Födelsedagen flyttad

Vad som tidigare annonserats som festen på långholmen heter nu på förekommen anledning Festen i Vinterviken.



Det är gratis. Det är på min födelsedag. Det är obligatoriskt.

Fint sällskap, Oussama

Svenske Oussama "jag älskar Bin Ladin" Kassirs förmodade kollega James Ujaama har erkänt att han försökt upprätta ett träningsläger för Al Qaida i Oregon, något Ujaama dessutom lovat peka ut Kassir som delaktig i.

Därför kan det kännas fint att minnas en demonstration som anordnades av Eurocolors, en konst- och kulturförening som ville "använda konst som vapen mot fördomar, hat, diskriminering, krig, rasism, extremism, fanatism, destruktivitet, våld, agression, terrorism, brott mot mänskliga rättigheter, förstörelse och missbruk av naturen samt djurplågeri."


"Den 4 juli 2006 (på USA's national dag), anordnade Eurocolors ett protesttåg mot existens av skrämmande fängelser och det så kallade 'Guantanamo-systemet'... Alla i protesttåget bar orange t-shirts, kända som 'Guantanamo tröjor'"






"Vi bar även hade bild på den svenske medborgare Usama Kassir som USA stämplade som terrormisstänkt, utan att redovisa bevismaterial mot honom, helt enkelt för att den saknades. På lösa grunder begärde USA hans utlämning och på så sätt bröt mot FN-s stadgar, Human Rights och Genévekonvektionen."




"Med oss var även Mehdi Ghezali, tidigare fånge i Guantanamo, som fick tala offentligt för första gången efter 2 år sedan han släptes fri."









"Följande personer talande utanför ambassaden: Eva Björklund (Vänsterpartiet)"










"Helena Benaouda (Sveriges Muslimska Råd)"










"Yvonne Ruwaida... Gustav Hjertén (Miljöpartiet)"









Alla bilder från Eurocolors.

Minnenas afton

Nu när svenske Oussama Kassirs förmodade kollega James Ujaama har erkänt att han försökt upprätta ett träningsläger för Al Qaida i Oregon, något Ujaama dessutom lovat peka ut Kassir som delaktig i, finns det anledning att påminna om de politiker som prompt ville att Kassir skulle hämtas hem till Sverige och absolut inte utlämnas till USA.

Alice Åström, vice ordf i Vänsterpartiet, i skriftlig fråga till utrikesministern:

Mot bakgrund av det som stegvis blivit känt om USA:s behandling av människor som på lösa grunder anklagas för terroristbrott, och mot bakgrund av att svensk flathet mot amerikanska propåer tidigare utsatts för berättigad internationell kritik, blir denna situation än mer allvarlig. Det måste rimligen vara viktigt att utveckla en rättssäker och självständig svensk praxis, så att inte USA:s ensidiga agerande i ”kriget mot terrorismen” riskerar att köra över medborgerliga rättigheter.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

Avser utrikesministern att agera för att Sverige formellt av Tjeckien ska kräva ett utlämnande av Usama Kassir till Sverige?

Gustav Fridolin, numera journalist, tidigare riksdagsman och partistyrelseledamot i Miljöpartiet, i skriftlig fråga till utrikesministern:

En utlämning av Kassir till USA äventyrar, så vitt vi känner till om och har erfarenhet av USA:s hantering av personer som utpekas för samröre med den här typen av brottslighet, allvarligt hans mänskliga rättigheter.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern vilka åtgärder han avser att vidta för att verka för att Usama Kassir inte utlämnas till USA.

Ännu sämre odds för Oussama Kassir

Igår var en dålig dag för Oussama Kassir, svensken som säger att han äskar Bin Ladin och sitter inlåst i Tjeckien i väntan på utlämningsbeslut till det amerikanska rättsväsendet. Kassir står under åtal i USA för att ha försökt upprätta ett al Qaida-träningsläger i Bly, Oregon, och igår erkände hans kompis James Ujaama. Det komiska är att Ujaama tidigare beviljats åtalsunderlåtelse och strafflindring om han vittnade mot kollegorna, något han sedermera sumpade genom att fly landet, varför Ujaama nu kommer att straffas fullt ut.

Snacka om att ha kakan och äta den.

Seattle Times:

The new charges are a stark turnaround for Ujaama, who pleaded guilty in 2003 to a lesser charge of conspiring to aid the outlaw Taliban government in Afghanistan in the late 1990s. Federal officials have called Ujaama's help crucial in the 2004 indictment of Muslim cleric Abu Hamza al-Masri on charges of trying to establish the training camp and providing aid to al-Qaida.

In exchange for the two-year prison sentence, which he completed in 2005, Ujaama agreed to testify against several high-profile alleged terrorism supporters, including al-Masri and at least two of al-Masri's alleged henchmen, Oussama Kassir and Haroon Rashid Aswat.

Aswat has been questioned about the July 7, 2005, London subway and bus bombings that killed 56. All three men have been indicted in the U.S. in connection with the Bly training-camp plot.

Ujaama fled the U.S. with a fake Mexican passport on Dec. 5 of last year.

He was arrested outside a mosque in Belize on Dec. 18 after a scuffle with local police. Belize authorities said they were alerted by the international police agency Interpol that Ujaama was in the country.

Ujaama was returned to Seattle, and in February U.S. District Judge Barbara Rothstein sentenced him to two years in prison for violating the terms of his supervised release.

advertising

"You violated the trust I put in you," Rothstein told Ujaama.

By violating the 2003 plea agreement, Ujaama paved the way for the government to reinstate the much heftier terrorism charges it previously had dropped.

Sahlin igen

Dagens ledare i SvD handlar om att Mona Sahlin har börjat forma sin stora berättelse. Ni vet, berättelsen om den unga folkliga outsidern som tar tunnelbana och har streetkredd och kan utmana den mäktiga högern och skapa modern rättvisa. Jag skriver om Sahlins tal i Botkyrka. Igen.

Sahlin har förstås personligen ingenting med Fittja och Botkyrka kommun att göra. Hon bor fint i Nacka. Inte heller med tunnelbanan – Säpo avråder normalt partiledare att åka kollektivt. Att socialdemokratisk politik skulle hjälpa Botkyrkaborna är också långsökt. Kommunen styrs av Sahlins parti, Fittjas arbetsmarknadsproblem är resultat av hennes partis politik, Sahlin har personligen dirigerat integrationsmisslyckandet, och de undermåliga miljonprogramshusen är byggda av socialdemokratin. Problemen beror knappast, kort sagt, på att socialdemokratin tills nu inte ”kommit för att stanna”, utan tvärtom på att den verkligen har stannat.

Allt om okände "svensken" på Gitmo

Den 16 december förra året avslöjade jag historien om Gouled Hassan Dourad, alias Guleed Hassan Ahmed, Gitmofången som bodde i Sverige då han värvades till det heliga kriget.

Senast jag skrev någon nyhet om honom var den 5 maj, då han i sin Combatant Status Review Tribunal erkände att han deltog i jihad.

Nu lägger SvD ut en artikel: Viktig terrorfånge har bott i Sverige.

Uppdatering:

Ändrade lite i denna post eftersom det blev tramsigt.

Uppdatering 2:

Enligt The Local är Gitmosvensken sedan en vecka klassad som enemy combatant.

Dourad and the other 13 prisoners were officially classed as 'enemy combatants' last week. This means they can be tried by a military commission, according to the US Department of Defense.

Vilks drar ner brallorna på kritikerkåren

Idag kom beskedet att konstskolan Gerlesborgsskolan i Bohuslän, där konstnären och professorn emeritus i konstteori Lars Vilks är lärare och var inbjuden att ställa ut konst, inte kommer att ställa ut Vilks teckningar om Muhammed.

Anledningen som skolan ger är att man inte kan garantera elevernas och skolans säkerhet.

På Lars Vilks blogg fortsätter diskussionen. Han svarar på kritiska kommentarer, diskuterar de få artiklar som förekommit om hans Muhammedbilder, jämför med annan så kallat provokativ konst, publicerar nya varianter på föregivet hädiska avbildningar, och fördjupar frågeställningen om konstvärldens gränser.

På bloggen berättar också Vilks att han mottagit dödshot som av vad som kan utläsas följer ett allt för bekant globalt mönster.

Som en rent tillfällig passus kan jag nämna att jag idag mottog mitt första dödshot av en muslim som uppgav sig vara från Göteborg. ”Jag skall skära halsen av dig!” Tack ska du ha, får jag väl säga.

Men kulturmaffian tiger mest.

Jag kan begripa att sommarens tidigare refusering, på lilla Tälleruds hembygdsgård, inte fick kritikerna att gå igång. Personligen tyckte jag att det var obehagligt att läsa att den utställningsansvarige valde att plocka ner Vilks bilder efter att ha kontaktat "myndigheter", men ändå, sådana evenemang är inte "riktig" konst för dem som sitter i finkulturens elfenbenstorn.

Men nu handlar det om en institution. Det här är inte en karikatyrtecknare. Det här är inte en provisorisk utställningslokal i en lada. Det här är inte en en bild där Muhammed dränks i urin, avrättas, spränger bomber, eller framställs som blodtörstig eller ond. Det är en av Sveriges intressantaste konstnärer som refuseras från en av landets bättre konstinstitutioner på grund av att "säkerheten" inte kan garanteras om man hänger upp en teckning där Muhammed framställs som en rondellhund. Nota bene: inte en riktig hund - snarare en träbock.

På sitt sätt kan man säga att konstverket rullar på framför våra ögon. Själva händelsen blir konstverket. Som när Dan Wolgers stal sofforna på Liljevalchs och sålde på auktion. Kravbrev och stämningsansökningar infogades efter hand till verket, som blev ett slags diskussion om institutionerna, konstnärerna och konsten. Och ett inställt gig är också ett gig, som Ulf Lundell sade.

Men så betraktat missar man den grundläggande frågan: vi måste ta ställning till vilket samhälle vi vill ha, och kämpa för att få behålla det. Till exempel genom att se till att utställningar kan hållas trots eventuella hotbilder. Vi måste bestämma oss. Det gäller även kulturkritikerna.

Vilks drar ner byxorna på kritikerna. Det är säkert. Om han lyckas komma någonstans med den religiösa våldsamma dogmatismen är för tidigt att säga.

Uppdatering:

Jyllands-Posten publicerar "Profeten M som Mullahhund"!

En Svensson som ingen annan

En av dem som bidragit med mest värdefulla tips till den här bloggen genom tiderna går nu äntligen helt emot strömmen och startar en egen blogg. Mattias Svensson, en av de stora humoristerna inom Timbro-sfären, driver En vanlig $vensson.

Instant bookmark.

Rekordrubrik

Bra rubriker skapar bilder i huvudet. Kulturmaffians gubbslem smörjer bokdiskarna ger en äcklig bild. Texten är mina ord i kulturgubbsdebatten, och i den myntas begreppeta anorektica, berättas om ett gammalt litterärt ligg och påpekas att Maja Lundgren tydligt beskriver paranoia.

Det unika med Myggor och tigrar är att Lundgren så tydligt beskriver tillståndet av oupphörlig kränkthet som en sjukdom. För huvudpersonen är varje taffligt raggningsförsök ett patriarkalt övergrepp, varje plumpt skämt en inskränkning i hennes rättigheter, och varje grupp av män en konspiration. Lundgren visar att det rör sig om en paranoia: huvudpersonen inbillar sig till och med att Aftonbladets kulturredaktion sätter rubriker med hemliga meddelanden riktade till henne personligen.

Den paranoian finns, och den sätter krokben för det viktiga arbete feministerna vill ha utfört. Varje inbillad kränkning urholkar trovärdigheten av en verklig. Arbete som skulle kunna läggas på riktiga reformer, som att agitera för kvinnojourer eller uppfinna ett sätt att straffa arbetsgivare som avskedar mammalediga, förspills på en kamp mot en inbillad konspiration.

Också listar jag landets bästa stilister.

White guilt

Aldrig har jag tidigare sett begreppet white guilt bättre definierat.

Elise Guldagger, som hon hette innan hon blev muslim och bytte namn till Mariama, växte upp på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Båda föräldrarna var lärare, mamman hängiven kvinnosakskvinna.

Elise läste till sjuksköterska och gifte sig tidigt. Efter examen flyttade hon och hennes man och deras två barn till Danmark. De var med i det ekologiska storkollektivet Svanholm ända från starten, tillsammans med ytterligare 81 vuxna.

–Vi satsade allt vi hade och lånade resten av banken. Det var en dröm vi hade haft, med ekologi och nedbrutna gränser mellan män och kvinnor.

I åtta år blev Elise kvar på kollektivet. Två äktenskap hann hon med. I mitten av 80-talet bröt hon upp och flyttade tillbaka till Kungälv med fyra av sin fem barn. Där fortsatte hon att engagera sig för det hon trodde på. Startade självhjälpsgrupper för amalgamskadade. Samlade in symaskiner till änkor i Zimbabwe. När bondeledaren Demba Mansaré Keita frågade om hon ville bli hans tredjefru var Elises barn på väg ut ur boet och hon själv sjukpensionär på grund av fibromyalgi. Det var nu eller aldrig. Elise hade alltid drömt om att gifta sig med en bonde, och med tanke på ”allt detta djävulskap som de vita har ställt till med” hade hon ända sedan barndomen hellre velat vara svart än vit.

Lästips

Johan Ingerö - den bästa och roligaste svenska politiska bloggaren - går igång på sitt gamla Liberala Ungdomsförbund med anledning av ett pressmeddelande.

Det är släppt i samband med Pride och konstaterar att Jonas ska kunna byta namn till Camilla, att man inte ska behöva vara bosatt i Sverige för att få genomgå könsbyte här samt, och nu kommer vi till min favorit, att man ska ha rätt att behålla sina könskörtlar efter operationen i fråga.

Missförstå mig inte. Jag motsätter mig inte något av ovanstående. Men jag hade väntat mig lite mer av min gamle arbetgivare. Typ något som faktiskt förändrar samhället i någon riktning och faktiskt utmanar någonting. Man behöver inte direkt vara Hercule Poirot för att lista ut hur Luf har kunnat försvinna från rampljuset.

De organisationer som en gång betraktades som helt underlägsna Luf i såväl politisk som medietaktiskt know how, Kdu och Cuf, kör däremot på med tydliga och glasklara budskap på sina sidor. Kdu slåss för min rätt att sätta mina barn i friskolor och Cuf vill sänka mina skatter. Luf nöjer sig med att ta strid för mina könskörtlar om jag till äventyrs skulle få för mig att byta, f´låt, korrigera kön.

Ett öde värre än döden i machokulturen

Konspirationsteorierna är fantastiska i mellanöstern. Och ibland kan man dessutom använda dem för att skyla över något pinsamt. Nu har Yassir Arafats personliga läkare berättat att Arafat hade HIV i blodet - men att dog för att han blivit förgiftad. Visst, serru.

Late Palestinian Authority chairman Yasser Arafat's blood contained the deadly HIV virus, Arafat's personal physician told Jordanian media over the weekend. Dr. Ashraf al-Kurdi stressed, however, that Arafat did not die of AIDS - which is caused by the virus.

Jordanian news site Amman quoted al-Kurdi - a former Jordanian health ministry official - as saying that the virus had been injected into Arafat's bloodstream close to his death, and that the real cause of the chairman's death was poison.

Hours earlier, al-Kurdi was interviewed on television news station Al-Jazeera. However, the network cut short the live interview with al-Kurdi as soon as he mentioned that the former chairman had contracted HIV.

Om oss

Vad säger man om det här upplägget i ett radioprogram, Om oss i P1? Är det tävling i ensidig vänsteranalys?

"Vi möter Bernt som vet allt om hur det är att slåss om det lilla konsumtionsutrymmet i en maximalt skuldsatt familj. Och i ett studiosamtal - med forskaren Torbjörn Hjort, som studerat liv i ekonomisk knapphet och Folke Tersman, professor i praktisk filosofi - funderar vi över vad ett möjligen skörare välfärdssystem, vad ständig oro för ekonomin, tajta marginaler och färre skyddsnät gör med människors relationer."

Sitt lugnt i båten. Nästa program (18/8) kommer Åsa Linderborg och balanserar.

Det är komiskt. I resten av världen har man börjat diskutera partiskheten i public service. I dagens The Times skriver Antony Jay (som skrev manus till Javisst, herr minister) lysande om ämnet, utifrån minnet av sin egen tid på BBC:

It is of particular interest to me because for nine years, between 1955 and 1964, I was part of this media liberal consensus. For six of those nine years I was working on Tonight, a nightly BBC current affairs television programme. My stint coincided almost exactly with Harold Macmillan’s premiership and I do not think that my former colleagues would quibble if I said we were not exactly diehard supporters.

But we were not just anti-Macmillan; we were antiindustry, anti-capitalism, antiadvertising, antiselling, antiprofit, antipatriotism, antimonarchy, antiempire, antipolice, antiarmed forces, antibomb, antiauthority. Almost anything that made the world a freer, safer and more prosperous place – you name it, we were anti it.

Jag väntar med spänning på att SR och SVT ska ta tag i frågan på samma sätt som BBC gjort med rapporten From Seesaw to Wagon Wheel: safeguarding impartiality in the 21st century.

(Tack, Jocke, för tipset)

Dagens citat

Leif GW Persson skriver debattartikel i Expressen med anledning av sommarens litterära bråk:

...jag hatar kulturdebatter, är höggradigt allergisk mot skönandar och till och med villig att med egna händer och utan ersättning halvera personalstyrkan på DN:s kulturredaktion.

Jag har själv skrivit om saken till måndagens SvD. Stay tuned.

Lästips

Det är inte ofta man hittar porr som är värt att länka till. Men en tjej som beskriver sig som konservativ politisk kolumnist och reality-porrstjärna är faktiskt precis så bra som det låter: Popwhore.

Tatum Reed, conservative political columnist, fashion maven, and narcissistic sexual connoisseur, presents the next level of Pax American pornography. Popwhore remixes her fantasies and yours for mass consumption.

Smartare pornografi har, mig veterligen, aldrig gjorts. Hon recenserar konst, namedroppar mode och musik, spelar electroclash - och ligger med sina fans. Hon har en blogg, naturligtvis, hon podcastar, och Wikipedia har alla fakta som behövs för att ursäkta flåsandet som "ett sunt intresse för samhällsfrågor".

Som intervjun av Dennis Cook på Ebong, där hon pratar om värdet av att konsumera:

You use the expression "The Theory of the Leisure Class" a number of times. How do Veblen's economic ideas relate to what you do?

I like to ressurect classic concepts and images and remix them into new consumer contexts. I encourage people to enjoy conspicuous consumption and thus be part of the leisure class by watching porn all day. Veblen's juxtaposition of social commentary and economic theory is brilliant. In a way, I am being sarcastic and in another way, I am saying "join me for decadent sex and live a life of leisure."

Uppdatering:

Nåja, så jävla bra var det kanske inte. Men ett kul koncept.

Crazy

Av allt galet skit som mina vänner råkar ut för tror jag det här är bland det värsta. Lisa Eriksson från Uppsala - Kattis lillasyster och Mickes storasyrra - som bor i Kalifornien, höll på att bli mördad i veckan när en granne blev galen och avreagerade sig på alla i huset han ogillade.

I Aftonbladet (papper) berättar Lisa om hur hon hör skottlossning ifrån trapphuset, och blir så rädd att hon kastar sig på golvet och kryper in i badrummet där hon låser in sig. När skottlossningen fortsätter, och kommer närmare, smyger hon istället till balkongen och hoppar ut på gatan - från andra våningen - för att fly från platsen och ropa på hjälp.

Tre grannar dog. Lisa mår okej, enligt Aftonbladet.

Fotbollsjämförelse

Gårdagens viktigaste händelse, bortsett från kvällens krogrond till Snotty där även Expressen och Eskilstunakuriren uppenbarade sig, var naturligtvis att Manchester City under Svennis spöade West Ham. Bägge målen gjordes av Svennis nyförvärv. Lite orättvist jämför jag honom med Mona Sahlin i ledaren i dagens SvD.

Den 4 juli hade Sven-Göran Eriksson – Svennis – sin första dag på nya jobbet. Strax efter halv nio på morgonen anlände han till Manchester Citys träningsanläggning i Carrington.

Förmiddagen ägnade han åt att inspektera lokalerna, känna på gräsmattorna, hälsa på spelartruppen och sammanträda med den övriga klubbledningen.

Sedan vidtog vad Eriksson själv kallar ”en revolution”. På 38 dagar har Eriksson helt renoverat det fallfärdiga Manchester City. Han och radarpartnern Tord Grip har från sex olika ligor värvat åtta nya spelare till en sammanlagd kostnad på över en halv miljard kronor.

I backlinjen finns nu spanjoren Javier Garrido och på mittfältet brassarna Elano och Geovanni. Anfallet är italienskt: Rolando Bianchi från Reggina har tröja nummer tio. Igår var det premiärmatch mot Fredrik Ljungbergs West Ham.

Den 17 mars hade Mona Sahlin sin första dag på nya jobbet. Inför en jublande kongresshall kröntes hon till socialdemokraternas partiledare. Under kongressen höll hon sitt första linjetal, intervjuades av pressen och festade med ombuden. Sedan vidtog, ja vadå?

Fredagsmusik

Jag brukar normalt bara posta musik som jag själv står ut med att lyssna på, men jag ska göra ett undantag. Jag har skrivit flera texter om hur stödet för terroristerna sjunker i den muslimska världen, och här kommer ett exempel till.

I Pakistan har pojkbandslåten Yeh Hum Naheen (Detta är inte vad vi är), blivit listetta. Texten och videon har ett tydligt antiterrorbudskap.


Sånt här spelar roll.

(Via Belmont Club)

Alea iacta est

Två fullmäktigeledamöter i Sundbyberg har bytt parti till socialdemokraterna, och därmed förändrat majoriteten i kommunfullmäktige. I dagens ledare i SvD ifrågasätter jag deras tilltag.

Det är ett stort svek mot väljarna. Precis som om sundbybergarna inte redan sagt sitt i och med att socialdemokraterna röstades bort från makten i höstas. Som om Wijkman och Spira, som fick tre (!) personröster vardera, hade folkligt mandat att ändra valets utgång.

De har ädla syften, men man ska komma ihåg att även Caesar ansåg sig vara republikens räddning när han korsade Rubicon.

Mirsad Bektasevic talar

GT/Expressen publicerar idag den första intervjun med svenske självmordsbombaren Mirsad Bektasevic där han sitter i sin cell i Bosnien. Det är en riktigt bra artikel. Reportern Nedim Hasic ställer svåra frågor, trots att han är förbjuden av terroristen att fråga om rättegången och domen, och redogör för allt det tvivelaktiga i Bektasevics karriär - istället för att utmåla honom som offer.

Bektasevic själv hänvisar till religionen.

– Jag är en troende man som avtjänar mitt straff här. Alla mina konflikter som jag haft i häktet och här nu i fängelset bottnar i religionen. De som inte tror på Gud tror inte på sig själva

– Jag är en religiös man. Det är korkat att prata om vad som kommer att hända mig. Jag kan dö om timme, dö i en hjärtinfarkt. Det som Allah beslutar kommer att bli mitt öde.

– Det var för sju år sedan i moskén i Bellevue i Gamlestan i Göteborg. En kompis dog i hjärntumör. På begravningen skämdes jag. Jag kunde inte be en enda muslimsk bön, inte ens Al-Fatiha det inledande kapitlet i Koranen.

Och så är han oskyldig förstås. Men ”staten Bosnien och de utländska säkerhetstjänsterna satt dit mig”. Och det har i sin tur drabbat alla hans vänner.

– Åtalet och bevisen mot mig var annordnade så att bästa advokater i världen inte skulle kunna få mig fri.

– De är inte mina vänner. Men jag har rest i många länder och jag lärt känna många människor. Nu visar det sig att deras enda misstag var att lära känna mig. Det var därför som de blev dömda.

Don't, Nicklas, do evil

Nicklas Lundblad, vd och redaktör på tidningen Neo, blir europeisk policychef på Google, rapporterar Dagens Media.

Jag tror ingen bättre än Nicklas går att hitta, men vill ändå påminna honom om devisen: Don't do evil.

På svensk tv om några dagar

Alla som irriterar sig på vätskeförbudet på flygplanen, eller på att säkerhetsåtgärder verkar helt absurda, bör titta på detta inslag från ABC News, där små mängder vätskor, enkelt åtkomliga på apotek, antänds med blott en liten puls ström.

Terrorists who had planned to detonate gel-based explosives on U.S.-bound flights from London last August would have achieved mass devastation, according to new information from Homeland Security Secretary Michael Chertoff in an exclusive interview with ABC News.

"I think that the plot, in terms of its intent, was looking at devastation on a scale that would have rivaled 9/11," Chertoff told ABC's Pierre Thomas. "If they had succeeded in bringing liquid explosives on seven or eight aircraft, there could have been thousands of lives lost and an enormous economic impact with devastating consequences for international air travel."

Jag gissar att bilderna, som ursprungligen kommer från Sandia National Laboratory, snart kommer i en tv nära dig. Och det är bra. Folk får veta för lite varför säkerhetsåtgärder ser ut som de gör.

(via Israel Matzav)

Radikala brittiska muslimer

En ny brittisk dokumentär om radikal islamism, och om brittiska regeringens försök att omprogrammera dem som lever efter den radikala synen. Det tycks gå sådär.

(Filmen är på 35 minuter, är egentligen ett "kontroversiellt" avsnitt av Dispatches i Channel 4, och efterföljs av lite annat i vad som blivit min lilla engelskspråkiga kanal om radikalism)

Slöseri är vansinne, Ebba

På debattplats i SvD refererar Ebba Setterblad, som chefar för Wetterling Gallery (och är gift med Claes De Faire, Resumés starkast lysande stjärna och bekant till mig), till min text om det vettlösa slöseriet med Bokomater.

På SvD:s ledarsida (31/7) kunde man läsa hur Per Gudmundson jämförde kostnaden för kommunens bokomater med den för en kvinnojoursarbetare.

Med den absurda argumentationen borde man ju sälja av Nationalmuseums konstsamling och skicka pengarna till tredje världen!

Eh. Nej. I linje med den argumentationen bör man sluta slösa pengar på trams och istället säkerställa att institutioner som Nationalmuseum är ordentligt finansierade - samtidigt som man kan ge medborgarna grundläggande trygghet. Pengarna räcker till både och.

Jag tillhör dem som är, i liberala termer, oerhört blödig när det gäller kultur. Både min bror och hans hustru är bildkonstnärer, och jag är väl medveten om det armod som många konstnärer lever i. Det är av anledningarna till att jag reagerar så starkt när slöseriet blir uppenbart. Ingen är betjänt av ekonomiskt vansinne.

En bra resa

I min ledare i SvD idag skriver jag om den resa till Libanon jag gjorde i vintras.

Vi satt och väntade i hallen till Hizbollahs kontor. Och fastän vi alltså satt där, helt i händerna på ett av världens mest fruktade terrorgäng, kunde vi inte låta bli att fnissa. Killen som satt vid skrivbordet där i terroristernas reception hade en ergonomiskt utformad, lutande fotpall. Det var kul att tänka sig att tuffingarna bryr sig om sånt. Att de har något slags skyddsombud på arbetsplatsen som springer runt och ser till att armbindlarna inte spänner för hårt och att granatgevären inte skaver på axlarna.

Minnesgoda läsare erinrar sig kanske en annan text från resan: Terrorismen öser ur grumliga källor. Mindre känt är att jag har en text i senaste Axess också, om en föreläsning jag bevistade. Men den blev inte särskilt bra, så det gör inget att den inte ligger på webben.

Jag är Journalistfonden skyldig stort tack.

Lee Hazlewood

Lee Hazlewood 1929 - 2007

Studentska från Örebro

När jag putsar fönster, känner jag igen ett mönster...

På den banbrytande feministiska proggskivan Sånger om kvinnor (MNW 1971) spelades alla instrument av män. Tjejerna själva fick hålla sig till sången. På trettio år har dock det svenska musiklivet förändrats så radikalt att ingen längre lyfter på ögonbrynet när det sitter en kvinna bakom trumsetet. Tvärtom kan man räkna med en knytnäve i magen om man kallar ett rockband med kvinnliga musiker för "tjejgrupp".

Alla hänger dock inte med i utvecklingen. Mona Sahlin är ett exempel. I Sahlins sommarprogram i går reducerade hon konstant artisterna till könsrepresentanter. Robertsfors stoltheter Sahara Hotnights kallades "den underbara tjejgruppen". Marit Bergman hamnade i facket "kaxiga tjejer".

Gårdagens Sommar i P1 med Mona Sahlin var ett utstuderat försök att skapa ungdomlig framtoning, men blev inget undantag från regeln att politiker inte kan hantera popkulturella framträdanden utan att framstå som patriarkala. Innerst inne är hon i alla fall en riktig gubbe, Sahlin.

Dagens text i SvD.

Mycket misstänkt

TT är en outtömlig glädjekälla.

Vad kallar man en person som kraschar in med sin SUV i flygterminalen, antänder sig själv och försöker spränga gasbehållarna i bilens baklucka samtidigt som han skriker Allah akhbar?

Misstänkt.

Terrormisstänkt död i Glasgow

Stockholm (TT)

En av de viktigaste misstänkta i sommarens stora terrorhärva i Storbritannien är död. Kafil Ahmad avled av sina brännskador på sjukhuset Royal Infirmary i Glasgow i torsdags kväll.
27-årige Ahmad, född i Indien, körde den brinnande jeep som kraschades mot en terminalingång på Glasgows flygplats den 30 juni.

Undrar vad som krävs för att få epitetet terrorist?

Väntat avslöjande

I dagens ledare i SvD avslöjar jag att Robert Mugabes Zimbabwe fortfarande skor sig på det svenska biståndet, en företeelse som kanske i sig inte är så förvånande men som jag inte sett beskrivas någon annanstans. Jag berättar också hur det går till.

Sveriges hållning vad gäller bistånd till Zimbabwe är att inget ska gå till, eller kanaliseras genom, Robert Mugabes genomkorrupta myndigheter. Ändå går en stor del av det svenska biståndet rakt in i Mugabes centralbank.

Det är inte varje dag ledarsidan har egna nyheter, så jag är lite mallig. Idén kommer från en artikel i The Economist (som dock har fel vad gäller Norge).

Men mest funderar jag vilket versmått min rubrik är på. Det låter ju som värsta hexametern, nästan:

Var sjätte svensk krona går in i Mugabes bank.

Inför födelsedagen

Gratis fest på min födelsedag. Vilken tur.Obligatorisk närvaro för mina vänner.

Uppdatering:

Festen flyttad till Vinterviken.

Den bästa Bergmanhyllningen

Vissa tips är för bra för att bara ligga i kommentarsfältet. Bergman-älskare torde ha stor glädje av De Düva: The Dove som redan 1968 komprimerade Ingmar Bergmans största internationella succéer till en 14 minuters spoof.

För att kunna njuta av filmen bör man ha sett Smultronstället (Isak Borg), Tystnaden (Lesbianism och fikonspråk), och Sjunde inseglet (Spel och döden).

(Tack för tipset, lbofh)

Michelangelo Antonioni 1912 - 2007

Michelangelo Antonioni 1912 - 2007

Ansvarsfullt ledarskriveri

Nuförtiden måste en politiker, om han vill bli tagen på allvar, ha finansieringen uttänkt för en föreslagen reform. Man måste kunna berätta var pengarna ska tas. Det här gör förstås att staten inte kommer att kunna krympa i särskilt snabb takt - men det är så folk vill ha det. Det kallas ansvarsfullt.

Eftersom jag är en full, eh, ansvarsfull, ledarskribent har jag i dagens ledare i SvD, där jag uppmärksammar ett behjärtansvärt ändamål, plockat fram en plats varifrån pengarna kan tas.

Det har aldrig varit så enkelt att hitta böcker som i dag. Pocketböcker säljs på Ica, man får böcker på köpet när man handlar tidningar, folk har talböcker i iPoden, i tunnelbanan läser människor böcker i sina mobiler och handdatorer, och i och med internet så finns all världens obskyra böcker tillgängliga, hemlevererade med en knapptryckning. Överallt böcker.

Men den kommunala bokomaten, vars syfte är att öka tillgängligheten, måste man ha gps för att hitta.

I januari 2006 inledde Stockholms stad bokomatprojektet. Drygt tre miljoner avsattes för projektledning och inköp av automater, som kostar omkring 600000 kronor styck. Eftersom bara två apparater inköptes krymptes budgeten senare till 2550000 kronor, inklusive drift och underhåll. Den ena står nere i Gallerians garage, den andra i kulverten. Här sker ett eller ett par boklån om dagen, i snitt, per bokomat. Till hösten – detta ska tydligen fortgå – hoppas man hitta bättre lägen.

Häromdagen blev jag uppringd av en vän. Hon arbetar ideellt i kvinnojouren Terrafem, specialiserad på kvinnor med invandrarbakgrund. Tjejer ringer och berättar att de inte törs åka med familjen på semester för att de kan bli bortgifta eller få sin klitoris bortskuren. Misshandlade kvinnor ber om skydd från hemmets patriark. Flickor vill komma bort från bröder och andra manliga släktinger som håller dem inlåsta. Kvinnojouren Terrafem växer. Nu behöver de anställa en person för att kunna förvalta det skyddade boende och de utslussningslägenheter som på frivillig grund organiseras av föreningen. Staden avslog första ansökan, och nu förhandlas om en ny. Jag svarade att en halv miljon om året är mycket pengar, och att staden nog måste vända på varje slant. Hedersvåld är prioriterat, visst, men man kan ju inte bara snyta fram pengar.

Ärligt talat. Kvinnojouren Terrafem behöver runt en halv mille. Vi har en regering som gått till val på att prioritera kamp mot hedersvåld. Chansen finns, förstås, att jouren kan få pengar från länsstyrelsen dit Nyamko Sabuni pytsat pengar för just detta ändamål.

Men jag kan inte se att en kommun har rätt att säga nej så länge det står dyra och idiotiska bokomater i Gallerian. Det finns platser i budgeten där man kan ta pengar.

Ingmar Bergman 1918-2007

Ingmar Bergman 1918 - 2007

Homo Prius

Sex och politik. Min hemmaplan. I dagens ledare i SvD varnar jag för frottörer i Tantolunden, och lanserar ett nytt begrepp: klimatbögen. Det handlar om Pride, så klart, som invaderas av mediekåta politiker.

Det som irriterar är alla dessa politiker som försöker utnyttja en viktig kamp för sina egna syften. Vid varje givet tillfälle (det gäller naturligtvis inte bara homo- bi- och transpersoners aktiviteter) så dyker det upp politiker med vag koppling till frågan för att frottera sig med de riktiga aktivisterna, och förhoppningsvis fastna på bild. Förr i tiden varnade man för frottörer. Nu tycks beteendet vara statsideologi.

När jag skummar igenom den långt ifrån heltäckande evenemangskelendern som Stockholm Pride gett ut inför veckan hittar jag inte mindre än 32 evenemang med politisk eller facklig medverkan. Och det är bara en bråkdel av alla de linslöss till politiker som kommer att dyka upp när det är dags för parad eller skumpa-mingel på festivalområdet. Det är naturligtvis bra att våra folkvalda har kontakt med verkligheten och hjälper till att lyfta dessa principiellt viktiga rättvisefrågor, och det är självklart att många politiker som finns på plats verkligen agerat kraftfullt i hbt-frågor, men jag kan ändå inte låta bli att tvivla på det genuina i engagemanget när så många politiker samlas på samma yta. Vad har alla de här politikerna egentligen gjort för de homosexuellas rättigheter? Mer än att låta sig fotograferas med en äkta bög, alltså? Med alla dessa politiker som klänger och klamrar sig fast riskerar vi att få en helt ny betydelse av begreppet frigörelseveckan.

Samma sak har hänt med miljön. Ingen kan tvivla på det nödvändiga i att vi vårdar planeten och begränsar våra utsläpp – men har inte misstänkt många politiker låtit sig fotograferas vid en miljöbil den senaste tiden? Några för många för att vi riktigt ska tro på deras engagemang?

Det är bara en tidsfråga innan någon driftig lobbyist lanserar sig som klimatbög – Homo Prius – för att vinna total opportunistisk uppslutning för sin fråga. Den politiker finns inte som skulle stå emot. Kom ihåg var ni läste det först.

Den som har problem med de svåra orden rådes att läsa klassikern De erotiska minoriteterna av Lars Ullerstam som någon underbar själ lagt ut på nätet i fulltext.

Tall Ships' Race

I ett kort inlägg på ledarsidan (pdf) drar jag idag en lans för seglarsporten, vilken blir ett tillhygge i debatten om kallbadhus på Riddarfjärden. Rubriken är såklart:

Är det kappsegling? Nej det är lördag...

Under Tall Ships' Race blir det uppenbart varför vi byggt vår stad på öar och vad vattenytorna är till för. Hamnarna är fyllda med briggar, fullriggare, slupar och skonerter. Även stockholmare blir göteborgskt sjövilda och brister ut i sång.

Argumenten mot fast bebyggelse på vattnet (att kalla det för ett kallbadhus är en ploj, det är ett hotell) tornar upp sig, och här är ännu ett.

Riddarfjärden är inte en död oexploaterad yta, tvärtom anordnas där årligen åtskilliga tävlingar i den ädla seglarsporten.

Det är ett sant folknöje att sitta på Stadshusets kaj och njuta av yachterna i exempelvis Scandal Beauty Trophy Race på Riddarfjärdsregattan första helgen i september. Förstör inte det.

Fredag

Saturnus, omloppsbana, det rätta virket - det vara bara en tidsfråga innan begreppet "rymdfylla" skulle skapas.

Av någon outgrundlig anledning har jag registrerat ett konto på Facebook. Obegripligt, faktiskt. Jag har inte hoppat på något socialt nätverk sedan Orkut, och jag har aldrig fattat vad de är bra för. Och jag svarar ju aldrig i telefon, så mina kontaktuppgifter är ju inget värda. Nåväl. Nån kanske erbjuder ett jobb eller ett par bira.

Konsensus i kritikerkåren?

Idag ställer jag i min ledare i SvD frågan varför konstkritikerna inte diskuterar Lars Vilks fråga, förkroppsligad i bilden av Muhammed som rondellhund, som genom en serie inlägg på Lars Vilks blogg börjar bli riktigt svår att undvika.

Den sista juni hade Folkets Hus i Storuman vernissage. Konstnären, som ställde ut figurativt måleri, väckte enligt pressen såväl allmänhetens som de folkvaldas intresse. Kommunalrådet skulle helt bestämt gå på utställningen, exempelvis, därför att han ansåg att ”man måste tänka positiva tankar också”.

Målaren ifråga var Jackie Arklöv – dömd krigsförbrytare, torterare, mördare, bankrånare och tidigare nazist och legoknekt. Hans motiv var storsvenska bataljmålningar. Tavlorna har han målat som del i sin fängelseterapi.

Men, för kommunalrådet var det alltså ”positiva tankar” som gällde; han var snarast glatt överraskad, för han visste inte ”att han kunde måla”. Hur utställningen skulle mottagas av de bosniska muslimer som Arklöv torterat eller av de polisfamiljer vars fäder han mördat verkade inte spela någon roll.

I värmländska Tällerud hölls vernissage den 21 juli. Den lilla konstföreningen KRUT har i sommar inte bara lokala förmågor på repertoaren, utan hade lyckats förmå ett riktigt affischnamn att delta med några figurativa tuschteckningar i en utställning på temat hundar.

Men här blev reaktionen motsatt den i Storuman. Redan innan utställningen öppnade togs teckningarna ner, efter att den ansvariga kontaktat både myndigheter och privatpersoner för att få veta om bilderna kunde uppfattas som ”kränkande”.

Man undrar förstås vem som kan framkalla en reaktion som inte ens en dömd krigsförbrytare och polismördare förmår.

Hittills har jag bara sett den vakna Mårten Arndtzén på Expressen behandla saken. Men även han gör det med vänster hand.

Kan det vara som Vilks skriver att det råder politisk konsensus i kritikerkåren?

Det finns konsensus i politiska spörsmål. På Documenta 12 i Kassel, alltså världen största samtidsutställning, kan man inte visa Mohammadteckningar. Orsaken är att det är ideologiskt fel, politiskt inkorrekt ur konstvärldens synpunkt. Bush kan angripas och det finns mycket sådant på Documenta. Självfallet blir det ren rutin eftersom världen sett sig mätt och övermätt på Bushkritik. Man kan också angripa Israel (och judarna) eftersom de förtrycker Palestina och är förbundna med Bush. Muslimerna blir de svaga och drabbade. Och inte minst är de fiendens fiende.

Uppdatering:

Konstkritikern Tor Billgren har rutit i Sydsvenska Dagbladet.

Något för Fokus att ta efter

Oj. Snygga människor och politik. Det är sånt jag bryr mig om. Alltså blir jag tokigt förtjust när The Hill granskar Washingtons maktelit, och listar 50 Most Beautiful People on Capitol Hill. Med bilder.

Dagens citat

Vad är höjden av cynism?

Vitryske diktatorn Aleksandr Lukasjenko till Le Monde som svar på frågan om diktatorn ändå inte borde starta ett riktigt politiskt parti (i TTs översättning):

– Om jag enkelt vinner alla val, varför ska jag då ödsla tid, kraft och pengar på att grunda ett politiskt parti? [...] Jag säger att jag är folkets president och folket är mitt parti. Det kanske låter bombastiskt, men det är själva grunden i min politik.

All makt åt folket

Egenmakt är temat för dagen i min ledare i Svenska Dagbladet (pdf):

Eva har just fått veta att hon inte kommer att få bostadstillägget utbetalat.

- Av en ren tillfällighet så klarar jag av det här glappet, men om jag inte hade haft besparingar, vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort, säger hon.

Exakta belopp ges tyvärr inte. Men bostadstillägget brukar ligga mellan några hundra och några tusen, så det gäller inga fantasiljoner som hon har haft i madrassen. Tvärtom är det så att ett par tusenlappar på banken utgör skillnaden mellan ytterligare en månad i relativ men kännbar fattigdom och total ekonomisk katastrof, en situation där Eva uttryckligen inte vet vad hon ska ta sig till om den kommer.

Så är det att balansera på avgrundens rand i ett samhälle som konstruerats så att medborgarna inte ges möjlighet att ta makten över sina liv. Sparandet har gjorts omöjligt, och den buffert som behövs förvaltas av en lynnig statsapparat.

Min poäng är att regeringen inte får tappa fokus när det gäller att lyfta dem längst ner. Inte genom bidrag, men genom att ge dem makt över sina liv.

Neo svarar på den osakliga kritiken

Magasinet Neos temanummer om islamism (där jag för övrigt själv medverkade med en medelmåttig text) har nu bevärdigats med två undermåliga recensioner. I den första, i radions Kulturnytt, skrev Lawen Mohtadi att i tidningens diskussion "sjunker tankegångarna ner i rasismens träsk". Neos Petter Olofsson svarade på Neos blogg. I den andra, i Dagens Nyheter, skrev Harald Hultqvist att "agendan är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk" och att "[d]et hävdas explicit att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten". Neos Peter Wennblad svarar på Neos blogg.

Wow. Ifrågasätt Hamas demokratiska ambitioner och du är mörkerman. Kan avståndet mellan det traditionella kultursidestänkandet och de debattörer som motsätter sig fundamentalistisk islamism bli tydligare?

Det är en retorisk fråga, som lämpligen debatteras i Neos blogg, där en av recensenterna deltar i ordväxlingen.

Flygande råttor och andra

I dagens korta inlägg på SvD pläderar jag för ökad avskjutning av fåglar i innerstan.

Morgonkaffet får ett abrupt slut när ett sällskap på tre duvor drar ner bordsgrannens croissant till marken. Kvinnan kände sig förföljd. Kvällen före hade besöket på Mosebacke ödelagts av aggressiva måsar som formligen slet pizzorna från borden.

På Stockholms stads webbplats kan man läsa mer om skadedjuren, dels på infosajten för medborgare, och i en pdf kan man läsa om stadens strategi för skadedjursbekämpning - som formulerades som svar på en motion från råttbekämpande centerpartisten Per Ankersjö.

Att sälja

Rubriksättning är en svår konst. Det gäller att peta in så många säljande signalord som möjligt utan att förvränga artikelns budskap. Här ligger man kanske på gränsen, men nog är väl den människa hjärtlös som inte läser en text vars rubrik innehåller kungligheter, årets trendigaste hemelektronik och vår populäre statsminister?

Stycket, Därför fick kronprinsessan en platt-tv av Reinfeldt, är annars ett slags recension av Linda Skugge i termer av klass.

Blogg 2005–2007 (Pocketförlaget) är 558 sidor korta anteckningar för språkpurister att avsky. Som historiskt dokument är det dock relevant. Hon är ingen Herodotos, men ändå.

Skugge är en förnyare – hon har nominerats till Stora Journalistpriset just i kategorin Årets förnyare – både på det språkliga och det tematiska området. Det är ändå tydligt att hon arbetar i en tradition av kvinnoberättelser. I den ena stunden framstår hon som en Kerstin Thorvall för Kista Galleria, i den andra en Anna Wahlgren för ADHD-generationen. Och precis som de är hon hatad, men alltid folkligt förankrad.

Skugges storhet ligger i, som tidigare påpekats, att hon mer än någon annan lyckas identifiera sig så totalt med de olika livsfaser hon genomgår, och att hon sedan förmår förmedla detta till sina läsare på ett gripande, eller i alla fall provocerande, sätt. Att läsa Skugge blir som att ha tillgång till en förfinad Temo-mätning av vad som rör sig i radhusområdena.

Lästips

Svenska tidningar har levererat en slags turk-chock de senaste dygnen. Varenda ledarsida och utrikessida pratar om turkarnas ödesval. Men rapportering som går bortom denna är bättre - läs bloggaren Kritan för ett vardagsperspektiv på Turkiet. Och observera att han, som benhård feminist, väljer islamdemokraterna framför de andra. I Turkiet ser vi lösningen på islams politiska problem.

Hädelse är inget brott - det är en konstnärlig plikt

Muhammed som rondellhund, av Lars Vilks (2007)

Världens dummaste fatwor

Seriösa Foreign Policy gör något kul och publicerar en topplista att dö för:

Lista - världens dummaste fatwor.

(via Hot Air)

Braständare

Jag var och drack kaffe med sommarregeringen igår. Det resulterade i en Hakelius-aktig text i Svenska Dagbladet.

Verksamheten avstannar dock inte helt bara för att läget är förvirrat. Vissa saker kan regeringar göra i sömnen, och den minister finns inte som kan andas ut utan att först ha åstadkommit åtminstone en ny myndighet och ett nytt rejält förbud. På torsdagen beslöts därför att en trafikinspektionsmyndighet, Transportstyrelsen, ska skapas. Detta dock först efter att en utredning tillsatts om vad myndigheten ska vara till för. Många hade kanske börjat i andra änden, men den modellen har vi å andra sidan testat förr med svagt resultat. Från förbudsfronten kan meddelas att det snart är slut med försäljningen av leksaksliknande cigarettändare. Som vi har oroat oss.

Den som är galet nyfiken på det där med leksaksliknande cigarettändare kan läsa pressutskicket. Min tvåårige brorson tycker faktiskt att alla tändare är leksaksliknande. Alla tändare blir inte förbjudna, dock.

Tändare anses inte som leksaksliknande endast för att de är försedda med bild, text eller mönster.

Hå hå, ja ja. Ibland ska det vara kul att läsa tidningen.

Sandlåda

På Aftonbladets kultursidor (bara på papper) sker det märkliga idag att Henrik Bachner och hans avhandling Återkomsten ges rätt.

Det värsta var att Bachner i mycket hade rätt; åtskilligt av den Israelkritik som formulerades av sjuttiotalsvänstern upprepade den gamla antisemitiska historien.

Varefter Aftonbladets Mats Deland pekar på att Israelvännerna var värre, vilket skulle bevisas av en artikel hos trotskistiska Internationalen, skriven av Håkan Blomqvist. Men jag vet inte vad det påståendet skulle vara värt. Ett av de bärande argumenten hos Blomqvist är att Israelvänliga skribenter använde beteckningen blixtkrig för att beskriva Israels framgång i sexdagarskriget - en term vars användande Blomqvist menar lade ribban för nazianspelningarna från vänster.

När stödet åt Israel hänvisade till förintelsen av det judiska folket, jämförde arabstaterna med Hitlertyskland och jublade åt israeliskt ”blixtkrig” kunde repliken bli: Vem beter sig egentligen som Hitler? Och är det inte palestinierna som fördrivits och hotas av förintelse?

Det var en föraktfull rasism mot araber som präglade opinionsklimatet, inte antisemitism från vänster.

Jag tycker det låter som bråk i sandlådan.

Progg-hemligheten bevaras

Sydsvenskan rapporterar att en dokumentärfilm är under inspelning, om hemlighetsfulla och mytomspunna progg-bandet Philemon Arthur & the Dung.

Jonas Johannesson och Martin Snygg har gett sig in på något svårt. De ska göra en dokumentär om några som ingen vet vilka de är. Under sommaren pågår arbetet med en film om det mytomspunna bandet Philemon Arthur And The Dung.

– Det är en Da Vincikoden i den Skånska myllan, säger Jonas Johannesson. Vi följer ledtrådar och intervjuar människor som varit inblandade på olika sätt. I grunden ligger en fascination för musiken, och myten.

Filmarna lyckas dock tydligen inte avslöja vilka som utgjorde bandet. Jag brukar undra om det inte var Thomas Wiehe - men jag har ju inga som helst belägg för det.

Gone fishing

Ja, jag är nere på politikerveckan i Almedalen, om någon undrar.

Läs Almedalsbloggen under tiden.

Terrorister med fotpall

I våras besökte jag terroristorganisationen Hizbollahs kontor i Beiruts södra förorter. Jag var där tack vare ett stipendium, och jag och den grupp svenska journalister jag tillhörde hade det så bra organiserat att vi fick se sånt som alla turister i Libanon inte får se. Som ett terroristkontor.

Det var en gammal lägenhet, i ett fem eller sex våningar högt hus som såg ut att höra hemma i ett shiamuslimskt miljonprogram. En medvetet anonym plats, förstås, eftersom åtskilliga byggnader i kvarteret hade precisionsbombats under förra sommarens krig. I väntan på den Hizbollah-representant vi skulle få intervjua så placerades gruppen i hallen, och vi övervakades av en ganska klent byggd och glasögonprydd man som satt vid ett skrivbord med två gammaldags telefoner på. Det såg ut, om man ansträngde sig, som en improviserad men dock reception. Glasögonkillen hade inte mycket att göra. Vi satt där och stirrade på varandra en bra stund. Det kändes lite obehagligt, för i övriga lägenheten var det fullt med precis så muskulösa komradio- och mobiltelefonbärande män som gatuhörnen utanför var fyllda av. Och vi visste inte riktigt varför vi fick sitta och vänta så länge - avtalad tid hade sedan länge passerats. Att Hizbollah är en av världens mest fruktade terroristorganisationer kändes ganska konkret, trots att inga vapen syntes.

Men mitt i nervositeten fanns det en stor tröst. Glasögonkillen vid skrivbordet hade en sån där lutande ergonomiskt korrekt fotpall. Vi kunde inte låta bli att skämta om det. En stenhård terrorist, liksom, med ergonomiskt utformad fotpall. Hizbollah har uppenbarligen något slags skyddsombud som går runt på arbetsplatserna och kollar om stolarna och Katyusha-lavetterna är ergonomiskt korrekta.

Det är lätt att man inte tänker på sånt. Hur mycket normal administration som krävs för att driva en lite större terroristorganisation. Hur mycket kvittoredovisningar det blir. Service på kopieringsmaskinen. Personalköp. Någon ska lägga arbetsschemat. Åka och fixa hyrbilar. Praktiska grejor, som är nödvändiga, men ligger ganska långt borta från den tuffa imagen som ska förmedlas.

Men även för en liten och nystartad grupp finns det bekymmer. Hur ska folk begripa att man är en hårdför terrorist, och inte en vanlig ungdomsbrottsling?

Reklamen är A och O. Logotypen måste från början signalera vad det är frågan om.

Kanske är det därför alla väpnade organisationer använder samma symbolspråk när de bygger varumärke. Typsnittsbloggen Ironic Sans har kollat på terroristlogotyper. Och de är förbluffande enkelspåriga. Man kan lätt gruppera dem efter de olika symboler de innehåller. Två korsade automatvapen. En stjärna. Sablar. Dödskallar. Karta.

Eller bara ett automatvapen med valfri inramning:


Det är en kul granskning Ironic Sans har gjort.

Som sagt. Det är mycket småpill som ska klaffa för att det ska gå att bedriva terror. Det är trösterikt att tänka på det.

(Logotipstack till Christian!)

Kriget mot Storbritanniens judar

The War on Britain's Jews är ett tre kvart långt tv-reportage från Channel 4 som är väl värt att se (inte minst för journalister som letar efter ett bra uppslag):

(Filmen, i sex delar, på YouTube)

FN och mänskliga rättigheter

En ny fin film, sprängfylld med oneliners, om FNs råd för mänskliga rättigheter:

(Från UN Watch, via Hot Air)

Nya tider

Den socialdemokratiska dementimaskinen är inte längre vad den var. Journalisternas förhållande till makthavarna är inte heller som det var förr. Niklas Svensson intervjuar Thomas Bodström på Politikerbloggen i en text som varit otänkbar för inte alls många år sedan. Det hela urartar när Bodström beställer in en läsk, med orden:

- Jag dricker inte längre.

Fast det stämmer inte. Jag såg dig packad för bara ett par månader sen.

- Va? Nej, det kan du inte ha gjort.

Jo. Du kunde knappt stå upprätt under kongressfesten.

- Jaha. Var det så?

Ja.

Ständigt dessa svenska kopplingar

I Daily Telegraphs sammanställning över de fyra som igår dömdes för det lyckligtvis misslyckade terrorattentatet den 21 juli 2005 påpekas att en av de dömda, somaliern Ramzi Mohammed, hade svensk hustru. Azeb, som hon heter, är mor till hans barn, konvertit, och står tydligen tillräckligt fast vid hans sida för att gifta sig med honom inne i fängelset.

Mohammed worked at bars in Waterloo station and met a girl called Azeb, a non-Muslim originally from Sweden.

They moved to the Elephant and Castle area in south London and in July 2000 had a son followed by another boy three years later.

Mohammed's younger brother began taking his religion more seriously in 2000, around two years after they arrived in Britain. Mohammed eventually followed suit and had to leave his job because he could not serve alcohol.

He left his girlfriend because she would not convert, throwing out his rap records and computer games console. He moved through a series of jobs and was also running a "dawar" stall in Goldhawk Road, west London, handing out free books and tapes to propagate Islam. He joined marches against the war in Iraq.

In early 2005, Mohammed moved into a housing association flat in Dalgarno Gardens, North Kensington, and set about decorating, hanging a picture of Mecca on the wall, which had been given to him by Azeb.

By then she was also practising Islam, praying five times a day and wearing full Islamic dress.

Mohammed's suicide note to her read: "My family, don't cry for me but instead rejoice in happiness and love what I have done for the sake of Allah. My children, be good Muslims and obey your mother … and we shall meet again in paradise God willing."

The couple eventually married in Belmarsh high security prison.

Jag hade aldrig hört talas om denna koppling tidigare, kanske har svensk press missat den också, men utomlands har den beskrivits åtskilliga gånger (Google-sök).

Rotmånad

Financial Times artikelserie om terrorism berörde igår frågan om terrorns rotsaker, eller root causes som vi säger på engelska. Fattigdom är fortfarande helt ute som förklaringsmodell.

According to the synopsis of a report by Mr Atran and two colleagues delivered to staff in the White House National Security Council in March: “Small group dynamics – rather than personality, ideology, education or income – is the prime factor in deciding which few, among millions of potential jihadis will actually go on to commit violence.”

Mr Atran and Marc Sageman, a former Central Intelligence Agency officer, are building a database of terror groups based on court records and interviews. Their preliminary conclusions sometimes run counter to conventional wisdom. ­Terrorists, for example, are usually turned within groups and there is not much evidence of top-down recruitment or brainwashing of plotters.

About 70 per cent of terrorists enlist in groups through friendship and about 20 per cent through kinship. The preferred cell size is eight members and consists of friends made between the ages of 15 and 30.

Neither is social deprivation a factor. A 2004 survey by Mr Sageman showed more than 70 per cent of jihadis were from middle or upper class backgrounds. More than 40 per cent were, like the group allegedly behind last week’s attacks in the UK, in the professions: teachers, lawyers and doctors.

Often within groups, there is a leader or hands-on figure, often not the most devout, who converts radical words to actions. In the Madrid group, this appeared to have been Jamal Ahmidan, who married a Christian and was a notorious drug smuggler.

Once in the group, what leads them to resort to ­terrorism and suicide? Christopher Heffelfinger, a senior analyst at the West Point military academy, has identified four steps on the road: introduction to the group; immersion in extremist doctrine; an initial effort to effect peaceful change; and, lastly, the step from non­violence to violence.

Mr Sageman has described three generations of jihadis: the first the foreign mujahideen in Afghanistan and the second a younger generation of educated youths, such as those that hatched the September 11 plot in Hamburg. The third wave consists mostly of semi-skilled or marginalised people, such as those behind the Madrid bombings or the London attacks of July 7 2005.

On this nomenclature, the “medical cell” allegedly behind the attacks in London and Glasgow look like a late example of the second wave.

SM-guld, SM-guld, SM-guld!

Patrik Stenberg och Kristina Lundevall tog SM-guld med Kristinas M22 Colibri.

Stort grattis!

Släpper väder

Live Earth får klä skott i min ledare idag (pdf).

Klimatfrågan är vänsterns svar på kriget mot terrorismen. Precis som republikanen George W Bush inför invasionen av Afghanistan samlade den största militära koalitionen någonsin med hjälp av sitt ädla syfte kan demokraten Al Gore idag med praktiskt taget hela världen bakom sig stämma upp till global allsång till förmån för vädrets makter.

Live Earth, som spektaklet heter, pågår i ett dygn på jordens alla bebodda kontinenter. Stjärnglittrande popkonserter hålls i Johannesburg, Sydney, Hamburg, London, Shanghai, Kyoto, Tokyo, Rio de Janeiro och New Jersey. Madonna, The Police, Genesis och Metallica är några av mastodonterna som framträder.

Jag har ingen aning om hur tittarsiffrorna såg ut vid flygoffensiven mot talibanerna, men den här gången förväntar sig arrangörerna att tv-sändningarna ska nå en publik på två miljarder människor.

Lokkos variant på temat från igår är inte så tokig heller.

Eskilering och enögdhet

Idag noterar jag på SvDs ledarsida (pdf) att det kanske är skillnad hur vi fungerar i EU-samarbetet nu när vi har borgerlig regering, och att det får oanade konsekvenser. Detta med anledning av att jordbruksministern sammanfattat sitt departements arbete gentemot Bryssel i en rapport.

Den socialdemokratiska regeringen hade två problem när den reste ner till Bryssel. För det första var den en minoritets- regering. Där Erlandsson, trygg i förvissningen om att han representerar en majoritet, kan vända sig till EU-nämnden och be om förhandlingsmandat, saknade företrädaren den möjligheten. Socialdemokraternas positioner var alltså låsta när de kom till bordet, vilket förhindrade möjligheten att nå resultat. För det andra var den socialdemokratiska regeringen beroende av stödpartier som i mångt och mycket är direkt fientligt inställda till EU. Dessa ville i sina förhandlingsbud snarare driva symboliska frågor och ultimativa krav än skicka en förhandlare i syfte att uppnå faktiska resultat.

Minoritetsproblemet kan socialdemokraterna ha övervunnit nästa gång de kommer till makten. Men dilemmat med två EU-fientliga stödpartier, som förhindrar ett framåtsyftande förhandlingsklimat, är institutionellt. Den rödgröna röran är, om Erlandsson har rätt, sämre på att föra Sveriges talan i EU.

Man kan förstås resa invändningar. Erlandssons analys av läget är säkert förvirrande för många väljare. Hur ska en miljövän rösta, exempelvis, som anser att överstatliga beslut är nödvändiga för att skydda naturen? Knappast på miljöpartiet i alla fall. För den borgerliga EU-skeptikern gäller samma lappkast, fast åt andra hållet.

Roligast med att besöka jordbruksdepartementet var naturligtvis att träffa ministerns galet duktiga pressekreterare Therese Bengtsson, för det var ett tag sedan. Hon hade opererat ögonen veckan dessförinnan, och hade vid pressträffen bara fått full syn på det ena ögat, vilket verkade jobbigt. Jag oroade mig dock mest för att hon inte skulle ha såna där sexiga fyrkantiga brillor på nästippen längre. Hoppas att hennes sambo, Henrik Nerlund, pressis åt Kristina Axén Olin, inte har samma lidelse för heta sekreterare som jag.

Den Globala Skolan

Ja, just ja. Igår skrev jag en ledare i SvD (pdf) om Den Globala Skolan, som är ett gemensamt projekt mellan Sida och Myndigheten för skolutveckling (nu överfört till Internationella programkontoret) för att stimulera lärare till debatt om utvecklingsfrågor. Detta med anledning av en Timbro-rapport som kommit fram till - tadaaa!!! - att projektet är ideologiskt snedvridet.

De tryckta skrifter som publicerats lider av slagsida. En kritiserar FN och svensk utvecklingspolitik med vänsterargumentet att det saknas rättviseperspektiv, en annan framställer handel och exportindustri som bidragande orsak till u-ländernas fattigdom, en tredje påstår att jämställdhet är vägen till ekonomiskt välstånd snarare än tvärtom.

På hemsidan intervjuas s-profiler som Margot Wallström, Carin Jämtin, Ibrahim Baylan och Alice Bah Kuhnke. I en text häcklas Carl Bildt och Margaret Thatcher. Seminarierna som arrangerats land och rike runt står inte ABF långt efter. De internetresurser som rekommenderas under rubriken Handel är talande. Här återfinns Attac, Fair Trade Center och Tobin Tax Initiative.

Lärarna förtjänar bättre. Skolbarnen förtjänar bättre. Framför allt förtjänar utvecklingsländerna bättre.

Timbro-rapporten har tagits fram av Fredrik Segerfeldt, vilket kan vara intressant för vissa läsare av den här bloggen som har rötterna i Uppsala. Han dejtar nämligen Jenny Sonesson, en tjej som vi kommer ihåg ifrån fikabordet på Cafe Linné bredvid Marja och Åsa. Hon har bytt bort jobbet som professionell folkpartist och sliter nu på Ecpat.

Veckans tajming

Veckans bäst tajmade nyhet kommer från en dansk undersökning, skrivs av TT, och återfinns i de flesta medierna idag, exempelvis svt.

Självmord vanligt bland läkare

Självmord är sex gånger vanligare bland läkare än bland arkitekter, visar en dansk undersökning.

Där ser ni att religionen inte har med självmordsbombningarna att göra.

Bektasevics kompis fick 10 år

Det blev tio års fängelse i straff för Younis Tsouli, den man som var länken mellan Al Qaida och den svenske självmordsbombaren Mirsad Bektasevic, och som under nicket irhabi007 gjorde sig ett namn som Al Qaidas webmaster. Han dömdes idag för att ha uppviglat till terrordåd.

The Blotter:

Tsouli, a Moroccan, and his co-defendants Waseem Mughal, a British born citizen with a degree in biochemistry, and Tariq Al-Daour, who was born in the UAE and later granted British citizenship, were all arrested back in October 2005. On their computers, investigators found hordes of extremist material including bomb-making videos, martyrdom films, and footage of hostages being beheaded in Iraq.

The prosecutor in the case, Mark Ellison, said the group's websites and chatrooms distributed the material to online users all over the globe. "The point is these websites were being visited in significant numbers and people were getting access to material," said Ellison. "Putting it bluntly, the publication enterprise that this represented was successful. This material was being peddled out with its call inciting people to join jihad."

Today, Justice Peter Openshaw sentenced Tsouli to 10 years in jail and recommended his deportation at the end of his sentence.

Fattigdomen och terrorismen

Med anledning av debatten om terrorismens root causes (rotsaker?) kan en artikel i Wall Street Journal vara av intresse. Där intervjuas professor Alan Krueger, ekonom vid Princeton, som mätt samband mellan terrorism och socioekonomiska förhållanden.

"As a group, terrorists are better educated and from wealthier families than the typical person in the same age group in the societies from which they originate," Mr. Krueger said at the London School of Economics last year in a lecture soon to be published as a book, "What Makes a Terrorist?"

"There is no evidence of a general tendency for impoverished or uneducated people to be more likely to support terrorism or join terrorist organizations than their higher-income, better-educated countrymen," he said. The Sept. 11 attackers were relatively well-off men from a rich country, Saudi Arabia.

Mr. Krueger, 46 years old, is one of those academics whose research extends from the standard fare -- How much more do workers with education earn? What happens to employment when the minimum wage rises? -- to, well, cool stuff. Did Firestone factories produce shoddy tires during a period of labor unrest? (Yes) Are rich people really enjoying life more than the rest of us? (No) Are concert-ticket prices higher for female musicians than males? (Yes)

He began poking around this sordid subject a decade ago when he and a colleague found little connection between economic circumstances and the incidence of violent hate crimes in Germany. Among the statistical pieces of the puzzle a small band of academics have assembled since are these:

• Backgrounds of 148 Palestinian suicide bombers show they were less likely to come from families living in poverty and were more likely to have finished high school than the general population. Biographies of 129 Hezbollah shahids (martyrs) reveal they, too, are less likely to be from poor families than the Lebanese population from which they come. The same goes for available data about an Israeli terrorist organization, Gush Emunim, active in the 1980s.

• Terrorism doesn't increase in the Middle East when economic conditions worsen; indeed, there seems no link. One study finds the number of terrorist incidents is actually higher in countries that spend more on social-welfare programs. Slicing and dicing data finds no discernible pattern that countries that are poorer or more illiterate produce more terrorists. Examining 781 terrorist events classified by the U.S. State Department as "significant" reveals terrorists tend to come from countries distinguished by political oppression, not poverty or inequality.

• Public-opinion polls from Jordan, Morocco, Pakistan and Turkey find people with more education are more likely to say suicide attacks against Westerners in Iraq are justified. Polls of Palestinians find no clear difference in support for terrorism as a means to achieve political ends between the most and least educated.

Data on which all this relies are hardly perfect: Terrorists don't fill out elaborate questionnaires. Better-off, better-educated individuals could be motivated if not by their own circumstances, then by the conditions of their impoverished countrymen. Interviews of terrorists in Pakistan by Harvard terrorism scholar Jessica Stern reveal recruiters there found the poorest neighborhoods to be the most fertile ground, particularly among those who feel Muslims are humiliated by the West. She says Mr. Krueger and like-minded scholars don't yet have enough evidence to prove anything. "We are only just beginning to do really serious large studies in terrorism," she says.

But the conventional wisdom that poverty breeds terrorism is backed by surprisingly little hard evidence.

Sparkade terroristballar - spräckte sena

Brittiska tabloider, när de är som bäst, tar ställning för vanligt folk och mot terroristerna.

Taxi-chaffisen som vid attentatet mot Glasgows flygplats stoppade en av terroristerna hyllas som en hjälte. Det visar sig att han sparkade terroristen så hårt i ballarna att en sena gick av.

The Daily Record 1 och 2:

HERO CABBIE:
I KICKED BURNING TERRORIST SO HARD IN BALLS THAT I TORE A TENDON

"He was going crazy, just lashing out at everyone and babbling p*sh in a foreign language the whole time.

"I've heard people say since that he was shouting 'Allah!' but I didn't hear that. It just sounded like a lot of c**p to me.

"I ran for the guy and punched him twice in the face with pretty good right hooks.

"Then I kicked him with full force right in the balls but he didn't go down. He just kept on babbling his rubbish.

"I couldn't believe that he was still standing. I know I would have been floored by that kind of kick."

(Via Hot Air)

Fjärde juli igen

Kritan firar amerikanska nationaldagen genom en text om en alldeles speciell fest, om en alldeles speciell orkester, och en alldeles speciell företeelse som är både sorglig och jobbig och tung men förbaskat vacker och som vi nog kallar för livet. Country, med andra ord.

På rummet på Karolinska lyssnade vi på American Recordings III: Solitary Man, den med I see a Darkness, One och Mercy Seat. Och vi försökte tala om vad som hänt och vad som skulle komma. Och vi lyssnade. Och talade om musik. Och kanske var det min pusselbit och uppgift i detta vidrigt svåra.

Vi skulle spela igen, i alla fall, det var vi på det klara med.

Fjärde juli

Mathias Sundin firar amerikanska nationaldagen genom att flytta, döpa om och fokusera sin blogg. I Chydenius fotspår har blivit AMERIKANSKPOLITIK.se, vilket ju säger en del om ämnesvalet.

Jag kommer, som jag berättat tidigare, rapportera två gånger direkt från USA nästa år. Under primärvalet i New Hampshire och troligen från Washington under valet i november. Dessutom ska jag utveckla bloggen, bland annat med lite intervjuer och kanske någon gästkrönikör då och då. Kom gärna med förslag på vad ni vill ha.

Mitt mål är som det står i loggan, att vara fair and balanced. Jag upplever, och påpekar ofta, snedvridning i den svenska rapporteringen. Jag är ingen opartisk granskare, men försöker vara tydlig med vad som är mina egna åsikter och försöka vara neutral i faktabeskrivningen av vad som händer over there. Det kommer jag inte alltid lyckas med, men hittills har jag klarat det bättre än stora medieföretag med folk på plats i USA. Jag har en fördel då mitt stora intresse i första hand är det politiska spelet, och i andra hand sakfrågorna. Följaktligen kan jag bli lika imponerad av någon längst till vänster eller längst höger om de är skickliga på det politiska spelet, även om jag inte håller med dom i sak.

Bektasevics kompis erkänner

I London har Younis Tsouli, mannen som var länken mellan den svenske självmordsbombaren Mirsad Bektasevic och Al Qaida och som är mer känd som Al Qaidas webmaster under nicket Irhabi007, erkänt uppvigling till terroristbrott.

Evan Kohlmann skriver på Counterterrorism Blog:

Today, after British Crown Prosecutors finished wrapping up their lengthy case against three defendants from London accused of using the Internet to facilitate acts of terrorism in Europe, North America, and the Middle East, two of those defendants -- Younis Tsouli (a.k.a. "Terrorist 007") and Wasim Mughal -- suddenly reversed their legal course and pled guilty to charges of inciting the commission of an overseas act of terrorism, specifically murder. For those who have forgotten, Tsouli is the unassuming son of a low-level Moroccan diplomat who won a notorious reputation for himself as arguably the "godfather" of Al-Qaida activity on the Internet. Using only his computer and a web connection, Tsouli established himself as a webmaster and key propagandist for Al-Qaida's network in Iraq--even serving as a communications "operator" to secretly connect homegrown would-be suicide bombers arriving in Syria with official jihadi recruiters working for Abu Musab al-Zarqawi. At the time of his arrest in October 2005, Tsouli's computer contained original digital video recordings of what appeared to be vetting missions eyeing potential terrorist targets in Washington D.C. Allegedly, the videos were filmed by a pair of Tsouli's online associates living in Atlanta, Georgia, and copies of those same terror reconnaissance videos have subsequently surfaced in multiple locations searched by authorities across the United Kingdom. Tsouli is expected to receive his sentence back in court later this week on Thursday or Friday.

Not that there's anything wrong

OK. Säg inte att jag skvallrade. Men vad ska man tro om en karl som förklarade sin ensamhet med att han var gift med den palestinska saken, och som dör efter en längre tids sjukdom, med immunförsvarsproblem, och där religiösa fundamentalister förhindrar obduktion.

Nu surrar rykten om att Yassir Arafat skulle varit, ja, frihetskämpe på riktigt.
Yediot Ahronot, Israels största blaska, berättar att stormtrupper från Hamas har hittat dokument, nu när de plundrat palestinska myndighetens byggnader, som visar att det försiggick både det ena och det andra i rörelsen.

Hamas sources claim that such documents are proof of "corruption, collaboration with Israel and a total lack of morals, including homosexual relations between officials."

Israeliska tabloiden Maariv har samma story:

According to Fatah security apparatus orders, it was important to duly destroy any sensitive document or material before it fell into the hands of the Hamas. Now, however, it appears that not only intelligence material was stored at command headquarters and that not just weapons and documents have fallen into Hamas men's hands, but also a real treasure of a different kind: tens of sex tapes documenting the deeds of much of the senior Palestinian leadership.

Most of the tapes show Palestinian seniors cheating on their wives. Of course, these materials were regarded as explosive stuff in the Palestinian arena, which is particularly sensitive to moral violations. The embarrassing tapes shot secretly were used as a means to extort and pressure various different targets, who necessarily feared any repercussions from both a personal and public angle.

Ja, inte vet jag.

(via Hot Air)

Uppdatering:

Man ska inte blogga efter alkoholintag. Arafat hade en dotter. Ja, han var ju gift, rentav. Som det står i Wikipedia:

The marriage, which was kept secret for two years, came as a surprise to many Palestinians. For years, Arafat had jokingly said that the reason he was single was because he was married to the Palestinian cause. As a young man Arafat did not have much luck with women and there is no evidence of him having a relationship with a woman in his youth.