Framtiden är ett svävande skepp

Framtiden. Kommer ni ihåg den? Jag skriver om den på SvDs ledarsida idag.

Kraftwerk utgör så klart den uppenbara musikaliska referensen. Men vem ser den dolda?

Framtiden har krympt. Så kan det i alla fall kännas för någon i min generation. När jag var barn, på 1970-talet, var framtiden storslagen. Man hade just placerat en man på månen, och nästa steg var naturligen Mars. På KTH hade man en dator som kunde prata, Ove hette den, och det var självklart att om samhället bara kunde samla ihop tillräckligt med datakapacitet i en ännu större stordator skulle KTH kunna räkna ut svaret på allt. När man tänkte ett par decennier framåt, ja då var städerna byggda med rullande trottoarer, och bilarna flög.

Det fanns till och med ett coolt soundtrack. Kraftwerk skapade framtidens musik. Den var befriad från historiens belastning, och var helt ägnad den nya människan i det nya samhället.

Nu ser framtiden helt annorlunda ut. I antologin Framtiden är nu (Volante) ställer redaktörerna Tobias Nielsén och Sven Nilsson frågan om hur Kultursverige ser ut år 2040 – vad vi vet, vad vi tror, vad vi vill. Bidragen är författade av bland andra Googles Nicklas Lundblad, piratfilosofen Rasmus Fleischer, kulturekonomen Emma Stenström och förre Färgfabrikvisionären Jan Åman. Och ska man våga sig på en sammanfattning, ser det ut som att framtiden kommer att innebära mer av allt. Marknaden och individualiseringen kommer att ge nästintill oändliga möjligheter till skapande. Vilket förstås är häftigt. Men trottoarerna rullar inte.

Var är min flygande bil? På ett seminarium i serien Från järnbruk till hjärnkraft, som Axel och Margareta Ax:son Johnsons Stiftelse arrangerar vid världsarvet Engelsbergs bruk i Bergslagen, förankras framtidens svävande skepp obevekligen i forntiden.

Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden. Så hette albumet Älgarnas Trädgård släppte 1972. Så krautigt och psykedeliskt att man knappt kan tro att det gick att göra i Sverige. Men i den svenska proggen fanns allt. Den blickade både framåt, bakåt och inåt.

YouTube-användaren suburbanbatherson har bildsatt kongenialt.



Vi tar en till, helt annorlunda.



Bandets historia visar vilken fantastisk frihetsrevolution som var på gång – en medelklassens egen kultur sprungen ur en ungdomsgeneration som hade fritid, pengar på fickan och universitetspoäng – men som vänstern inte kunde tolerera. Dan Söderqvist, som senare blev synthpionjär i Twice A Man, berättar:

Vår första offentliga spelning gjorde vi julen -69, på Hagahuset i Göteborg. Då kallade vi oss Innerst Inne. Mikaels då nio-åriga syster Isabella läste ur "Det Artificiella Paradiset" av Baudelaire. Under våren -70 skaffade vi oss en replokal i Haga och kunde där sitta flera timmar i sträck och spela enkla upprepande melodifraser. "Två timmar över två blå berg med en gök på vardera sidan, om timmarna...alltså". Det var ett kollektivt skapande som jag tror var alldeles unikt. Vi lyssnade till varandra och lekte med toner. Vi kallade oss inte musiker, vi skapade musik ur känslor. Vi experimenterade med att plocka fram konstiga ljud ur instrumenten, började använda förstärkare och lekte med ekoeffekter. Det gick så långt att vi till och med drack te med eko. RF hade byggt ihop ett par tongeneratorer, psykedeliskt målade. Vi utökade hela tiden våra klangmöjligheter, med orglar, mungigor och pedaler. Dennis spelade då trummor i All These Blues och var, tyckte vi, helt grym. Han ville vara med och Älgarnas Trädgård var ett faktum. Från hösten -70 och fram till Gärdetspelningen -71, gjorde vi ett antal framträdanden i Hagahusets källare, inrett med stora väggmålningar av RF. De spelningarna var ett slags musikaliska installationer, där tonerna hämtades från bilder av Hieronymus Bosch-målningar. Vi var löjligt intresserade av den tidiga renässansens bilder, ju fler madonnor desto bättre, ungefär. Sebastian och jag åkte ner till Brügge och lekte munkliv. Jag skrev långa dikter om "den medeltida galaxen". Ja, herregud vad vi var unga och poetiska!

Så kom det sig att vi att vi åkte upp till Gärdetfesten -71 och spelade, iklädda medeltida kläder, otroligt långt hår och huvudet vända mot nya världar. Vi upptäckte att i Stockholm fanns en massa andra band som höll på med att utveckla ny musik, att det var en rörelse på gång. Inte nog med det. Silence ville ge ut en platta med oss. Det här var häftigt! Tänk er ett gäng experimentella 16-20-åringar som får göra en platta i en riktig studio. Nu skulle vi göra våran "Sgt Pepper". Det hörs ju så här efteråt att vi ville testa allt. Vi fick händerna på den första Moogmodulsynten som precis kommit till Sverige. Vi blandade den med medeltida instrument som zinkor och rebec, ljudeffekter, som kyrkklockor, fragment av både Bach och Beatles, och improviserade fram första plattan. Till saken hör ju att vi bodde och sov i studion och att Torbjörn som skötte spakarna arbetade dygnet runt. "Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden", som plattan kom att heta, blev grammisnominerad. En sak är synd, det var inte så här vi lät live. (En tröst är att den cd som kom -95 innehåller två extraspår med live-upptagningar som kanske ger en bild av hur det lät "på riktigt".)

Under de två följande åren turnerade vi runt på en massa olika festivaler och gjorde dessutom två skolturnéer i Rikskonserters regi. Vi spelade på en mängd olika ställen, från mörka källarhål, till muséer och slott. Bandet hade utökats med en ljusshow, som sköttes av "The Spotlight Kids". Vi hade egen landsvägsbuss. Nu hade vi en livecirkus som hette duga. Vi utvecklades naturligtvis på våra instrument, så när det var dags att börja spela in andra plattan -74, var musiken mycket mer arrangerad, elektrisk och tyngre. Det politiska klimatet hårdnade och polariseringen mellan oss och vissa av r-arna gjorde att vi blev ganska kasst behandlade, exempelvis av föreningen Spartacus som skulle stödja progressiv antikommersiell musik. Dom tyckte att vår målsättning "att stärka publikens upplevelser" inte var tillräcklig för att vi skulle få inträde i föreningen. Det var många gliringar på stan.

Den mest kända psykonauten i bandet, Sebastian Öberg, gick till Fläsket Brinner (och sedan Fläskkvartetten). Fläsket Brinner har en fantastisk sajt.

Visste ni att Fläsket Brinner har spelat på Hjortnäs brygga? Bandet erinrar sig 1971:

"I juli spelade vi i Hjortnäs i Dalarna.

Det var någon smartskalle på rikskonsert som kläckt idéen med att återuppliva den gamla dansbanetraditionen. Folkparkerna hade sedan några år börjat sin svanesång. Meningen var att vi skulle försöka få igång en ny dansvåg!

Banan som fick äran att vara först var av modellen liten kur med tak för orkestern och dansbana utan tak.

Tyvärr var det ganska kallt den här kvällen och dessutom var det var något strul med strömmen, (det är möjligt att strömmen gavs av ett dieseldrivet elverk.)

Hur som helst så räckte strömmen inte riktigt till vilket märktes mest på orgeln som åkte upp och ner i tonarterna. Det lät för jävligt.

Det var som sagt kallt vilket säkert var en av anledningarna till den klena publiktillströmningen. Det var milt sagt ödsligt. Framför oss var det helt tomt på dansgolvet.

Längst bort stod det ett tiotal Hjortnäsbor och hängde mot dansbaneräcket. Alla spelade så gott det gick utom Gunnar som bara stod och glodde stort rakt fram med gapande mun. När det blev paus hade han inte hade spelat en enda ton.

Det visade sig då att han hade fått i sig ett olämpligt hallucinogent preparat som gjorde att han trodde sig vara på Woodstock.

Han upplevde att det var hundratusentals människor i publiken och att vi andra spelade som gudar."

Även Fläsket Brinner kände av vänsterns intoleranta sidor. 1973:

"När Bosse och Bobo började i bandet bytte vi delvis repertoar.

Vi körde in en hel del Bosse teman och en del låtar i udda taktarter (från början Turkiska folklåtar) som Maffy Falay arrangerat plus delar av vår gamla repertoar.

Men nu började det blåsa andra vindar inom musikrörelsen det märktes t.ex. när vi spelade på Hagahuset i Göteborg, ett ställe som vi hade varit populära på, plötsligt var publiken uppenbart kallsinnig. Mellan två låtar skrek någon ”jävla coktailmusik”.

På något sätt var öppenheten inför musiken borta hos publiken.

Det hade också kännts av när vi ringde för att ragga spelningar.

Det första man frågade efter var om vi hade politiska texter.

[...]

Många med mig tycker att den "progressiva" musikrörelsen i sin ursprungliga utformning ,där det fanns en öppenhet mot alla möjliga musikformer och där alla var välkomna att delta efter bästa förmåga , att den rörelsen dog ut i och med de "politiska" banden från i första hand Malmö och Göteborg, mer eller mindre tog över scenen .

Plötsligt var öppenheten som bortblåst, musiken började låta misstänkt likt den musik som spelades på olika "topplistor", dom mest uppmärksammade grupperna började kunna konkurrera kommersiellt med dansbanden osv.

Men det där visste ni förstås redan, ungjävlar. Allt finns ju på internet nuförtiden. Ingen behöver längre samla vinyl i ett helt liv för att börja förstå sammanhangen. Wasa Express i porrshow på Kiviks marknad? Klick, klick. Framtiden.

Nå. Älgarnas Trädgård återfinns med sex spår på myspace.

Så, var det någon som såg den referensen i min ledare? Well, om Mellotronens Stefan Dimle fortfarande prenumererar så har i alla fall en läsare upptäckt den. Gott nog för mig.