söndag, mars 30, 2008

Popjobb

En plats i solen, räddaren i nöden, stilla nätter - jag vet inte hur många smarta rubrikidéer jag strök under arbetet med min text om Johan Kindes roman. Nå. Bara på SvD:s ledarsida, där de stora frågorna dryftas.

I Johan Kindes nyss utkomna romandebut Någon sorts extas (Forum) skildras det svenska 80-tal som inte hade kunnat existera utan Sydney Onayemi. Romanen handlar om det fiktiva rockbandet Bête Noire och dess textförfattare, något som naturligtvis baseras på Kindes eget band Lustans Lakejer. Boken kanske inte är något litterärt mästerverk men den ligger ändå rätt i tiden.

80-talet har ju fått en storslagen återkomst, främst synlig i klädmodet men också annorstädes. Moderna Museets Andy Warhol-utställning är ett bra exempel: här tillmäts Warhols 80-tal nästan lika stor tyngd som hans annars framhävda 60-tal. Kanske har perioden något att säga oss.

Johan Kindes mest ökända citat, att ”kläderna är viktigare än musiken”, skulle kunna ha varit en Warhol.

fredag, mars 28, 2008

Mirsad Bektasevics bosniske kontakt häktad på terrormisstanke

Sveriges första självmordsbombare in spe, Mirsad Bektasevic, som sitter fängslad i Sarajevo, hade enligt uppgift under sina två förberedande månader i Bosnien kontakt med den kände militanta islamisten Rijad Rustempasic. Den 20 mars greps Rustempasic och fyra andra män i vad som beskrivs som Bosniens andra stora polistillslag på senare år. De gripna, enligt uppgift hängivna wahabbiter, ska enligt polis ha planerat terrordåd riktade mot katolska församlingars påskfirande.

Rustempasic är känd av bosniska myndigheter sedan länge. 2004 greps han av NATO-styrkor som funnit nästan fem kilo sprängmedel i hans ägo. För detta dömdes mannen till fem månaders fängelse villkorligt.

International Relations and Security Network (ISN) har en detaljerad artikel om det senaste tillslaget, då man bland annat hittat en spränganordning inmonterad i en bok. Kontakten med svensken Mirsad Bektasevic, som ju greps med nästan 20 kilo sprängmedel, beskrivs också:

Having previously been marked as potential militant by Federation and international authorities, Rustempasic appeared even in this case. According to the police source, Bektasevic was also in contact with Rustempasic in the two-month period between his arrival in Bosnia and his arrest.

According to the source, at the time Rustempasic was questioned by police and prosecution investigators and gave very valuable information regarding Bektasevic's case. Investigators had no evidence to charge Rustempasic in that case.

Dålig tajming

Tajming är centralt i journalistik. Tyvärr händer grejer dock även efter att en text skickats till tryck. Geert Wilders film Fitna går till exempel att se, trots att jag spekulerar på SvD:s ledarsida i möjligheten att den inte finns...

Det vore tidernas aprilskämt om det visade sig att filmen Fitna inte finns. Wilders har redan gjort sin poäng. Han har visat att vare sig politiker, press eller näringsliv är att lita på när det gäller yttrandefrihet. Han har blottat hur etablissemanget fördomsfullt ser på muslimer som ett våldsbenäget kollektiv som inte tål ifrågasättande argumentation i trosfrågor. Han har pekat på hur rädda vi har blivit. Bara genom att påstå att han har en film.

tisdag, mars 25, 2008

Deep frozen in carbonite

Eftersom Mona Sahlin i helgen besökte Antarktis kändes det som det var möjligt att skriva en artikel under rubriken Djupfryst i folkhemmet. Serieläsare förstår naturligtvis vinken till Ulf Lundkvist, som i sin tur väl vinkade till ICAs klassiker om fryst mat.

Månlandningen, personbilen, kärnreaktorn och radioapparaten. Nittonhundratalets landvinningar var många, men om du frågar en mormor vilken som var mest betydelsefull är chansen stor att hon svarar kylskåpet. Förr var hushållen tvungna att förlita sig på lokalt tillverkade, säsongsberoende, snabbt härsknande råvaror. Med kyltekniken fick befolkningen billigare och mer varierad kost.

Tack vare att studenterna Baltzar von Platen och Carl Munters på Kungliga Tekniska Högskolan år 1922 uppfann en snillrik metod att skapa kyla av värme höll sig Sverige i framkant av utvecklingen. Deras uppfinning hamnade sedermera hos Electrolux som 1925 lanserade sitt första kylskåp. 1956 sålde företaget den första egna frysboxen för hemmabruk.

Med frysboxen kunde den dittills oundgängliga förruttnelsen stoppas. Vad som skulle ha varit dött och otjänligt kunde plockas fram lång tid senare och presenteras som fräscht, bara det hade förvarats i en temperatur lägre än minus 18 grader. Tråkigt nog har man ännu inte kunnat lösa problemet att nedbrytningsprocessen startar på nytt efter upptinandet.

I helgen har Sveriges Radios Ekoredaktion behandlat frysteknikens ideologiska motsvarighet: socialdemokratins utveckling under Mona Sahlins första år.

måndag, mars 24, 2008

Lästips i den religiösa högtiden

The Economist redogör för vad man vet om hur de religiösa tänker, vilket ju kan vara bra för oss ateister att känna till, eftersom de religiösa bara säger att vi inte kan förstå eftersom vi inte är religiösa.

BY THE standards of European scientific collaboration, €2m ($3.1m) is not a huge sum. But it might be the start of something that will challenge human perceptions of reality at least as much as the billions being spent by the European particle-physics laboratory (CERN) at Geneva. The first task of CERN's new machine, the Large Hadron Collider, which is due to open later this year, will be to search for the Higgs boson—an object that has been dubbed, with a certain amount of hyperbole, the God particle. The €2m, by contrast, will be spent on the search for God Himself—or, rather, for the biological reasons why so many people believe in God, gods and religion in general.

Explaining Religion”, as the project is known, is the largest-ever scientific study of the subject. It began last September, will run for three years, and involves scholars from 14 universities and a range of disciplines from psychology to economics. And it is merely the latest manifestation of a growing tendency for science to poke its nose into the God business.

På tv ikväll: Det svider i hjärtat

Missa inte kvällens dokumentär i SVT. Oscar Hedins närgångna jihadistporträtt Det svider i hjärtat ger en sällsynt god inblick i jihadisternas mentalitet och islamistkretsarna i Göteborg.

SVT:

Sändningstider: Det svider i hjärtat

SVT1 Måndag 24 mars 2008 kl 22.00
SVT1 Söndag 30 mars 2008 kl 14.25
Läs mer: min snabbrecension på bloggen, och min text på SvD:s ledarsida om filmen.

söndag, mars 23, 2008

Plats för valfritt stjärt-skämt

I skrivande stund är det sagt att Fitna, den kortfilm som den minst sagt tvivelaktige holländske populisten Geert Wilders säger sig ha gjort, ska visas på webben. Men den ena sajten är nedsläckt (med hänvisning till företagspolicy) och på den andra sajten står bara dagens datum.

Egentligen vore det klockrent om det inte finns någon film. Hans poäng är ju redan gjord. Han har fått hela världen att skaka bara genom att påstå att han har gjort en film som eventuellt citerar koranen och eventuellt visar våldsdåd som utförts av fundamentalister.

Ingen har sett filmen. Ändå har holländska diplomater åkt i skytteltrafik i arabländerna för att gjuta olja på vågorna. Ändå har mordhoten rasat in. Höga representanter för journalistkåren sagt att Geert Wilders inte borde ha rätt till polisbeskydd. Tv-bolag har vägrat ens att förhandla om att visa den eventuella filmen. Befäl i NATO (!) har varnat honom för att visa den möjliga filmen. Så sent som på lördagen har demonstrationer hållits mot den eventuella filmen. Webbsajten har stängts ner, trots att den bara visade omslaget på koranen, med citatet Allahu Akhbar, och datumet för filmpremiären.

Med all önskvärd tydlighet har visats att de liberala sekulära demokratierna brister i ryggraden. Det vore så coolt om det inte fanns någon film. Jag tvivlar dock på att Wilders är så subtil.

Klockan tickar. Nu har det gått en timme av den 23 mars. Var är filmen?

Uppdatering 23/3 kl 15.37:

Den ena sajten är fortfarande nedsläckt, men den andra, brittiska, visar nu följande text, som indikerar att det inte finns någon film och att det är ett aprilskämt (som möjligen avtäckts i förtid):

It should be fairly obvious by now that there is no "Fitna" movie. No movie to insult Islam or Muslims or anyone else for that matter. The month of April is upon us, we all know the month of April starts with the 1st April and that day is famous for (practical) jokes.

Holland might not be considered as a country with a great sense of humour but ever once in awhile even in Holland they crack a joke. So, bottom line; if you are here to find the Famous Fitna movie I guess you have been had !!!

On the other hand, if you are worried about how much unrest the rumour of a 15 minute movie about Islam can create, maybe it is time to identify and deal with the issues at hand.

When points of view are miles apart, the truth can usually be found near the middle.

ps

Surely this site will soon be hacked and diverted to some muslim site, some people just don't have a sense of humour.

Happy Easter !!!
Nederländska nyheter tycks inte ha skrivit om saken ännu. Jag håller tummarna för att det är ett aprilskämt. Så smart.

Eller så är sajten helt enkelt fejkad från början till slut och har inte med Wilders att göra.

fredag, mars 21, 2008

Påskläsning

Det är snart påsk. Så idag skriver jag om den kristna vänstern på SvD.se.

När den demokratiske presidentvalskandidaten Barack Obama i tisdags äntrade talarstolen i Philadephia var det för att hålla det kanske viktigaste anförandet i sitt liv. Från att blivit nästan hela världens favorit, med budskap om försoning, enighet och hopp, hade han hamnat i en situation där kritiken mot honom var så stark att detta enda framträdande kunde avgöra hela kampanjen. Hur kunde det bli så? Vem försatte senator Obama i denna knipa?

Det var den kristna vänstern.

onsdag, mars 19, 2008

En bild säger mer...

Bland vissa vänsteraktivister och "människorättskämpar" anser man att stöd till somaliska organisationen Shabaab inte har med terrorism att göra. Men jag tycker det ser ut som att bannern på Shabaabs officiella hemsida Kataaib.net talar ett tydligt språk. Killen till vänster ser bekant ut. Snubben till höger leder Shabaab.

Dagens citat

Vänsterextremisterna går verkligen i spinn, oavsett vad jag säger. Jinge:

Även om jag starkt ogillar jihadister och militanta fundamentalister så skulle jag troligen le lite om de gjorde en halmdocka av Gudmundson som de satte eld på.

Hela folkets farmor

När politiker visar sig på bild med små barn vet man att det är propaganda på gång. Det är äldsta tricket i boken. På SvD:s ledarsida idag beskriver jag hur Alliansen besökte Matteus förskolor i Vasastan i Stockholm igår.

”Farmor!”, ropar den tvååriga flickan lyckligt till näringsminister Maud Olofsson, som tillsammans med sina partiledarkolleger i Alliansen står på knä framför den lilla barngruppen inne på en av förskolans avdelningar. Maud Olofsson vet inte riktigt hur hon ska ta det. Det brukar ju heta att regeringen är impopulär.

tisdag, mars 18, 2008

Shabaab förblir säkert fina killar

Svensk press har uppehållit sig galet mycket vid att Shabaab saknar terroriststämpel, precis som om en sådan vore nödvändig för att terroristhandlingar skulle bli terroristiska. Nu har Condoleezza Rice gjort jobbet enklare för reportrarna.

Media Note
Office of the Spokesman
Washington, DC
March 18, 2008

Designation of Al-Shabaab

On February 29, 2008, Secretary of State Condoleezza Rice designated al-Shabaab (aka al-Shabab, aka Shabaab, aka the Youth, aka Mujahidin al-Shabaab Movement, aka Mujahideen Youth Movement, aka Mujahidin Youth Movement, aka MYM, aka Harakat Shabab al-Mujahidin, aka Hizbul Shabaab, aka Hisb’ul Shabaab, aka al-Shabaab al-Islamiya, aka Youth Wing, aka al Shabaab al-Islaam, aka al-Shabaab al-Jihaad, aka the Unity of Islamic Youth) as a Foreign Terrorist Organization under Section 219 of the Immigration and Nationality Act (as amended) and as a Specially Designated Global Terrorist under Section 1(b) of Executive Order 13224 (as amended).

The consequences of these designations include a prohibition against the provision of material support or resources to al-Shabaab and blocking of all property and interests in property of the organization that are in the United States, or come within the United States, or the control of U.S. persons. Secretary Rice took this action in consultation with the Attorney General and the Secretary of the Treasury. Designations play a critical role in our fight against terrorism and are an effective means of curtailing support for terrorist activities and pressuring groups to renounce terrorism.

Al-Shabaab is a violent and brutal extremist group with a number of individuals affiliated with al-Qaida. Many of its senior leaders are believed to have trained and fought with al-Qaida in Afghanistan.

Al-Shabaab has used intimidation and violence to undermine the Somali government and threatened civil society activists working to bring about peace through political dialogue and reconciliation. The group scattered leaflets on the streets of Mogadishu warning participants in last year’s reconciliation conference that they intended to bomb the conference venue. Al-Shabaab promised to shoot anyone planning to attend the conference and to blow up delegates’ cars and hotels. Although al-Shabaab did not carry out these particular threats, the group has claimed responsibility for shooting Deputy District Administrators, as well as several bombings and shootings in Mogadishu targeting Ethiopian troops and Somali government officials. Al-Shabaab’s leader, Aden Hashi Ayrow, has ordered his fighters to attack African Union (AU) troops based in Mogadishu. Ayrow has also called for foreign fighters to join al-Shabaab in their fight in Somalia. Given the threat that al-Shabaab poses, the designation will raise awareness of al-Shabaab’s activities and help undercut the group’s ability to threaten targets in and destabilize the Horn of Africa region.

2008/200

Released on March 18, 2008
I mändags grundade en stor mängd människor i Rinkeby en ny organisation till stöd för den svensksomalier som misstänks ha stött Shabaab. Jag antar att de inte kommer att ändra sig.
Terroristjakt och rättssäkerhet

Offentligt möte, Rinkeby Folkets Hus. Måndag den 17 mars kl 19.00

Två Rinkebybor sitter häktade, enligt uppgift för att de har skickat pengar till Somalia. Men den organisation som Säpo påstår har tagit emot pengar är ingen terroristorganisation och inte med på EUs eller FNs listor. Godtyckliga svartlistningar har redan en gång drabbat tre oskyldiga somalier. Likhet inför lagen måste gälla alla – oavsett hudfärg och religion. Humanitärt stöd till civila i krigshärjade länder eller att försvara sitt land mot en ockupationsmakt är inte terrorism.

Många känner djup oro över den inriktning terroristjakten tagit. Jakten på terrorister får inte urarta till att indirekt misstänkliggöra hela folkgrupper, som nu senast somalier. Den svenska terroristjakten får inte bli en del av USAs globala ”krig mot terrorismen”.

Inbjudna: Media och representanter för samtliga riksdagspartier

Arrangörer: Charta 2008 och Svensk-somaliska freds- och utvecklingsorganisationen, SFU

Upprop för Charta 2008

Magna Charta är sedan århundraden en symbol för vårt rättssamhälle. Den säger att ingen får gripas godtyckligt och hållas frihetsberövad på lösa grunder och utan en rättvis rättegång. I USAs ”krig mot terrorismen” har rättssäkerheten kränkts – även i Sverige och mot svenska medborgare.

Mer eller mindre godtyckliga listor över organisationer och enskilda med svartlistningar och gripanden har redan drabbat oskyldiga. Med terroristjakten som skäl genomdrivs nu hemlig telefonavlyssning, buggning och trafikdatalagring. FRA vill bygga hemliga datarum, där superdatorer övervakar all mejltrafik till utlandet.

Charta 2008 är ett medborgarinitiativ som vill försvara rättsäkerheten och allas likhet inför lagen. Vi känner djup oro över det övervakningssamhälle som växer fram och den inriktning som SÄPOs terroristjakt tagit sig. Jakten på terrorister får inte urarta till att indirekt misstänkliggöra hela folkgrupper, som nu senast somalier. Terroristjakten i Sverige får inte bli en del av USAs globala ”krig mot terrorismen”. Fallet med de två egyptierna är ett exempel på att Säpo på USAs begäran skickat ”misstänkta terrorister” till tortyr. Det får inte upprepas.

Mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter, yttrande- och tryckfrihet är universella och okränkbara. Terroristhotet får inte användas för att stärka myndigheternas kontrollmakt. Övervakningssystemen hotar rättsamhället och allas rätt till integritet.

Terrorister är bara de som utövar terror mot oskyldiga civila. 2003 års terroristlag skiljer inte klart på terror mot civila, väpnat motstånd mot en ockupation och humanitärt stöd till civila i krigshärjade länder. Den urholkar rättsäkerheten genom att rubba oskuldspresumtionen och kravet på uppsåt. Terroristlagens listning av organisationer och enskilda sker ibland ensidigt och på oklara grunder och utan offentlig genomlysning. Säpo måste ställas under demokratisk kontroll och får inte bli en stat i staten, som motverkar och undergräver rättssäkerheten och arbetet för mänskliga rättigheter.

Charta 2008 vill genom opinionsbildning verka för ovanstående program.

Reaktionen

Bevakade igår när Fackliga Samhällsbyggarna demonstrerade på Sergels Torg, för SvD:s ledarsida. Huvudtalare var Mona Sahlin, och eftersom hon firade ett år som partiordförande hade jag vissa förhoppningar om att hon skulle säga något intressant. Det gjorde hon inte, så texten handlar om stå-upp istället.

Hundratals bygghjälmar guppar när skrattsalvorna bryter ut. Den norrländske komikern och estradören Ronny Eriksson har god hand med publiken. Det finns en föreställning om att bra stå-uppkomik ska provocera, förnya och ställa fördomar på ända, men det är också en stor konst att stryka medhårs. Erikssons buttra och gubbiga humor bygger på att allt var bättre förr, när en karl var en karl och ett postkontor var ett postkontor. En mer tacksam publik är svår att finna.

söndag, mars 16, 2008

Irak fem år

Råkade gå förbi demonstrationen på Sergels torg igår. Femton hundra, kanske två tusen personer, protesterade mot kriget i Irak, som nu hållit på i fem år. Eller rättare sagt så protesterade man mot den ena sidan i kriget i Irak, och mot den ena sidan i en massa andra krig. Banderollerna talade om Afghanistan och Palestina också. Och nykomlingen Somalia fick också vara med på ett par hörn. Stödet till "motståndet" uttalades från både scen och publik, och applåderades varmt.


Kanske var det därför uppslutningen var så låg? Trots att Michael Wiehe spelade (han inledde med att tolka Bob Dylan snyggt). Det har ju ändå kommit runt 20 000 irakier till Sverige. De, förmodar jag, är inte likna benägna att stödja "motståndet". Annars hade väl de, om några, velat demonstrera mot kriget? Men som sagt, nu var det ju inte en demo mot kriget, utan en demo mot den ena sidan i kriget och för den andra.

Vilka var då de förhatliga? Ett plakat, buret av en äldre, svensk herre, löd (ur minnet):
Stoppa Usraels krigspolitik. 
Stöd motståndet i Irak, Afghanistan, Palestina och Somalia.
På andra sidan, som i ett korsord:
Warzawa. Gaza.
Ständigt dessa judar.

lördag, mars 15, 2008

Maybe the television set was broke.

Idag kommenterar jag brottsutvecklingen på SvD:s ledarsida. Eller så, å andra sidan, kan man se det som att jag recenserar No country for old men. Se den om ni inte redan gjort det! 

Bröderna Ethan och Joel Coens senaste film No country for old men är ett mästerverk. Trots det makliga tempot är handlingen, som i grunden är en jakt där en enkel man råkar komma över ett penningbyte från en misslyckad narkotikauppgörelse och sedan förföljs av en psykopatisk yrkesmördare, så gastkramande att man stapplar från biofåtöljen till närmsta bar. Men mördarfrisyren och det skickliga berättarhantverket är bara delar av förklaringen.

Filmens övergripande tema rör sorgen hos en åldrande polisman, kargt förmedlad av Tommy Lee Jones, över en tid som flytt – en tid när en lagens man knappt behövde bära vapen. Och det obegripliga i samtidens våldsexplosioner, knarkbrott och bestialiska övergrepp på småbarn.

Det finns säkert vetenskapsmän på Brottsförebyggande rådet och de kriminologiska institutionerna vid våra universitet som inte känner lika starkt med den gamle sheriffen. Men de flesta av oss stirrar lika oförstående som Tommy Lee Jones när vi bläddrar i kvällstidningen.

torsdag, mars 13, 2008

Tusen spänn på att svensktunisiern är jihadist

I Frankrike sitter en ung svensktunisisk man häktad sedan den 1 februari. Det var Expressen som först berättade att han häktats. Men reporterns transkribering förvirrade mer än den förklarade.

Enligt uppgifter till Expressen är 23–åringen misstänkt för att tillhöra ”Gergis cell”. Cellen bildades av en grupp unga män med rötter i Tunisien i hamnstaden Gergis 2006. Därefter tog de sig till Somalia och stred med de islamiska domstolarna som har kopplingar till al-Qaida.

När den etiopiska armén i slutet av 2006 och början av 2007 invaderade Somalia flydde 23-åringen till djungeln mellan Somalia och Kenya. Efter tre månader fick svensken hjälp av lokalbefolkningen att ta sig till Jemen.
Det visade sig att Gergis bara var ett annat sätt att skriva Zarzis. Och när man kollade runt efter terrorismkopplingar till Zarzis gick det snabbt att få napp. Jag bollade några idéer med kollegan på nyheterna, varför Svenska Dagbladet en hel del flitigt fotarbete senare kunde bli nyhetsledande med avslöjandet att mannen är tidigare dömd i sin frånvaro av tunisisk domstol till 26 års fängelse - en dom som med all rätt kritiserades stenhårt av världens människorättsorganisationer. Tunisien är ingen rättsstat, det ska ingen tro.
SvD kan nu berätta att den häktade mannen i april 2004 dömdes i sin frånvaro till 26 års fängelse för att tillsammans med åtta andra personer ha planerat terrordåd i staden Zarzis i Tunisien. Enligt domstolen hade de laddat ner instruktioner från internet om hur man tillverkar sprängämnen.

Sverige lämnade aldrig ut 23-åringen till Tunisien. Domen har kritiserats av flera människorättsorganisationer, bland annat Human rights watch och Amnesty.
Franskt och tunisiskt säkerhetsväsende har garanterat varandra på kortnummer, vilket kan förklara att Frankrike häktat killen. Men Expressens påstående om Somalia kan ju också ha spelat roll, om det stämmer. Man har dock nekat ivrigt. Tvärtom, om jag minns rätt, har man sagt att den häktade var i Frankrike för att träffa släkten. Idag säger TT att mannens advokat bekräftar att han varit i Somalia - för att arbeta. Men det riktigt intressanta kommer i stycket efteråt. Ännu en av de dömda i Zarzis har gripits i Frankrike, efter att ha varit i Somalia, flytt, och hamnat i etiopiska händer.
Han har varit i Somalia, men han var där för att arbeta, säger Hurtig.

Under kriget flydde mannen till Jemen där han fick kontakt med den svenska ambassaden och kunde ta sig till Sverige igen.

Björn Hurtig har varit i kontakt med en handläggare vid människorättsorganisationen Amnesty International i Storbritannien. Amnesty kopplar samman gripandet av den svenske medborgaren med ett gripande i januari förra året då en 24-årig man med franskt uppehållstillstånd greps av den etiopiska armén nära Somalias gräns. Det är samma person som fälldes i Tunisien i sin frånvaro tillsammans med den svenske medborgaren 2004.

Mannen skickades i slutet av augusti till Frankrike där han greps av franska myndigheter misstänkt för terrorverksamhet. Vad som har hänt med honom sedan han greps är inte känt.
Man kan tro att det är vanligt med tunisiska handelsmän i Somalia. Men i själva verket är det knappt möjligt ens för somalier att jobba i det landet. Vad driver två tunisier med osunt intresse för jihad på internet att åka till Somalia? It-studier? Mer rimligt låter antagandet att det faktiskt är jihadister vi har att göra med.

Vad som stärker mig i denna övertygelse är en bloggpostning av den kände göteborgske islamisten Abu Usama El Swede (nu raderad, men skärmdumpar finns här). I en släng mot Säpos internationella kontaktytor skrev han följande.
Senaste är beviset på min mycket nära vän som nyligen greps i Paris 1 feb.
Då Sverige kom fram till att han hade inte gjort något illegalt så var han en fri man i Sverige.

Men så kom säpos nästa drag var att tipsa franska polis om hans resa för hälsa på sina släktingar. Då i Frankrike är ett land där bevisningen inte heller behöver bevisas med deras terrorlagar.
"Min mycket nära vän", kallas han. Det är nästan så att det är komiskt många indicier som pekar i samma riktning.

Har ni sett Oscar Hedins film om svenska martyrer, Det svider i hjärtat? I den är Hedin hemma hos Abu Usama El Swede. Och mot slutet av filmen får man veta att en kille som figurerat där, som kallas Mohamed, dragit iväg till Somalia för att möta sitt öde. Som jag skrev:
I bakgrunden figurerar en Muhammed, som inte vill synas på bild. Han är med från filmens början, men det är först i slutet som man förstår. Vintern 2006 känner han att han är mogen och åker från Göteborg till Somalia, där han dör i strid för den islamistiska gerillan.
Det känns som att det är en ganska radikal miljö, den där lägenheten. Hur många jihadister kan ett litet gäng skapa? Man får vara glad att de åker utomlands för att kriga.

How to spend it

I dagens ledare i SvD dyker jag ner i frågor om hur valrörelser påverkar den offentliga ekonomin. Det är ganska tekniska grejer, svåra för lekmän som jag, men ekonomiska forskare har faktiskt kommit med en del roliga resultat, både sådana som känns helt logiska och sådana som går emot intuitionen.

Hur mycket kostar en röst? Det är svårt att säga, men när det är valår spenderar i alla fall politikerna mer än annars, samtidigt som de sänker skatterna. Det visar Matz Dahlberg och Eva Mörk i Valår och den kommunala politiken (IFAU, 2008), där de granskat kommuner i Sverige och Finland under perioden 1985–2002.

Vid ett valår anställer kommunerna 0,6 fler helårsanställda per 1000 invånare, konsumerar för 630 kronor mer per capita samt har 0,05 procentenheter lägre skatt än annars. Författarna konstaterar att forskningen ger ”en antydan om att beslutsfattandet på den kommunala nivån inte är helt effektivt”, vilket väl får anses vara årets hittills bästa under­statement.
Den som vill grotta ner sig kan söka på "election cycle" på Swopec.

onsdag, mars 12, 2008

Om islamofobi

Har du varit på Gotland någon gång? Om inte, se till att komma dit åtminstone en gång i livet. Den lilla ön har över nittio kyrkbyggnader, och på många många platser kan du få se unikt medeltida måleri.

Om resesällskapet inte roas av medeltida måleri kan man göra det till en tävling. I varje kyrka kan man be barnen, eller vilka det nu är som trilskas, kolla efter målade figurer med lustiga hattar eller konstiga näsor. De är oerhört vanliga, så tävlingen ger vinst ofta. Det är nämligen den gamla svenska kristendomens syn på judar som avbildas. Antisemitiska schabloner som återkommer även i dagens bildspråk. Kristendomen har en lång och sorglig tradition av antisemitism. Lyckligtvis har några hundra år av kamp, internt och externt, fått kyrkan att göra upp med sitt antisemitiska gods.

Fullt så långt har kristendomen inte kommit i synen på homosexuella. Det finns inbyggt i kristendomen ett slags förakt för homosexualitet som även idag tar sig uttryck i mindre församlingar. Alla minns väl Åke Green på Öland, och hans famösa uttalanden om homosexualitet som en cancersvulst på samhällskroppen (ungefär). Men genom yttre och inre kritik och debatt gör svenska kyrkan upp med den del av religionen som motarbetar denna grupp människor.

Även den kvinnliga underordningen är, och har ännu mer varit, en komponent av kristendomen. Långvarig kamp har dock fått kyrkan att ompröva religiösa fundamenta och acceptera att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Trots att kvinnans tigande i församlingen betraktats som en naturlig kristen lag.

Kort sagt: det finns element i kristendomen som legitimerar det mest galna förtryck, men som de kristna själva genom yttre och inre påtryckningar kan reformera.

Varför skriver jag detta?

Sedan några dagar pågår en debatt i bloggosfären som förmedlar ett och samma budskap men som följer två spår. Den ena falangen, till exempel Jinge, menar att jag genom mitt myckna skrivande om islamistiska fundamentalister göder läsarnas islamofobi. Den andra menar att jag är islamofob. Det är flitiga skribenter det handlar om, varför en sökning på Knuff.se på mitt namn just nu ger en ganska praktfull islamofobstämpel.

Det är fantastiskt hur bloggosfären påverkar de stora medierna, ska jag passa på att säga. Vanliga hobbyskribenter kan höja sin röda flagg när de tycker sig ana en tendens de ogillar, eller vill bestrida de etablerade tyckarnas verklighetsbild. Det är en utveckling som bara är att bejaka.

För mig, som gått från att vara bloggare till etablissemang, betyder det en ganska kraftig omställning. Om jag skriver en kommentar hos någon blogg sent på kvällen efter ett par bira kan det behandlas som en statsangelägenhet. Det är roligare att mucka gräl med mig nu, helt enkelt, och jag, som ju är svag för slängiga formuleringar och löst tyckande (och öl), får passa mig för att skriva plumpheter.

Nå. Islamofobi, var det.

Jag har naturligtvis mig själv att skylla till stor del. Att debatten skulle komma var ju ingen överrasking (i synnerhet efter DN Kulturs påhopp på Johan Norberg, där islamofobstämpeln användes tämligen vårdslöst - jag är mindre betydelsefull, så jag får nöja mig med nätdebatt). Den som vill använda lösryckta citat för att bygga upp ett case mot mig skulle nog kunna lyckas påvisa allt från misogyni till ren galenskap. Dessutom saknar jag ju normal självbevarelsedrift, och ställer upp i sammanhang där det vore taktiskt rätt att avböja. Och jag gillar ju att provocera och väcka debatt – det är ju rentav mitt jobb. Men uppfattas det fel har jag gjort ett dåligt jobb.

I torsdags var jag med i tv-programmet Debatt, under förespeglingen att det hela skulle handla om islamofobi. Det mesta handlade dock om annat, och som vanligt gjorde jag en ganska blek figur. Jag skriver bättre än jag pratar. I debatten deltog, bland tiotalet andra, också min politiske motståndare Jimmie Åkesson, vilket förstås är tillräckligt för att vissa ska plocka fram likhetstecknet. Men det är inte det som det handlar om.

Den mycket trevliga och begåvade forskaren Mohammad Fazlhashemi menade att den bild av muslimer som förmedlas av medierna genererar islamofobi. Och han gav också ett exempel på en sådan text – en text ifrån Svenska Dagbladets ledarsida.

Den texten väckte ilska redan när den publicerades, minns jag. Såväl Jan Guillou som Mohamed Omar, om jag minns rätt, citerade ogillande. Stycket som väcker anstöt lyder: ”Detta betyder inte att alla muslimer är terrorister eller sympatisörer. Men det betyder att det finns ett enormt problem någonstans inne i islam. Någonstans där finns en tolerans för en religionstolkning som kan övertyga läkare att helt överge Hippokrates ed och vilja bli mördare.”

Provocerande, visst. Men jag vill påstå att detta citat är analogt med mina inledande passager om antisemitism, homosexförakt och kvinnoförtryck som inbyggda beståndsdelar i kristendomen. Självklart retar ett sådant citat alla goda fromma. Men jag har svårt att se att problemet kan lösas utan att det sägs, precis som tre hundra års frispråkig upplysningskamp har gjort kristendomen mer anpassad till det moderna samhället.

I resonemanget som förs framhålls också den myckna negativa rapporteringen om islamistiska fundamentalister och terrorister. Jag håller med om att jag skriver mycket om det, men det ligger också lite i specialiseringens natur. Jag ansåg när jag började skriva om ämnet att terrorism i Sverige nästan alltid bevakades ur ett medborgarrättsligt perspektiv – vilket för övrigt är ett mycket viktigt perspektiv – och att säkerhetsdimensionen saknades. Med tiden har jag byggt upp en hygglig kompetens på området (utan att för den skull vara någon expert) vilket jag naturligtvis vill tillvarata, och som en arbetsgivare nog betraktar som en tillgång.

Nyhetsproduktionen styrs ju av nyhetskonsumenternas efterfrågan. Och terrorism och fundamentalism säljer. Jag har, så att säga, god avkastning på min kunskapsinvestering. Att bedriva journalistik på ett annat sätt är förstås möjligt. Men inte i det långa loppet. Man måste skriva om det som läsarna tycker är intressant. Det betyder att de goda fromma troende får mindre uppmärksamhet än Knutbygängen. Lyckligtvis är läsarna så kloka att de förstår denna medielogik. De tror inte att Kristi Brud är representativ.

Jinge har särskilt upprörts över att jag skrivit vad som liknar en nyhetstext på ledarbloggen. Det är korrekt. En ledarartikel behöver inte alltid se ut som en ledarartikel och inledas med referat av senast utkomna SOU. Jag tar mig friheten att experimentera med formen, och har flera gånger presenterat nyheter på ledarsidan. Texten ifråga gäller kopplingen mellan en svensk medborgare och den somaliska terrorist- och motståndsrörelsen Shabaab. Jag vill påstå att jag är en av de journalister i Sverige som vet mest om den särdeles aktuella saken. Borde jag avstå från att skriva vad jag får reda på för att jag som ledarskribent inte kan skriva på nyhetsplats? Nej, jag tycker inte det. I synnerhet inte när det betyder att ledarbloggen kan vara nyhetsledande inom ett område som ledarsidan tycker är viktigt – nämligen försvaret mot terroriströrelser. I det aktuella fallet gjorde jag själv bedömningen att texten passade bäst på nätet, av två anledningar. Dels hade vi haft ganska mycket terror och Somalia på papperet, och omväxling förnöjer. Dels var det en text där hyperlänkar skulle underlätta källkontrollen för andra.

Nog om det. Om nyhetsfabrikerna skulle jobba enligt annan modell skulle tidningarna bli väldigt tråkiga, och dessutom dyra.

På en punkt ger jag dock Jinge-gänget rätt. Jag har på grund av min islamistbevakning fått en besvärande klick beundrare som med all sannolikhet hyser ett förakt för muslimer. Det är bara att ta del av valfritt kommentarsfält på den här bloggen för att konstatera det. Jag tycker det är djupt tragiskt. Men jag tror på en fri och öppen debatt – liberal som jag är – så jag får acceptera det onda med det goda.

Islam är ingen homogen rörelse som man kan generalisera omkring. De svenska islamister jag brukar skriva om kan uppskattas till 1500 personer. Tyvärr finns det anledning att tro att det finns toleranta miljöer där dessa accepteras. Vi vet att det finns inom extremvänstern, och hos nynazisterna. Tyvärr finns det nog även toleranta miljöer i vissa muslimska kretsar. Dessa miljöer utgör grogrund för radikalisering. Detta är viktiga frågor som måste diskuteras.

Den absoluta merparten av världens muslimer hatar dessa fundamentalister och våldsverkare. De vill istället ha fred, frihet och demokrati. Hela det neokonservativa krigsäventyret i Irak bygger på detta antagande: muslimer är ungefär som vi. De kommer att klara av att bygga ett demokratiskt Irak. Ett demokratiskt Afghanistan.

Precis så tror jag.

Nå.

Den andra falangen, som exempelvis hos Forum för frihet, menar att jag är islamofob (till skillnad från att jag bara skulle göda islamofobin, alltså). För detta finns ingen saklig grund. I själva verket tycker jag att tankefiguren är lite sorglig. Om det är islamofobi att kritisera islamism, blir ju den naturliga följden att alla muslimer är islamister. Vilket ju inte är sant för fem öre. Att säga att den som bekämpar fundamentalismen är islamofob normaliserar ju fundamentalismen, ja rentav försvarar den.

Jag betvivlar inte en sekund att det finns islamofobi i Sverige. Jag tror till och med att den är utbredd. Det finns mängder med konspirationsteorier där ute om att Europa håller på att islamifieras, vilket jag inte tror. Det finns idioter som trakasserar muslimer genom att kasta grishuvuden på moskétomterna. Det finns nazister. Och en massa dumma ignoranta människor som är rädda för allt som är nytt.

Det är dock föreställningar och beteenden som är oförenliga med mina ståndpunkter och med liberalismen som sådan. Eurabia-konspirationen bygger på att religioner, kulturer och personer är oföränderliga, vilket är motsatsen till den liberala tron på individen. Trakasserier mot religiösa utövare, eller motstånd mot moskébyggen, strider mot det liberala fundamentet religionsfrihet. Ignorans är bara allmänt illiberalt.

Det har ju försiggått en strid på internet mellan liberaler och dem som inte ser det självklara i ovanstående stycke. Mest infekterat har det väl varit mellan Little Green Footballs och Gates of Vienna. I Sverige finns det möjligen en motsvarighet i Expos uthängning av en stor del av den invandringsfientliga bloggosfären som hetsande mot muslimer. Min blogg var, som om det behövde påpekas, inte med på listan. Och då hade man ändå tagit med folk som jag inte skulle betrakta som islamofobiska.

Det kan förstås bero på att jag samarbetat med Expo då och då sedan tio års tid, och känner både redaktörer, skribenter och styrelseledamöter. Att jag hjälpt till i kampen mot dem som sprider unket tankegods och rasistiska idéer (ja, idag var jag i radions P1, Studio ett, och förespråkade hårdare tag mot nazister). Men så är det inte.

Jag menar att mina skriverier om militanta islamister är inte bara moraliskt legitima, utan därtill viktiga. Och det tycker många andra. Jag tycker att det är tråkigt att man viftar med islamofobkortet, men jag är inte särskilt förvånad. Det är vad man gör när man inte har argument som biter. Jag tycker att det är bra att folk protesterar, dock, mot vad de inte gillar i skriverierna. Det är den friheten jag tror även muslimer vill ha.

Nå. Det här blev långt och tråkigt för alla som inte är berörda. Men vissa påståenden måste bemötas, även om de är helt osakliga.

Ha så kul på Gotland.

Nazi punks fuck off

I mitt systematiska arbete att bli avskydd av landets allra farligaste extremistgrupper har turen nu kommit till Svenska Motståndsrörelsen, en våldsbenägen nazistgrupp. På SvD:s ledarsida påpekar jag att de borde betraktas som terrorister.

Vad kallar man en rörelse som bedriver kårverksamhet, har paramilitära träningsläger, bunkrar vapen, begår allvarliga våldsbrott, influeras av kända terrorister samt förbereder sig för raskrig?

söndag, mars 09, 2008

Leksaker för grabbar

Min brorson Jonas vill förstås helst bli astronaut, kanske.

Tekniska museet i januari


Men kanske kan han vilja bli säkerhetspolis om han får leka med lite antiterroristlego?


(Tack, Tage, för tipset om modifierade Lego-gubbar!)

lördag, mars 08, 2008

Avslöjar svensk Shabaabledare

Nu har även Svenska Dagbladets läsare fått ta del av historien om Fuad Mohamed Qalaf genom ledarbloggen. Artikeln får med det mesta som är känt om honom.

En svensk medborgare från Rinkeby, tidigare verksam som imam i Stockholmsområdet, är en av frontfigurerna i Shabaab, den organisation vars namn figurerar i utredningen om misstänkt terrorismfinansiering.

- Jag kan inte kommentera det enskilda fallet, men alla kopplingar mellan svenska medborgare och al-Shabaab kan mycket väl vara av intresse för Säkerhetspolisen, säger Jakob Larsson, presschef på Säkerhetspolisen.

Mystiska vapensmugglare i Skåne

En läsare mejlar och tipsar om ett intressant beslag i Trelleborgs hamn.

TT:

Tre män har häktats i Malmö, misstänkta för att ha försökt smuggla in en större mängd automatvapen av Kalasjnikovtyp samt sprängmedel.

Männen, som är från Tjetjenien, greps i måndags i Trelleborgs hamn.
Hmm. Tre män från Tjetjenien, med kalasjnikovs och sprängmedel. Till vem kan de ha varit på väg? Det luktar jihad lång väg. Men det märkligaste är deras kroppar, som Skånska Dagbladet rapporterat om.
Den förste är helt armlös. Den andre saknar ena armen. Den tredje kan knappt använda sina sönderfrusna händer.
Who are these guys?

Kvinnodag

Bästa läsningen hos Louise P.

Jag har en gammal kokbok i min ägo som min mamma hade när hon gick i gymnasiet på 50-talet. Den är full med små upproriska noter och klotter, ett FUCK YOU åt bullarna och kåldolmarna.
.

Publicister

Men vad håller folk på med? När blev de religiösa en sån rabiat maktfaktor igen så att chefredaktörer inte kan publicera hädelser utan att tveka och resonera fram och tillbaks om vilken hittepåfigur det är okej att rita av?

Östgöta Correspondentens chefredaktör, Ola Sigvardsson, har hotats till livet sedan tidningen publicerat en uppmärksammad affisch föreställande en satansfigur som bajsar på Jesus, och som Linköpings kommun censurerat.
Hur svårt kan det vara. Hädelser är en förutsättning för religionsfrihet, yttrandefrihet och upplysning. Det är bara att trycka. Prästerna och påvarna ska bort från den världsliga makten.

Röda bönor

Sanna Carlstedt, känd från en rad vänsterarrangemang, är en ganska begåvad singer/songwriter som inleder min text om LO i SvD idag.

Hennes röst var klar och lekte lätt med trubadurmanéren trots snålblåsten, så när vi kom gående vid Mynttorget utanför riksdagen i torsdags stannade vi ett litet ögonblick för att lyssna. Hon sjöng något om att ”alliansen är fascister”, lät det som, men vi enades om att det nog var någon annan allians hon syftade på, kanske i sjuttiotalets latinamerika. Eller så hörde vi fel i den pinande vinden. Man ville inte döma henne, så sympatisk lät hon. Dessutom såg det ut som att de dussin ombudsmän från Kommunal som stod där och frös behövde lite underhållning. De har ju stått där varje torsdag hela vintern, Kommunalombudsmännen, och protesterat mot regeringens politik. Sanna Carlstedts visor var nog vad som behövdes för att de inte skulle gripas av akut längtan tillbaks till sina varma tjänsterum på Hagagatan.

fredag, mars 07, 2008

Slår ett slag för statsmakten

Frihet är svårt. Ska föräldrarna bestämma över barnen, eller ska staten? Det är frågan för dagen på SvD:s ledarsida.

Sara Högdins doktorsavhandling Utbildning på (o)lika villkor (Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, 2007) innehåller mängder med nedslående fakta.

Hennes enkätundersökningar på högstadieskolor visar att 18 procent av de utlandsfödda skolflickorna inte får delta i sexualundervisningen, jämfört med 2 procent av dem med svensk bakgrund. På skolresan får 14 procent av invandrartjejerna inte följa med, mot 1 procent av svenskbarnen. Simundervisning förvägras 6 procent av de invandrade flickorna, jämfört med 1 procent bland svenskarna.

Mer än var fjärde av dem som fötts utomlands berörs av föräldrarestriktioner i skolan, ännu mer bland dem som kommer från Mellanöstern. Då har man ändå inte mätt den överenskomna frånvaron från exempelvis musiklektioner, som också upplevs som problematiska av vissa muslimska uttolkare.

Flickornas liv utanför skolan är ännu mer begränsat. 62 procent av invandrarflickorna får inte ha pojkvän, en restriktion som bara drabbar 3 procent av de tjejer som har svensk bakgrund. Till discot får 30 procent av de utlandsfödda flickorna inte följa med, och 19 procent får inte välja sina kompisar. Det är siffror som antyder att på de områden där lagen kan gripa in, som i skolan, blir tjejers möjlighet till deltagande större än på områden där lagen saknar inflytande, som på discot.

torsdag, mars 06, 2008

Islamofobi i Göteborg

Ikväll är jag för övrigt i Göteborg och deltar i SVT:s Debatt.

Är islamofobin en form av rasism eller bara ett ord för att tysta en viktig debatt om islams negativa sidor?

Stor debatt mellan bland andra Per Gudmundsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, Daniel Poohl, chefredaktör Expo, Gustav Fridolin, f d politiker, Göran Hägglund, socialminister (kd), Muhammad Fazlhashemi, författare till Vems islam, Jimmie Åkesson, partiledare (sd) med flera.

Vilket leder mig till en central fråga. Vilket ställe är det absolut mest klassiska måste-ha-besökt-stället centralt i Götet att ta en öl efter sändning på?

Avskaffa värnskatten

På nittiotalet, i den ekonomiska krisen, instiftades en skatt som kallas värnskatt. Den skulle vara tillfällig, sade man då. Gissa hur tillfällig den blev? Men den ska bort någon dag. Varför försöker jag förklara på SvD:s ledarsida. Skatten går nämligen troligtvis back.

På ett seminarium i riksdagshuset igår presenterade dock Skattebetalarna och tankesmedjan Captus en redogörelse för aktuell forskning om hur människor reagerar på förändrade skattenivåer. New tax responsiveness literature är samlingsnamnet för den disciplin som växt fram särskilt i USA under 1990-talet, och det låter ju bra. De gamla moderaterna hade ett namn för vinsterna man kunde hitta i detta. De brukade säga ”dynamiska effekter”. Det gick så där.

Forskningen har i princip nu gett Bo Lundgren rätt. ”Dynamiska effekter är inte voodoo economics”, konstaterade Tino Sanandaji, doktorand i nationalekonomi vid University of Chicago.

tisdag, mars 04, 2008

Popvänstern

Idag ger jag mig på Håkan Hellström på SvD:s ledarsida, med anledning av en intervju i nya Nöjesguiden.

”Jag gillar miljön”, säger den begåvade och egensinnige artisten Håkan Hellström i nya Nöjesguiden (3/2008), och tillägger att han kanske inte gör mer för miljön än någon annan, mer än att han ibland får för sig att ”duscha kortare för att inte slösa på varmvatten”. På frågan vilket parti han röstar på är svaret givet. ”Jo, du kan ju lista ut att jag röstar på Miljöpartiet. Jag har ingen som helst aning om vad de står i andra frågor, bara att de har ordet miljö i sitt namn.”

måndag, mars 03, 2008

Svensk driver Shabaab-forum på internet

Alqimmah.net är ett forum på internet inriktat på jihad i Somalia där merparten av inläggen är skrivna på det somaliska språket. Här postas propagandafilmer för Shabaab, men också material från det heliga kriget på andra håll.

Gissa varifrån detta kommer. Forumet är registrerat av svensken som kallar sig Abu Usama El Swede, men som vi också känner som Ralf Lennart. Ingen som sett Oscar Hedins film Det svider i hjärtat blir förvånad. I filmen reser en nära vän till Ralf Lennart, vars namn bara uppges som Mohamed, till Somalia där han möter martyrdöden. Det är samma talibaner här som där, som Gudrun Schyman sa.

First walk

Skriver om svensk jazz och rock på ledarsidan idag.

Alla som hör Lars Gullins Danny’s Dream från 1954, eller Jan Johanssons mer sönderspelade Visa från Utanmyra från 1962, identifierar omedelbart tonerna som – svenska. Där finns något specifikt, som man försökt beskriva som fäbodjazz, eller som sagts om Monica Zetterlund: ett lingonris i ett cocktailglas. Jan Brúers doktorsavhandling Guldår & krisår, svensk jazz under 1950- och 60-talen (Studier i musikvetenskap, 2007) letar efter just detta. Vad är det som är svenskt? Och hur kom det sig att vi fick ett svenskt musikunder på femtiotalet?

Danny’s dream sålde i tre tusen exemplar, tillräckligt för att Metronome skulle få igen pengarna. Vi andra fick det kanske vackraste som skrivits i Sverige. Ett musikaliskt DNA överfört från Lars till sonen Danny, 3, som faktiskt var med i Europa Films studio i Mariehäll och fick välja vilken tagning som skulle ges ut. Samma år vann Gullin utmärkelsen bästa nykomling i amerikanska DownBeat.

Brúer kartlägger bland annat Nalens betydelse för Stockholm som jazzmetropol. Utländska besökare var avundsjuka. I den stora salen fanns två scener där banden avlöste varandra, pådrivna av ägaren Topsy Lindblom som mätte pauserna med stoppur så att det aldrig skulle bli tyst. I den mindre salen – Harlem – ytterligare en. Drygt sjuhundra gäster fick plats, officiellt, och i regel var alltså 20 till 30 musiker, eller fler, engagerade per kväll. Plus matinéer på helgerna. Nalen var en sweatshop för kulturproduktion.

söndag, mars 02, 2008

Här förklarar svensksomaliske Shabaabledaren krig

Svensksomaliern Sheik Fu'ad Mohamed Khalaf (alt Qalaf) är en av ledarna i somaliska terrorist- och motståndsrörelsen Shabaab (se gårdagens bloggpost). Shabaab är aktuellt då tre svensksomalier i Stockholm misstänks av Säkerhetspolisen för att ha finansierat rörelsen.

På den här propagandavideon (del 1, del 2), som också finns på Shabaabs officiella websajt, förklarar han krig mot Uganda (Afrikanska unionens fredsbevarande trupper i Somalia är skickade av Uganda).





Filmen är upplagd på YouTube av användaren ChechnyaMujahid, men den som är intresserad av mer somaliskt inriktade jihadskildringar - och bevis för Shabaabs terrorism - kan med fördel istället följa användaren Shabaab0Almujahideen.

lördag, mars 01, 2008

Svensksomalier från Stockholm ledare i Shabaab

I utredningen om misstänkt terrorismfinansiering, som riktas mot tre svensksomalier i Stockholm och Rinkeby, har Säkerhetspolisen bekräftat att den somaliska organisationen Shabaab förekommer.


Jag kan nu avslöja att kopplingen mellan Stockholm och Shabaab är starkare än som framkommit i medierna de senaste dygnen. En svensk medborgare, tidigare bosatt i Stockholm och där verksam som imam, utpekas som högt uppsatt ledare i Shabaab. Svensksomaliern i Shabaab har dessutom tagit emot pengar från svensksomalier på besök - på ett möte där han förespråkade jihad. 

Sheik Muhamed Fu'ad Khalaf (alt Qalaf) är ett namn som figurerat i den här bloggen åtskilliga gånger. Khalaf är en somalier som bodde i Stockholm under många år, innan han flyttade tillbaks till Somalia med sin familj. Där började han arbeta för Islamiska Domstolarnas Förbund, inom vilka han nådde en hög position. 

Tidningen Metro beskrev honom som jihadist:
"En islamistisk ledare i Somalia med misstänkta kopplingar till al-Qaida har under en längre tid värvat anhängare i Sverige.

Mannen kom till Sverige som asylsökande 1992 och bodde i landet i 12 år. Större delen av tiden verkade han som imam i en moské i Stockholmstrakten.

– Han såg det som sin livsuppgift att informera ungdomar om Jihad, heligt muslimskt krig. 2004 reste han med sin familj tillbaka till Somalia för att sida vid sida med andra islamistiska ledare strida emot interrimsregeringen och Etiopien, uppger en bekant till mannen."
När Islamiska Domstolarnas Förbund hade makten i Somalia, hösten 2006, tog Khalaf emot besök från svensksomalier som donerade pengar till rörelsen. Den svenska delegationen överräckte 7000 dollar till Domstolarnas representanter på plats, och Khalaf höll ett anförande på sammankomsten, där han manade till svensksomalier att flytta till Somalia, och delta i jihad - det heliga kriget. Detta var för övrigt innan etiopisk trupp invaderat Somalia, varför det heliga kriget näppeligen kunde tolkas som självförsvar mot dem. Khalaf sade, enligt afrikansk press:
"Jag ber alla somaliska muslimer i västerlandet om två saker. Först, att ansluta till Jihad för att skydda landet från en yttre fiende. Jihad betyder försvar för den islamiska religionen och kamp mot korsfararna. I andra hand, att flytta barnen från de otrognas länder. Det är den yttersta förlusten att leva i ett icke-muslimskt land. Också ber jag om att ställa egendomar till förfogan för islams försvar."
Men Khalaf var inte enbart en betrodd man i Islamiska Domstolarnas Förbund. Han var också, enligt uppgift, en av de mer betydelsefulla ledarna för den våldsamma ungdomsmilisen i Domstolarna: Shabaab. I en analys från den somaliska människorättsgruppen Sultan Hurre Human Rights Focus, som beskriver hur Somalia utvecklas efter Domstolarnas fall, pekas Khalaf ut som en av de jihadistiska ledarna i Shabaab:
Unlike the regional authority, the Courts’ militant wing, the Hisb’ul Shabaab, is a cross-clan entity whose jihadi leadership includes members with links to al-Qaeda. The Shabaab provided elite elements in the Courts’ forces, both a strike force and “commissars” to maintain order and discipline. Senior Shabaab leaders include Aden Hashi ‘Ayro, Abdillahi Ma’alin ‘abu Uteyba’, Mukhtar Roobow, Ibrahim Haji Jama ‘al-Afghani’ and Fou’ad Mohamed Qalaf, several of whom trained in Afghanistan.
När etiopierna sedermera störtade Islamiska Domstolarnas förbund befann sig Khalaf utanför landet, enligt uppgift på pilgrimsresa till Mecka. Delar av Domstolarna har därefter i exil startat en paraplyorganisation för olika oppositionella grupper. I denna Alliance for the Re-liberation of Somalia (ARS) har den för terrorismfinansiering misstänkte 42-åringen en tung post.

Shabaab, som efter Domstolarnas fall omorganiserats till samlande kraft för militant motstånd inne i Somalia, har officiellt tagit avstånd från ARS, på grund av föregivet bristande radikalitet. Men så sent som för några veckor sedan sade ledaren för ARS att Shabaab var medlemmar i ARS.

Hur som helst är Shabaab ansvarigt för mycket av våldet i Somalia. Och Sheik Muhamed Fu'ad Khalaf fortsätter att vara en betydelsefull spelare för Shabaab. På Shabaabs officiella webbsajt kataaib.net finns exempelvis en propagandainspelning med Khalaf - med vapen i hand.

Här finns även annan rapportering av mer journalistisk karaktär om Khalafs förehavanden.

Men alla betraktar inte Shabaab som en terroriströrelse. Vissa somalier i exil beskriver dem snarare som en legitim gerillarörelse, en väpnad del av en moraliskt försvarbar och folkligt förankrad opposition. Så även vissa svensksomalier.

Säkerhetspolisen tycks dock göra en annan bedömning, då ju Shabaab är det enda organisationsnamn som man bekräftat finns i utredningen. Och i ljus av ovanstående är det kanske inte helt orimligt att det kan finnas en koppling. Det tycks inte vara så långt mellan Rinkeby och Shabaab.

Svensksomaliernas problem

Med anledning av de för terrorismfinansiering misstänkta svensksomalierna skriver jag på SvD:s ledarsida om stödet för militans bland svensksomalier.

Den 19 januari 2007, bara veckor efter att etiopisk militär störtat Islamiska Domstolarnas Förbund från makten i Somalia, och samma dag som Afrikanska Unionens fredsbevarande militärinsats godkändes, tillkännagavs att terroriströrelsen The Popular Resistance Movement in the Land of the Two Migrations (PRM) hade grundats. En månad senare, den 22 februari, skickade terroristgruppen en kommuniké där de hotade med självmordsbombningar. De tackade också för stödet från Sverige.