Den svenska islamofascismens rötter

Av en händelse kastade jag en blick i boken Radikalare än Hitler (Atlantis, 2006), av sociologiprofessorn Göran Dahl, som kartlägger "De esoteriska och gröna nazisterna". I ett kapitel, som handlar om Hauptsturmbannführer Johann von Leers – docent i rasteori vid Berlins Politiska Högskola och redaktör för nazitidskriften Wille und Weg – dyker det upp en intressant svensk parallell till dagens unioner mellan nazister och islamister.

Under kriget hade Johann von Leers "en nära vänskap med den palestinske ledaren och Jerusalems stormufti Amin el-Husseini", som hälsade honom välkommen till Jerusalem med orden "Vi tackar Er för att ni anslutit Er till kampen mot mörkrets makter, som nu har tagit gestalt av världsjudendom". von Leers hade också uppdraget att "med hjälp av Himmler organisera det antisionistiska motståndet i Mellanöstern" och "Balkan, där han deltog i insättandet av muslimska SS-frivilligförband".

Efter kriget flyttade von Leers till Kairo, konverterade till islam, titulerade sig Professor Dr Omar Amin Johann von Leers, och tog jobb i Nassers utlandspropagandatjänst där "hans antisemitiska kampskrifter föll [...] i mycket god jord".

Det visar sig att von Leers kretsar också hade förgreningar till Sverige.

"Svenska förbindelser

De miljöer med nazister och mer eller mindre officiella representanter för arabiska stater där namnet von Leers kan dyka upp har diverse förgreningar till Sverige.

Till bilden av de nazistiska och arabiska kontakterna i efterkrigstidens Tyskland hör ett överlappande mellan höger- och vänsterradikalism. I Hamburg fanns den nazistiska organisatiionen Deutsche Soziale Bewegung, ledd av Karl-Heinz Priester, som vid flera tillfällen deltog i möten i DDR, där ju många gamla nazister hade ledande poster. (jfr Sastamoninen 1962) En annan nazistorganisation med strategiska vänsterinslag var Otto Ernst Remers Sozialistische Reichspartei, som förespråkade neutralitet och en 'tredje väg'. En tredje organisation av intresse i sammanhanget var Otto Strassers Deutsche Soziale Union.

Strassers organisation inrättade 1956 i Bad Godesberg en institution kallad Eurafrika-Zentrale. Institutionen hade som uppgift att knyta och upprätthålla kontakt med arabiska länder. I april 1957 blev den formellt fristående under Karl Otto Düpow. I nära samarbete med von Leers och andra försökte Düpow att få nazistvänliga kretsar i de arabiska länderna att samarbeta med liknande organisationer i bland annat Skandinavien. Han hade kontakt med det i februari 1957 i Köpenhamn bildade Skandinavisk-Arabiska vänskapsförbundet med dansken John Ålling och svensken Göran Assar Oredsson i täten.

Det existerade i tiden ett gott samarbete mellan olika tyska nazistorienterade organisationer och vissa arabiska staters regeringar. Sålunda blev Düpow representant för Centre Eurafricain d'Etudes et Realisations (CEDER) i Marocko. Den marockanska staten subventionerade verksamheten för att främja västeuropeisk kapitalinvestering och invandring till landet. Arbetsministeriet i Marocko anställde Victor Keller (tidigare medarbetare i Strassers tidning Deutsche Freiheit) som koordinator för invandring.

Fransk press började nu intressera sig för Düpow. Det visade sig att han samarbetat med den kommunistinfiltrerade nordafrikanska Front de Libération Nationale (FLN). En uppgift för klubben var att skaffa adresser på skandinaviska, tyska, nederländska, belgiska och så vidare legionärer i den franska främlingslegionen. Sådana man fick kontakt med uppmanade man till desertering. Bistånd lämnades i så fall från FLN:s sida. Klubben och FLN hade den 24 januari 1958 fått över 3000 främlingslegionärer att desertera.

von Leers i den svenska pressen

von Leers blev genom Oredsson och Nordiska Rikspartiets tidning Nordisk Kamp omtalad i Sverige. I tidningen publicerades flera artiklar av von Leers vid mitten av 1950-talet. Med tanke på hans i Tredje riket publicerade skrifter framstår han här som en ömklig figur. I nummer 5-6. 1956, refererar han exempelvis hycklande till judarna vilka 'som folk har gått igenom mycket svårt'. I samma nummer presenterar Oredsson författaren. Han berättar att von Leers är 'en av president Nassers rådgivare' och att redaktionen har erhållit ett 20-tal böcker och skrifter från Egyptens informationsdepartement, bland annat The Philosophy of the Revolution av Nasser.

Mot bakgrund av von Leers flitiga medverkan i Nordisk Kamp publicerade Vecko-Journalen den 28 oktober 1960 en artikel om nazister i Argentina, bland andra von Leers. Den 9 februari 1961 hade von Leers inkommit med ett svar undertecknat 'Professor Doktor Omar Amin von Leers'. Han framhåller där att han inte vill bli nämnd i förbindelse med Bormann, Eichmann och andra som han över huvud taget inte har känt. Han 'hatar inte alls de semitiska nationerna', tvärtom hyser han stor sympati för de arabiska semiterna. Han är 'endast konsekvent fiende till politisk judendom och världszionism'.

Som svar på detta publicerar Vecko-Journalen en stor artikel betitlad 'Eichmann-processens skugga – nazistpamp söker rehabilitering'. Tidskriften Se och dess chefredaktör Rune Moberg uppmärksammade också von Leers. Den 14 september 1956 skriver Moberg en artikel om 'Ynkryggar och marodörer' som svar på ett brev från von Leers där denne har haft synpunkter på 'den svenska judedirigerade pressens antiegyptiska hållning'.

Andra beröringspunkter mellan von Leers och Sverige är att Per Engdahl (Nysvenska rörelsen) medverkade i von Leers argentinska tidskrift Der Weg och att både Oredsson och von Leers ofta medverkade i de norska nationalsocialisternas organ Folk og Land."