Guldstrand idag
Pipskägget gjorde honom omedelbart misstrodd, eftersom det antogs vara en rysk influens. Och att han skaffade en fotboll till ungdomarna ansågs vara ett brott mot den djupt förankrade religiösa traditionen.
När den nyligen examinerade teologie kandidaten Sven Danell endast 27 år gammal sändes ut för att tjänstgöra i Estlands svenskbygder 1930, till en början som hjälppräst i Nuckö pastorat, mötte han en befolkning som var sällsynt traditionsbunden. Nordvästra Estland hade börjat koloniseras av svenskar på 1200-talet, och på vissa områden fick han intrycket att uråldriga vanor bevarats sedan dess.
När Danell deltog i skördearbetet noterade han exempelvis att bönderna tröskade skörden med klubbor, trots att den ledade slagan varit i allmänt bruk i resten av Europa åtminstone sedan senmedeltiden. Visst kände bönderna till att det fanns bättre moderna redskap, men nej, sade de, så gör inte vi svenskar.
Om detta kan man läsa i hans förtjusande bok Guldstrand: minnen från sju år i Estland (senast återutgiven av Rickul/Nuckö hembygdsförening, 2004).
Jag läste Guldstrand i en sommarstuga i Roosta i Estlands svenskbygder en sommarvecka för några år sedan. Den blev en förklaring till upplevelserna där, av en minoritet som bevarat sin kultur trots yttre tryck i århundraden. Sånär, mot slutet, utplånad av Sovjetunionens koloniseringspolitik med fördrivning och avrättningar, men fortfarande såpass stark att farbrorn i skoaffären talade svenska.
Nordvästra Estland känns ännu förbluffande svenskt. Att semestra där kan kanske liknas vid en resa till Gotland, om man bortser från att esterna har en något modernare fordonspark och talar mer begripligt.
Kultur har betydelse. Ändå verkar man här hemma utgå från att de växande etniska och religiösa minoritetsgrupperna i Sverige skulle vara beredda att kasta av sig sina egna särdrag efter första bästa möte med de svenska.
Den nederländske professorn emeritus Geert Hofstedes forskning om regionala skillnader i värderingar har hjälpt åtskilliga företagare att bedriva handel över gränserna. Att betrakta ett främmande land med hans så kallade kulturdimensioner ger förstås grova generaliseringar, men har visat sig vara tämligen fruktbart för den som vill förstå, exempelvis, hur en kinesisk mellanchef fungerar. Eller en svensk.
Hofstedes forskning har förstås fyrtio år på nacken. Men att han fortfarande används som kurslitteratur i företagsekonomi på våra olika handelshögskolor antyder ändå en viss beständighet.
Hofstede finner att Sverige utmärks av icke hierarkisk organisering, en hög grad av individualism, mycket små värderingsskillnader mellan könen samt hög tolerans för oliktänkande. Hans summering av arabvärlden, varifrån en stor del av invandrarna till Sverige kommer, ser ut på ett annorlunda sätt. Arabländerna snittar 80 vad gäller respekt för hierarkier (på en skala till 100) när Sverige får 25. Man når 38 i individualism, där Sverige har 68. I måttet maskulinitet, där jämställda Sverige alltså ligger på 9, hamnar arabländerna på 52. När det gäller kulturell oemottaglighet för det avvikande får arabvärlden 68 mot Sveriges 22. Det är oklart hur den SFI-undervisning ser ut som ändrar på det.
Ändå hörs förvånade utrop när det rapporteras om religiös åsiktspolis i förorterna, machismo, intolerans eller taskig kvinnosyn i invandrargängen.
Man verkar inte beredd på att svaret kan bli som i Nuckö pastorat: javisst känner vi till de moderna redskapen, men nej, så gör inte vi.
