Jan Guillou chattade hos Expressen/GT under bokmässan och lämnade detta intressanta svar.
goldinger: Du är negativ till Wahabismens spridande. Göteborg får nu sin första saudi sponsrade moske. Vad tycker du om detta?Kan någon tolka?
Jan Guillou: Att det är förfärligt.
Kanal 5 och programmet I ditt ansikte (avsnitt 3, säsong 1) levererade igår den högsta formen av smickrande omnämnande: landets hårdaste komiker Magnus Betnér stod inför Aftonbladets ledningsgrupp och ståuppade om hur deras röda ledarsida betalar min semester (går att se i deras webbtv, segment 2, ungefär 6,50 minuter in).
Hur känns det förresten, att jobba på en socialdemokratisk oberoende tidning och veta att den ägs till hälften av Schibstedt, som plöjer ner vinsten som ni genererar i mörkblå Svenska Dagbladet?Skämtet slår i bägge riktningar, förstås. Det är så man känner igen en bra komiker. Men ärligt talat. "Per Gudmundsons skidsemester" - hur trolig är den meningen?
Så att i praktiken är det Olle Svenning som betalar för Maria Abrahamssons hemmaspa och Per Gudmundsons skidsemester.
Känns det kul att gå till jobbet då, eller längtar man tillbaka till a-pressens glansdagar?
Missa inte utställningen på Galleri Operatingplace, på översta våningen i varuhuset PUB i Stockholm, med fotografi av Peter Beste. Norsk black metal har aldrig sett så bra ut.
På ena sidan totalitärt sexualförtryck, och på andra sidan vi. Uppdelningen borde vara tydlig för alla liberaler (och socialister), men icke. Vänstern tror att friheten redan är vunnen. Det senaste exemplet på varför vi slåss kommer dock från tjugohundratalets mittpunkt.
Hatpredikanten Omar Bakris dotter Yasmin Fostok har ett förflutet som strippa, avslöjar Daily Mail. Välj sida själv.
Ett internt socialdemokratiskt dokument, där man instruerar lokala företrädare hur de ska bemöta sverigedemokrater, har läckt ut på nätet. Dokumentet är 36 sidor långt, och presenterar argument omkring 13 utvalda frågor. Argumentationen är dock på flera håll undermålig och i ett par fall direkt lögnaktig. Om detta är er hemliga plan är ni rökta, skriver jag på SvD:s ledarsida idag.
Dokumentet visar att s har ett särskilt ansvar: ”Deras väljare är demografiskt ’våra’”, såsom ”arbetare, LO-anslutna”. Tyvärr axlas inte det ansvaret.
S tycks inte ha lärt sig av Mona Sahlins debatt mot sd:s ledare Jimmie Åkesson i TV4. Fortfarande verkar man tro att det ska räcka med att visa att man tycker illa om sd.
Så betonar s att sd har företrädare dömda för brott. Förvisso har folk barmhärtigt glömt förra SSU-ordföranden Anna Sjödin, som 2006 dömdes för våld mot tjänsteman och för att ha utslungat förolämpningen ”svartskalle”, men sd kommer att ha bättre argument. Ekot (13/9-06) och Brottsförebyggande rådet (Brå) visade att ”nästan var femte person som kandiderar för de stora partierna till riksdag och kommuner, cirka 19 procent, har förklarats skyldiga i domstol, eller vid lindrigare brott av åklagare.” Att jämföra med sd, där var tionde kandidat i valet 2006 var brottsbelastad (Expo 15/9-06).
”Invandring har alltid bidragit positivt till Sveriges ekonomi”, påstår argumentsamlingen. Men regeringens utredare professor Jan Ekberg konstaterade redan för snart femton år sedan att invandringen medfört en kostnad alltsedan staten övergav arbetskraftsinvandringen. Ekberg beräknade då kostnaden ända upp till cirka 2 procent av BNP (ESO 1995:68). Den norske ekonomiprofessorn Kjetil Storesletten bedömde för fem år sedan att en genomsnittlig invandrare till Sverige gav en samhällelig utgift på cirka 170000 kronor under sin livstid (Scandinavian Journal of Economics 3/2003). Hur lokala s-företrädare ska bemöta dessa givna svar är oklart. Att berömma den ökade grad av arbetskraftsinvandring som nu genomförs av Alliansen lär inte bli aktuellt – s har bekämpat detta i decennier. Vill man inte lösa problemet kan man heller inte argumentera.
Överrepresentationen i brott försöker man förklara med socioekonomiska faktorer. Visst spelar sådana roll, men sd har länge citerat Invandrares och invandrares barns brottslighet (Brå, 1996) som säger att ”invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte beror på ogynnsam fördelning när det gäller kön, ålder eller bostadsort”, och ”att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade när det gäller socioekonomisk status.” S förstår nog att detta bara går att bemöta med tuffare kriminalpolitik. Men det vill man inte.
Sedan påstås att Alliansens politik skapar rasism. Precis som om någon skulle tro på att rasismen uppstod 2006.
Och så vidare. Om s tror sig vinna på detta sätt ligger vi illa till.
Saker man aldrig trodde skulle hända: Jag citeras i nya numret av Ordfront. Journalisten Jan-Erik Pettersson har skrivit en lång text, och den handlar om kulturdebatten, Skuggutredningen och borgerliga debattörers positioner i frågan.
Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson kallar däremot teaterfolkets upprop för »magsurt idisslande« och häpnar över undertecknarnas ignorans.Min bloggpost om det magsura finns här. Ordfront gör en intressant analys av varför jag befinner mig på kulturdebattsbanan.
Felet med 1974 års kulturpolitik är, enligt Gudmundsson, att den inte bara vill komplettera marknaden utan »aktivt utgöra alternativ och motkraft till den kultur som där skapas«.
Men om staten i stället håller tillbaka sina ambitioner och släpper loss de privat-kommersiella alternativen så kommer både utbudet och kvalitén automatiskt öka, anser Gudmundsson.
Det som händer i Sverige nu är att den kulturpolitiska debatten blir en sorts kristallisationspunkt för olika diskussioner.Ah. Tydligen är jag ute efter ett systemskifte, och kultursnacket är då bara en förevändning för detta syfte. Men kan det inte vara så att jag drivs av ett genuint intresse att frambringa goda förutsättningar att skapa mer och bättre kultur?
En handlar om hur kulturen påverkar tankeklimatet i samhället. Här är högerns strategi klar: det gäller att driva debatten, behålla initiativet och på sikt bryta vänsterns dominans.
Kulturområdet blir mer och mer det område där systemskiftestanken hålls levande.
Kommer ni ihåg varför ni började läsa den här bloggen? Här fanns humor, raljans, knäppa infall och nördig politik. Allt det där får jag nuförtiden betalt för att istället leverera på SvDs ledarblogg.
Det är därför ledarbloggen idag börjar topplistan med YouTubiana (efter känd förebild). Den som inte sett Kim Il Sungs begravning har nu chansen.
Filmen börjar helt normalt, med högstämd musik och bilder på hur arvtagaren Kim Jong-Il tar farväl av sin och folkets väl balsamerade fader. Men när berättarrösten kommer in efter trettio sekunder - därefter ständigt med gråten i halsen - anar man att detta inte är vilken statsbegravning som helst. Efter en minut bryter vansinnet ut, och den längsta gråtorgie som någonsin regisserats vidtar. Flottisterna grinar. Infanteristerna bölar. Officerarna på staben kastar sig på knä och skriker ut sin sorg. Skolbarnen gråter. Hemmafruarna gråter. Vuxna män trycker sig mot tv-apparaterna och kysser de sista bilderna av den store ledaren.I framtiden kommer ännu fler knäppa klipp.
Det bara fortsätter. Fabriksarbetarna primalskriker. Cykelbuden hulkar. Kvinnoförbundarna gråter, allt medan kondoleansböckerna fylls. I del två fortsätter korsklippningen av begravningsprocessionen med scener från runt om i Nordkorea där massorna gråter och knäfaller inför olika monument. Fem minuter in i tredje delen nås något slags klimax då en blind gråtande veteran kryper fram, utan sin käpp, för att kunna nedlägga sin blomsterkvast.
Några mindre kända fakta om Fredrik Reinfeldts statssekreterare HG Wessberg tillkännages härmed för allmänheten via SvDs ledarsida.
Om ni plötsligt hör Björneborgarnas marsch kan det bero på att ni befinner er i närheten av Fredrik Reinfeldts statssekreterare HG Wessberg. Han har nämligen det finska försvarets honnörs- och paradmarsch som ringsignal på en av sina mobiltelefoner.
/.../
Förresten. Det finns ännu en detalj att nämna om HG Wessberg. Hans passerkort till Rosenbad är giltigt fram till den 4 april – år 2013.
Jag var med i SVTs Debatt i torsdags kväll, och pratade om och med de stackars somaliesvenskar som suttit häktade misstänkta för terrorismfinansiering, men som släppts.
Efteråt tog jag tillfället i akt och frågade somaliesvenskarna om de skickat pengar till Shabaab. Det hade de inte, var svaret (även om de för den skull inte per definition ansåg att stöd till Shabaab skulle betraktas som stöd till terrorism, och dessutom personligen kände Fuad Mohamed Qalaf/Khalaf och betraktade honom som en frihetskämpe).
Jag frågade då om de skickat pengar till väpnat motstånd. På den punkten blev svaret att pengar sannolikt gått till väpnad kamp. Detta erkändes utan knussel (av Omar Mohammed Ali).
Det kan man se som ett förvånande besked, då ju förundersökningen lagts ned.
Men kanske är det ändå förståeligt. Dagens Nyheter intervjuar chefen för Säkerhetspolisen, Anders Danielsson. Det som är mest intressant är att han för fram en antydan till ett resonemang som jag tror ligger bakom det faktum att Säpos och åklagarens syn på svensksomalierna skiljer sig.
Åklagaren lade ju ner förundersökningen, men tjänstemän på Säpo anser rimligen att det funnits god grund att fortsätta den.
Danielsson säger:
- Är det en väpnad kamp så kan det inte handla om terrorbrott, exempelvis motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen under andra världskriget. Vår utgångspunkt i Somalia är att det inte är en väpnad konflikt där. Regimen är sanktionerad av FN. Men det är förstås ett tvisteämne. Det är alltid i slutändan den enskildes gärning som ska bedömas.Bedömningen att det inte råder väpnad konflikt i Somalia är kontraintuitiv. Det är som att säga att det inte råder väpnad konflikt i Irak. Och i ett strikt perspektiv gör det inte heller det - Genevekonventionerna sätter upp ganska stränga kriterier för vad som är krig eller inbördeskrig och inte.
TV8 gör tv med tankesmedjorna, och ikväll går Timbro-avsnittet om övervakning. Jag levererar därför några tankespån på Timbro.tv, bland annat som i klippet nedan.
På oklar väg har bloggen just kommit över fotografier av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso i gyttjebrottningsmatch (eller snarare syltbrottningsdito) - enligt uppgift bilder från en internutbildning i ungdomsförbundet. Bättre rekryteringsmaterial kan LUF inte skaffa sig.
Igår öppnades riksmötet. Jag var på plats.
RIKSDAGEN Antagligen känns det som i en mardröm där man upptäcker att man gått ut på stan utan byxor.Jag kommenterade regeringsförklaringen i P1:s direktsändning också.
Det är riksdagsårets och möjligen hela demokratins högtidligaste ögonblick. Kammaren är fylld av kungligheter och potentater. Allt direktsänds i både radio och tv. Hans Majestät Konungen avslutar sitt anförande, förklarar riksmötet öppnat, och blåsarna utstöter en fanfar. Det är bråttom upp på podiet, tänker statsministern. Allt måste bli rätt. Man måste tänka på protokollet.
Men, nej. Det är inte statsministerns tur ännu. Men ingen stoppar honom. Så medan Blåsarsymfonikernas brasskvintett spelar tre musikstycken ur Fredmans epistlar – för att ge ledamöter och åhörare en chans att smälta kung Carl Gustafs angelägna budskap om ”välfärd, säkerhet och trygghet” – så står Fredrik Reinfeldt där i talarstolen med allas blickar riktade emot sig. Han skruvar på sig. Kvintetten brassar på. Ledamöter i kammaren skruvar på sig. Ännu mer Bellman.
Det var några svettiga minuter för Fredrik Reinfeldt, och etikettsexperter som Magdalena Ribbing kommer säkert att försöka vända detta emot honom. Kanske jämföra med när han gav en platt-tv i present till kronprinsessan Victoria. Betona att de nya medelklassiga moderaterna är en anomali i de fina salongerna.
Att jag själv gillar mitt arbete är kul. Men att det också roar andra är sanslöst. Tidningsutgivarna, och deras tidning Medievärlden, kommer med välbehövligt beröm:
De tävlar om Årets Redaktion
Kundfokus som ökat upplagan. Tyckerier som når ut utan tryckerier. Eller en strid informationsström i flera nivåer. Tre redaktioner gör upp om titeln som Årets Redaktion.
/.../
Svenska Dagbladets ledaravdelning är också nominerad. Juryns motivering:
"Svenskans ledarredaktion är ett föredöme hur en liten redaktion kan förbättra sitt genomslag genom att vara snabba och kloka med att använda sociala media. Från starten med Svenskans banbrytande ledarblogg har detta påverkat ledarsidans utformning, ledarredaktionens sammansättning och kanske mest av allt, det har bidragit till en politisk debatt som är alertare och som ligger närmare de fria debattörerna än partiernas etablerade spinndoktorer. Detta placerar redaktionen mitt i den eruption av politisk opinionsbildning som kallas "bloggbävningen"."
/.../
Priset delas ut den 25 september på Nalen i Stockholm. Festen avslutar Lilla branschdagen.
Juryn för Årets Redaktion består av Ulrica Ambjörn (ordförande), Torbjörn von Krogh och Erik Hörnfeldt.
Samtidigt som vi gläds åt unge herr Skarsgårds framgångar med skådespeleri på det engelska språket, i Generation Kill, ska vi inte glömma de föregångare som fordom spred svensk glans över världen.
Christina Lindberg som Inga i Maid in Sweden:
Dagens Nyheter har den bästa bevakningen i dag - de har en intressant intervju (ej på nätet vad jag kan se) med Omar Mohamed Ali. Han är en av de tre nu släppta somaliesvenskar som suttit fängslade under misstanke om att ha finansierat somalisk terrorism, och vad jag förstår den ende som framträder med namn. DN har dessutom en större pjäs med uttalanden från advokater och åklagare.
Intervjun ger inblickar. Dels i det värderingssystem som Omar Mohamed Ali lever i ("på samma sätt som i Guantánamo"), men framför allt i förundersökningen.
– Jag känner mig rättslös och tycker att de har missbrukat rättssystemet på samma sätt som i Guantánamo. Jag är jättearg. Visst ska jag kräva skadestånd, men jag kommer aldrig att få upprättelse, säger han.Telefonavlyssningar som tolkats fel, och som inte lyckats bevisa uppsåt. Betyder det att pengar faktiskt skickats men att uppsåtet varit gott? Man kan bara beklaga att reportern Anders Munck inte skriver om huruvuda det förekommit några transaktioner till Somalia, och i så fall till vem. För han frågade väl, när han fått en intervju?
Omar Mohamed Ali syftar på att polisens förundersökning med alla telefonavlyssningsprotokoll och förhör inte kommer att bli offentlig eftersom det inte blir något åtal. Han har därför inga bevis på det som hans advokat kallar för "en rättsskandal" och på alla förhör som Omar Mohamed Ali upplevde som parodiska:
– De hade inget att visa upp förutom telefonavlyssningar som tolkats fel av översättare. De försökte få det till att vi skulle ha skickat pengar till terrorstämplade al-Shabaab, eller att våra släktingar skulle ha tillhört dem, men det är helt fel.
Omar Mohamed Ali säger att han under ett av förhören även tvingades se en video som visade hur muslimska extremister halshögg en västerlänning.
– Det var otäckt. De försökte skrämma mig och få mig att bekänna.
Åklagaren Ronnie Jacobsson på att det är kravet på direkt uppsåt, att visa att den misstänkte verkligen haft avsikten att begå brott, som gör det svårt att bevisa terroristbrott.Det antyder att åklagaren anser att själva grundfrågan - att pengar gått till jihad i Somalia - egentligen är avgjord men inte på ett juridiskt hållbart sätt. Genom uttalandet i SvD kompletteras bilden:
– Hade det enbart krävts likgiltighetsuppsåt hade det varit lättare.
– Vi hade uppgifter som vi trodde skulle gå att leda i bevis, bland annat genom förhör. Men det tog stopp. Vi spårade pengarna till Dubai men vi har inget rättsligt avtal med dem så där kom vi inte längre, säger åklagare Ronnie Jacobsson.Krångel med Dubai gör att man inte kan anse penningflödet juridiskt bevisat, varför bara ett erkännande av uppsåtet i förhör skulle kunna hjälpa. I Ekot låter det likadant.
Men hur skulle ett uppsåt låta i det här fallet? Man kan med fog säga att det råder krig i Somalia. Alla parter begår krigsförbrytelser. Den ena parten, Shabaab, påstår sig vara en motståndsrörelse som försvarar landet mot ockupation. Den som motiverar sin penningtransaktion med att han stöder ett legitimt motstånd mot den etiopiska arméns trupper i Somalia, och vidare påstår sig tro att uppgifterna om Shabaabs terrorism är del av ockupationsmaktens propaganda, har han uppsåt? Kvittar det då om det är objektivt sant att Shabaab är en terroriströrelse som anser sig vara vapenbröder med al Qaida?– I första hand är det att vi inte har kunnat visa de penningströmmar som har gått ifrån insamlingar i Sverige och ner till Somalia. En del av detta är också att jag inte kunnat bevisa något direkt uppsåt till att finansiera terrorbrott i Somalia.
Vilken grund hade ni från början för att gripa männen?
– Man hade uppgifter om att det här pågick och det misstänktes att det skickades ner pengar för att finansiera terroristdåd i Somalia. Exakt vad vi hade för uppgifter vill jag inte gå in på. Jag la fram det här vid häktningsförhandlingen i Stockholms tingsrätt och de delade min uppfattning att män var på sannolika skäl misstänkta för de här brotten.
Fungibilitet är det roligaste ordet sedan man uppfann gurkburken.
I andra änden av salen har journalisten Bengt Nilsson precis presenterat sin bok Sveriges afrikanska krig (Timbro), som är en uppgörelse med den svenska statens bidrag till allsköns krigsherrar och diktatorer på den afrikanska kontinenten. Därmed läggs ytterligare en anklagelseakt till det senaste årets ifrågasättanden av den välmenande godtrogenhet vi alltför ofta sammanblandar med biståndsverksamhet. Tidigare i år kom Jan Mosanders fina reportagesamling Pengarna som försvann (Fischer & Co), och kanske ska man också nämna Pär Krauses mer polemiska debattbok Det svenska biståndsberoendet (Timbro 2007) i denna nya Sida-skepticismens samling.Jag kan varmt rekommendera samtliga tre nämnda böcker. Nu saknar jag egentligen bara en mer statistiktung och sifferbetonad skrift på svenska (både Mosander och Nilsson är mest reportageböcker, och kan avfärdas som anekdotiska trots det teoretiska ramverk som omger dem). Tänk om någon kunde övertala Johan Norberg att skriva en bok om Afrika-biståndets effekter och hur det skulle kunna ha gått om vi satsat annorlunda!
Evenemanget är nästan fullsatt. Flera som redan läst Nilsson är lyriska. Första delen, säger en, är som en deckare.
Det är sant. I inledningskapitlet mördas två svenskar redan efter några meningar, varefter man får följa biståndsekonomen Stefan de Vylders schackparti mot kommunistdöden i Addis Abbeba på sjuttiotalet. Han överlever de afrostalinistiska utrensningarna med en hårsmån, efter att ha ifrågasatt det svenska biståndet till denna massmördande diktatur och sovjetklient som Etiopien var, och därmed gjort sig till måltavla för de dödskommandon som säkerställde revolutionens fortgång.
Men det är inte det som upprör mest. Det värsta är att läsa om hur biståndstjänstemännen högre upp i näringskedjan tvättade rena rapporterna som de Vylder skickade hem till Sida, så att ingen kritik mot den röda terrorn skulle störa politikernas biståndsvilja.
Det här är historia, förstås. Idag finns bättre mekanismer på plats, som minskar risken att staten direktfinansierar dödskommandon. Ändå är biståndet fortsatt problematiskt.
Nilsson betonar begreppet fungibilitet. Det är inte bara ett kul ord att säga – fungibilitet! – utan avser även ett dilemma med även de mest behjärtansvärda biståndsinsatser. När man inte vill stödja en krigsherre eller en diktatur rakt av, så låter man i stället bygga en skola, eller ett vattenreningsverk, eller ett sjukhus, vilket verkar oproblematiskt och gott. Men även dessa insatser frigör pengar, som diktatorn annars skulle behövt spendera själv, till krig och andra dåligheter. Givarländerna pysslar om befolkningens basbehov, så att diktatorn kan fortsätta sin upprustning.
Nilsson refererar till professor Paul Collier, som uppskattat att 40 procent av Afrikas militärutgifter finansieras med biståndspengar. Om det är sant har svenska skattebetalare all anledning att känna större skuld för biståndet än för kolonialismen.
Beslutet att lägga ner förundersökningen mot de män som misstänktes ha finansierat terroriströrelsen Shabaab i Somalia, oavsett huruvida beslutet är korrekt eller inte i just detta specifika fall, kommer garanterat att utnyttjas på minst två sätt:
1. Man kommer att hävda att stöd till Shabaab inte är stöd till terror.
2. Man kommer att hävda att Shabaab inte bedriver terror.
Trots att förundersökningen läggs ner av helt andra grunder. För Somalia är detta katastrofala nyheter. Sverige är redan stor bidragsgivare till islamisterna i Somalia. Nu kan det bli ännu värre.
Häromdagen citerade jag Stig Jarle Hansens artikel i Jane´s intelligence. Det är värt att göra igen.
"The Shabab's most prominent political figure was Sheikh Fuad Muhammad Qalaf. A former imam from the now closed Rinkeby Mosque in Sweden, Sheikh Fuad was given a position in the Executive Committee, the UIC's equivalent of a cabinet, probably because he was a conduit for money flowing in from diaspora Somalis and foreign Islamist supporters. He used his youth and education portfolio to mobilise schools and universities for the military struggle. Sheikh Fuad's links to the Shabab were initially unclear, but he has subsequently emerged as one of the group's principal ideologues."Bilderna ovan? De kommer från ett svenskt besök hos Islamiska domstolarna. Resultat: 9000 $.
"Much of the Shabab's money probably comes from the diaspora and foreign Islamist supporters. The large numbers of Somalis living outside their country are vulnerable to Islamist radicalisation as they are exposed to more diverse interpretations of Islam and traditional clan loyalties become less relevant. An unknown number (but probably hundreds) of ethnic Somalis returned home to assist the UIC in 2006. Some of them were British, US or Swedish nationals."
"The Shabab's adoption of Al-Qaeda's ideology may reflect a need to attract the support of diaspora radicals and foreign Islamist donors."
Två artiklar försöker sätta fingret på vart Mona Sahlin vill med sin förnyelse av SAP. I den första menar jag att hon vidgar det politiska fält man kan befinna sig i och ändå kalla sig sosse, men att hon gör det på bekostnad av den socialdemokratiska visionen. Det är nu okej att gilla jobbskatteavdrag och andra incitamentsstrukturer i någon mån - men hon har inte skapat någon tanke om hur det erkännandet ska kunna inlemmas i en idé om ett framtida samhälle att sträva mot. Det blir bara suddigt (precis som min beskrivning av det).
Än så länge fungerar rådslagsarbetet som ett sätt för partiet att idka självkritik och möjligen närma sig mitten utan att ta några risker eller låsa sig vid faktiska löften. Man deklarerar att man haft fel, att man måste acceptera vissa förändringar som sker under Alliansen, och förespeglar att man tänker föra en politik som inte ligger så långt bort från den nuvarande regeringens. Opinionsmässigt går det bra. Men riktningen är oklar.Den andra beskriver hennes dilemma med samarbetspartier. Hennes äktenskapsplaner med miljöpartiet kanske spräcks av Ohly.
När Stefan Löfven förklarar att rådslaget vill få folk att jobba tre år mer i livet, inte av lust men för att staten ska kunna dra in ytterligare tre hundra miljarder kronor i skatter, eller när Ylva Johansson förklarar att mammor på sikt bara ska få ta ut hälften av föräldraförsäkringen, underförstått för det jämställda samhällets skull – då lyser den gamla sociala ingenjörskonsten igenom. Men den är alls inte dominerande. Ibland är man pragmatisk. Ibland socialliberal.
Den nya socialdemokratin tycks mest gå ut på att förhindra ytterligare reformer ifrån borgerligheten. Vad de sedan ska göra berättar de inte. Kanske har de ingen aning. Men kan man vinna ett val utan att berätta vad man vill ha för ett samhälle?
Sahlins företrädare lämnade efter sig ett samarbete i två riktningar. Såväl miljöpartiet som vänsterpartiet begåvades med egna tjänstemän i regeringskansliet, och de tre partierna förde regelbundna överläggningar om fördjupat engagemang. Och det funkade ju så länge socialdemokratin bara behövde stödpartier, och slapp att på allvar drömma mardrömmen om att ha Lars Ohly som minister.Scenariot med sd i vågmästarställning är intressant, och förtjänar att belysas i många vinklar (dansk och norsk, exempelvis). Men artikelserien handlar om hur Sahlin positionerar sig, och frågan är snarast om alliansen har något att sätta emot en förnyad socialdemokrati. Jag tror att lösningen ligger i att erbjuda en vision. Inte att skryta med alla vallöften man kan bocka av, utan att peka på vad man vill åstadkomma härnäst. Det kan inte Mona Sahlin göra.
Mona Sahlin, däremot, löper stor risk att tvingas sätta Ohly på en taburett. Det är därför Fredrik Reinfeldt ända sedan Sahlins tillträde jagat henne inte bara med frågan om vad hon vill göra, utan också med vem hon vill göra det.
Sahlin har därför valt att mobba ut Ohly, för att istället fördjupa relationen till miljöpartiet. Det var extra tydligt i Almedalen i somras, och en påminnelse kom i onsdags då två tidigare partisekreterare från s och mp skrev ett gemensamt utspel i DN just om att vända vänstern ryggen.
Mona Sahlin vill kunna gå till val på att bilda en koalition med mp. Så länge som v beter sig som de extremister de är, så är det inte så svårt att sälja in den idén. Men om vänsterpartiet nyktrar till, så blir det svårt att förklara för vänsterväljarna, och för medierna, varför bara det ena gänget ska få ministerposter. Och då kan Reinfeldt åter skrämmas med tanken om Ohly som utrikesminister eller försvarsminister.
Trist, Sahlin! Ohly har genomskådat planen.
En annan tanke med att knyta miljöpartiet nära till sig var att minska benägenheten att dra högerut. Med löfte om inflytande och ministerposter kunde man köpa mp:s lojalitet med vänsterblocket. Det var framsynt, även om det just för ögonblicket verkar underligt att ens föreställa sig mp göra ett sidbyte.
Det pågår nämligen just nu ett chicken race som kanske kommer att vara avgjort först den dag regeringsdeklarationen läses upp hösten 2010. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan de hamna i vågmästarställning. Då skulle trycket bli hårt på mp att söka en regeringskompromiss med Alliansen. Precis som det skulle pressa åtminstone delar av folkpartiet att söka uppgörelse vänsterut.
Men nu kanske miljöpartiets särställning och Sahlins plan spräcks av vänsterpartiet.
