa diktatorer, liksom.

Men uppenbarligen gör ägarbytet ingen skillnad. De två parterna tycks rentav dela samma religiösa ideologi. Som professor Jan Hjärpe säger om ägarbytets eventuella inverkan på moskéns inriktning:

Verksamheten är ju beroende av dem som besöker moskén och vad de vill och vad de gör. Så det tror jag inte har någon större betydelse, faktiskt.

Journalistkårens MP-sympatier

På juldagen ställde jag i en nätledare på SvD.se frågan om hur många journalister egentligen som är miljöpartister. Det är ett favoritämne bland läsarna, att döma av kommentarer och bloggar. Kollegorna säger dock ingenting.

När professor Kent Asp och JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation) vid Göteborgs universitet senast mätte den politiska färgen på pressen, i rapporten Journalistkårens partisympatier (2006), visade det sig att den var till stor del grön. Hela 23 procent, alltså nästan var fjärde journalist, angav Miljöpartiet som bästa parti. Det motsvarade vid mättillfället en överrepresentation på närmare 400 procent.

I mätningen innan, år 1999, var andelen miljöpartister 10 procent. Redan det var en kraftig överrepresentation – men obetydlig jämfört med i den senaste mätningen. Och ska man tro siffrorna hade utvecklingen ännu inte nått klimax år 2006: exempelvis bland kvinnliga journalister yngre än 35 år var mer än var tredje, 35 procent, miljöpartist.

Sedan Asp gjorde sin mätning har Miljöpartiet dubblat sitt väljarstöd. I opinionsmätningarna nu hamnar partiet regelmässigt på runt 10 procent. Om överrepresentationen i journalistkåren fortfarande ligger på 400 procent är det ingen som vet – det låter osannolikt – men om den gör det är närmare hälften av journalisterna miljöpartister idag.

Det är nu inte så att journalister är hemliga inflytelseagenter för politiska rörelser, men självklart får en sådan överrepresentation konsekvenser. Ens politiska grundsyn påverkar ens världsuppfattning.

I News Decisions: Journalists as Partisan Actors testade medieforskarna Thomas E. Patterson, professor vid Harvard, och Wolfgang Donsbach, professor vid Dresdens tekniska universitet, hur journalistkåren i fem länder (bland andra Sverige) fattade sina nyhetsbeslut. 3000 journalister kontaktades, och de svarande fick förhålla sig till olika scenarier och förklara hur de själva skulle ha valt att rapportera om de tänkta händelserna.

Ett scenario, till exempel, behandlade miljökrav och nya utsläppsregler. I scenariot menade näringslivsföreträdare att kraven på minskade utsläpp skulle vara både kostsamma och ineffektiva, och hade siffror till stöd för sin ståndpunkt. Journalisterna fick bedöma huruvida detta var en stor nyhet eller inte, om nyheten skulle bildsättas med rykande skorstenar eller exempelvis med en graf över industrins 90-procentiga utsläppsminskningar, och ta ställning till om ”kemiindustrin förutspår stora kostnader och små miljövinster av nya utsläppskrav” var en bra rubrik eller inte. Man behöver inte vara medieforskare för att räkna ut hur det gick.

Förvisso kan frågeställningen verka vara skräddarsydd för det senaste årets klimatdebatt, men mätningen publicerades redan 2001, långt innan smältande glaciärer befanns vara brådskande nyheter, och då Al Gores Powerpointpresentation ännu bara var en liten Viewmaster. Dessutom fick journalisterna besvara nyhetsscenarier om skatter, kriminalvård och utvecklingsfrågor.

Hur det gick? Forskarna kunde uppmäta att journalisterna i 82 procent av fallen valde en nyhetsvärdering som överensstämde med deras egna politiska grunduppfattning. I drygt fyra fall av fem väljer alltså en journalist den nyhetsvinkel som stämmer med den egna ideologin.

Uppdatering:

Frågan har ställts om andelen vänsterpartister. Nedan följer siffrorna ur ovan nämnda mätningar från JMG.

2006:

(s) 30%
(mp) 23%
(v) 14%
(fp) 14%
(m) 13%
(c) 4%
(kd) 2%

1999:

(v) 33%
(s) 27%
(fp) 14%
(mp) 10%
(m) 10%
(kd) 5%
(c) 3%

Häng med

En flytt, julen och allmän röra har fått bloggen att stå orörd ett tag. Sorry. Nu kör vi igen.

Svåra kval på AB Kultur

I dagens ledare i SvD refererar jag något av stämningarna i Israel, och avslöjar att det visst finns någon som försöker agera likt en av brunvänstern påstådd Isreallobby. Förvirrande nog för konspirationsteoretikerna på AB Kultur tycks denne verka för att störta den borgerliga regeringen.

Den 19 september 2010, det är måltavlan. Skicka in de bästa politiska kampanjmakarna i världen till Sveriges valrörelse. Låt Reinfeldt och Bildt betala ett pris.

Det föreslår den politiske konsulten Michael Fenenbock i en kolumn i Israels stora dagstidning Yedioth Ahronoth. Orsaken är att EU åter har proklamerat att Jerusalem ska vara huvudstad i en framtida palestinsk stat, något som ordförande ”Reinfeldt och hans Rasputin-liknande kollega Carl Bildt” bör straffas för.

”Vi har verktygen, erfarenheten och kunskapen att åsamka killarna i Sverige riktig politisk smärta”, skriver Fenenbock, som tidigare drivit kampanjer för bland andra Ted Kennedy.

Det är lite ironiskt. I decennier har en antisemitiskt färgad extremvänster gapat om en Israellobby som påstås styra världens politiska skeenden. När någon slutligen dyker upp som påstår sig företräda en sådan visar det sig att han vill störta den borgerliga regeringen. Det torde leda till svåra inre konflikter på mer än ett håll.

Faktum är dock att det råder en spänd relation mellan Sverige och Israel just nu. Detta gäller det politiska planet – vad beträffar handel och kulturutbyte är stämningen så god som någonsin.

Carl Bildts lätt arroganta stil (häromdagen påpekade han att Israel försöker påverka EU genom att ”söndra och härska”) understryker somliga israelers intryck av att Bildt inte bara framfört de krav som förväntas under ett EU-ordförandeskap, utan att han har gjort det med iver och inlevelse. Som om han verkligen ville sätta Israel på plats.

Att höstens stora Sverigenyhet har varit att vår största dagstidning sprider vandringssägner om organstöld, rotade i antijudiska myter, utan att klandras av regeringen, har knappast byggt broar.

I Israel upplevs EU:s och Sveriges ständiga kravställanden som väl ensidiga. Inte utan visst fog.

I förra veckan presenterade israeliska medier läckta detaljer ur vad som sannolikt var den förra israeliska regeringens förslag till palestinierna. Dåvarande premiärminister Ehud Olmert ska ha berett ett förslag som skulle ha inneburit en framtida palestinsk stat omfattande motsvarande 99,3% av territoriet utifrån 1967 års gränser. Och ett delat Jerusalem. Palestinierna ska ha nekat. Igen. Vilka är oresonliga?

Detaljer om Olmerts erbjudande till palestinierna finns i Jerusalem Post, och lobbyisten Michael Fenenbocks artikel finns på Ynet.

Lymlar i tv4

Debatterar lymlar i kvällsöppet i tv4.

Sverige hjälper till mot somalisk jihadism

Två svenska insatser för Somalia förtjänar att lyftas fram. För det första vill jag skicka stort beröm till den gamle journalisten Per Brinkemo, som nu jobbar för en somalisk förening i Malmö, och i sin blogg lyfter fram alla de exilsomalier som inte är extremister eller islamister. Exempelvis gästbloggar Yassin Mahin Mallin från Katrineholm, och varnar för jihadismen inom den egna minoriteten.

Jag kände en gång en man – imamen Fuad Mohamed Khalaf. Han bodde i många år i Rinkeby och hade svenskt medborgarskap. Jag kände honom som en trevlig, fotbollsälskande man, klok och förståndig.

Han bor inte längre i Sverige. Han finns i Somalia och går under namnet – Fuad Shangole. Han är en av de högsta ledarna av Al-Shabaab, terrororganisationen.

Klicka på länken. Den tredje bilden på mannen vid mikrofonen är Fuad. Bilden är på när han dömer fyra män (Bild 1) som påstås vara tjuvar, till att få sina händer avhuggna.

Jag önskade jag kunde säga att Fuad var ett undantag. Det kan jag inte. Somalier i Sverige och andra länder rekryteras till att strida i Somalia för terrorgruppen Al-Shabaab. Nu senast fick vi höra om den danske medborgaren som sprängde sig själv, tre ministrar och unga blivande läkare till döds.

Många i den Somaliska diasporan både i Amerika och i Europa, vare sig de är politiskt engagerade eller inte, känner av kriget i Somalia, mer eller mindre. Många direkt och påtagligt. Unga somaliska studenter och lärare rekryteras som självmordsbombare av extremistorganisationer. Det sker hela tiden.

I många familjer har man förlorat sina söner och bröder. Den utbildade delen av manliga somalier hotar att minska radikalt och befolkningen i värdländerna få en bild av somalier som ett folk att vara rädda för och som man vill ta avstånd ifrån.

De sociala strukturerna bland somalier i Europa och Amerika måste därför ändras för att bli en kraft till positiv ändring i både Somalia och i våra nya värdländer.

Den somaliska diasporans gemensamma politiska mål är att få en effektiv regering i Somalia. Men det är det enda man har gemensamt.

Resten består av till motsättningar gjorda olikheter band politiskt aktiva på plats i Somalia och som utgör konfliktbasen bland politiskt aktiva i diasporan.

Normalt ses alla Somalier som ”den Somaliska diasporan” som om den var en enhetlig grupp. I själva verket råder det en djup oenighet mellan somalier.

1. Det finns radikala högerextremistisk grupper som försöker införa en radikal islamisk regeringssystem i Somalia där Afghanska talibaner står som modell. De stöder Al-Shabaab-ledda radikala islamistiska milisen i Somalia. Det är den grupp som rekryterar unga somaliska ungdomar från Europa och Nordamerika och Somalia för att bli självmordsbombare i Somalia. Den verksamheten har stark koppling till arabiska extremistiska organisationer och Al-Qaida.

2. En visserligen mindre extrem och liten grupp är Hisbi-Islam-fraktionen som leds av Sh. Hassan D Aweyz. De använder islam för att nå sina politiska mål att försöka införa ett islamiskt demokratistyrsystem i Somalia som liknar styret i Iran. Detta strider allmänt mot decentraliseringen & Systems federalization.

3. Den moderata gruppen bland diasporan är en stor grupp som söker uppnå en sekulariserad regering baserad på flerpartisystem efter västerländsk modell. Den består av somaliska intellektuella, affärsmän, studerande ungdomar och moderata religiösa ledare (ahlu-Sunna) som finns inne i Somalia och utomlands i Europa och Nord-Amerika. Men de saknar stark förankring i Somalia på grund av dåligt nätverk, bristande kommunikation och internationellt stöd.

Extremisternas organisation är dessvärre välorganiserat och kapitalstarkt och har kontrollen över merparten av undervisning, humanitära insatser och bankväsendet i Somalia samt ger fortlöpande ekonomiskt stöd åt den politiska extremismen i landet för att uppnå sina mål.

Moderata somalier får tyvärr inte det stöd och den uppackning som vi behöver. Vi har helt enkelt inte organiserat oss lika bra som extremisterna.

Brinkemobloggen har fler tänkvärda och välformulerade inlägg, som både ger bakgrund och – trots allt – hopp.

Efter några års surfande på somaliska sajter kan jag inte annat än jubla över initiativet. Svensksomalierna behöver verkligen ett vettigt fönster mot Sverige. Frågan är varför det dröjt så länge. Kanske har det att göra med att somalierna har en i främsta hand muntlig tradition. Somalia fick sitt skriftspråk först 1972, och det informationsflöde som går från mun till mun skiljer sig därmed ganska radikalt från det ganska blygsamma textflödet, tyvärr. Mycket snack och lite bloggande, alltså. Men nu har det alltså blivit bättre.

Dagens andra medalj går till biståndsminister Gunilla Carlsson, som avdelar 1,4 miljoner ur biståndsbudgeten till offren för Shabaab. Pressmeddelandet:

Sverige kommer att bidra med 1,4 miljoner kronor för vård av de människor som skadades vid självmordsattentatet i Mogadishu den 3 december 2009.

- Det är med bestörtning jag mottog beskedet om ännu ett terrordåd i Somalia riktat mot civila och regeringsansvariga. Det svenska bidraget är ett uttryck för solidaritet med dem som försöker skapa fred, försoning och utveckling i detta krigshärjade land, säger biståndsminister Gunilla Carlson.

Attentatet skedde vid en examensceremoni för läkarstuderande i Mogadishu som hade samlat hundratals personer. I attentatet miste ett tjugotal människor livet, däribland flera ministrar, journalister, studenter, lärare och andra oskyldiga. Ytterligare ett 50-tal personer skadades, varav omkring 18 så allvarligt att de är i akut behov av vård som inte går att finna i Somalia.

Självmordsbombaren var från Danmark, förresten. Varning för bilderna.

17 år för svenske självmordsbombarens vän

Den svenske självmordsbombaren in spe Mirsad Bektasevics kontakt i USA, Ehsanul Islam Sadequee, har fått sitt straff bestämt till 17 års fängelse. Pressmeddelandet har de sakliga detaljerna.

BBC har de tragikomiska:

During the hearing, he broke into prayer and melodic chants as he spoke for nearly an hour about Islam.

He said: "I have not and will not request for any sentence because it does not matter to me." He added: "I submit to no-one's authority but the authority of God."

Själva rättegången hölls i augusti, då jag noterade:

Under rättegången visade åklagaren hur Sadequee etablerat kontakt med svenske Mirsad Bektasevic över internet, och att de tillsammans med några andra grundat "Al Qaida i Norra Europa" - samt att Sadequee även försökt få visum för att kunna förflytta sin verksamhet hit till Sverige.

Den roligaste anekdoten om Sadequee är dock att han ertappades med hårdporr instoppat bland jihadican.

Åtalspunkt 32:

32. On or about August 18, 2005, as he departed for Bangladesh, SADEQUEE carried concealed in the lining of his suitcase two CD-ROMs, one containing a pornographic video and the other encrypted files.

Uppdatering:

Utdragen (1, 2) från domaren William S. Duffey Jr:s uttalanden är underbara.

Duffey noted that the two had said they viewed Superman as "the Antichrist." In pondering why, Duffey said he harkened back to his own childhood, recalling that Superman had always stood for "truth, justice and the American Way."

"I saw these values were your Antichrist," he told Sadequee.

Duffey said that before Monday's sentencing he received "scores of form letters" claiming that the two defendants were peaceful men. Duffey took issue with that characterization, saying that their true intentions were "chillingly displayed" as the two men drove past the Pentagon in April 2005, praising their "brothers" for the 2001 attack "without regard for the innocent fathers and mothers and children on that plane" that terrorists had crashed into the Pentagon on Sept. 11.

"In this court, you have every right to reject our country and its values," Duffey continued. "I have allowed you to do that." But, he added, "We do not allow in our civilized society for people to engage in crimes that risk lives."

After listening to Sadequee's sermon -- which focused in part on the destruction of Pharaoh in the Red Sea as Moses and the children of Israel fled and echoed Sadequee's characterization during his trial of the United States as "Pharaoh Land" -- Duffey said he felt compelled to deter not only Sadequee and Ahmed but others like them "from conduct that threats us, that threatens our society."

"Not once, not once in this case have you expressed any remorse for anything that you have done," Duffey said. "You have not expressed any remorse for your willingness to join with violent men to inflict harm, and in some cases death, on others. And it's because, as you told us this morning, that you are subject to no authority other than the God that you believe requires you to proceed even further in your quest to impose on others a way of life that you believe God seeks to impose on us.

"I will say this. Our Gods are very different. And I am sorry that we have in our country, people that would see a God that loves others engage in the sort of vigilante justice that some in your religion would engage [in] for the purpose of manipulating and changing cultures."

Moderat islamist?

Den moderata riksdagskandidaten Abdirisak Waberi i ett mejl till SvD:

”jag är för jämställdhet mellan könen. Svensk lagstiftning bygger på principen att även homosexuella ska ha samma fri- och rättigheter som andra och det tycker jag är bra”. Abdirisak Waberi delar bland annat grunderna i den svenska familjerättslagstiftningen, där ”månggifte” inte är tillåtet, skriver han.

–Jag står för den politiska agenda som de nya Moderaterna har, understryker han.

Samme man till RFSU:s tidskrift Ottar:

Ni undervisar bland annat om att mannen enligt Koranen får ha flera hustrur?

– Ja, mannen kan ha fyra hustrur, säger Abdirisak Waberi och visar pedagogiskt med handen.

[...]

Vad tycker du själv om den muslimska traditionen som ger mannen möjlighet att ha fyra hustrur?

– Mitt mål är att höja moralen. Är man gift med en kvinna så ska man hålla sig till denna. Otrohet orsakar så mycket lidande. Om man har fyra hustrur måste man kunna behandla alla lika. Man måste kunna ge alla lika mycket kärlek och man måste kunna försörja fyra kvinnor.

Varför får inte kvinnan gifta sig med fyra män?

– Gud har bestämt så och gud vet vad som är bäst för människan. Mannen klarar av att ge kärlek till fyra kvinnor, men jag tror inte att kvinnan har den kärlek som krävs för att vara med fyra män. Dessutom – om kvinnan är med fyra män vet hon inte vem som är fader till barnen. Bara ett DNA-test kan ge svaret.

[...]

Islam talar om ledarskap i familjen. Hur ska beslut fattas i relationen?

– Min åsikt är att mannen är den starka personen i relationen. Han styr relationen och kvinnan står som bas. Mannen styr också för det mesta barnens religiösa liv.

Abdirisak Waberi säger att mannen enligt islam får gifta sig med en kvinna som tillhör en annan religion, men en muslimsk kvinna måste alltid ingå äktenskap med en muslimsk man. Mannen anses ha kraft nog att styra sin och barnens tro, även med exempelvis en kristen hustru.

[...]

Han säger att enligt Koranen ska mannen vid en konflikt med sin hustru först prata med kvinnan och sluta ha samlag med henne. Först sen får han slå henne.

– Så står det i Koranen. Men det gäller inte om makarna träter om vem som ska köra barnen till fotbollsmatchen utan om kvinnan har begått äktenskapsbrott. Och det står slå, inte aga, understryker Abdirisak Waberi.

[...]

Enligt muslimsk tradition ska både mannen och kvinnan klä sig anständigt och dölja sin kropp. Kvinnan är den som ska dölja mest. Hon får bara visa ansiktet och händerna. Varför?

Abdirisak Waberi böjer sig fram över konferensbordet och säger samlat:

– Enligt min åsikt är mannens sexlust mycket större än kvinnans. Jag tror att Gud vill skydda kvinnan.

Är islam i själva verket islamism?

Efter en veckas grubblande, med ett par inlägg här på bloggen, skriver jag idag i SvD om Evin Rubars film Slaget om muslimerna.

Filmen illustrerar tydligt att religiösa ledare i exempelvis Stockholmsmoskén inte ska anses som företrädare för hela den grupp i samhället som vårdslöst brukar kallas muslimer.

”Vi representerar muslimerna i Sverige”, säger exempelvis Abdirisak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet (och riksdagskandidat för Moderaterna i Göteborg!). Men när Rubar frågar visar man sig företräda drömmen om en islamisk stat ”där politik och ekonomi styrs i enlighet med koranen”, där ungdomar inte får ha pojk- eller flickvän, där det inte är tillåtet med sex utanför äktenskapet, där dans och popmusik ska undvikas, och där mannen enligt de religiösa påbuden är familjens överhuvud.

Att Ahmed Al Mofty, Islamiska informationsföreningens ordförande, försäkrar att den religiöst motiverade rätten att tillrättavisa hustrun med våld inte avser ”batong eller att hämta ett dammsugarrör och slå” hjälper knappast. Snarast undrar man vad som ledde hans tankar till just dammsugarröret.

Förhoppningsvis slutar valda ledare som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hädanefter att klumpa ihop folk i grupp, och med att betrakta religiösa ledare som talesmän. De som slarvigt kallas muslimer är i regel mer sekulariserade och representerar sig själva utmärkt i allmänna val.

Så långt håller nog de flesta med. Dokumentärfilmens underliggande resonemang är dock mer problematiskt.

Och därefter försöker jag summera den fråga som jag adresserat här i en vecka: är organiserad islamisk religionsutövning mer eller mindre per definition lika med islamism?

Och som jag noterat här på bloggen ser det ut som om etablerade religiösa företrädare ger min tolkning av Rubar rätt - islam är islamism. Eller?

Islamisk ledare: Ja, vi är islamister

Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna är fortsatt intressant. Johan Croneman i DN summerade intrycket av filmen:

Nu skjuter hon in sig på de etablerade muslimska organisationerna i Sverige, de ickeextrema – och påstår att det är precis tvärtom. De har en hemlig politisk/religiös agenda, deras religion är detsamma som deras politik: Islamism.

En rörelse som skall genomsyra hela samhället, människa och politik.

Filmen visar alltså upp religiösa företrädare som förklarar att deras religionstolkning föreskriver kvinnlig underordning, motsäger sexuell frigörelse, arbetar för könsseparatism, motarbetar sekularism, och menar att målet är ett islamiskt samhälle. I filmen kallas detta "moderat islamism", och visas stå i motsatsförhållande till den sekulära hållning som de flesta som slarvigt kallas muslimer omfattar.

Men det som gör filmen extra intressant är att de som pekas ut som islamister också är högst respekterade företrädare för vad vi brukar kalla islam, och att de tolkningar som dessa uttrycker gott och väl ryms inom ramarna för vad vi vanligen kallar islam. I själva verket är det närmast att förvänta, om det någonstans bildas en islamisk församling, att ledarskapet för den skulle förespråka samma värderingar. Det kan alltså tyckas som att Rubar pekar ut islam, som vi känner det, som en subversiv antidemokratisk rörelse.

Att bli utpekad som samhällsomstörtande islamist är aldrig populärt. Häromdagen skrev Mahmoud Aldebe, en av de utpekade i filmen, i ett pressmeddelande "att enskilda svenskar fortfarande inte har förstått vad Islam egentligen är", och att "misstag har begåtts i programet när Islam beskrivits som extrem religion och praktiserande muslimer som islamister".

På debattsidan i UNT skriver Mohamed Kadri, tidigare ordförande i Islamiska föreningen i Uppsala, ungefär samma sak.

"Evin Rubar är missnöjd med muslimska representanter i Sverige därför att de är moderata islamister. Vad vill hon ha för slags ledare?"

Enligt Aldebe och Kadri är det Evin Rubar skildrat i sin film helt enkelt normal, alldaglig islamisk religionsutövning. Om ledarna inte vore "moderata islamister" så skulle de representera "en tom religiositet", menar Kadri.

Rubars kritiska hållning grundas på att hon som många andra tror, eller vill förespegla, att islam är ungefär som svensk sekulär kristenhet, menar han. Vilket islam, enligt Kadri, inte alls är.

"Evin Rubars tv-program är diffust och typiskt. Det skiljde sig inte mycket från den allmänna förståelsen av islam. Islam omfattar som religion alla aspekter av livet. Det är svårt att förstå för en sekulariserad svensk som är född och uppvuxen i ett samhälle där andligheten förknippas med ett besök i kyrkan på söndagen eller där bärande av ett kors ses som ett tecken på att man är en troende kristen.

Islam betyder på svenska underkastelse till Guds bud. Den innebär lydnad från morgonbönen (som på arabiska betyder kontakt eller andlig förbindelse med Gud) till dess man avslutar dagen med bön. Kontakten med Gud är alltså inte begränsad till bönen i moskén. Gud är vägledare i vardagen."

Kadri instämmer alltså med Aldebe. Det Rubar beskriver är inget annat än islam. Kritikerna mot denna hållning, i filmen alltså personer som Pernilla Ouis och Ann-Sofie Roald, tycks han betrakta som avfällingar.

"Evin Rubar inbillade sig problem som bara är problem från hennes perspektiv, men inte från troende och praktiserande muslimers perspektiv. Avfällingar finns i alla religioner och ideologier. Man behöver inte göra ett tv-program om det. Det är att förvränga verkligheten."

Nima Dervish har i ett par inlägg kritiserat kommentarer till filmen (1, 2) med visst fokus på frågeställningen om hur dåligt dessa religiösa företrädare representerar alla dem de säger sig vara talesmän för. Och om det kan det knappast råda några tvivel. Vanligt folk är i regel betydligt mer sekulära än de religiösa ledarna.

Men den svåra frågan är ju: vart ska den gå som inte vill bli företrädd av islamister? Nima länkar till den muslimska tjejen Fatti.

Ja jag håller med om den var lite skrämmande sammtidigt. Att det finns muslimer med en politisk agenda.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte viste om detta, eller nu ljög jag, jag vet att folk är olika att det finns folk som driver religionen till sin yttersta spets.

Men hur ska jag som SVENSK muslim göra min röst hörd, jo jag blir medlem i en muslimsk församling så driver de mina önskemål vidare.

Hela iden med att vara medlem i en församling är att en person/organisation får representera mig, mina vänner, min familj m.m. Är väl samma sak i vilkenförsamling/organisation som helst.

Man undrar vilka församlingar det är, som sätter en ung sökande flickas ickepolitiska religionstolkning före den etablerade "islamistiska". Är det möjligt när, som Rakel Chukri noterar i Sydsvenskan, "ledare för stora muslimska riksorganisationer har åsikter om jämställdhet och politik som rimmar illa med ett modernt, sekulariserat samhälle".

Under de senaste åren har det förts en ganska omfattande diskussion om hur förenklat islam framställts i bland annat medierna. Åtskilliga forskare har betonat att islam rymmer en levande idédebatt och en mångfald inriktningar. Och det är väl ganska korrekt. Det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer, typ.

Men det motsäger inte att det finns en mittfåra. Att det finns ett ganska förväntat utfall om en grupp muslimer slår sig ihop i sitt samhälle, startar en församling, bygger en moské och anställer en imam. Det är inte orimligt att den religiösa ledningen även i detta typfall skulle ha samma inställning som de i Evin Rubars film. Eller?

I det senaste numret av Humanisten skriver Pernilla Ouis, som konverterade till islam som 21-åring och i många år sökt förena islam med modern feminism (vilket hon också länge menade var möjligt), att hon tappat tron och "övergivit hållningen att islam kan reformeras".

Man får intrycket att hon kunnat förutse Mohamed Khadris text i UNT: Ja, vi är islamister.

Extreme fishing jihadi style

Kommer ni ihåg historien med de tjetjener som fastnade i tullen i Skåne, med gömda vapen i bilen, som när de greps tuggade sönder ett USB-minne? Historien var särskilt fantasieggande eftersom tjetjenerna saknade armar. Eller, ja, någon hade bara en hand, en annan hade inga armar alls, och så vidare. Man undrade liksom vem som körde.

När det sen blev rättssak blev historien ännu bättre, eftersom bortförklaringarna var så festliga. Som försvarets hållning redovisades i domen:

Det fanns dessutom ett annat syfte med resan och det var att åka och fiska. Det verkar kanske lite märkligt att Ezir Ali Magomadov, som saknar armar, skulle kunna fiska, men det är faktiskt så att han tycker mycket om att fiska.

Well, vad ska man säga. Bättre än så här blir inte jihadism.

Men Jarret Brachmann har faktiskt nu hittat bevis på att tjetjenska jihadkrigare hyser ett genuint fiskeintresse. Se själva i filmen från Imam-tv, Chechen mujahidin fishing:



Förvisso har samtliga heliga krigare i filmen armar, men ändå.

Opinionsläget

SCB:s partisympatiundersökning ger de rödgröna snudd på egen majoritet, trots att både S och V trampar vatten. Om alliansen ska kunna ta in underläget (hela behövs inte, men några procentenheter måste vinnas från de rödgröna) så måste de nu presentera ett framåtsyftande budskap, och inte bara betona det ansvarstagande och konsoliderande. Det kommenterar jag på SvDs ledarsida.

Mätningen har två vinnare. Den ena är Miljöpartiet, som ökar till 8,4 procent, och därmed befäster sin position som rikets tredje största parti. MP vinner just nu väljare från alla andra partier, utom Kristdemokraterna. I synnerhet unga, kvinnor, kommunanställda och studerande dras till MP.

Den andra vinnaren är gruppen övriga partier, där Sverigedemokraternas del är 5,1 procent, och där även Piratpartiet ingår. Hit drar unga, manliga, LO-anslutna väljare.

Man kan tycka vad man vill om MP och SD, men de har några saker gemensamt. De har väldigt tydliga profilfrågor, de har bägge identifierat avgränsade samhällsproblem som de påstår sig ha lösningarna för, och de saknar all form av regeringserfarenhet. De är, med andra ord, helt framtidsinriktade.

Under året som gått har Allianspartierna, på grund av den ekonomiska krisen, talat om politik nästan enbart i termer av regeringsduglighet, ansvarstagande och förvaltande. Man har pekat bakåt, på lyckade reformer och att folk fått mer i plånboken.

Unga lättrörliga väljare tycks dock inte benägna att belöna ett väl utfört jobb, ens i kris.

Noterar att Rickard Westerberg på DN tycker lika. Betyder det att analysen var grund, eller att nån av oss har fel?

Så funkar Obamas Surge i Afghanistan

Ett autentiskt dokument, direkt från Joint Chiefs of Staff, som visar vad Obamas truppförstärkning i Afghanistan har att spela på.



Det är precis som bloggen Danger Room säger: Bästa. Flödesschemat. Nånsin.

Svensk koppling till gripna i Pakistan?

Det rapporteras att en svensk gripits vid ett antiterrortillslag i Pakistan. Om det stämmer är detta den femte vuxne svensk som grips i Pakistan i år. I slutet av augusti greps Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda, och i början av augusti greps Sahbi Zalouti – samtliga släpptes sedermera hem till Sverige.

Men varken Aftonbladet/TT eller Expressen tycks i nuläget ha fått fram officiella bekräftanden, dock, från UD eller Säpo. Och väntan, som vi vet sedan tidigare, på att de pakistanska myndigheterna ska kommunicera med de svenska kan ju bli lång. Om det nu är en svensk. Det kan ju vara ett svenskt pass, eller en polis som sagt fel.

Enligt CNN rör det sig om fem män boende i Virginia - och där nämns inget om någon svensk.

Pakistanska The News skriver:

An Anti Organized-crime Cell raided a house situated in Aziz Bhatti Town of Sargodha and arrested five foreign nationals.

DPO Sargodha Dr. Usman Anwar told Geo News that the police raided the house of Khalid Farooqi, an activist of banned outfit Jaish-e-Muhammad, and arrested five foreign nationals from there.

The arrested foreigners include 2 Yemenis, 1 Egyptian, 1 Swedish and 1 US-born Pakistani.

The DPO told that these people had been living in Sargodha since Nov 30 and it was quite a possibility that they were engaged in acts of terrorism.

Initial investigations have identified them as Ahmed Abdullah, Waqar Hassan Khan, Eman Hassan, Yasir and Rami Zamzam.

Investigative Project on Terrorism fördjupar sig i den amerikanska kopplingen:

Federal investigators are searching for a Howard University dental student and four other missing Muslim men reported missing from the Washington, D.C. area, the Investigative Project on Terrorism (IPT) has learned. There is concern they may have been sent abroad to train for jihad. The five were last seen November 29.

The identities of two of the missing men, Howard student Ramy Zamzam and Waqar Khan, have been mentioned in online postings, including a Facebook page that was set up Monday for friends to offer their support. Some of those pages, however, appear restricted to friends and associates.

It is not clear where the men are believed to have gone, but an informed source told the IPT that at least one left behind a farewell video.

Read more at: http://www.investigativeproject.org/1557/authorities-search-for-five-missing-dc-area

Det är häftigt att se hur Facebook och Twitter används som både ledtrådar och sökverktyg – man får hoppas att svenska myndigheter spanar lika smart.

Nå. Namnen tycks inte helt ovanliga. Framtiden får väl visa om det finns någon svensk koppling eller ej.

Uppdatering:

TT kan inte få någon svenskkoppling bekräftad heller på torsdagförmiddagen, men utreder nationaliteterna enligt följande. Nu är det för övrigt sex, och inte fem, personer som omtalas.

Pakistanska säkerhetskällor sade att männen greps i onsdags i staden Sarghoda 20 mil söder om huvudstaden Islamabad. Enligt Sargodhas polischef Usman Aswar är de gripna tre pakistansk-amerikaner – två bröder 22 och 25 år gamla och deras far – samt en egyptier, en etiopier och en eritrean. Fadern Khalid Chaudhry säges vara lokal ledare för den muslimska gruppen Jaish-e-Mohammed, och det ska vara i hans hem som samtliga greps.

Uppdatering 2:

Internationell press tycks helt ha släppt tanken på en koppling till Sverige. Enbart pakistanska The News framhärdar, vad jag kan se. Men de får det inte riktigt att gå ihop:

DPO Sargodha Dr. Usman Anwar told Geo News that the police raided the house of Khalid Farooqi, an activist of banned outfit Jaish-e-Muhammad, and arrested five foreign nationals from there.

The five US national arrested foreigners include 2 Yemenis: Ahmed A Mani and Iman Hassan Yamir, 1 Egyptian: Ramay Zamzam, 1 Swedish and 1 US-born Pakistani: Waqar Hussain Khan.

Nationalitetsförvirringen kan förvisso ha sina förklaringar. RTT har en uppgift, som visserligen inte behöver vara sann, men ändå:

They were holding fake passports which prompted the police to believe they may be involved in terrorist activities.

CBS/AP har den troligare förklaringen:

Three of the arrested Americans are of Pakistani descent, one is of Egyptian descent and the other has Yemeni origins, police officer Tahir Gujjar said.

Two other police officials said Thursday the men were cooperating with investigators after first giving conflicting statements.

Aldebe överens med gudmundson?

Vad var det egentligen Evin Rubar sade med sin dokumentär Slaget om muslimerna som sändes i SVT i söndags? Hennes avsikt var att uppvisa, förstås, att etablerade religiösa ledare inte är representativa för den grupp som oförsiktigt kallas muslimer. Vilket naturligtvis är helt sant, precis som ärkebiskopen inte representerar svenskarna – eller ens flertalet av dem som bekänner sig som kristna.

Det som dock var problematiskt med Rubars framställan, och som kortfattat berördes här på bloggen i söndags, var att hon pekade ut dessa etablerade religiösa ledare som islamister – ett ord som normalt används för betydligt radikalare element, och inte om människor som har en i traditionen djupt rotad religiös tro. De Evin Rubar kallade islamister hyser väl etablerade trosföreställningar som förvisso går emot sexuell frigörelse, går emot kvinnans jämställdhet, och predikar islam som en hela tillvaron omfattande lära, men väl knappast kan beskrivas som annat än det man normalt betraktar som islamisk tro? De utpekade är högt ansedda uttolkare av läran, helt enkelt.

Om en grupp muslimer slår sig samman för att skapa en religiös församling, bygga en moské och anställa en imam så är det inte bara sannolikt utan rentav rimligt att imamen kommer att predika samma lära som de utpekade. Detta oavsett om medlemmarna i församlingen är mer sekulära, och kanske inskränker sin religionsutövning till enbart traditioner kring fasta eller enstaka moskébesök.

Man kan förstås tänka sig att feminister som Ann-Sofie Roald eller lesbianer som Irsjad Manji skapar egna församlingar, där jämställdhet eller homosexualitet sätts i främsta rummet. Men det tycks inte vara på gång. Och acceptansen, om det skulle hända, kanske heller inte skulle vara så överväldigande, ens från dem som Rubar inte stämplade som islamister. Den i Sverige ansedda imamen Abd al Haqq Kielan, som själv legat i fejd med åtminstone en av dem som pekades ut, anser exempelvis att Irsjad Manji "tillhör dem som skapar problem för muslimerna".

Självfallet skiljer de sig åt, de olika samfunden som finns. Kanske är Stockholmsmoskén "radikalare" än stora moskén i Malmö. Men det är problematiskt, tror jag ändå, att hävda att Stockholmsmoskéns företrädare därmed är att betrakta som islamister, med mindre än att man brännmärker en ganska normal religionsutövning. Den logiska konsekvensen av Rubars resonemang är helt enkelt att det vi normalt kallar islam i själva verket är islamism. Och det är ett mycket problematiskt resonemang, som har som följd att man pekar ut normal religionsutövning som, ja, ett förklätt politiskt projekt med samhällsomstörtande ambitioner.

Det kan noteras att Mahmoud Aldebe, en av de utpekade, gör ungefär samma analys. I ett pressmeddelande som skickades ut idag skriver han "att enskilda svenskar fortfarande inte har förstått vad Islam egentligen är" och att "misstag har begåtts i programet när Islam beskrivits som extrem religion och praktiserande muslimer som islamister" (mina fetningar nedan):

Hotar verkligen islamiska föreställningar svenska värdetraditioner?

Den bärande tanken i religiös islamofobi är att islamiska föreställningar hotar svenska värdetraditioner. Trots att muslimer är en svensk minoritet uppfattas de som hotande och i stånd att ”ta över” Sverige och förändra den svenska värdetraditionen. Det är osannolikt att muslimer i denna svaga situation skulle kunna förändra majoritetssamhällets syn radikalt, även om det pågår en ojämlik dialog kring olika värderingar. Majoritetsbefolkningen identifierar sig med denna rädsla inför det nya mångkulturella Sverige, men att tro att muslimer skulle kunna hota den svenska värdegrunden kan tyckas obefogat. Vidare har föreställningen om islam som en våldsam religion varit framträdande i den islamofobiska offentliga debatten i sverige.

Det är svårt att skilja på religiös och kulturell islamofobi i det offentliga debatten idag, Eftersom religiösa argument ofta är frånvarande i det offentliga rummet. I Sverige blir temana ”kultur” och ”religion” ofta använda godtyckligt. I debatten om hedersrelaterade brott har till exempel termen ”kultur” använts för att förklara bakomliggande orsaker till dessa brott. Det är således invandrarnas kultur som ligger till grund för detta våld. Det är strategiskt att tala i termer av kultur hellre än om religionen eftersom religion kan anses vara mer statisk och oföränderlig än kultur; det är därför möjligt att förändra kultur men inte religion. Det man oftast glömmer i dessa kulturella och religiösa analyser är att den sociala verkligheten är en väl så viktig faktor. Genom att reducera analysen till att omfatta endast entiteter som religion eller kultur eller båda, tappar man bort det viktigaste; den sociala verklighet invandrare lever i här och nu: Detta exempel visar på den diskrepans som finns mellan den dominerande sekulära retoriken och muslimers känsla av marginalisering och underläge i det politiska spelet. Denna polaritet kommer ofta till uttryck i islamofobiska termer. För att legitimera sekularismens överlägsenhet , sprider man medvetet rasistiska idéer om islam som våldsam och barbarisk religion , sekularismen definierades som ”den humana och goda kraften” som skulle befria människorna från ”de mörka krafter”.

Av reaktionerna på den senaste svt Dokument inifrån ”Slaget om muslimer” , står det klart att enskilda svenskar fortfarande inte har förstått vad Islam egentligen är. Man är heller inte redo att ta del av information i ämnet från muslimerna själva. Upprepade misstag har begåtts i programet när Islam beskrivits som extrem religion och praktiserande muslimer som islamister. . I Sverige får muslimer inte ha rätt att åtnjuta tros- och samvetsfrihet samt åsikts- och yttrandefrihet på samma villkor som svenskar åtnjuter .

Det ligger emellertid en motsägelse i det faktum att man utnyttjar fria ordet för att sprida islamofobiska åsikter, eftersom man inte tillåter muslimerna att utnyttja åsikts och yttrandefrihets lagar, när man uppropar hets mot folkgrupp i nästan alla anmälningar som gjordes av muslimer mot individer och grupper som kränkt islam i tal och skrift. Svenska rättsväsendet lider av ett slags islamofobikomplex. Det är meningslöst att anmäla dessa program till granskningsnämnden.

Man vill att den egna kulturen skall vara dominerande och tar för givit att de egna värderingarna är de enda acceptabla, samt att de muslimska värderingarna är mer eller mindre bakåt strevande och ociviliserade. För att bevisa att man har rätt, använder man händelser som heders relaterade mord, terrorhandlingar, kvinnoförtryck och barnäktenskap och skapar rubriker i debatten om Islam.

I samband med denna ständiga hetiska debatt har man utnyttjat allmänhetens naturliga rädsla för allt nytt och främmande och i detta speciella fall riktat udden mot den muslimska minoriteten i landet. Det framgår ofta ganska klart att mer parten av debattörerna kring Islam har haft problem med det objektiva förhållningssätt man skall kunna förvänta sig i sådana sammanhang.

Den ständiga hatiska debatten ses i perspektivet av maktrelationen mellan den sekulära majoritetsbefolkningen och den muslimska minoriteten. Hatiska uttalande förekommer när man graderar muslimer som ”lägre stående” jämfört med icke -muslimer. Den spända relationen kan uttryckas i termen ”islamofobi”. Termen syftar dels på en rädsla eller en fobi för religionen islam och dels på en hatisk kampanj mot muslimska företrädare som bottnar i denna rädsla. De islamofobiska yttringarna som framkommer i svt olika islamprogram skapar negativa attityder och hållningar hos allmänheten. Därför kräver vi att regeringen uträder svt ledningshållning gentemot islam och muslimer i landet.

Svt fokus på islamister har dragit mest främlingsfientliga åhörare. Det är överallt i samhället som muslimer känner sig ej välkomna. Vi får sura kommentarer och vi även ofta får höra att man ska dra hem ditt man kommer ifrån. Det mest sårande med att vara muslim i Sverige är att svt ledning verkar tycka illa om muslimer generellt. Muslimer känner sig som andra klassens medborgare i Sverige. Unga muslimer associeras med fundamentalism och religiösfanatism när de vill argumentera för sin sak.

Främlingsfientlighet mot islam har en lång historia i svt och i programledarnas attityder som funnits i folkdjupet återigen kom upp till ytan. Efter 11 september blev det accepterat att uttrycka islamfientliga idéer i svt utan risk för åtal.

Hatet mot islam är kanske den mest framträdande formen av islamofobi i svt. ”Vi” och ”De” tänkande, där etniska svenskar är ”vi” medan muslimer är ”de”. Skillnaden mellan ”vi” och ”de” bygger i högsta grad på den aktuella politiska situationen i landet, där muslimer mållas som socialtagare .. Varje medborgare borde vara fri att utveckla sina möjligheter och förbättra sin situation, att arbeta och att godkänna och underkänna saker i enlighet med sin egen uppriktiga bedömning. Dessa fri- och rättigheter är garanterade av lagen och skyddas av Riksdagen. Så länge de är i samstämmighet med denna lag är de varje medborgares rättmätiga privilegier med allmänhetens intressen, men om vi kräver rättigheter bl.a. att slakta djur enligt islamisk lag eller vill bygga egna moskéer och privata skolor, eller att ta ledigt i samband med egna högtider, eller att försvara slöjan i offentliga platser , överskrider vi då, lagens gränser och råkar i konflikt med allmänhetens intressen och vi mobbas ut år det offentliga debatten.

I demokratiska Sverige borde muslimska minoriteten skyddas och inte diskrimineras av majoritetsbefokningen om man önskar att enskilda muslimer bli laglydiga medborgare i samhället. Att medborgaren är muslim det ska inte sänka hans status eller degraderar honom till en andra kalasens medborgare, så länge han lyder statens allmänna lag. Det är självklart att svenska lagen gäller även muslimer och är lika för alla. Oavsett sitt val har en muslimsk medborgare lika rätt till skydd och säkerhet som varje svensk medborgare.

Stockholm 2009-12-09

Mahmoud Aldebe
SMF ordförande

Koordinatör för den muslimska andliga vården inom sjukvården

Aldebe talar förstås i egen sak när han menar att hans egna religionsutövning inte är extrem. Men han har också sannolikt rätt på den punkten. Det är ju inte ovanligt att troende vill ändra lagarna exempelvis för att tillåta rituell slakt, eller på annat sätt omdana samhället för att enklare kunna utöva sin religion.

Det är förstås möjligt att betrakta detta som islamism. Men då menar man, vill jag påstå, att muslimsk organiserad religiös utövning i sig är islamism. Och det är ju värt en debatt.

Ratio

Debatterar ikväll på Ratio:

Är det bara fegisar som vinner val?

Vart tog reformpolitiken vägen?

Den ekonomiska krisen understryker reformbehovet i svensk politik. Samtidigt positionerar sig bägge blocken i mitten. Båda allianserna visar tecken på att söka en statsbärande roll som utesluter reformer. Då uppstår frågan: är det möjligt att vinna val och samtidigt vara en reformator? Eller har svensk politik reducerats till ”politik utan politik”?

Det ska vi diskutera på Ratio onsdagen den 9 december, tillsammans med Widar Andersson, politisk redaktör för Folkbladet, och Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Peter Santesson-Wilson, fil dr och forskare på Ratio, inleder genom att presentera boken Reform – förändring och tröghet i välfärdsstaterna, som behandlar politiska förändringsprocesser och undersöker hur välståndshöjande reformer kommer till stånd.

Välkommen att delta i diskussionen om vad vi kan förvänta oss inför och efter nästa års val.

Lättare förtäring serveras.

Dag: 9 december
Tid: kl 17.30
Plats: Ratio, Sveavägen 59, Stockholm

Anmäl dig till info@ratio.se

Hunter Å Thompson

Vissa saker ska bara bevaras. Som det här fina blogginlägget från någon jag inte känner:


Bilden inkluderar förvisso min far Åke, men entusiasmen är ändå välriktad:

Jag har alltid beundrat Hunter S Thompson och det var förbannat synd att han sköt sig själv och sedan blev ivägskjuten i en fet jävla meskalinkaktus.

Så satt jag och läste Per Gudmundsons senaste ledarstick när det plötsligt slog till i hjärnan som om jag bombat ett gram tjack eller två, jag blev alldeles omtöcknad. Att ingen har tänkt på detta förut.

Per Gudmunson är Sveriges Hunter S Thompson!

Automagical markets vet sannolikt inte hur nära man hamnar mina ideal. Men det är rätt. Jag saknar bara rätt droger. Eller vapen.

Tv i Gbg

Medverkar i svts debatt ikväll, om obamas fredspris.

Vetenskap, religion och hatbrott

Konsensus om klimatet i journalistkåren? Tja, det kan ju bero på att Al Gore har helt rätt. Eller så kan det bero på något annat. Om detta skriver jag i dagens SvD:

Journalisters politiska åskådning är ett återkommande debattämne. När saken senast mättes i Journalistkårens partisympatier (JMG, 2006) visade det sig att 23 procent av landets journalister var miljöpartister.

Kan denna överrepresentation, runt fyrahundra procent, vara en förklaring till mediernas aktivism när det gäller att ställa om samhället för att svara mot klimathotet? Som gör att exempelvis SVT på sin klimatsajt Ställ om kan ha en klimatcoach som på nätet tipsar om filmen Power Of Community – How Cuba Survived Peak Oil, som om Kuba vore grejen?

Och kan det vara denna överrepresentation som nu gör att det varit relativt tyst om den skandal som fått det fantasilösa namnet Climategate? Att det skrivits så lite om hur data kan ha manipulerats, hur forskare vägrats tillgång till källorna, eller att Phil Jones vid University of East Anglias Climate Reseach Unit frånträtt sin tjänst i väntan på utredning?

Efter tio år som journalist kan jag ärligt säga: jag tror inte det. Min uppfattning är att journalister i gemen inte drivs av någon politisk agenda. Snarare uppfattar man sig som tjänare för det allmänna bästa. Men det är också problematiskt.

När BBC för två år sedan utredde de egna programmens problem med objektiviteten, i rapporten From Seesaw to Wagon Wheel: safeguarding impartiality in the 21st century, kom man förvisso fram till att rapporteringen lidit av allmän vänstervridning. Men man pekade också på ett annat problem.

”En mindre synlig risk som kräver särskild uppmärksamhet är när program påstås skildra en konsensus om ’det allmänna bästa’ eller dras in i kampanjande.”

Min rubrik innehöll ursprungligen ordet väderflickor. Men det hade kanske blivit lite för patriarkalt dumdrygt roligt. Mike Moore i Financial Times är rolig på riktigt:

It has finally happened. Green politics is officially a religion and deserves the rights of other faiths. A British judge has determined that employees can take their employers to court on the grounds of discrimination because of their views on climate change.

The judge ruled that an employee’s green views should be protected under legislation that makes it unlawful to discriminate against someone’s religious beliefs. The employee was concerned that his employer did not show sufficient regard for the environment and claimed his employer once flew a staff member to Ireland to deliver a BlackBerry he had left in London. This worthy soul said he no longer travels in aeroplanes, has renovated his home to be more eco-friendly and fears for the human race.

A member of the United Nations panel on climate change said of its findings: “There can no longer be dissent.” The next step will be to make opposition to the green religion an offence under hate crime laws.

Evin Rubar: islam är islamism

Dokumentären Slaget om muslimerna, som Evin Rubar gjort för SVT, är extremt intressant. Här visas hur företrädarna för de stora muslimska samfunden i Sverige tolkar islam på ett problematiskt sätt: man ser islam som ett politiskt projekt, ursäktar kvinnomisshandel, förespråkar könsseparatism och tycker att musik är emot religionen. Och så vidare.

I sak är detta tyvärr inget nytt. Det nya är att Evin Rubar kallar denna religionstolkning för islamism. Tesen i filmen är att denna religionssyn i själva verket är ett totalitärt politiskt projekt som är förkastligt och icke representativt för muslimer i allmänhet.

Evin Rubar kan naturligtvis ha rätt. Men följderna av hennes resonemang blir i så fall omfattande.

De som Evin Rubar pekar ut som islamister är Sveriges mest etablerade muslimska uttolkare. Bland de utpekade finns några av dem som kan mest om islam i landet. Det de säger är heller inget kontroversiellt inom övriga islamiska traditioner. Valfri lärobok berättar samma sak: att islam är en lära som omfattar hela tillvaron, att kvinnan är underordnad, att koranen är guds sanna ord, etcetera.

Det som Evin Rubar pekar ut som islamism, är helt enkelt det vi hittills menat med islam. Och de som Evin Rubar pekar ut som representanter för mannen på gatan, alltså personer som Nalin Pekgul och Pernilla Ouis, är vad som antingen benämnts avfällingar eller icke praktiserande.

Enligt tesen i Rubars film, kort sagt, är det vi hittills kallat islam oförenligt med demokrati.

Dagens fråga

Pernilla Ouis frågar i Sydsvenskan:

Det är lätt att avfärda schweizarnas ovilja mot minareter, men hur reagerar man egentligen när den nya dagisfröken slår upp dörren till dagis och säger ”god morgon” bakom sin ansiktsslöja?

Apropå det. Bloggaren Shaariah tipsar om Kalla Fakta på söndag:

Då visas ett reportage om Alia som gjorde en DO anmälan mot Tensta Vuxen Gymnasium eftersom hon nekats att studera till Barnskötare om hon inte tar av sig sin ansikts slöja intressant progam där även andra Niqab klädda muslimer kommer att delta.

MISSA INTE och kom gärna in här sen och prata ut om vad ni tyckte om inslaget.

Amnesty gör sig irrelevanta

Ekot rapporterar om Amnestys nya linje: att inte ge uppehållstillstånd till medlemmar i terroristorganisationer är ett brott mot folkrätten.

Människorättsorganisationen Amnesty anser att regeringens beslut i förra veckan att inte låta Ahmed Agiza och Mohammed Alzery från Egypten få uppehållstillstånd i Sverige strider mot folkrätten och är fattat på rättsosäker grund.

Det är ju fantastiskt. Visst kan Sverige kritiseras för att ha låtit utvisa de bägge till förmodad tortyr i Egypten. Det är rimlig kritik, även om man faktiskt bemödade sig med att skaffa garantier från Egypten om att de bägge skulle behandlas humant.

Men att de bägge därför skulle ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige är ju bara löjligt. En stat måste ha rätt att försvara sig från yttre hot, och det är verkligen ingen mänsklig rättighet att fritt bosätta sig i Sverige.

Anledningen till utvisningen var ju de bägges misstänkta samröre med islamistiska terrororganisationer i Egypten.

Norska Dagbladet intervjuade häromdagen den danske journalisten Morten Skjoldager, som nyss skrivit boken Truslen indefra - De danske terrorister. Han beskrev tydligt hur terrorister systematiskt har utnyttjat godtrogenheten i asylsystemen.

Da dansk politi i 1993 arresterte tre egyptere fra Jylland, fant de en lang liste med kjemikalienavn. Det så ut som en oppskrift på sprengstoff, en terrorsak var under opprulling. Hos en av de arresterte, Mohamed Shaaban Hassanei, fant politiet en tosiders asylsøkermanual laget av terrororganisasjonen Jamaa al-Islamiyya.

Den ga gode råd til medlemmer som skulle søke asyl i europeiske land. Det het at man skulle oppgi medlemskap i terrororganisasjonen. De tre egypterne fortale derfor danske innvandringsmyndigheter åpent at de hadde en kriminell fortid i voldelige terrorgrupper. De fikk innvilget opphold.

I avhør innrømmet de senere at de gjorde dette for å få asyl.

I sin nye bok «Truslen indefra - De danske terrorister» forklarer forfatter og journalist Morten Skjoldager hvordan dette foregikk.

På 1990-tallet var terroriststempel ingen hindring for å komme inn i vestlige land, tvert imot kunne det hjelpe på søknaden, fordi disse søkerne risikerte hard straff i hjemlandene sine. Bare brudd på dansk straffelov kunne skape problemer.

- Danmark og de fleste europeiske land for øvrig hadde en meget liberal asylpolitikk. Det bærende prinsipp var at vi ikke ville sende tilbake folk til hjemlandet om de risikerte tortur eller dødsstraff. Og det gjorde radikale islamister, for de muslimske landene slo hardt ned på dem, sier Skjoldager til Dagbladet.

Asylpolitikken er en av grunnene til at Danmark fikk et stort islamistmiljø med militante medlemmer, mener forfatteren.

Är det en vettig och humanitär asylpolitik när bedragare och säkerhetshot inkluderas på riktiga skyddsbehövande flyktingars bekostnad? Nej. En civiliserad stat ska ha en generös asylpolitik. En sådan innebär att krigsförbrytare eller bedragare inte ska få ta riktiga skyddsbehövandes plats, och att staten också måste kunna vägra terrorister fritt uppehälle.

När Amnesty driver den motsatta linjen gör man sig irrelevant.

Nya lagar mot uppvigling till terror?

Sverige är på väg att anpassa terrorlagstiftningen till EU. Tidningen Riksdag & Departement refererar:

EU-reglerna, som antogs 2008, innebär att offentlig uppmaning till terrorism samt utbildning och rekrytering för terrorism ska vara straffbart över hela unionen. Det gäller till exempel om budskap som manar till terrorism sprids via internet.

En bred majoritet i riksdagen, de borgerliga och socialdemokraterna, har tidigare gett klartecken till Sverige säger ja till att utöka EU:s lag mot terrorism. Men nu handlar det om de konkreta lagändringar som krävs för att genomföra reglerna i Sverige. I morgon beslutar regeringen att skicka ett förslag för granskning hos juristerna i Lagrådet innan en proposition läggs fram i riksdagen.

I riksdagen är Vänsterpartiet och Miljöpartiet motståndare till att bygga ut EU-reglerna så att även uppmaning till terrorism kan straffas.

Givet Sveriges ganska vidsträckta yttrandefrihetstradition är det svårt att se att denna lag någonsin skulle få någon effekt här.

Ta exempelvis Mohamed Moumou, den svenske medborgare som innan han blev andreman i al Qaida i Irak och sprängde sig till döds var redaktör för terrorgruppen GIA:s nyhetsbrev Al Ansar. Skulle han kunna ha fällts för uppvigling?

Eller ta Oussama Kassir, den svenske medborgare, dömd till livstids fängelse för terroristbrott (bland annat brottet spridning av terroristpropaganda) i USA, som var pionjär inom jihadistpropaganda på internet med sitt Islamic Media Center, som kan sägas vara en av al Qaidas första webbcentraler (exempel 1, 2, 3). Skulle han ha fällts för uppvigling?

Tillåt mig tvivla. Dels skulle kultursidesvänstern gått i taket, dels skulle de så kallade MR-organisationerna gjort allt för att påtala ett påstått statligt förtryck riktat mot muslimer. Då det begav sig kallade Jan Guillou GIA:s nyhetsbrev för "en liten nyhetsbulletin där han kritiserade militärdiktaturen i sitt hemland", och Mohamed Moumou förklarade framgångsrikt i pressen att han var "förföljd" av Säpo. I fallet Kassir anser MR-gruppen Charta 2008 fortfarande, efter den amerikanska livstidsdomen, att han är "drabbad" av kriget mot terrorismen, samtidigt som man antyder att rättegången inte varit rättvis.

Ett åtal med utgångspunkt i en ny utvidgad terrorlag skulle nog enbart kunna gå att få massmedialt stöd för om det gällde nazister. Där är det etablerat att hets är straffbart, och nazister betraktas inte som del i en skyddsvärd minoritet. Men nassarna uttrycker sig redan tämligen återhållsamt, för att slippa åtalas för hets mot folkgrupp, varför det nog skulle vara svårt att hitta ett solklart fall. Och i det fall nazister har prövats för terroristbrott har domstolen frikänt, eftersom det inte förelåg någon risk för brottets fullbordan, om jag minns rätt.

Kanske finns det ändå en medelväg.

Abu Usama El Swede, alltså göteborgaren Ralf Wadman, har en lång historia av uppviglande sajter, och fungerar som propagandanod än idag. Skulle han kunna åtalas? Tja, han har ju ett nazistiskt förflutet, vilket gör att pressen nog skulle kunna vändas mot honom. Och hans gärning är väl dokumenterad.

Men troligtvis blir detta en lagändring utan betydelse. Eller?

Nazi punks fuck off

Stiftelsen Expo har presenterat en kartläggning av vit makt-rörelsens aktiviteter förra året. Om denna skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Sammanlagt 39 organisationer utförde 1946 aktiviteter, mest inför och kring nationaldagen och Salemmarschen. Det kan låta mycket. Av aktiviteterna var dock 1733 propagandaspridning, som affischering, medan 162 var offentliga framträdanden, torgmöten eller flygbladsutdelning. 13 var demonstrationer.

Det höga antalet organisationer är inte heller rättvisande, då delar av nazirörelsen numera har låtit organisera sig som nätverk av lokala grupper. I själva verket är fyra organisationer helt dominerande i vit makt-miljön. Dessa är för närvarande dessutom tämligen splittrade sinsemellan.

Varför då bry sig? Anledningen är våldsanvändningen och brottsligheten. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik över anmälda hatbrott 2008 härleddes 700 fall till vit makt-ideologin. Säpos rapport Våldsam politisk extremism kartlade 845 personer som varit aktiva i vit makt-miljön mellan 1999 och 2009. Totalt kunde till dessa kopplas 1225 politiskt motiverade brott och 5332 andra brott. Det senaste kvartsseklet har 23 människor mördats av personer med kopplingar till naziströrelserna (Expo 4/08).

Ett tillslag 2008 borde verka tillnyktrande för dem som tror att nazismen inte utgör något hot. Hos en 28-årig medlem i Svenska Motståndsrörelsen påträffades ett vapenförråd med sprängmedel, en kpist, ett halvautomatiskt gevär, ett kulgevär med ljuddämpare, två pistoler, en revolver, samt omkring 3800 patroner. Det borde ses som terroristbrott.

Det intressantaste är dock att nazirörelsen inte tycks uppleva något uppsving. I land efter land i Europa pågår en nationell väckelse, där partier som Vlaams Belang eller SPV kan gå hur starkt som helst i opinionen. Men nazisterna verkar ha svårt att dra nytta av detta. Kanske är det så att antisemitismen, den klassiska utgångspunkten för ideologin, är svår att sälja in till nya målgrupper, som kanske snarare ser muslimskt inflytande i Europa som problematiskt? Har man helt enkelt valt fel fiende?