onsdag, september 29, 2004

Pettersson död

Skallskadad 57-årig man har avlidit

Den manliga patient, Christer Pettersson, 57 år gammal, som inkom akut till Neurokirurgiska kliniken vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna den 16 september 2004, har avlidit.

Patienten var djupt medvetslös efter att ha ådragit sig en svår skallskada. Omedelbart efter ankomsten till sjukhuset opererades patienten och intensivvårdades därefter i respirator.

Under hela perioden för omhändertagandet på Karolinska Universitetssjukhuset var patienten medvetslös och återfick aldrig medvetandet.

Patienten avled idag, onsdag 29/9, kl.12.55, på grund av blödningar i hjärnan i kombination med sviktande organfunktion.

Karolinska Universitetssjukhusets pressmeddelande.

tisdag, september 28, 2004

battlefield.mil?

Man skulle naturligtvis kunna vara hur elak och ironisk som helst.

Skriva att det är symptomatiskt att svensk försvarsmakt förlägger sina simuleringar till 1942.

Men jag ska vara positiv nu. För det är faktiskt en jättegrej.

Digital Illusions (aka DICE) licensierar ut sin spelmotor åt tillverkning av krigssimuleringar i försvarsmakten. Detta tillkännagavs idag i ett pressmeddelande.

Försvarsindustrin använder Digital Illusions teknik

Digital Illusions CE AB (publ) 2004-09-28

Spelutvecklingsbolaget Digital Illusions säljer en utvecklingslicens för tekniken bakom spelet Battlefield 2 till AerotechTelub. AerotechTelub vidareutvecklar sedan tekniken till simulatorer som det svenska försvaret ska använda i utbildningssyfte. Avtalet har ett initialt värde om 4 Mkr.

Spelet Battlefield 2 är ett krigs- och strategispel som utspelar sig i modern tid. AerotechTelub köper en utvecklingslicens för Battlefield 2:s teknik, alltså spelmotorn, för att skapa övningssimulatorer och demonstrationsanläggningar till det svenska försvaret.

- Att licensiera ut den tekniska plattformen är en utmärkt alternativ inkomstkälla, eftersom det inte kräver några större insatser från vår sida. Vi väljer dessutom att licensiera till en part utanför spelbranschen för att undvika den konkurrenssituation som kunnat uppstå om ett annat spelbolag utvecklat på vår teknologi, säger Patrick Söderlund, vd på Digital Illusions.

- Det faktum att den svenska försvarsindustrin nu kommer att använda teknik framtagen av en svensk spelutvecklare visar Digital Illusions styrka. Det kostar stora summor att ta fram en liknande teknisk plattform. Genom att vi nu väljer att använda oss av en kommersiellt utvecklad produkt är vår förhoppning att vi kan hjälpa det svenska försvaret att snabbare utveckla nya funktioner och därigenom öka effektiviteten, säger Jörn von Treskow, affärsenhetschef på AerotechTelub.

Avtalet omfattar en utvecklingslicens till ett värde av 4 Mkr. Digital Illusions ska komplettera licensen med en mindre supportfunktion.

AerotechTelub valde Battlefield 2-motorn eftersom den möjliggör simulering av större geografiska områden. Den ger också spelaren möjlighet att samöva olika roller i det svenska försvaret, samt träning inför internationella insatser. Battlefield 2-motorn kan också användas som stöd för att utveckla ny ledningsmetodik...

Apropå krig, förresten. Har jag tipsat er om att läsa alla texterna av världens mest cyniska och svartsynta krigskrönikör Gary Brecher (mer känd som The War Nerd)? Gör det. Läs nu!

Stamkrogen prisas - 4

Jag börjar oroa mig för min image. Jag har ju slitit en del med att verka hårdkokt och klädsamt sjaskig och försupen, men mina ansträngningar motverkas hela tiden av att den stamkrog jag annekterat för länge sedan blir alltmer omskriven som ett av Stockholms finaste matställen.

Trogna läsare minns att jag tidigare noterat hyllningarna från Gourmet, Nöjesguiden, Svenska Dagbladet och Dagens Industri.

I fredags kom ytterligare en strålande recension av min favoritkrog på Gästrikegatan 3 i Vasastan, Dining Club. Den här gången är det Krogkommissionen, alltså Dagens Nyheter, som är lyriska.

Menyn är ovanligt kreativ med idel tilltalande och salivtriggande kombinationer. Redan vid förrätterna kör det ihop sig och svårartad ambivalens utbryter.

/.../

Grodlåren är perfekta med rikligt köttigt tugg.

/.../

Även huvudrätterna är ambitiösa. Vi testade bland annat paradnumret kastanjglaserad lammlägg inlindad i bacon, med potatis och persiljerotsterrine (217 kr). Den hårt reducerade skysåsen och läggen är mörk som nittioprocentig choklad med det uppstickande vita benet som dramatisk kontrast på tallriken. Köttet är så mört att det lämnar benet självmant och smälter på tungan.

/.../

På den sociala scenen har krogen gjort ett hat-trick: Unga och gamla-mååål!! Hippa och stiffa-mååål!!! Intellektuella nördar och sportfånar-mååål!!!

/.../

Inte undra på att det är fullt hus på Gästrikegatan.

Ja, på det sättet håller hela recensionen på. Och varenda ord är sant. Så boka bord!

Men man undrar hur Krogkommissionen kom fram till det här:

I baren hänger coola snubbar...

Man undrar.

Starkare än jag trodde


Hälsning till Nordkorea 1989

Uppdrag gransknings program om VPK och dess förhållande till östblockets kommunistiska diktaturer var starkare än jag kunnat tro.

I min tidigare post skrev jag ju att samarbetet med diktaturerna var väl känt - och det stämmer förstås vad gäller det mesta. Dock fanns delar i reportaget som garanterat kom som en överraskning även för Lasse Werner.

Att en partistyrelseledamot, alltså partiets internationelle sekreterare Urban Karlsson, agerade angivare åt Östtyska ambassaden, och i förlängningen även Sovjetunionen, är en sån sak. Bara det avslöjandet är värt Stora Journalistpriset. Jag menar, det är en uppgift som ensam nästan sätter hela IB-affären i nytt ljus.

Jag rekommenderar ett besök på redaktionens hemsida. Där finns ytterligare material, som dokumentet ovan, en beskrivning av research-arbetet, samt i framtiden sannolikt även möjlighet att se delar av reportaget. Och ett debattforum som i skrivande stund, 45 minuter efter sändning, lider av svår övertrafikering.

På hemsidorna hos Vänsterpartiet och Ung Vänster syns ännu inga pressmeddelanden. Men de kanske kommer efter nästa avsnitt, som ska handla om Lars Ohly. Törs man gissa att Kuba-kramande partistyrelseledamoten Eva Björklund också finns med?

måndag, september 27, 2004

Försvunna minnen

Det är märkligt hur böcker försvinner när man som mest behöver dem. Det är väl som med minnet, med böckerna. Varje dag under ett decennium ser man en bokrygg som står där och tar onödigt mycket plats i hyllan - för att vara spårlöst borta när den äntligen ska få agera referens.

Det är Bo Hammar jag letar efter. Jag har grävt i en timme i bokhögarna. Men han står inte att finna. Måste ha trillat ner bakom nån hylla.

Ja, inte Bo Hammar själv, alltså. Hans självbiografi. "Ett långt farväl till kommunismen", som den heter.

Jag letar efter den eftersom Uppdrag Granskning och Janne Josefsson på tisdagkvällen ska presentera sin syn av vänsterns förhållande till östmakterna. Och eftersom redaktionen uppenbarligen redan läckt huvuddragen av storyn till Rapport (som alltså har haft inslag om det hela) så skulle det passa att skriva om saken nu.

Men Hammar är borta.

Det är synd. I den boken så skildras de svenska kommunisternas kluvenhet och självförnekelse mer patetiskt och ärligt än nån annanstans. Där visas det tafatta förhållandet till diktaturerna upp i all sin skröpliga nakenhet. Och allt är skrivet, ja egentligen inte för läsaren, utan för att Hammar själv ska förstå. Hur kunde man? Har kunde han?

Det är en sak att läsa Per Ahlmarks vitrioliska angrepp på det galna kvartsseklet (vilket man förstås också bör). En helt annan sak att läsa om skeendet sett inifrån.

Men Hammar är borta.

Jag ville citera lite ur Hammar för att visa att det Josefsson et consortes imorgon "avslöjar" inte var något som pågick i det fördolda. Förhållandet till Sovjetunionen, Östtyskland, Rumänien, Nordkorea och all världens skurkstater var inget som doldes för medlemmarna. Man kan inte komma och säga idag att "vi fördes bakom ljuset" av en partiledning som badade bastu med östtyska ambassadören bakom vår rygg. Tvärtom.

Men jag har en annan skrift som kan illustrera vad jag menar.

Så här var det nämligen:

Kommunisterna (i deras olika skepnader Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna etcetera) hade en högst öppen inre dialog sedan sextiotalets början om hur samarbetet och kommunikationen med de kommunistiska diktaturerna skulle vara beskaffat.

Inom partiet fanns en flygel som ville ta avstånd från diktaturerna eftersom de materiella framsteg som vunnits i östblocket inte kunde mäta sig med den förlust som det innebar att överge demokratin. Den andra flygeln betraktade östblocket, kanske inte som paradiset på jorden, men som en alltför viktig bundsförvant i kampen mot den så kallade imperialismen (alltså den fria, demokratiska och marknadsekonomiskt styrda världen) för att överges.

Vid snart sagt varje partikongress diskuterades olika förslag och motioner som skulle kunna ta ställning för demokrati och mot kommuniststaternas förtryck - men partiet kom aldrig riktigt till skott. Man finputsade formuleringar.

För en utomstående betraktare så var de omformuleringar som kommunisterna gjorde i sitt partiprogram helt marginella. Men inom partiet var det enorma strider. Så bröt sig exempelvis delar av partiet loss och bildade KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) 1967 och APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) 1977 till följd av vad som uppfattades som avsteg från de realsocialistiska staternas politik.

I realiteten var de nya formuleringarna inga direkta avståndstaganden från diktaturerna, dock. Och ingen förändring kunde egentligen skönjas i de internationella relationerna.

Förrän 1989.

När muren föll och östblocket imploderade upphörde kommunisterna med det internationella samarbetet. De kommunistpartier som uppstod, eller kvarstod, i de forna socialistländerna fick klara sig utan svenska kommunisters stöd.

På kongressen 1990 sa Lars Werner:

"Vi har inte några broderpartier, vi har inte några speciella förbindelser med något parti, vi har inte några särskilda band till andra partier - kominterntraditionen är död och begraven."

Det var en existensiell kris för kommunistpartiet att se Sovjet rämna. Men samtidigt ett taktiskt tillfälle utan dess like. För första gången kunde partiet nu ta avstånd från diktaturerna. Nu fanns ju inget att förlora. Partiet tillsatte en kommitté att granska relationerna med kommunistdiktaturerna, och resultatet av denna granskning blev en bok som heter "Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella förbindelser". Det är en bok som slätar över mycket av det grövsta, förstås, men samtidigt en redogörelse över vad som utspelat sig helt öppet och som ingen anhängare av partiet kan bortförklara med "jag kunde inget veta!"

Det är den boken som får agera ställföreträdande för den försvunna Hammar.

Som sagt. Det var en existensiell kris för partiet när östblocket kraschade. Allt samarbete med broderpartierna upphävdes.

Men ingen ska tvivla på att relationerna hölls igång in i det sista. Så länge det fanns ett östblock fanns det kongresser att besöka, kurorter att semestra på och diktatorer att hylla.

På sidan 142 (i andra upplagan) av Lik i garderoben räknas ett urval av de internationella relationerna upp som helt öppet ägde rum under den sista kongressperioden fram till östblockets fall.

Jag tar det i sin helhet - så att ni inte går på Janne Josefssons eventuella påstående imorgon om att relationerna med öst mörkades för medlemmarna.

Resor i österled under kongressperioden
I partistyrelsens verksamhetsberättelse framgick att partiledningen även under denna kongressperiod rest en hel del i österled.

Några urval ur reseprogrammet följer:
Rumäniens kommunistiska partis kongress, senhösten 1984
VPKs partiordförande träffade Sovjets Kommunistiska parti i Moskva, senhösten 1984
VPKs partiordförande var på Ungerns kommunistiska partis kongress, 1985
VPKs partiordförande besökte kommunistpartiet i DDR, 1985
Studiedelegation (omfattande 7 personer) till Sovjet, 1985
Dito (omfattande 6 personer) till Kina och Korea, 1985
Ny dito till samma länder (denna gång omfattande 7 personer), 1985

Under 1986 såg resorna österut så här:
Partistyrelserepresentant till Bulgariens kommunistiska parti
Tjeckoslovakiens kommunistiska partis kongress (som observatör, vad som skulle observeras omtalas inte)
Miljödelegation till Sovjet (5 personer)
DDRs kommunistiska partis kongress
Miljödelegation till DDR
Partisekreteraren på "vetenskaplig konferens" i Moskva

En del besök mottogs också här i landet:
Delegation från: Etiopiens arbetarparti (Mengisturegimen)
Dito från Nordkoreas kommunistparti
Dito Rumäniens kommunistparti

Ingen kan förneka detta.

Även om minnen har en tendens att försvinna när de behövs.

söndag, september 26, 2004

Christer Pettersson

Christer Pettersson skulle erkänna Palmemordet i direktsändning. Jag var redaktör för programmet. Det gick sådär.

Det tänkta erkännandet skulle naturligtvis inte ha fått någon juridisk betydelse. Pettersson har sagt så mycket genom tiderna att hans egna vittnesmål totalt saknade trovärdighet ur rättslig synvinkel. Och med ett polisiärt sätt att se saken var mordet uppklarat. Bara enskilda knäppgökar trodde att det var någon annan än Pettersson som var gärningsmannen. Konspirationsteoretikerna brukade samlas på ABFSveavägen en gång om året under ledning av Fritz G Pettersson, och utomstående som deltog styrktes i övertygelsen att mördaren var Pettersson snarare än tvärtom. Så direktsändningen skulle, i bästa fall, egentligen bara kunna leverera closure. Knyta ihop säcken. Ge lite tröst. Läka det där såret.

Och tittarsiffror, förstås.

Alltihop började på en söndag med en debattartikel i Expressen. "Christer Pettersson erkänner", hette det – men det var långt ifrån klart. Det som vid första anblick såg ut som en sensation visade sig vid närmare granskning vara betydligt lösare i kanterna. Artikeln var skriven av Gert Fylking och signerad även av Pettersson, och det var väl knappast juridiskt bindande, om man säger så. Inte många har åkt in på kåken efter en debattartikel i Expressen, även om man önskar att det vore tvärtom.

Jag ringde till Robert Aschberg, som var en av mina programledare i programmet Folkhemmet, och frågade vad som stod på. Han visste inte mer än jag, men vi kom överens om att vi skulle göra ett försök att få torsdagens program att handla om mordet. Robban stod i kontakt med treans ledning, som också ville ha ett program om saken. De hade alltid haft goda erfarenheter av programmen om Palmemordet. Palmemordet rejtar. Ger bra publicitet.

På måndageftermiddagen åkte Robban och Gert ut i norrförort och knackade dörr på välkända tillhåll för Pettersson. De hittade honom till slut på den vanliga parkbänken. Det kryllade av kvällstidningsfolk i buskarna, och Pettersson hade fullt sjå att hålla dem ifrån sig.

Hemma på redaktionen satt vi och höll tummarna. Vi visste ju att Robban och Gert hade byggt upp en långsiktig relation med Pettersson, men tvivlade på att han skulle vilja ställa upp denna gång. Det gällde ju ändå ett erkännande. Inte ett "kanske". Det där "kanske" hade vi sänt ett år tidigare. "Jag kan ha mördat Olof Palme", hette det . Den här gången gällde det mer. Ett erkännande.

Vid sen eftermiddag kom Robban och Gert tillbaks till redaktionen. De gjorde tummen upp.

Att göra tv är i normalfallet 90 procent logistik. Det är inte som på en tidning, där man ringer ett samtal och sen skriver en artikel. Teknik, personal, resor, kommunikation, marknadsföring – det är ohyggligt mycket råddande för att göra tv.

När landets mest kända tjyv ska erkänna mordet på statsministern är logistiken ännu krångligare.

För det första var vi tvungna att gömma Pettersson. Han jagades av alla andra medier, och vi ville ju vara ensamma om grejen. Så vi bokade ett hotellrum där Pettersson kunde hållas i ett par dygn.

Och för att ingen fotograf skulle följa efter till hotellet så anordnade vi transport med byte av bil – precis som man har sett på film.

Och det är inte så enkelt att man kan sätta Christer Pettersson i ett hotellrum och förvänta sig att han sitter kvar två dygn senare när man kommer för att hämta honom. Pettersson behöver en barnvakt. Nån som gillar att spela kort. Nån som gillar skrönor och pundarsnack. Nån som kan förse honom med ett par, tre vinare till lunch, eller så.

Gert Fylking fick barnvaktsuppdraget, och skaffade en anonym mobiltelefon för jobbet.

En fördel med att vi var tvungna att barnvakta Pettersson i ett par dar var att vi kunde se till att han skulle komma i form. Christer Pettesson slarvade ju normalt med kosthållning, hygien och uppträdande. Nu kunde vi ge honom tre mål mat om dagen och klä honom, så att han skulle vara tiptop i sändningen.

Men självklart var det krävande för Gert.

Han kunde trösta sig med att han vann kortspelet.

Hemma på redaktionen kändes pressen. När det blivit känt att vi skulle ha Pettersson med i programmet började det hänga fotografer ute på parkeringen. Robban blev nerringd. Kanalen ville plötsligt att vi skulle göra TVÅ timmar – inte en, som brukligt. Två timmar är enormt mycket tid i tv.

Samtidigt bröt en pressetisk debatt ut. Det blev känt att Fylking och Pettersson fått normalt författararvode för Expressen-artikeln. Ett par tusen spänn var. Precis som alla andra får som skriver en debattartikel. Men eftersom trovärdigheten hos Pettersson (och även hos Gert) var minst sagt låg så antogs arvodet ha påverkat utsagan.

På redaktionen garvade vi dock mest åt att Gert hade begåvats med titeln "journalist" när han nu blev omskriven. Han brukade annars kallas för "pajas" när de fina tidningarna skrev. I bästa fall "skådespelare". Nu var han "journalist". Äntligen!

Vi slet som djur med att försöka få ihop material till tvåtimmarssändningen. Lyckligtvis hade produktionsbolaget (Strix) gjort så många program om mordet så att det fanns ett stort arkiv att plocka ifrån. Det fanns rekonstruktioner. Det fanns intervjuer med alla inblandade. Det fanns dramatiserade rättegångar. Christer Pettersson i lögndetektor. Allt som gjorts i tv, hade gjorts av Robbans olika redaktioner, och allt material stod samlat i ett två meter högt plåtskåp. Palmeskåpet.

Vi byggde upp programmet så att Christer Petterssons live-framträdande skulle vara klimax. Först en rekonstruktion av mordet. Flyktvägen. Sedan en redogörelse för Petterssons förehavanden under kvällen. Sen motivet – ni vet Bombmannen Lars Tingström, och det där. Med intervjuer. Sedan vapnet. Sigge Cedergren. Med intervjuer. Om jag kommer ihåg rätt. Som kronan på verket skulle Pettersson framträda. Direktsändning.

På torsdagförmiddagen, sändningsdagen, dök Gert Fylking upp på redaktionen med Christer Pettersson i släptåg. Pettersson hade pomada i håret och ny skjorta. Skinnpaj och cowboyboots. Han började omedelbart flörta med damerna på redaktionen, som väl inte var helt bekväma med situationen.

Jag själv växlade inte många ord med Pettersson. Vi skakade hand, och jag bad honom skicka en hälsning till Konvaljen (kåkfararen som gjorde proggmusik på 70-talet), som jag visste att Pettersson var kompis med. Christer Pettersson tyckte det var mycket roligt att någon ville kännas vid Konvaljens musik idag, och försäkrade sig att han uppfattat mitt namn rätt så att han kunde framföra hälsningen. Det var det hela. Det kändes liksom inte att det var läge att äventyra kvällens sändning med allvarligare frågor.

P1 morgon och TV4:s Nyhetsmorgon ringde och ville ha någon med från redaktionen till fredagmorgonen. Redaktionerna hade redan bestämt sig för att vårt program skulle bli fredagens moraliska debatt. Var det rätt att låta Pettersson tala i tv? Kan checkblocksjournalistik vara berättigad? Och eftersom Robban aldrig i livet skulle kliva upp sex på morgonen så föll det på min lott.

På torsdagkvällen, ett par timmar före sändning, hamnade Christer Pettersson i slagsmål. Eftersom vi sände från Sveriges Televisions studio i tv-huset på Gärdet så hade ju SVT:s egna reportrar tillgång till lokalerna. En av dem lyckades tränga sig fram till Pettersson (trots att vi hade hyrt in extra ordningsvakter för crowd control), vilket inte gillades. Men nyhetsinslaget där journalisten fick en snyting blev ju bra reklam för vår sändning, så att säga.

Sändningen gick som planerat. Bortsett från en detalj. Pettersson erkände inte. Tvärtom sa han att han skrivit under debattartikeln för pengarnas skull. Och nu var han med i tv för pengarnas skull.

Men jag tvivlar fortfarande på att artikeln handlade om pengar. Aschberg har länge haft ett stående erbjudande till Christer Pettersson: en kvarts miljon för ett erkännande. Varför göra det i Expressen för ett par tusen spänn?

På fredagmorgonen satt jag i P1 morgons studio och frågades ut av Staffan Dopping. Med på telefonen satt Yrsa Stenius från Aftonbladet, som ju alltid rings in när man behöver mogna överväganden och moralisk resning. Det är väl något med det finlandssvenska idiomet som gör det.

Dopping frågade om det var moraliskt försvarbart att låta Pettersson framträda. Jag svarade med resonemanget att han faktiskt är myndig, och dessutom av domstol friskförklarad åtskilliga gånger, varför han själv fattar beslut om sin tillvaro.

Stenius skällde ut mig.

Dopping frågade hur mycket vi betalat Pettersson. Jag svarade att jag inte visste, men att jag hört att han brukar ta en normal månadslön för ett framträdande.

Stenius skällde ut mig.

Dopping frågade om det var bra journalistik, det vi gjort. Jag svarade att det vi gjort, journalistiskt sett, var platt fall.

Då gick luften ur diskussionen. De trodde väl att jag skulle komma dragande med det fria ordet, eller sanningen, eller uppdraget, eller nåt annat av högtidsbegreppen som journalister brukar dra fram när de gjort nåt tvivelaktigt.

Men det gjorde jag inte. Platt fall.

Fina journalister fattar inte att bra journalistik och bra tv inte är samma sak. Förstår inte den kommersiella logiken.

I TV4:s morgonsoffa upprepades spektaklet, med skillnaden att jag blev utskälld av Leif Silbersky istället. En annan skillnad är också att fyrans frukostbuffé är bättre än radions.

Jag satt mest och häpnade över hur snygg Anna Lindmarker är i verkligheten. Hon fick mig nervös bara med sitt utseende. Timglas, tänkte jag.

Nåväl.

När jag kom tillbaks till redaktionen så satt försäljningsansvariga och räknade på hur många klipp ur vårt program som sänts i andra medier – och skrev fakturor. Bara på förmiddagen sålde vi klipp för mer pengar än som uppskattades ha betalats till Pettersson.

Sen kom tittarsiffrorna. All time high för programmet. Kanske all time high för ett samhällsprogram i kanalen. Applåder.

Men.

Christer Pettersson erkände inte.

Och nu ligger han för döden. Utan möjlighet att be om förlåtelse. Utan möjlighet att förklara sig. Utan möjlighet att läka det där såret.

dör en tjyv.

fredag, september 24, 2004

Halvera riksdagen!

I senaste numret av Timbros nättidskrift Smedjan pläderar Anders Carlgren i en artikel för en halvering av antalet platser i Riksdagen. Den som följt mina inlägg här under veckan, då motionsflodens mer bisarra inslag uppmärksammats, kan naturligtvis inte annat än hålla med.

Jag vill ta tillfället i akt att peka ut en ledamot som särskilt borde fundera en smula över Carlgrens artikel.

Prästen och centerpartistiska riksdagsmannen Lars-Ivar Ericson profilerar sig allt tydligare som parlamentets minst nödvändiga ledamot. Tidigare har han motionerat om ökat stöd till shoppingmissbrukare, och för politisk detaljstyrning av sportsändningar i tv. Nu träder han fram igen, med en motion om politisk detaljstyrning av sändningarna av tv-gudstjänster.

2004/05:c420
TV-gudstjänster

Genom ett stort antal församlingssammanslagningar har antalet gudstjänster som svenska kyrkan erbjuder under år 2003 minskats väsentligt. Detta drabbar framförallt människor som bor på landsbygden som då måste ta sig till en annan kyrka då det inte så ofta firas gudstjänst i den egna församlingen. För dessa människor kan TV-gudstjänsten vara ett alternativ . TV-gudstjänsten betyder även mycket för många äldre och funktionshindrade som har svårt att ta sig till kyrkan.

Genom TV-sända gudstjänster får tittarna en kulturell upplevelse då kyrkobyggnader från olika tidsepoker visas och hela landet får tillgång till sändningskyrkans inre och yttre miljö. Därför bör TV-gudstjänster inte sändas från studion och repriser undvikas eftersom gudstjänsterna skall vara aktuella och kopplade till det som sker i vår omvärld just nu.

Eller hur? Halvera riksdagen!

Ellen ställer ut


Rör i kar, av Ellen Cronholm (2000).

Konstintresserade stockholmare uppmanas härmed att gå till Grafiska Sällskapets galleriHornsgatan imorgon lördag, då Ellen Cronholm har vernissage. Vernissagen pågår 12 - 16, och utställningen hänger till den 13 oktober.

Den som vill läsa mer om Ellen kan göra det på hennes hemsida. Även det ärevördiga Grafiska Sällskapet, som bildades 1910, har en hemsida.

Ellen Cronholm är naturligtvis inte bara en begåvad grafiker - hon är också min brors sambo. Vilket inte på något sätt påverkar mitt omdöme.

torsdag, september 23, 2004

Kulturkrock eller hjärnsläpp?

Min gamla klasskamrat från journalistlinjen, Anneli Clemente, skriver för Hälsingekuriren. Idag har hon en riktigt obehaglig story.

En 26-årig man häktades igår i Bollnäs tingsrätt, efter att hans hustru för en vecka sedan visat upp misshandelsskador på vårdcentralen och anklagat honom för upprepad våldtäkt och misshandel.

När kvinnan sökte sjukhushjälp hade hon röda ränder på ryggen, rispor runt halsen och röda märken runt handleder och fotleder. Dessa skador ska ha uppstått vid det senaste våldtäktstillfället då maken ska ha bundit ihop hennes händer och fötter och sedan våldtagit henne.

Och det är väl egentligen inget ovanligt med det. Händer varje dag.

Det är försvarets linje som upprör mig.

26-åringen nekade till brott under häktningsförhandlingen i polishuset i Söderhamn. Han medgav visserligen att han mot sin frus vilja tvingat henne till samlag. Han erkände också att han vid några tillfällen slagit sin hustru, men uppgav att han har svaga minnesbilder kring händelserna.

Både mannen och kvinnan är asylsökande och bor i Söderhamns kommun. Mannen hävdar att han inte begått några brottsliga handlingar, eftersom han följt sitt hemlands lagar. I hemlandet säger inte en hustru nej till samlag med sin make, hävdade 26-åringen.

Mannens advokat, Carl Lindström, framhöll att hans klient självklart måste följa svensk lag, men att han saknat brottsligt uppsåt i det här fallet. Advokaten talade om en kulturell krock och att en hustru från det aktuella landet kan tänkas vara "med på noterna".

- Det är tveksamt om det är tvång i den bemärkelsen, sade Carl Lindström.

Med på noterna. Visst. Tveksamt om det är tvång. Säkert. Brist på uppsåt. Jo. Kulturkrock. Sure.

Stoppa tillbaks din rasism och din äckliga kvinnosyn där du sket ut den, Carl Lindström! Eller menar du att blattehoror inte kan våldtas?

Nåja.

Det är inte bara försvarsadvokaten som är motbjudande.

Gärningsmannen är inte så trevlig, han heller.

Åklagare Birgitta Fernlund frågade under förhandlingen om det är så att mannen tillsammans med sina svärföräldrar planerat att döda sin hustru. Han ska inte göra något, svarade 26-åringen, men berättade att han vill ta med henne tillbaka till hemlandet.

- Hennes föräldrar vet vad de ska göra, sade han via tolk.

Fy fan. Bra jobbat, Anneli! Klä av de jävlarna!

Äntligen!

Genom Biblioteksrelaterat får jag veta att åtminstone ett bibliotek i världen har utfärdat vad jag drömt om så länge: en särskild ordningsstadga för att få ett slut på det ständiga oväsen kulturlivets stöttepelare utan uppehåll frambringar med sina mobiltelefoner.

Storyn kommer från Library Journal, som berättar följande:

...what may be the first ordinance of its kind, banning cell phone use involving talking, text messaging, and ringing tones in a public library goes into effect today. First-time offenders will be warned, but a second offense will result in a $250 fine, rising to $500 the second time, and $1000 for the third infraction. HBPL has been empowered to issue an administrative citation on the spot, without calling in law enforcement, Hayden said, owing to a change in the municipal code approved by the city council. The offender then must appear at an administrative hearing to pay the fine, which most probably would be reduced to $100.

Se och lär!

onsdag, september 22, 2004

Det stod i The Guardian!

När till och med The Guardian säger att den svenska socialdemokratiska politiken har havererat, så måste väl även den svenska vänstern begripa. Detta är ju ändå blaskan som, näst Le Monde, försvarar vänstervärderingarna skarpast i Europa.

The Guardians Joanna Moorhead skriver idag om hur hon genom att intervjua välkända brittiska sociologen Catherine Hakim upptäcker att hon har blivit lurad.

"For decades we've been told Sweden is a great place to be a working parent. But we've been duped"

Och det är bara rubriken.

Jovisst. Sverige var inte paradiset. Det visar sig att den tredje vägen ledde till att kvinnorna trycks nere. Guardian noterar att svensk föräldraförsäkring gör att kvinnorna halkar efter rejält på arbetsmarknaden. Och mer därtill.

What we all expect - but what is never actually said - about Sweden and countries such as Norway and Denmark is that because they have such a forward-thinking attitude to the needs of working parents, women have a much better deal, are able to work more effectively and to progress better. Wrong, wrong and wrong again, says Hakim. "Swedish women don't have it made - they still end up paying a price in terms of their career or employment. What you find, if you look closely at the figures, is that there is a pay threshold in Nordic countries below which are 80% of all women, and above which are 80% of all men.

"What is more, the glass ceiling problem is larger in family-friendly Sweden than it is in the hire-and-fire-at-will US, and it has also grown as family-friendly policies have expanded. In Sweden 1.5% of senior management are women, compared with 11% in the US."

And that's not all. Take another barometer of equality - the gap between men's and women's pay - and Sweden puts on another poor show. It is difficult, says Hakim, to get accurate figures, but she reckons that Swedish women are paid around 20% less than Swedish men - a similar pay difference to the one that exists in the UK. Interestingly, other EU countries with a lower pay gap don't show a correlation with better family-friendly packages: Italy has a 15% pay gap, Spain a 12% gap and Belgium and Portugal an 8% gap. None of these countries is held up as providers of great family-friendly packages - indeed, some of them, including Portugal, have systems in place that are not only a great deal less generous than that of Sweden, but also a lot less accessible.

So, to the next pit-stop in the race to improve the lot of women in the jobs market: worker segregation. This, like equal pay and access to top jobs, has long been regarded as an essential goal in the battle: women have been over-represented for ever in certain low-status sectors of the economy, and if real change is to come about, we all want to see an evening- out of the sexes across these fields.

Surely Sweden has something to boast about here? Not so, says Hakim: 75% of Swedish women are working in the public sector - traditionally the lower-paid, lower-qualified end of the employment market - while 75% of men are working in the racier, more demanding private sector. What has happened through the years of family-friendly policies, she says, is that private companies have reduced their number of female employees because they can't afford the cost of the generous maternity packages.

Ni förstår säkert, kära läsare. Ett steg på vägen mot jämställdhet skulle naturligtvis vara att privatisera mer av arbetena i den offentliga sektorn. Ett annat att individualisera föräldraförsäkringen.

Eller hur? Det stod ju i The Guardian!


Russ Meyer 1922 - 2004

måndag, september 20, 2004

Mer motionsflod

Den här är inte dålig heller:

2004/05:kd543
Inför alkoholgräns på 0,2 promille för cyklister

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i trafikförordningen införa promillegräns för framförande av cykel.

Motivering
Idag är det inte straffbart enligt lag att cykla onykter.

/.../

Riksdagen har beslutat om en nollvision och då bör man kunna kräva att samma regler, med en alkoholgräns på 0,2 promille, ska gälla för alla trafikanter, oavsett om det är en motoriserad eller omotoricerad tvåhjuling.

Gunilla Tjernberg, (kd), vi vet var du bor.

Sidbyte

Att all modern politik handlar om att försöka sno väljare från motståndaren genom att anamma dess politik är för allom uppenbart.

Moderaterna trodde naturligtvis att de avgjort striden med sin Nya Ekonomiska Politik, utformad på så sätt att den ligger närmare Dan Anderssons, chefsekonomen på LO, dröm än vänsterns skattepolitik någonsin kan förmå.

Men idag visade Socialdemokraterna och Bosse Ringholm att gammal är äldst genom att helt fräckt stjäla borgerlighetens paradnummer - en underfinansierad budget.

söndag, september 19, 2004

I praktiken

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt, och kamraterna Mikael Odenberg och Anders Borg, kan prata om sin Nya Ekonomiska Politik hur mycket som helst. Det har sannolikt ingen reell betydelse, för på gatuplanet, långt nedanför partikansliets luftslott, står det alltid nån virrhjärna som ska utföra jobbet.

Ta en titt i motionsfloden, till exempel. Det är där den genomsnittlige partigängaren bäst speglas. Och som vanligt fokuserar moderaterna på sånt som verkligen är viktigt.

2004/05:m1149
Förbud att "ändra" Sveriges flagga

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges flagga.

Motivering
Vid sommarseglatser gläds man normalt åt att möta landsmän i båtar. Få saker är så vackra som en segelbåt mot det blåa havet och med den svenska flaggan i aktern. Desto mer beklämmande är det att möta svenskar som utan hämning ändrat flagg.

Att fälla in skånska flaggan i ett av de blå fälten i Sveriges flagga är inte helt ovanligt. Många, kanske gifta med en utländska fäller in ett annat lands flagga i den svenska. I sommar har jag till och med stött på seglare som seglat runt med den gamla unionsflaggan från 1905, den så kallade "Sillsalladen". Även exempel på seglare som klippt sönder vår flagga i försök att härma en svensk örlogsflagga har setts - både tvåtungad och tretungad.

Att så skända den svenska flaggan borde inte vara tillåtet. Lita på att seglarkolleger och båtklubbar hade krävt rättning om ett klart förbud hade funnits.

Slå vakt om vår nationalsymbol!

En annan godbit från samma moderata penna, nu på temat "uniform är frihet":

2004/05:m1150
Inför skoluniform i grundskolan

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av skoluniform i grundskolan.

Motivering
Hysterin med ungdomsmode når ständigt nya höjder. Mer och mer av reklamen riktar sig till barn och unga och i dag ser vi 7 - 8 åringar som sminkar sig innan de går till skolan. Klädkontot når nya höjder för förtvivlade föräldrar. Allt skall vara märkeskläder och ungdomarna tävlar modemässigt.

Samtidigt tycks mobbning ofta emanera just utifrån klädsel. Den som inte är rätt klädd stöts lätt ut från gemenskapen. Lösningen är, hävdas på många håll i världen, skoluniformer och man kan se många exempel i Europa på hur en enkel men snygg sweatshirt eller liknande eliminerat modehysterin, skapat gemenskapskänsla och sparat föräldrarnas plånböcker. Kanske kunde det rentav ge upphov till en ny svensk textilindustri?

Inför skoluniformer i grundskolan!

Fan, det är så att man tror att hela moderata riksdagsgruppen var på samma vinprovning. Tills man ser vem som är upphovsman.

Det är ju den sjungande skånemoderaten Carl-Axel Roslund. Ett sant original. Hans hyllning till mjölken, "Fantomen",(MP3) har rönt viss uppskattning bland diggare av riktigt sunkig musik, och på hans utmärkta hemsida kan man lyssna på fler låtar. Dock inte på den visa som väckte feministisk vrede inför valet, "Åh en sån natt".

Kan ingen ge honom ett skivkontrakt?

Det skulle kunna hålla honom borta från politiken.

Uppdatering:

Som ni förstår är detta ett problem för alla partier som gör anspråk på att reformeras. Maud Olofssons nya centerparti har naturligtvis bara förändrats i hennes huvud - i verkligheten ser det ut som följer:

2004/05:c384
Forskning om och vård av shoppingmissbrukare

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om forskning om och bättre vårdformer för shoppingmissbrukare.

Under de senaste åren har en ny form av missbruk uppmärksammats mer och mer i massmedia. Detta missbruk märks inte lika lätt som andra missbruk men problemen är liknande dem som drabbar exempelvis narkotikamissbrukare. Beroendet kan orsaka ångest, raserad ekonomi och brottslighet. För mer än 100 000 människor i Sverige är shoppingmissbruk ett mycket stort problem och de upplever att samhället inte tillräckligt uppmärksammar deras situation.

Inom psykiatrin erkänner man inte shopppingmissbruk som diagnos och det är brist på terapeuter som känner till hur man bäst behandlar de drabbade. Möjligheterna till vård är begränsade till institutioner som samtidigt skall behandla andra typer av missbruk.

Det är uppenbart att det behövs mera forskning om och bättre vårdformer för shoppingmissbrukare.

Uppenbart att det behövs bättre vårdformer för shoppingmissbrukare, menar alltså centerpartistiska geniet Lars-Ivar Ericson. Uppenbart.

Ljushuvudet Ericson vill vidare reglera sportutbudet i tv, oklart dock hur:
2004/05:c393
Allsidig idrott på TV

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om allsidig idrott på TV.

Idrott på TV hör till de mest uppskattade programmen. Genom dessa program kan människor förutom underhållning även få inspiration till eget idrottsutövande.

Därför är det angeläget att programmen ger en allsidig och positiv bild av olika idrottsgrenar. Det är mångfalden som utgör idrottens själ. De stora sporterna som fotboll och ishockey tycks idag ha en alltför dominerande roll i TV-inslagen. Damidrotten, handikappidrotten och sporter som exempelvis orientering, rugby, brottning, skytte och baseball kommer i skymundan för de stora idrotterna. Sverige har idag ett sjuttiotal idrottsförbund och det borde vara möjligt att ge dem en chans att komma fram i TV-sporten och då inte bara som ett reportage om udda sporter. Vi behöver positiva bilder av de olika idrotterna och här har TV en viktig uppgift.

Vi behöver positiva bilder av riksdagsmän också, Lars-Ivar Ericson.

Håll tyst!

Ullerstam i fårakläder

För ett par veckor sedan kom vänsterns senaste sexualpolitiska utspel. Torbjörn Tännsjö gick ut på DN Debatt till försvar för pissbögarna.

Tännsjö uttryckte det inte så, förstås. Han är ju professor i praktisk filosofi. Debattartikeln kritiserade den så kallade homolobbyn för att inte vara tillräckligt queer. Tännsjö menade att exempelvis Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) och andra aktörer inom sexualpolitiken inte bara borde kämpa för traditionella bögpars rätt att gifta sig, utan även borde dra en lans för andra sexualförtryckta minoriteter.

Ni vet, det gamla kälkborgar-argumentet.

HomO Hans Ytterberg och generaldirektören Andreas Carlgren, och andra debattörer på gay-arenan är bigotta småborgare, menade Tännsjö, som inte löper linan ut när det gäller minoritetsskydd.

Då Andreas Carlgren vädjar om att den Svenska kyrkan ska viga också homosexuella par bör han klargöra om han fortfarande har en normativ syn på sexualiteten. Är hans ärende bara att homosexuella ska betraktas som lika normala som heterosexuella? Är hans ståndpunkt förenlig med att andra former av sexualitet nedvärderas? Hur motiverar han i så fall denna särbehandling av homosexuella?

Eller inrymmer hans vädjan också ett krav om att syskon ska kunna vigas av kyrkan? Vill han, i likhet med de resonemang som förts inom liberal ungdom, att också gruppäktenskap ska bli möjliga?

Han bör i så fall säga detta rent ut! Hur ser han för övrigt på sadism, tidelag, pedofili och så vidare i de fall dessa böjelser inte leder till att någon kommer till skada?

Fredrik Reinfeldt och Caroline Krook är förstås skyldiga oss motsvarande besked!

Efter Tännsjös debattartikel har det följt sporadisk skottväxling ("Torbjörn Tännsjö gör märklig sammanblandning", "Hans Ytterberg resonerar som en homofob", "Torbjörn Tännsjö har inte förstått diskrimineringen"), där grundargumentet från HomO Hans Ytterberg har varit att Tännsjö motarbetar de homosexuellas jämställdhetssträvan, och grundargumentet från Tännsjö varit att HomO är -fob.

Debatten har rymt två intressanta detaljer.

Den ena är att HomO Ytterberg tydligt berättat att begreppet "sexuell läggning" enbart rymmer hetero-, homo- och bi-sexualitet.

Enligt de svenska författningar som styr verksamheten för ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (SFS 1999:133, 2001:1286 och 2003:307) definieras sexuell läggning som homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet.

Vilket torde komma som en chock för alla som har tillgång till internet.

Den andra intressanta detaljen är att Torbjörn Tännsjö inte hymlar med vad som inspirerat sexdebatten. Redan i första debattinlägget hänvisade Tännsjö till klassikern på området: Lars Ullerstams "De erotiska minoriteterna" (Zindermans förlag, 1964).

Det är en underbar bok, där inget beteende är för obskyrt för att omfamnas.

Urofiler ("pissbögar") håller till i urinoirer och deras högsta önskan är att träffa någon, som vill ha godheten att urinera i deras hattar eller fickor. Denna glädje tår de sällan uppleva, däremot blir de ofta misshandlade. Att få sina kläder besudlade av urin är givetvis ett respektabelt behov, och det är avskyvärt att höra folk skryta med hur illa de behandlar dessa individer. Jag begär inte att alla skall vara lika frikostiga som den ärbara madame, som å religionens vägnar tömde ett nattkärl över kättaren Pangloss. Men kan man inte villfara deras ödmjuka begäran, så kan man i alla fall kosta på sig att visa dem lite vanlig hövlighet.

Givetvis, Ullerstam. Givetvis.

Lyckligtvis finns hela boken på nätet!

Nåväl.

Tännsjö har varit medlem i Vänsterpartiet sedan urminnes tider (ni vet de där åren som fallit ur partiets minne), och stundom agerat som partiets andlige rådgivare; exempelvis var han en av arkitekterna bakom det partiprogram som fick upprättas när Sovjetunionen imploderade. Så det finns all anledning att hålla ögon och öron öppna i framtiden – så att man inte missar något roligt utspel från vänsterpartiklarna när Tännsjös sexualagenda börjar sippra ner på aktivistnivå. Och det kan ju vara bra Ullerstam i bakhuvudet när debatten börjar.

Jag sätter mitt hopp till motionsfloden. Det är där sexualfrågorna brukar dyka upp.

Nåväl.

Det är naturligt att det är vänstern som är pådrivande i pissbögs-frågorna. Det privata är politiskt, heter det ju i vänsterns tankesfär. Således är sexualiteten för vänstern ett problem som söker sin statliga reglering. För oss andra är ju sexualiteten nånting som ska hållas avskilt från staten eftersom den driver på bredbandsutbyggnaden.

Trött

En viktig anledning för Europeiska Unionens och Förenta Nationernas existens är ju att de är utmärkta verktyg med vilka vi svenskar kan uppfostra resten av världen att anamma den välsignade tredje vägens politik. Generöst kan vi dela med oss av vår socialdemokratiska visdom till de mindre vetande därute i barbariet.

Ibland får vi lite gratishjälp från pressen också. Det är alltid roligt när världen riktar sina ögon mot välfärdens centralmakt.

Så nu har statsministern all anledning att brösta upp sig.

Den häpnadsväckande debattartikeln i Dagens Nyheter i fredags, där generaldirektören på Riksförsäkringsverket Anna Hedborg visade att fyrtio procent av arbetskraften tycker att det är helt okej att sjukskriva sig på grund av exempelvis allmän trötthet har väckt gensvar i världen.

Bägge stora nyhetsbyråerna AP och Reuters har skrivit varsin text, som publicerats världen över. På Google News listas 85 publiceringar om svensk sjukfrånvaro, alla sannolikt baserade på nyhetsbyråernas texter. Rubrikerna sätts av tidningarna själva, men ger alla samma bild: Sweden's sick leave payments skyrocket, Stressed at work? Call in sick, say many Swedes, Sweden tires of tired workers taking sick leave, Many Swedes Say OK to Skip Work if Tired, Swedes seen abusing sick leave system, ja, ni förstår.

Vad är det då världen får veta när de tittar under rubrikerna? Ja, det är ganska rak journalistik.

AP, Mattias Karen:

In a country already plagued by skyrocketing sick leave costs, a new survey found that 40 percent of the population thinks it's acceptable to skip work because they feel tired or have trouble getting along with their colleagues.

The survey, presented Friday by the National Social Insurance Board, showed that Swedes manifestly take advantage of the country's liberal sick leave system, officials said.

AP citerar Anna Hedborg, men kompletterar också med ett uttalande från Svenskt Näringsliv och dess sjukförsäkringsexpert Alf Eckerhall.

The survey shows "a deep lack of knowledge about what the health insurance is meant to cover," board director Anna Hedborg said of Sweden's 9 million residents.

Alf Eckerhall, a social insurance expert with the Confederation of Swedish Enterprise, went a step further: many Swedes are deliberately abusing the system.

"The insurance laws clearly state that inability to work because of illness" is the only valid reason to stay home, Eckerhall said. "The key word is 'inability to work' - not 'illness.'"

Reuters anstränger sig mindre, och presenterar ett kort referat av Hedborgs artikel och några fakta om kostnaderna och det ekonomiska läget.

Swedish welfare authorities plan to launch a campaign to educate Swedes about when they can take sick leave, after a study showed 40 per cent believe it is enough to feel tired to stay home and draw benefits.

"Our mistake could be that, in some misdirected benevolence, we were not clear enough on where the limits are," the National Social Insurance Board's head Anna Hedborg wrote in a column for the Dagens Nyheter daily.

Sweden, famous for its generous welfare policies, has seen sick leave absenteeism double over the last two years to 800,000, or one fifth of the workforce, by late 2003.

Hur var det nu den gick, den där gamla slagdängan?

...då ärat ditt namn flög över jorden.

lördag, september 18, 2004

Support

Det snackas så mycket om den religiösa högern. Struntprat, förstås. Det finns bättre stöd att hämta i kampanjen.

www.satanforbush.com

Pauli skola

Dagens viktigaste nyhet är inte att Moderaterna presenterar sin nya skattepolitik (NEP, kallas det visst internt).

Nej, det är nåt helt annat.

Sydsvenska Dagbladet har den:

MALMÖ. En elev vid Pauliskolan greps i går av polisen, misstänkt för hets mot folkgrupp. Enligt personal vid synagogan, som ligger tvärs över gatan, har eleven och flera av hans kamrater skrikit grova antijudiska slagord. Eleven säger till Sydsvenskan att han är helt oskyldig.

Händelsen inträffade vid 11-tiden i går förmiddag. En familj på tre personer, där sonen bar en judisk huvudbonad, kippa, passerade Pauliskolan på väg mot synagogan för att fira det judiska nyåret. Utanför skolan stod ett gäng på ett tiotal elever.

Familjen uppger att pojkarna började håna dem när de passerade. Familjen upplevde situationen som hotfull och sprang över Föreningsgatan till synagogan. Två av pojkarna följde efter och fortsatte att håna den personal som fanns utanför synagogan.

En ur personalen ringde polisen som snabbt var på plats. Pojkarna sprang men en av dem greps vid Konserthuset.
Enligt synagogans personal har det hänt vid flera tillfällen att elever på skolan ropat antijudiska okvädinsord.

Sydsvenska Dagbladet avslöjar dock inte vilken religion förövarna tillhör. Det spekulerade man dock om i detta forum redan igår, vilket antyder goda källor. Ni kan nog gissa. Fredens religion.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
(Jag vill samtidigt be om ursäkt till Sydsvenskan för mitt uppenbara brott mot upphovsrättsliga regler ovan - men frågan är så viktig!)

Stamkrogen prisas - 3

Jag har sagt åt er att boka bord. Flera gånger. Här, när Gourmet skrev, och här, när Svenska Dagbladet skrev, till exempel.

Nu säger jag det igen.

Boka bord!

Senast ut i hyllningskören för min stamkrog Dining Club, på Gästrikegatan 3, är Dagens Industri. Deras recension är översvallande, som alla andras.

"Högklassigt", säger rubriken.

Vinlistan har god variation och det är inga problem att låta serveringspersonalen ta hand om vinvalen.Bland förrätterna gjorde vi en väldigt lyckad bekantskap med stuvad kalvbräss med rostad lök.Den kom in på en brioche med små ringar av rostad lök. Kombinationen med löken och den milda och lena kalvbrässen i sin stuvning var sensationellt smarrig.En annan fullträff var kantarellconsumé och rådjursravioli, vars distinkta och lena smak klamrade sig fast i gommen länge.

Varmrätten kastanjeglaserat och baconinlindat lammlägg med brysselkål och potatiskaka var en kaxig sak serverad i mitten på en stor djup tallrik.Lammet var så mört att det nästan föll i bitar. Kastanjeglasyren gav en lätt rostad smak som ackompanjerades perfekt av sältan från baconet.

Vasastan har länge väntat på en restaurang med Dining Clubs ambitioner. Med den hårda konkurrensen i Stockholms krogliv kan vi bara applådera en krog som serverar högklassig mat till mycket rimliga priser.

DI har en poängskala också. Dining Club får 18 av 25 möjliga, fördelat som följer: Mat 4, Meny 4, Miljö 3, Service 3, och Prisvärt 4. Tidigare 18-poängare i Stockholm är Fredsgatan 12, KB, Saline och Undici. Bland krogar som får lägre betyg än Dining Club hittar man Teatergrillen, Mooncake, Il Tempo och PA & co. Och det är ju inga dåliga ställen.

Som sagt: boka bord, så ses vi i baren efteråt.

fredag, september 17, 2004

Barskrapad

Jag har alltid undrat hur en svensk version av Barbara Ehrenreichs Barskrapad skulle se ut. Jag har till och med funderat på att skriva en själv. Men jag är för dålig på långsiktiga projekt, brukar jag skylla på när det aldrig blir av. Sanningen är väl närmare den att jag inte vill dra ner på drickat.

Lyckligtvis slipper jag skriva den svenska versionen.

Staten har skrivit den redan. Den har till och med ett Ehrenreich-slagkraftigt namn: På marginalen.

Fast egentligen är det en statlig utredning. SOU 1998:161 (pdf) är en del i Demokratiutredningen som ville belysa socialtjänsten ur klienternas perspektiv – i intervjuform.

Det är upprörande läsning.

Följande text är den enda ni behöver läsa ur SOU 1998:161. Det finns många fler. Men detta är den nödvändiga. Under existensminimum, heter den.

Jag lovar. Det är upprörande.

Under existensminimum.

Christina är 24 år. Hon har en stark självkänsla och personlighet, lätt för att uttrycka sig och för att visa känslor. Hon bor i en liten kommun i Mellansverige. Där, som på andra håll, har arbetslösheten svept fram och folk har flyttat till jobb i storstäderna.

Christina och hennes kille har tre barn. Hennes utbildning räcker inte till för att tävla om de arbetstillfällen som kan finnas. Hennes liv är som för tiotusentals andra unga mammor. De lever i ett socialt utanförskap. De saknar a-kassa och har inte kommit in i det välfärdssystem som är en självklarhet för alla dem som har ett arbete.

Christinas familj drar sig fram på en ekonomisk standard som ligger 2 500 kronor under existensminimum. De tvingas att vända på varenda krona. Men till socialtjänsten vägrar hon numera att gå.

– Jag låter mig inte förolämpas fler gånger. Hellre lånar vi av släktingar eller svälter, säger hon.

När Christina var 14 år dog hennes pappa. Hemmet lämnade hon samma dag som hon slutade i grundskolan.

– Då var jag 16 år. Jag flyttade till min kille som bodde hos sin pappa. Efter fem månader var jag med barn. Min kille gick då på fordonteknisk linje. Han hade ingen inkomst. Efter ett år slutade han på gymnasiet.

Vad hade du själv för framtidsplaner då?

– Jag tycker om barn och ville helst börja på dagis. Under en månad var jag också på ett daghem. Men det var för tunga lyft som jag inte orkade med då jag var gravid.

Efter några månader flyttade vi från killens pappa till min kusin i Norrköping. Men vi var snart hemma hos hans pappa igen. Under tiden jag väntade barn gick min kille på beredskapsarbete. Så kom var dotter sommaren 1991 och i februari 1992 flyttade vi till vår första egna lägenhet.

Hur vi klarade ekonomin?

– Jag hade föräldrapenning och en barnpension efter pappa. Min kille hade lön från sitt beredskapsarbete. Jag var 17 år då vår dotter föddes. När min föräldraersättning var slut var jag med barn på nytt. Då hade jag ännu inte fyllt 18 år.

På hösten när vi väntade vårt andra barn tog vi för första gången kontakt med socialen. Jag hade inte längre kvar barnpensionen efter min pappa. Det var min sambo som ringde och frågade om vi kunde få komma. Vi behövde stöd.

Vi trodde att vi snabbt skulle få hjälp, att socialen skulle säga: Skicka in ansökan och kom hit om en vecka så att vi får prata genom situationen. Vi hade räkningar, men inga pengar. Vi behövde ett handtag just denna månad för att komma ikapp.

Upplevde ni ångest eller skuld över att behöva söka hjälp?

– Nej. Det var inte svårt för oss att ta kontakt. Det kändes naturligt. Vi behövde stöd, och trodde att vi skulle få det. Men jag ville inte ringa, eftersom det var min sambo som stod för lägenheten och han hade den största delen av vår lilla inkomst. Han berättade att vi hade ett barn – men inte att vi väntade ytterligare ett. Det första socialan frågar är hur stor lägenhet man har, vad man tjänar och hur många barn man har, om man har lån och bil, och i så fall vilken årsmodell. Det är standardfrågor.

Fick ni den hjälp ni då behövde?

– Nej, svaret vi fick var att de tyckte att vi skulle ha planerat bättre och kontrollerat vår ekonomi så att vi inte stått utan pengar. Socialen satte ut ett möte med oss först efter två månader. Där tyckte de tydligen att vi skulle kunna vara utan pengar så länge.

Vilka råd hade socialen hur ni skulle klara er under två månader?

– Vi fick inga råd. För att överleva den månaden ringde vi istället min killes pappa och fick låna pengar av honom.

Jag blev ledsen och arg när de sa att vi skulle få komma först om två månader. De sitter ju där för att hjälpa människor - inte för att man ska få tid långt senare. Så mycket folk bor det ändå inte på vår lilla ort så att det krävs en sån väntetid. Vi gick aldrig dit efter två månader.

Hur levde ni som arbetslösa med ett barn och ytterligare ett på väg?

– Det var knapert, framför allt efter det andra barnet. Vi försökte ta oss fram genom lån och med hjälp av släktingar. Mellan det andra och tredje barnet jobbade jag i två månader i en modeaffär och fick praktiklön. Då hade vi det lite bättre ställt. Nästa gång vi tog kontakt med socialen var 1994. Då hade vi två barn och jag ett tredje i magen. Jag hade inga pengar eller inkomster alls. Jag var 19 år. Min kille stämplade som arbetslös och fick ut 5 500 kronor. Vi hade runt fyra tusen kronor i hyra. Först får man ringa till socialen – och då talar de om ifall man är berättigad eller inte. Jag pratade med en sekreterare. Hon var trevlig och skickade papper som vi skulle fylla i.

Det som är konstigt är att du får hem ett papper där det står att socialen vill gå in och kontrollera att man inte har någon förmögenhet. Det papperet måste du skriva under och ha med dig till första mötet.

Men det märkliga var att då hade de redan varit inne och synat. Innan de ens fått tillåtelse av oss. Det är klart att de ska kontrollera folk som söker, så att de inte sitter på en ny bil eller massor av pengar. Men det ska de göra först sedan de fått tillbaka medgivandet underskrivet av oss.

Det här var alltså andra gången som ni var i kontakt med socialen?

– Ja. Jag gick dit ensam. Mötet med socialsekreteraren upplevde jag som fördömande. Jag var ju åter med barn och fick höra att det var en dålig planering av livet att försätta sig i en sådan situation att vänta ett tredje barn och samtidigt behöva söka socialbidrag. Jag svarade inte på anklagelsen. Men jag satt där och skämdes för det som jag hade i magen. Det tycker jag inte man behöver göra på ett ställe där man ska få mänskligt stöd.

Socialsekreteraren undrade ifall det var någon av oss som var på väg att få ett fast arbete. Det enda vi då visste var att min kille kanske skulle få ett sommarjobb.

Vi fick hjälp den gången. Men när jag gick därifrån mådde jag jättedåligt. Jag skulle också få mindre pengar till mat än min sambo för att jag var nitton och han tjugoett. Då sa jag att jag som är med barn ska väl egentligen ha mer pengar eftersom jag behöver äta mer.

Hur kände du det att gå till socialtjänsten nästa gång?

– Första gången blir man ledsen och tar emot anklagelserna. Andra gången är man arg i tre eller fyra dagar innan och försöker mopsa upp sig när man är där. När man gå hem igen har man lika ont i magen, är lika blöt inombords.

Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men det är inte bara deras sätt att prata, utan också deras sätt att vara. De är inte förstående människor när de sitter där bakom sitt skrivbord. De har den där nedlåtande attityden, just för att man är i en situation där man behöver hjälp.

Ibland får jag för mig att det även handlar om godtycke. Att vissa får, och vissa inte. Andra som har det svårt har sagt till mig: Jag fick pengar, mot mig var de hur trevliga som helst.

Hur närgångna upplever du att frågorna är?

– Ett möte brukar vara under 20 minuter. De har i princip rätt att fråga vad de vill. Vilka framtidsplaner man har. Vilket ansvar man har. Hur länge man har tänkt söka bidrag. De berättar att stödet bara är till för att rätta upp ekonomin under en kortare tid. Visst förstår jag att de också har regler att följa, att tolka, att de arbetar under ekonomisk press. Jag skulle inte vilja byta med dem. Men de måste väl kunna vara lika trevliga mot alla – även om de som socialsekreterare sitter i en trängd ekonomisk situation. Man behöver ju inte någon uppläxning när man kommer in. Man känner sig tillräckligt liten, tillplattad och underlägsen ändå.

De första mötena med socialtjänsten – som inte blev särskilt bra för dig – har de präglat din fortsatta syn på samhället och socialen?

– Ja. Jag vill inte gå dit på några villkor. Jag försöker istället surfa fram med hjälp av släktingar eller att leva på små marginaler.

Men med tre barn hade nöden ingen lag. 1995 var Christina tvungen att åter söka hjälp.

– Jag och min kille hade då flyttat isär. Det blev ett nytt möte med socialen för mig, eftersom det tar tid innan underhållsbidraget blir klart. Och det var nog det värsta jag varit med om.

Då hade vi tre barn, två flickor och en pojke. Orsaken till att vi bröt med varandra var att vi inte orkade längre. Vi hade levt i ekonomisk knipa praktiskt taget hela tiden sedan barnen kommit. Vi fick inte tid för att prata, vi kände oss utnötta på varandra. Vi tyckte det var lika bra att flytta isär – för att sedan kanske kunna återkomma.

Den ständigt dåliga ekonomin satt som en käpp i hjulet mellan oss. Det som vi ständigt tjafsade om var pengar, och hur vi skulle få dem att räcka till.

Det skulle ta två månader innan jag fick underhållsbidraget, så jag ringde till socialen och frågade om jag kunde få hjälp. Jag berättade om min situation, att min kille och jag skulle gå ifrån varandra. Hennes första fråga var då vem av oss som ville bryta upp. Jag undrade varför hon ville veta det. Då fick jag till svar att jag var dum om det var jag som satte mig i den situationen eftersom jag inte hade någon inkomst. Beskedet från henne var i princip att om det var jag som ville flytta från min kille så hade jag fått skylla mig själv för det var ju han som ändå hade den största ersättningen.

Under tiden när barnen kommit hade vi flyttat från trean till en fyra. Hon sa att när jag kom till socialen så skulle jag ha bestämt mig för att flytta tillbaka till en trea för att kunna få hjälp. Hon ansåg att det var för stor kvadratyta för mig och barnen. Samma dag som jag pratade med henne åkte jag till bostadsförmedlingen och skrev kontrakt på en trea. Jag tror till och med att jag hann flytta innan jag gick till socialen.

Med min kille hade jag hållit kontakt för att det skulle kunna fungera bra med barnen.

Fram till jul 1995 fick jag socialbidrag. Då flyttade jag till Norrköping med barnen. Där har jag alla mina släktingar. Jag ringde till socialen där, och de förklarade att första månaden som man är ny på en ort så ska socialen i den gamla kommunen betala bidraget.

Jag berättade det för kommunen jag kom ifrån. De svarade att de aldrig kunde tro att det stämde. De tyckte att hyran var för hög i Norrköping. Jag försökte förklara att de måste förstå att det är skillnad eftersom Norrköping är en mycket större ort än den jag flyttat ifrån. Det handlade om femhundra kronor mer i hyra. Själv klarade jag inte med mer förebråelser då. Min kusins fru fick gå in och prata med socialtjänsten på min gamla ort. Hon läste upp den paragraf som gällde – och då betalade de mig för den första månaden. I Norrköping orkade jag inte ta kontakt med socialtjänsten utan försökte leva på min föräldrapenning.

Jag började 1996 på Komvux i Norrköping. Där gick jag i ett halvår för att läsa in grundskolenivån. I maj bestämde jag och barnens pappa att vi skulle flytta ihop igen. Då hade en kompis och jag pratat om våra ekonomiska situationer. Hon hade högre bidrag än vad jag hade, och hon tyckte att jag skulle söka pengar för den sista månaden eftersom jag låg under gränsen och det kostade pengar att flytta tillbaka till min gamla kommun.

Jag ringde socialen i Norrköping. Där var de jättetrevliga. Jag behövde aldrig gå dit, jag skulle ju bara ha hjälp en gång och sedan flytta. Det visade sig att jag hela tiden legat tvåtusen kronor under existensminimum. Jag fick då tvåtusen för den sista månaden.

Vilka planer hade du och barnens pappa när ni återförenades?

– När jag kom tillbaka till min kille och till den gamla orten studerade vi båda och fick studielån. Det var första gången som vi levt på två inkomster och det kändes konstigt när man inte behövde rota i fickorna i slutet av månaden för att få det att gå ihop. Men i mars 1997 råkade jag ut för en depression, fast jag inte visste vad det handlade om. Jag klarade liksom inte mer. Det kanske var den ekonomiska pressen. Jag orkade inte att läsa och sköta hemmet och de tre barnen. Jag var alltid stressad och jag kände mig ledsen. Jag fick panikångestattacker. En dag när jag skulle köpa strumpor åt ett av barnen föll jag bara ihop med en blixtrande huvudvärk. Jag kom till läkare, och fick tabletter som inte var beroendeframkallande. De skulle jag äta i sex månader. Medicinen skulle hjälpa mig tillbaka.

Det blev jobbigt – för jag tyckte inte jag hade någon att riktigt prata med. Jag hoppade av skolan, och efter ett tag gjorde även min kille det. Han är en starkare människa än vad jag är, men han hade också känt stressen.

Vårt mål var att läsa in grundskolenivån. Vi funderade på att sedan läsa vidare. Men vi visste inte riktigt hur vi skulle ha det. Jag hade aldrig tidigare haft en sådan här depression eller mått så dåligt. Det sade bara pang. Jag åt tabletter och slutade med dem på nyårsaftonen 1997/1998. Jag blev sjukskriven. Eftersom jag då studerade hade jag studieersättning.

Vi bodde åter hemma hos hans pappa under en tid för att få ned kostnaderna och försöka få ordning på ekonomin. Så här har vi hållit på hela tiden. Det kommer en hoper med räkningar och då får man trolla, ta hjälp av vänner eller flytta till anhöriga.

Läkaren ville inte att jag skulle gå sjukskriven längre – utan tyckte att vi skulle ringa till socialen. Under den sommaren hade jag inga pengar. Men jag vägrade att ta kontakt med dem. Jag förstod ju hur det skulle vara så jag sa: Nej, nej. Jag ville absolut inte gå till socialen, så dåligt som jag då mådde.

Det jag upplever som allra jobbigast är människan som man möter: Jag har aldrig stött på en trevlig socialsekreterare. De sitter där, på den höga stolen – och jag, jag sitter långt, långt därnere. Man ska veta sin plats, och det gör man ju.

Jag har en kompis som hela tiden gått på socialbidrag. Hon har upplevt både positiva och negativa saker. Hon har träffat en socialsekreterare som hon tycker är mänsklig. När hon lägger fram sin ekonomiska situation förstår han och hjälper till. Det är så man vill att det ska gå till. Att de är trevliga, bestämda och rättvisa.

Jag vet inte vad deras attityd mot mig beror på. Jag vet bara att jag inte är ensam om att uppleva att man blir illa behandlad. I dagens samhälle är det ju så att man har kompisar som haft tur och fått ett jobb, men också många kompisar som är arbetslösa och som är tvingade att söka socialhjälp. Vi mammor som är utan arbete och utbildning får sitta mellan. Vi upplever oss kränkta när vi kommer innanför de där dörrarna och ber om stöd. Man känner sig dum inför människan framför en när man ska försöka förklara varför man behöver ha de där pengarna.

Även om det är en myndighet man vänder sig till så känns det som om det är människan – den som sitter framför en – som man ber att få pengar av. Man vänder ut och in på sig och blottlägger hela ens liv. Man känner sig dum för att behöva be om stöd och undrar om det upplevs att man kanske har för fin jacka på sig för att kunna få hjälp.

Eller som i mitt fall: Varför man har tre små barn och inte orkar att samtidigt ha ett jobb. Det är en fråga som jag ofta får. Jag förstår ju hur de tänker: Här är det en ung mamma med tre barn, utan fast inkomst, som inte har planerat sitt liv och sin framtid.

Jag tycker att man har rätt att kräva ett bättre bemötande. Precis som man får när man kommer in i en affär. Det är ju ändå människor dom arbetar med, och för, andra människor.

Har du fått hjälp att slussas vidare till nya möjligheter? Är det en bra samordning mellan olika myndigheter och medel?

– Nej. Som det är nu får jag en känsla av att olika myndigheter inte tycker om varandra. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialen säger tvärtom om saker och ting. Det känns som om de inte jobbar ihop utan mot varandra.

Upplever du människovärde och demokrati när du kommer till myndigheterna?

– Det jag känner när jag kliver in är en enda stor och orolig klump i magen. Jag vet inte hur de uppfattar mig. Ingen har sagt att jag varit otrevlig eller arg när jag varit där.

Många av mina kompisar är mammor i samma situation som vad jag är i. Vi har inte, som papporna, kommit in i några av samhällets olika system. Vi står utanför. Vi är inte med i a-kassan och omfattas inte av arbetsförmedlingens åtgärder. På socialen får du inte hjälp om du inte har arbetsförmedlingen bakom dig.

Du har nu fyllt 24 år. Hur lång tid har du haft hjälp av socialtjänsten sedan du slutade grundskolan?

– Sammanlagt är det totalt under nio månader. I juni ringde jag till socialen en gång till.

Själv har jag efter depressionen fått en praktikplats genom arbetsmarknadsinstitutet – Ami. Den är bra och framtidsinriktad. Det är ett miljöarbete. Vi skrotar gamla datamaskiner och tar vara på innehållet.

Jag får ut 1 400 kronor. Månadsbiljetten går på 700 kronor, varav försäkringskassan betalar 400 kronor. Resorna kostar mig 300 kronor. Det blir alltså 1 100 kvar i månaden. När jag fick reda på detta ringde jag till barnomsorgen och frågade hur mycket jag skulle betala i avgift där. Det var tusen kronor. Men kvinnan jag talade med var så snäll att hon satte oss på grundnivån. Nu betalar vi femhundra kronor i stället för det dubbla.

Där hade jag ett positivt möte med samhället. Hon på barnomsorgen räknade ihop vår ekonomi och sa: Det här kan ju aldrig gå. På arbetsmarknadsinstitutet sa de också till oss att vår ekonomi var sådan att vi skulle ringa till socialen.

Vi ligger flera tusen under levnadsnivån. När räkningarna är betalda har vi endast ett par hundralappar kvar. Jag ringde till socialen och berättade om vår situation, att jag varit sjuk och att jag nu fått en praktikplats genom Ami, men att pengarna inte räckte till för att leva. Hans första motfråga var om jag hade haft kontakt med psyket.

Nej, det har jag inte, svarade jag. Det var ju konstigt tyckte han. Varför då, undrade jag. Jo, eftersom jag hade tabletter och varit nere tyckte han att jag borde gå på psyk. Det verkade som om det var vanligast för honom. Jag uppfattade det som väldigt kränkande. Varför skulle han fråga mig om jag går på psyk?

Det har han inte med att göra. Det är något som verkligen är privat.

Han frågade också vilka tabletter jag hade ätit. Varför då? Han är ju ingen medicinsk expert eller apotekare. Han ska ha med det ekonomiska att göra.

När Christina berättar om detta möte och förhör blir hon så upprörd att ilskan och förtvivlan åter väller upp.

– Han frågade hur många barn vi hade, vilken årsklass vi hade på bilen, och om min kille hade jobb. Sedan undrade han vilken lägenhet vi bodde i. Då berättad jag att det var i fyra rum och kök. Han förklarade att vi inte hade rätt till en fyra. Men herregud vi har ju tre barn, varav det äldsta är sju och ska börja i skolan. Det spelar ingen roll svarade han. För att ha rätt till en fyra ska äldsta barnet vara tio år. Men vad säger du, frågade jag. Förra gången jag pratade med socialen så sa ni att vi hade rätt till en fyra när äldsta barnet var sju år.

Han frågade vilken hyra vi har, och jag svarade att den låg på 4 800 kronor – och att det ju inte är mycket för en fyra. Nej, sa han, men ni är bara berättigad till 4 080 kronor. Hur ska vi få tag i en trea för fyratusen? Det finns blev svaret, och nästa gång ni kommer hit ska ni ha bytt till det. Om ni inte tänker flytta är det inte säkert att vi kan hjälpa er med några pengar mer än under en månad. Då blev jag arg och sade att det kommer att kosta mer om vi tvingas flytta till en trea, för då hamnar snart hela vår familj någon annan stans. Man kan inte springa omkring fem personer i en liten trea.

Vi bor kvar i fyran och kämpar med ytterligare tusen kronor mindre i månaden. Vi ligger mellan 2 000 – 2 500 under existensminimum. Jag klarar inte av att gå till socialen. Hela tiden upplever man misstroende. Det finns säkert anställda där som är vänliga – men jag har inte träffat dem.

Jag tror också att det är en generationsfråga. Det har min mamma och jag pratat om. Hennes erfarenheter är att de äldre socialsekreterarna är mer förstående. De yngre sitter på sina höga hästar. Jag har på intet sätt missbrukat systemet. Vi går ju inte ens dit, utan lever hellre under existensminimum.

Idag upplever Christina trots allt öppningar. Det nya jobbet har stärkt hennes identitet.

– På praktikplatsen är jag fem timmar om dagen. Det fungerar jättebra. Det är kul att få jobba med händerna. Vi är en grupp som arbetar tillsammans. Cheferna är där för att hjälpa oss. För att jag skall kunna ha praktikplatsen kvar måste jag bli fortsatt sjukskriven. Det vet jag inte om jag blir. Men jag vill stanna där jag nu är.

Hur har barnen påverkats av de ständiga ekonomiska bekymren?

– Vi har hållit dem utanför våra problem. Ekonomin har vi diskuterat när de lagt sig på kvällen. Men det känns när barnen kommer hem och säger att nu har den fått det, och den har fått det. De vill ju också ha. Min femåriga dotter satt på dagiset och diskuterade ekonomi med sina två kompisar. Min pappa och mamma har inte råd att köpa några pengar just nu, sa hon. Då förstår man hur de egentligen känner det.

Ändå: För första gången har vi faktiskt lite framtidsutsikter. Nu tänker vi: Det finns annat att göra som inte kostar så mycket pengar. Vi försöker dela upp allt i små portioner. Vi pratar om hur mycket pengar vi kan lägga på olika saker, och vad vi kan avstå från. Vi tänker hela tiden på att jaga kostnader – som att man inte alltid ska ta bilen när man ska göra något. Min kille jobbar som Alu och hjälper till att samla in prylar till Litauen. Det är meningsfullt.

Vad har ni under åren egentligen haft råd att unna er?

– Vi hade en semesterdag i somras. Då åkte vi till en djurpark tio mil härifrån. Sedan ser man hur folk sitter i TV och beklagar sig för att de inte har råd att åka på semester utomlands.

Hur skulle du vilja att det fungerade på socialen?

–Jag tycker att de ska se människan och individen som de träffar. De måste kunna avgöra om en person sitter och trycker i stolen eller att de tvingas baxa upp sig och försöka ta mod. De ska vara ett personligt stöd, och kunna peka på framtidsalternativ. Helt enkelt hjälpa till så att alla människor får en och samma chans.

Jag skulle vilja att det skapades ett system som fyllde upp ersättningen mellan praktiklönen och den allmänna levnadsnormen. Nu får man vända ut och in på sig varje gång man ringer. Jag tror aldrig att jag har mött samma socialsekreterare, utan alltid ställts inför nya. Samarbetet mellan olika myndigheter måste fungera bättre.

Vilka drömmar har du för dig, och din familj?

– Jag går inte och drömmer om att jag ska bli något stort, eller få jätteinkomster. Man tar en bit i taget. Man är en trebarnsmamma eller pappa som ska försöka jobba ihop till mat och hyra. Man vill ha ett arbete. Det är bara det som gäller. Vårt förhållande har hållit. Vi har kommit fram till att vi ska leva ett liv där vi gör de saker som vi kan och som vi nu har råd med. Någon gång i framtiden så lär vi också kunna göra mer. En dag måste det vända.

Jag hoppas att det jag berättat ska ha ett värde, att det kanske kan hjälpa till att förändra saker och attityder till det bättre. För det är inte bara jag som har ont i magen, eller känner mig kränkt, när jag varit på socialen.

Men allt har inte varit negativt. Jag har fått tid att vara tillsammans, och fått ut mycket mer, med mina barn än vad min mamma fick med mig. Det är positivt.

Intervjuare: Rolf Jansson.

Upprörande, va? (Men kanske inte på det sätt som var tänkt…)

torsdag, september 16, 2004

Misstänkte mördarens mormor

Knivmordet i Sollentuna förra helgen har verkligen politisk sprängkraft. Till helgen anordnas flera demonstrationer, såväl av Sollentunabor mot Rasism, och dessutom av AFA, såsom av högerextremisterna.

På sina kanter har dock ras- och etnicitetsfrågan dragits längre än jag trodde var möjligt.

På debattforumet som tillhör högertidningen Contra (obundet reaktionär?) så återfinns ofta lätt rättshaveristiske debattören Karl-Göran Bottwyk (som fick hela 20 personvalskryss när han ställde upp för Moderaterna i Västerbotten i senaste valet). Bottwyk är passionerad släktforskare, och jublade naturligtvis när frågan om mördarens och offrets ursprung dök upp som veckans snackis. Var brottet en rasfråga?

Så kom ihåg var ni läste den här nyheten först:

Misstänkte mördarens mormor föddes i Tredje Riket.

Det är säkert sant. Läs Bottwyks detaljerade släktskildring av såväl offer som gärningsman (med alla personuppgifter du kan drömma om) i inläggen här, här, här, här, och här i denna trådContras debattforum.

Trängsel och feminism

De i Stockholm planerade trängselavgifterna har varit en outsinlig källa till glädje. Bara en mor kunde väl möjligen undlåtit att le brett när Annika Billström gjorde harakiri på sin politiska karriär genom att gå till val på avgiftsmotstånd för att väl vid köttgrytorna kasta allt över bord. Ingen kunde låta bli att skratta hånfullt när det blev uppenbart att stadens socialdemokratiska elit helt samvetslöst kunde bygga en mur för att hålla de fattiga utanför tullarna. Och taffligheten vid upphandlingarna skulle heller inte gjort en C Northcote Parkinson missnöjd. Sällan rymmer politiken så mycken skadeglädje.

Men för första gången ser jag nu också en artikel på svenska som faktiskt lyckas åskådliggöra varför själva grundtanken, att avgiftsbelägga bristvaran innerstadsväg, är en intressant tankenöt.

Texten är skriven av begåvade ekonomen Henrik Jordahl. Han har tidigare specialiserat sig på frågeställningar om plånboksröstning, alltså hur egenintresset påverkar politiska val, exempelvis i uppsatsen Nationalekonomi, privatekonomi och kommunbidrag: Ekonomisk röstning i svenska riksdagsval (pdf). Där visade han vad det kostar Regeringen att köpa en röst med riktade kommunbidrag.

Genom att studera hur några stickprov av svenskar uppger att de röstade i riksdagsvalen 1985-94 visar jag att mikroekonomiska variabler påverkar väljarna nästan lika mycket som makroekonomiska variabler gör. Därmed utgör egenintresse en viktig förklaring till hur svenska väljare röstar. Valresultaten har dock främst påverkats av makroekonomiska variabler. Jag analyserar också effekten av 1993 års reform av kommunbidragen. Det förefaller som om väljarna reagerade på förändringarna i de riktade bidragen, men inte brydde sig om förändringarna i de generella bidragen. Det betyder att det skulle kunna vara möjligt för den nationella regeringen att köpa röster genom att dela ut mer riktade bidrag till kommunerna. En grov uppskattning ger vid handen att det skulle kosta ungefär 0,5 procent av BNP att förbättra valresultatet med en procentenhet. Annorlunda uttryckt kostar det ungefär 140 000 kronor att köpa en röst.

Henrik Jordahl skriver nu alltså om trängselavgifter. Och trots att artikeln finns i tidskriften med landets sunkigaste namn, Svensk Linje (som ges ut av Fria Moderata Studentförbundet), så måste jag rekommendera läsningen. Tid är pengar, heter artikeln.

Att åka skidor är roligt. Att stå i liftkö är mindre kul. Därför är det tur att liftkort inte är gratis. Vore de gratis skulle liftkön nämligen fyllas på så länge som glädjen att åka utför var större än tristessen att köa. Liftkön skulle växa till dess att glädjen helt och hållet hade ätits upp av tristessen. Nästan alla skidåkare som står i en sådan liftkö skulle föredra att liftägaren började ta betalt. De skulle gärna betala för ett liftkort om de samtidigt slapp trängas med alla dem som bara åker om det är gratis.

Samma resonemang gäller för köer i trafiken. En väg kan bli så trafikerad att ingen bilist upplever någon vinst av att använda den. I rusningstid är en sådan situation sedan länge en realitet i många städer. Som tur är kan detta problem lösas med trängselavgifter. Om det kostar pengar att köra i rusningstid kommer en del bilister att köra någon annan tid på dagen eller byta till ett annat transportmedel. Är avgifterna rätt avvägda kommer trafiken att flyta på i rimligt takt även när alla ska till jobbet på morgonen.

Jordahls text är inte den enda intressanta i nya numret av Svensk Linje. Det finns en till.

Liberalism (hjärta) feminism är ännu ett försök att visa att vänstern inte på något sätt ska ha monopol på begreppet feminism. Ännu ett, skriver jag, och åsyftar förstås tidigare försök i genren av exempelvis Johanna Möllerström och Carolin Dahlman, som ju skrev boken Frihet och feminism för något år sedan. Den här texten är bättre.

Det är gamle politiske sekreteraren, sexliberalen och RFSL-kämpen Ulf Schyldt som författat.

Förelöparna till feminismen finns inom det liberala fältet, även om inte det samma gäller dagens alla företrädare. De åberopar likhetsargument och rättighetsargument för sin sak.

Feminismens motståndare har alltid varit de konservativa. Oavsett i vilken tid eller vilket samhälle så har det främsta motståndet alltid utgjorts av människor vars intresse för ett individualistiskt rättighetssamhälle varit minimalt. Det är därför så underligt att så många liberaler i dag skyr feminismen.

Argumenten är i regel dåligt underbyggda ("Gudrun Schyman är feminist, då är inte jag det…") och historielösheten uppenbar. Ska samma sak hända när en generation liberaler växer upp och tror att den socialistiska vänstern hittade på "demokrati" på 1970-talet? Och vad händer när vänsterpartiet genom "sök och ersätt" har bytt ut "planekonomi" mot "marknadsekonomi" i alla partiprogram och rapporter – men i stort sett behåller samma politik – ska liberalerna då ge upp marknadsekonomin också?

Läs de två texterna, så slipper ni plöja resten.

onsdag, september 15, 2004

Skitsnack?

"Glöm inte bort vem Jakobsson är. Han är partisekreterare och van att snacka skit".

sades om Folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson i en morgonsoffedebatt den 22 juli. Av Marita Ulvskog, numer partisekreterare i Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

tisdag, september 14, 2004

Bills recensioner

Många har skrivit och frågat efter en lättfattlig tabell över vinrecensioner skrivna av moderata riksdagsledamoten Per Bill.

Självklart står jag till tjänst med en sådan, från tidskriften Dina Viner. Och detta just för att jag är beredd att gå i döden för rätten att vara packad på stan utan att bli överfallen av övernitiska ordningsvakter från fjolljollen.