onsdag, januari 12, 2011

Från Johan Kinde till Bengt Göransson

Lördagen den 8 januari skrev jag på SvD:s ledarsida om att Lustans Lakejers comeback till stor del finansieras av fansen. Liberala fans, dessutom.

På måndag släpper Lustans Lakejer singeln Förbjuden frukt, som den 26 januari följs av albumet Elixir.

Johan Kindes band grundades för mer än 30 år sedan, och utgjorde på den tiden en slags subkulturell vattendelare. Det var ett band som definierade en livshållning. Man var antingen för eller mot.

Ska man jämföra fansens hängivenhet med något mer samtida är det kanske Broder Daniel som haft samma roll.

Lustans Lakejer har återuppstått stundtals i olika tappningar, och precis som med de flesta andra åldrade band har det roat gamla vänner och beundrare, men mer sällan tillfört något på det musikaliska planet.

Anledningen till att den här comebacken är intressant handlar mer om att den sker i ett nytt kulturekonomiskt klimat. Skivbolaget – Stranded! – är förvisso detsamma, återuppväckt även det, men förutsättningarna är annorlunda i dessa piratkopieringens tider när det kan vara svårt att ta betalt för musiken. Därför har Johan Kinde bildat ett aktiebolag och plockat in medfinansiärer som täcker inspelningskostnaderna, medan skivbolaget i princip enbart agerar distributör.

Medfinansiärerna är gamla trogna fans.

Johan Norberg är mest känd som debattör och författare. Hans försvar för liberalismens och marknadsekonomins idéer har gjort honom välkänd även utanför landets gränser, på ett sätt som få svenska intellektuella lyckas konkurrera med. Gunnar Sonesson driver Diplomat PR men har också han en lång historia av liberal idédebatt inom exempelvis tankesmedjorna Fores och Bertil Ohlininstitutet. Alexander Johansson driver reklambyrån Soft.

Tillsammans är de Johan Kindes riskkapitalister.

Inte nödvändigtvis för att de tror att de kommer att gå med vinst. Mer för att de vill höra en ny platta med Lustans Lakejer. Och för att de är intresserade av nya former för att skapa kultur.
Det är inte första gången Johan Kinde förekommer på ledarsidan. Jag skrev om hans roman också, när det begav sig (och ännu en gång!). Anledningen är naturligtvis att jag var en av de där tonåringarna som definierade mitt liv utifrån Lustans. Och att en ledarsida måste försöka hitta annorlunda sätt att skriva om politik, ekonomi och samhälle.

Komiskt nog fann förre kulturministern Bengt Göransson (S) stoff här, till en gliring till undertecknad, i Dagens Nyheter, i en artikel som handlar om finansieringen av ett nytt operahus. Sök upp de direktörer som gillar opera, menar Göransson. Så gjorde man förr.
De mecenater som donerade utgjorde ett statsbärande skikt, de var på sitt sätt staten och agerade med den känslan som grund. Och de satsade på sådant som de själva gillade. Till deras heder ska sägas att de därvid vågade tycka om ett och annat som var radikalt och omstritt, men också då var det som samhällsbärare de framträdde. Sponsorsystemets svaghet är dock att det personliga intresset ibland skymmer förmågan att se det nya.

Detta belystes närmast komiskt i en ledare i Svenska Dagbladet häromdagen när Per Gudmundson skriver om en nyutgåva av en Lustans Lakejer-skiva. Den har finansierats av gruppens gamla supportergäng. ”En glimt av framtiden” kallar han utgivningen trots att den ”snarast kan förväntas vara museal redan vid släppfesten”. Medelålders män som försöker hålla sin ungdom kvar är kanske inte de som bäst förnyar kulturen.

Dagens sponsorer ser sig sällan som samhällsbärare, oftare som det offentliga samhällets motparter. De har emellertid liksom mecenaten ett behov av att bli bekräftade, personligen och/eller som representanter för företag, institutioner och organisationer som behöver stärka sina egon. (Också de senare har faktiskt ett slags ego.) Och då satsar de på sådant som roar dem.
Komiskt, som sagt. Jag kan bara konstatera att jag och Göransson tycks överens. Låt dem som är intresserade betala, om det nu beror på fåfänga eller kulturpatos. För några decennier sedan hade en S-kulturminister tyckt att bygget självklart skulle finansieras av skattebetalarna. Nu tycks man ha insett att det ledde till sämre och mindre kultur. Gott så.

Att staten har en roll i kulturfinansiering tycker nog för övrigt både jag och Göransson också. Men inte all finansiering, och inte all kultur. Kul att se att vänstern har frisknat till.