Reklam för martyrfilmen med danske Kenneth Sørensen, från as-ansar.com.
Dansken Kenneth Sørensen rapporterades död i Syrien i början av mars. Nu har Kataib al-Muhajireen ('Migrantbrigaderna', en grupp där flera svenskar har figurerat och som står nära al-Nusrafronten, dvs al-Qaida i Syrien) (se nedan) producerat en propagandafilm till hyllning av dansken och fyra andra stupade. Det rapporterar Long War Journal och SITE.
I filmen uppges att Sørensen ska ha dött i strid mot regimtrupper den 3 mars i området utanför hamnstaden Latakia.
Filmen visar Sørensens begravning. Känsliga tittare varnas. Också flera minuter film från striderna den 3 mars, samt annat filmmaterial från Kataib al-Muhajireen i fält, förekommer, vilket kan vara värdefullt även ur ett svenskt underrättelseperspektiv.
Uppdatering 12.14:
Uppenbarligen har det precis kommit två (!) martyrfilmer med Kenneth Sørensen. Den andra, som är mer av en biografi, finns på Youtube.
Uppdatering torsdag 9 maj:
Aron Lund, expert på de olika stridande parterna i Syrien, påpekar i ett mejl att undertecknad har skrivit fel angående Sørensens – och svenskarnas – grupper:
"Namnen är väldigt lika, men jag tror att det rör sig om två olika grupper, kanske knutna till varandra, kanske nånslags avspjälkning från varandra, eller kanske inte.
Katibat el-muhadjerin ("migrantbataljonen", singularis)är i alla händelser en grupp som slåss i norra Latakiaprovinsen (snarare vid turkiska gränsen, rätt långt från själva staden), medan Kataeb el-muhadjerin ("migrantbataljonerna", pluralis) är det huvudsakligen Aleppoaktiva nätverk som är knutet till tjetjenska djihadister, dit GBG-svenskarna m.fl. anslöt sig. Notera att Katibat el-m inte använder Kataeb el-m:s logotyp etc.
Bägge grupperna, i vad mån de nu är skilda åt, står i alla händelser nära Djabhat el-nosra."
Norska Aftenposten har gjort en seriös genomgång av hur många jihadister – långt över 100 – som har rest från Skandinavien till Syrien. I tre artiklar (1, 2, 3) sammanställer reportern Andreas Bakke Foss vad som är känt.
Några av uppgifterna kommer från denna blogg.
"Fire svensker drept
På utenlandske nettfora, og i svenske blogger, er det opplysninger om fire navngitte svensker som de siste ukene skal ha blitt drept i Syria. Alle fire skal være bosatt i Göteborg og er i starten av 20-årene.
En av dem skal være mannen som opptrådte som lederen av gruppen Svenske Mujahedeen Fi Ash-Sham, som i november i fjor publiserte den første svensktalende jihad-propagandafilmen i historien.
Svenske Säpo har så langt ikke bekreftet dødsfallene."
Det är mer än vad någon svensk tidning har skrivit.
Faktarutan ger en hygglig sammanfattning:
"Norge:
Reist: Rundt 40.
Drept: Ubekreftede meldinger om tre-fire personer.
Danmark:
Reist: Minst 45, men trolig flere.
Drept: Ubekreftede meldinger om fire.
Sverige:
Reist Minst et 30-talls, men trolig flere.
Drept: Ubekreftede meldinger om fire. To bosatt i Sverige, en svensk-jordaner og en påstått svensk-libyer.
Ett mindre faktafel har dock smugit sig in. Tre av dem som uppges döda var bevisligen bosatta i Sverige, inte "to". Den fjärde har inte kunnat identifieras ännu.
Utgångsläget för rapporten är att det finns en uppsjö av tänkbara åtgärder, och författarna redogör för det förebyggande arbetet i allt från Danmark, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna till Somalia, Kenya och Pakistan. Frågan som blir hängande i luften vid en mycket snabb genomläsning är dock huruvida något egentligen fungerar. Det tycks som om Syrien bevisar att problemet är svårt att åtgärda. En pessimistiskt lagd bedömare tvivlar måhända på exempelvis verktyg som "interaktiv ungdomsteater".
Sverige saknar dock i mångt och mycket juridiska påtryckningsmedel över huvud taget för att förhindra jihadresenärer – så på den punkten kan åtminstone något göras.
Rapporten erbjuder hur som helst matiga problembeskrivningar.
Ur inledningen:
Antalet våldsbejakande islamistiska extremister är få och miljön liten. De som finns kan dock orsaka stor skada.
Den 11 december 2010 försökte Taimour Abdulwahab genomföra en självmordsattack i centrala Stockholm genom att utlösa en sprängladdning på sin kropp som bland annat bestod av en tryckkokare fylld med sprängmedel. Det misslyckade självmordsattentatet utgjorde en del av en sofistikerad tvåstegsattack, först skulle en bilbomb sprängas, sedan skulle han genomföra en självmordsattack. Lyckligtvis förskonades allmänheten i Stockholm denna gång och endast Abdulwahab omkom.
Av den efterföljande utredningen framgår att Abdulwahab vistats en lång tid i Luton i Storbritannien. Under sin vistelse i Storbritannien planerade uppenbarligen Abdulwahab sin attack och fick även hjälp att finansiera den av en viss Nasserdine Menni, samt genom studiebidrag vilka delvis tycks erhållna genom förfalskade dokument.
Det finns indikationer på att Abdulwahab möjligen förvärvat nödvändig kunskap för terrorattacken i ett träningsläger i Mosul, Irak. Detta träningsläger hade av allt att döma vissa kopplingar till al-Qaida. Det bör noteras att Mosul även härbärgerade den bas som den svenska medborgaren Muhammed Moumou – som var en högt uppsatt ledare inom al-Qaida i Irak – använde sig av då han planerade och genomförde ett flertal attacker mot såväl militära som civila mål.
I slutet av december 2010 greps fyra svenska medborgare i centrala Köpenhamn. Denna händelse utgjorde kulmen på en operation genomförd av dansk och svensk säkerhetspolis som upptäckt att de fyra planerade att utföra en väpnad attack mot tidningen Jyllands-Posten. Tre av de gripna hade tidigare rest till Pakistan där de genomgått viss utbildning i ett träningsläger för terrorister. Dessutom hade en av de fyra gripits två gånger tidigare i samband med resor till Somalia och Pakistan. I juni 2012 dömde dansk domstol dem till åtta års fängelse för terroristbrott.
Under domstolsförhandlingarna framkom att de åtalade även haft telefonkontakt med en individ som figurerat i andra terrorutredningar och som i sin tur under en tid använt sig av samma adress som den svenske al-Qaida-ledaren Moumou. Denna adress hade också använts av den pakistansk-amerikanske terroristen David Coleman Headley. Coleman Headley hade sörjt för omfattande rekognosering inför Mumbai-attacken i Indien 2008 i vilken 164 människor dödades.
Efter attacken i Mumbai (Bombay) vistades Coleman Headley i Pakistan där han började undersöka möjligheterna för en attack mot tidningen Jyllands-Posten, denna gång i samarbete med Ilyas Kashmiri (ledaren för den 313:e brigaden tillhörande den pakistanska gruppen Harkat-ul-Jihad al-Islami, HuJI).
De kontroversiella Muhammedkarikatyrerna var bara en av orsakerna till extremisternas upprörda känslor, något som illustreras av ett uttalande gjort av den svensktalande Abu Zeid. Iförd en kheffiyeh medverkade denne person i en rekryteringsvideo producerad av al-Shabaab inspelad under 2010. Ståendes framför stadion i Mogadishu hotade han att halshugga konstnären Lars Vilks på grund av att denne gjort en teckning av Muhammed som en rondellhund.
Intresset för att söka sig till al-Shabaab ökade påtagligt hos unga somalier i diasporan efter den etiopiska invasionen av Somalia 2006. Detta intresse har med tiden utvecklats till att bli ett av den svenska säkerhetspolisens större bekymmer, något som även framgår av nyligen genomförda gripanden efter omfattande terrorutredningar.
De rekryteringsansträngningar som genomförts av al-Shabaab i Sverige har underlättats av det faktum att en av al-Shabaabs ledare – Fuad Shangole – var bosatt i Sverige fram till 2006. Vidare har en person vid namn Ali Yassin Mohamed bidragit till att underlätta rekryteringsansträngningarna i vårt land. Denne Mohamed greps av Säkerhetspolisen under 2008 men frigavs en tid senare. Efter sin frigivning återvände han till Somalia där han tilldelades en ledande position inom den somaliska islamistgruppen Hizbul Islam.
Under den senaste tiden har problematiken med så kallade utländska stridande i huvudsak varit fokuserad på de personer som har tagit sig till Syrien för att delta i upproret mot den syriska regeringen. Upprättandet av Kataeb al-Muhajerin (fritt översatt migrantbrigaden) är ett talande exempel. Detta är en förmodat svensk grupp som verkat vid sidan av Jabhat al-Nusra, ett förband med kopplingar till al-Qaida. Förekomsten av denna typ av stridande – och dess kopplingar till våldsbejakande islamistisk extremism – belyser de mycket komplexa juridiska och moraliska frågor som uppstår då icke-statliga aktörer beväpnar sig och tar aktiv del i en väpnad konflikt.
Detta problem kompliceras ytterligare på grund av risken för att de och andra aktörer begår krigsförbrytelser eller genomför terroristattacker mot civila mål. Inbördeskriget i Syrien utgör den senaste konflikten i en lång rad där al-Qaida på något sätt deltar i syfte att bekämpa dels ”förtryckande, gudlösa regimer” och dels västvärlden; i båda dessa sammanhang deltar utländska stridande. Dessa krig började utkämpas i Afghanistan, Tjetjenien och Bosnien under 1990-talet. Efter sekelskiftet har dessa konflikter spridit sig till bland annat Irak, Jemen, Somalia, Syrien och Mali. Företeelsen med stridande som rekryterats i andra länder är långt ifrån ett nytt fenomen.
De ovan nämnda svenska exemplen är inte på något sätt en isolerad företeelse, de utgör snarare en liten del av ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte. Detta paradigmskifte inträffade efter 11 september och är globalt till sin omfattning. Det smälter samman interna och externa säkerhetspolitiska problem, till stor del på grund av al-Qaidas och dess allierades förmåga att förflytta sig mellan olika konflikter som exploateras för deras egna syften samt deras förmåga att underblåsa lokal och global extremism. En betydelsefull aspekt är att återvändande utländska stridande förvärvar “ny kunskap om stridsformer, utbildning, rekrytering, media och tekniska färdigheter i byggande av bomber. Eventuellt kan dessa individer utöva sina färdigheter på annat håll, exempelvis genom att underlätta initiering eller upptrappning av terrorism vid återkomsten till hemland eller på andra arenor, och på så vis fungera som en förstärkande kraft hos upprorsrörelser och terroristgrupper.”
EU:s anti-terrorismkoordinator Gilles de Kerchove har vid ett flertal tillfällen varnat för att “ett inte obetydligt antal radikaliserade EU-medborgare och personer bosatta inom EU reser till konfliktområden och deltar i träningsläger för terrorister för att sedan återvända till Europa.” Detta kan påverka deras vilja att begå ett attentat i hemlandet eller rekrytera till tredje land. I Sverige betecknar Säkerhetspolisen problematiken som att ”det allvarligaste potentiella hotet mot Sverige är de långsiktiga effekterna av att personer från Sverige väljer att resa utomlands för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska extremistgrupper.”
Reseproblematiken beskrivs som tilltagande, och Säpos analyschef uppgav i mars 2012 att ”en handfull individer” befann sig i konfliktområden efter att ha lämnat Sverige samt att ”de flesta som kommer hem utgör inte ett hot. Men av de som utgör ett hot och begår ett allvarligt brott har många av dem varit i konfliktområden. Det gör att vi på Säkerhetspolisen ser väldigt allvarligt på just resande till konfliktområden”.
Västerländska underrättelse- och säkerhetstjänster möter ett flertal komplexa utmaningar av operativ karaktär när de ska identifiera, övervaka, följa och i vissa fall störa ut våldsbejakande extremister. Parallellt är det för rättsväsendet svårt att samla in bevis och eventuellt åtala samt lagföra dessa individer. Dessa utmaningar tilltar i svårighetsgrad i de fall våldsbejakande extremister försöker ta sig till konfliktområden i syfte att ansluta sig till organisationer som klassificerats som terroristgrupper av EU.
Problemet förstärks än mer när dessa personer söker sig tillbaka till EU och sitt hemland för att tjäna som förebild och inspirationskälla för andra, för att rekrytera nya medlemmar eller i värsta fall utföra terrordåd. De operativa utmaningarna blir om möjligt än svårare i takt med att våldsbejakande extremister förvärvar kunskap och då i synnerhet vad gäller så kallat konspiratoriskt beteende, det vill säga förmågan att undvika upptäckt och ostört kunna kommunicera med hjälp kryptering, användande av sociala medier eller genom fysiska och personliga möten i syfte att planera terrorattentat.
Parallellt med de svårigheter rättsväsende och underrättelse- och säkerhetstjänster ställs inför när det gäller deras förmåga att upptäcka, förhindra och lagföra våldsbejakande extremister finns andra svårigheter som måste övervinnas av andra myndigheter och aktörer. Det är av yttersta vikt att våldsbejakande extremism och rekrytering till sådana miljöer bemöts effektivt på ett så tidigt stadium som möjligt, innan den blivit våldsbejakande och allmänheten kommit till skada. Detta kan främst ske genom utövandet av s.k. soft power (mjuk makt till skillnad från hard power, det vill säga statens förmåga att utöva repression), och kan utövas av olika aktörer på lokal och regional nivå som representerar civilsamhället. Stödet kan ges både i det egna landet och till andra länder.
En sådan preventiv ansats innebär även ett accepterande av att den våldsbejakande extremismen inom EU påverkas av inre och yttre faktorer vars konsekvenser beskrivits på följande vis:
Ur ett internt perspektiv kan den våldsbejakande extremismen leda till ökade sociala spänningar, utmana nationella narrativ och negativt påverka samhällsinsatser; vidare kan den utgöra ett hot mot EU-medborgares säkerhet hemma och utomlands. De externa faktorerna är omöjliga att isolera sig från på grund av den globaliserade värld vi alla lever i.
EU har ingen möjlighet att isolera sig eller bortse från händelser i andra delar av världen och den inverkan dessa händelser kan ha avseende radikalisering av individer som är bosatta inom EU eller risken för att EU-medborgare blir potentiella mål för terroristattacker.
Internets roll komprimerar i realtid globala skeenden som omvandlas till lokala angelägenheter. Det skapar också nya ständigt föränderliga konstellationer mellan extremister och en ny arena för att propagera det ideologiska budskapet. Extremister använder sig av social media och internet som en megafon för att radikalisera och även rekrytera. Skapandet av nya nätverk ger dock säkerhetstjänster möjligheten för att göra nätverksanalyser av dessa nya konstellationer och reseproblematiken till konfliktzoner. Den svenska säkerhetspolisen noterade i sin rapport att 80 procent av de 200 våldsbejakande islamistika extremister man identifierat på något sätt i första, andra eller tredje led känner varandra och i vissa fall har närstående förbindelser. Dessa nära kopplingar inom och utanför Sverige har även bekräftats av andra studier.
Det är allmänt accepterat inom FN – bland annat genom dess strategi för kontraterrorism – att enbart säkerhetshöjande åtgärder är otillräckligt för att effektivt kunna bekämpa terrorism. För att nå framgång krävs även förebyggande åtgärder. Synen på detta problem inom EU är i stort sett identiskt. Detta uttrycks bland annat genom införandet av Counter-Terrorism Strategy and the Strategy for Combating Radicalization and Recruitment från 2005 samt enskilda medlemsländers införande av kontraterrorismstrategier.
Inom EU har vissa medlemsländer skapat mångfacetterade verktyg inom ramen för Countering Violent Extremism (CVE). Några av dessa verktyg har utvärderats, något som i sin tur medfört ett antal justeringar av CVE-program och projekt. Detta anses ha resulterat i viktiga förändringar och effektivare åtgärder. Andra nationer har infört mer målinriktade och fokuserade arbetsmetoder riktade mot olika former av extremism.
Vidare har Europeiska kommissionen påskyndat sitt arbete med att utveckla framtida CVE-verksamhet genom Instrument for Stability (IfS) och andra utvecklingsinstrument som tagits fram för att på bästa möjliga sätt ge kapacitetshöjande stöd till länder utanför EU i deras kamp mot våldsbejakande extremism och rekryteringen till våldsbejakande grupper och organisationer. Områden som identifierats som särskilt viktiga och som prioriterats för genomförande av CVE-projekt och program är bland annat Pakistan, Afrikas horn och Sahel.
Detta handlar inte enbart om att förhindra terrorism. Center on Global Counterterrorism Cooperation hävdar till exempel att “våldsbejakande extremism behöver nödvändigtvis inte leda till genomförandet av terrordåd för att vara farlig. Sådan extremism kan destabilisera bräckliga samhällen, elda på etniska och sociala spänningar, uppmuntra till politiskt våld och utgöra en drivkraft för väpnad konflikt, något som utgör ett särskilt hot mot bräckliga och konfliktdrabbade länder.” Det krävs betydligt mer än juridiskt bistånd och utbildning för att stärka rättsstaten, demokratin och respekten för mänskliga rättigheter.
Ett brett anslag är nödvändigt för att skapa synergier genom att koordinera insatser som genomförs både av de aktörer som är fokuserade på säkerhet och de aktörer som arbetar med olika utvecklingsprogram. De aktörerna avses då ha kapacitet att direkt eller indirekt ge stöd till civilsamhället och dess ansträngningar. Verktygen är då dialog, projekt och program för att utveckla och utöka kapaciteten i syfte att konfrontera eller avvärja våldsbejakande extremism. Likaså att försäkra att exempelvis eventuella rättsliga samhällsinsatser inte får negativa effekter.
Utgångspunkterna ovan visar på ett komplext spektrum av frågor som sammankopplar det globala och lokala samhället i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och i synnerhet de personer som rekryterats utomlands för att delta i eller strida för olika våldsbejakande organisationer och grupperingar.
Relevanta frågor kopplat till detta blir exempelvis:
Hur stort är terrorhotet från våldsbejakande islamistiska extremister?
Varför är utländska stridande en prioriterad men samtidigt svår fråga att hantera?
Vilket kunskapsunderlag finns vad gäller radikalisering och rekrytering av våldsbejakande islamistiska extremister i de undersökta medlemsländerna?
Vad utgör attraktionskraften hos våldsbejakande islamistisk extremism?
På vilket sätt har EU-länder agerat avseende juridiska och icke-juridiska förebyggande åtgärder för att adressera problemet med utländska stridande?
Vilka lärdomar kan man dra av olika länders insatser och dialog med civilsamhället vad gäller CVE?
Vilka är de specifika utmaningar som uppkommer i dialog med civilsamhället och olika grupper som lever i diasporor?
Ur sammanfattningen (mina fetningar):
Till skillnad mot många andra länder har Sverige inte haft en nationell strategi mot radikalisering. Det finns både fördelar och nackdelar med det. En fördel är att genom exempelvis denna studie kunna belysa hur andra länder utformat strategier och åtgärder och om dessa kan ses som adekvata. Även om många åtgärder i andra länder fortfarande är relativt nya finns möjligheten för Sverige att dra lärdomar och inspireras från andra länders framgångsrika åtgärder.
I den rapport som togs fram av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) 2010 konstateras att det ”idag saknas verksamhet med specifikt fokus på att bemöta eller hantera våldbejakande islamistisk extremism, arbetet inriktar sig istället på förebyggande arbete och framgångsfaktorerna är nätverk och relationsbyggande.” Detta är en bild som fortfarande tycks vara giltig.
I arbetet med denna rapport genomfördes även intervjuer med företrädare på lokal nivå inom skola, socialtjänst och polis i Stockholm, Göteborg och Malmö. Uppgifterna pekar på att detta inte är en problematik som man arbetar specifikt emot inom vare sig skola, socialtjänst eller polis. Specifika insatser mot islamistisk radikalisering och utländska stridande hamnar i regel istället på Säkerhetspolisens bord. Samtidigt menar Säkerhetspolisen att det finns kostnads- och effektivitetsmässiga skäl som talar för att fokusera på ett generellt förebyggande, då radikaliseringsprocessen uppvisar betydande likheter.
Nedanstående beskrivning av svenska förhållanden aspirerar inte på att ge någon lägesbild eller representativ redogörelse över problematiken med våldsbejakande islamistisk extremism i de tre svenska storstäderna. Istället kan den anses ha karaktären av nedslag där enskilda yrkesutövare som stött på problematiken i sitt arbete återges. Det ska även tilläggas att problembilden blir högst beroende av den lokala lägesbilden. På vissa håll beskrevs dess omfattning som mycket begränsad och på andra håll som mer påtaglig.
En verksamhetschef berättar att hon vid ett 15-tal tillfällen kontaktats av mödrar som varit oroliga över att deras söner ska ansluta sig till al-Shabaab. Hon har då föreslagit att de ska kontakta polisen, men det har de varit motvilliga att göra. En fältarbetare med många års erfarenhet i en förort beskriver hur hon vid flera tillfällen kontaktats av mödrar som varit oroliga över att deras barn radikaliserats och befarat att de ska lämna Sverige för att ansluta sig till en väpnad extremistgrupp verksam i en konfliktzon utomlands, särskilt då de nyligen erhållit pass. Det enda alternativ av relevans som då finns för henne är att till mamman överlämna ett telefonnummer till Säkerhetspolisen, som i sin tur kan erbjuda sig att hålla ett rådgivande samtal med familjen.
Någon annan åtgärd utöver Säkerhetspolisens samtal kan till synes vare sig svenska myndigheter eller civilsamhället erbjuda idag för en familj med en son eller dotter som radikaliserats och befaras resa till en konfliktzon (det tycks i regel alltid handla om söner). I vilken utsträckning familjer kontaktar Säkerhetspolisen känner inte fältarbetaren till, men förtroendet för Säkerhetspolisen hos människor som härstammar från länder med en tradition av brist på demokrati och mänskliga rättigheter beskrivs som i regel mycket lågt.
Problematiken med resande till konfliktzoner beskrivs av en fältarbetare som mycket känslig och svår att diskutera med anhöriga. Det nämns även att i de fall som unga tagit steget och rest är det ofta mycket skamfyllt för deras mödrar och att de i flera fall isolerat sig i bostaden medan sonen varit bortrest. De som återvänt från konfliktzoner får ofta förhöjd status i den egna gruppen, inte i samhället i stort men i mer radikala grupperingar. En person beskrev att i sitt arbetsområde har han sett allt fler unga radikaliseras och att det pågår en offensiv rekryteringsverksamhet till radikala grupperingar. En verksamhetschef framförde att under våren 2012 pågick öppen rekrytering centralt i en förort i form av utdelning av flygblad som uppmanade till jihad, kampanjen påminde om traditionellt partiarbete inför ett riksdagsval.
Några SSP-medarbetare underströk problematiken med radikalisering, extremism och resande till konfliktzoner och påtalade den upplevda bristen att verktyg saknas för att hantera detta. Specifikt efterfrågades både utbildningsinsatser för fältarbetare och även att någon form av kunskaps- eller rådgivningscenter kunde skapa förutsättningar för dialog och rådgivning gällande denna problematik. En SSP-medarbetare menade att det svenska offentliga debattklimatet försvårar för att på ett konstruktivt och problemlösande sätt diskutera dessa frågor. För den som lyfter problematiken ansågs etiketter aldrig vara långt borta, vilket avskräcker många med kunskaper från att delta i en kreativ diskussion. Detta upplevdes som mycket frustrerande.
Det framstår som att misstänksamheten mot polis och säkerhetspolis inte hjälps av den rådande debatten om våldsbejakande islamistisk extremism och kontraterrorism vilken kan verka polariserande, mytbildande och skapa främlingsfientlighet och konspirationsteorier om Säkerhetspolisens arbete – vilket i sin tur påverkar samhällets motståndskraft. När mittfåran i debatten i stor utsträckning saknas skapas ett vakuum som fylls av högljudda ytterlighetsröster.
En annan problematik som lyftes av en chef på en förebyggande enhet i en kommun var att det är bristande samverkan mellan stadsdelar avseende att försvåra för islamistiska grupperingar att få fäste lokalt. Det påtalades att det saknas informationsutbyte mellan stadsdelarna i dessa frågor. Fältarbetare har beskrivit att denna problematik aldrig har diskuterats i SSP-sammanhang även om problematiken existerar. Varför det varit så är oklart.
En intervjuad person är kritisk mot hur SSP fungerar relaterat till detta då arbetet inom SSP behandlas på individnivå och att det anses fungera dåligt avseende den här problematiken. Han tillägger att ”det kan även vara så att vi har fem kriminella söner i en familj, då behandlas de som fem stuprör inom SSP, riktlinjerna behöver ändras”.
En intervjuad polis beskriver hur ett arbete inletts med att utbilda poliser inom extremism: autonom vänster, vit makt och islamistisk extremism. Några poliser har blivit specialutbildade av Säkerhetspolisen inom detta, och de håller sedan utbildningar för poliser lokalt. Utbildningen bygger på COPPRA-manualen samt material från Säpos egna föreläsningar. Ett utbildningstillfälle för lokala poliser pågår i ungefär tre timmar och behandar de tre ovan nämnda typerna av extremism, hur radikaliseringsprocessen kan gå till och att lära sig känna igen indikatorer som tecken på radikalisering. Indikatorer kan vara både på individnivå men också för att upptäcka stundande attentat.
Exempel på indikatorer på individnivå kan till exempel handla om att det vid husrannsakan hittas vapen och propagandamaterial med koppling till våldsbejakande islamistisk extremism. Utbildningen innefattar även filmen ”Conviction” som handlar om en verklig händelse om en ung brittisk muslims radikalisering och väg in i våldsbejakande islamistisk extremism, och hur nära han var att lyckas med ett självmordsattentat i Bristol 2009.
En tanke med utbildningen är att poliser som ser indikatorer på våldsbejakande islamistisk extremism rapporterar detta till polisens kriminalunderrättelsetjänst. Där görs en sållning av inkomna tips och de som bedöms som relevanta vidarebefordras till Säkerhetspolisen. Som utbildningen ser ut nu är den anpassad för poliser som målgrupp. Med mindre justeringar bedöms den även kunna fungera för exempelvis fältarbetare enligt en polis som genomför utbildningen på lokal nivå.
Ett flertal poliser understryker betydelsen av att ha väl upparbetade kontakter med imamer i lokala moskéer. Ett bra samarbete har i flera fall varit betydelsefullt vid upplopp och oro i närområdet. Till exempel så kan imamer genom sitt inflytande dämpa spända stämningar och framföra lugnande budskap på exempelvis fredagsbönen.
Att skapa mer strukturerade former för samverkan mellan polis och trossamfund beskrivs av en närpolischef som något han för tillfället överväger. Det har även framförts att vid upplopp i förorter så har radikala personer försökt att utnyttja upploppen i rekryteringssyfte för att främja religiös extremism. Det kan handla om att de har försökt att provocera polisen och sen försökt övertyga ungdomar om den radikala vägen och målat upp hur förtyckta muslimer är. De har spelat på känslor av upprördhet och erbjudit en radikal lösning.
En polis inom Göteborgspolisens så kallade integrationsgrupp med lång erfarenhet av att arbeta i utanförskapsområden menade att Sverige är tacksamt att vistas i för extremistiska grupperingar, och att samhället har en medioker tillsyn av dessa grupper. Han ansåg även att vare sig politiker eller polisledning har tillbörlig förståelse för att de segregerade områdena i Sverige, vid sidan av problemen av socioekonomisk karaktär, även kan utgöra en grogrund för brottslighet och religiös extremism.
Radikalisering beskrevs, i likhet med gängbildning, som lättare att stoppa i processens början och att det är betydligt svårare när den etsat sig fast. Han underströk även svårigheten för polisen att nå fram, förtroendet för polisen är i regel mycket lågt i segregerade förorter, vilket medför svårigheter avseende att få personer att vittna eller anmäla brott.
Säkerhetspolisen ansågs vara för hemlighetsfulla av både en närpolischef och en chef på en kommunal förebyggande enhet. Ett mer strukturerat informationsutbyte som kunde skapa en vinn-vinn situation efterfrågades istället.
I uppdraget som föranledde denna rapport så anges bland annat att rapporten ska ”lämna förslag på lämpliga åtgärder för att stärka det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism i tredje land.”
Denna rapport har identifierat ett stort antal förebyggande åtgärder, både inom enskilda EU-länder och i länder utanför EU. Det finns ett behov av åtgärder som kompletterar Säkerhetspolisens arbete. Den sista instansen ska inte också behöva vara den första instansen. Tyvärr ser det ofta ut så idag, behovet av kompletterande åtgärder är reellt.
En nationell aktör bör bli sammanhållande nod mellan stat och kommuner och tillhandahålla utbildning och agera kunskapsförmedlare mellan kommuner och stat gällande förebyggande åtgärder och kunskap om våldsbejakande extremism.
I två tidigare regeringsuppdrag om förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism framkom också vikten av att rollfördelningen mellan stat och kommuner vad avser det förebyggande arbetet klarläggs.
Den nationella aktören bör upprätta ett nationellt nätverk av berörda praktiker som i sin tur kan förmedla expertis till och från EU:s Radicalisation Awareness Network (RAN) om goda exempel på förebyggande åtgärder. RAN är ett tvärsektoriellt nätverk som består av åtta arbetsgrupper med praktiker som besitter bred kunskap i att förebygga våldsbejakande extremism lokalt.
Sverige bör inom EU ta ledningen i etablerandet av ett EU CVE Center of Excellence – ett kunskapscenter där beprövad metodik och åtgärder samlas. I detta EU CVE Center of Excellence skulle till exempel även Forum för Levande Historia kunna bli en viktig integrerad del av kunskapsspridningen.
Som ett led i utvecklingen av EU:s RAN nätverk, vars mandat upphör 2015, så finns det idag en stor efterfrågan och ett starkt behov av en central EU-nod för praktiker och kunskapsutveckling av evidensbaserade metoder och åtgärder mot alla former av våldsbejakande extremism. Ett sådant center förenar nationella insatser och förstärker fokus mot oroväckande utvecklingstendenser inom EU. Sverige, som redan har en stark kunskapsbas inom högerextremism, bör ha en tydlig ledande roll i utvecklingen av ett sådant EU CVE Center of Excellence.
Den utbildning om radikalisering och våldsbejakande extremism som nyligen införts inom polisen bedöms med en mindre insats även kunna målgruppsanpassas till personal inom resterande delar av SSP-samverkan.
Fältarbetare har efterfrågat utbildningsinsatser och detta skulle kunna bli en viktig medvetande- och kunskapshöjande åtgärd. Nyckelpersoner som utbildas av Säkerhetspolisen kan sedan ha internutbildningar inom den egna organisationen anpassat efter behov.
Utbildningsmaterial bör utvecklas för skolungdomar som främjar kritiskt tänkande, särskilt i förhållande till antidemokratiska och våldsbejakande budskap genom internet.
Konstruktiva samtal. Filmvisningar med efterföljande diskussion riktat mot civilsamhället har visat sig i andra länder vara ett effektivt verktyg för att skapa strukturerad diskussion.
Filmer såsom exempelvis ”Broken Dreams” om somalier som lämnar Minneapolis för att ansluta sig till al-Shabaab och brittiska filmen ”My Brother the Islamist” som producerats av en man vars bror gradvis blir alltmer våldsbejakande och radikal. De ger verklighetsskildringar och skapar utrymme för efterföljande diskussion om risker och lösningar. I andra länder har detta använts som ett redskap för att stimulera diskussion och kritiskt tänkande.
Ytterligare ett exempel på en åtgärd som kan vidtas lokalt är anordnandet av diskussionsmöten om hur enskilda personer från Sverige kan bistå civilbefolkningen i den väpnade konflikt som råder i Syrien. Där kan alternativa möjligheter till att stödja landet diskuteras som inte innefattar att själv resa dit. Då finns även möjlighet att belysa de risker som är förknippade med en sådan resa.
Skol- och kulturprojekt. Ett exempel på ett intressant kulturprojekt som utvecklats av FN:s utvecklingsorgan UNDP i samråd med somaliska Hargeisha universitetet är en 22-sidig manual för interaktiv ungdomsteater som behandlar aspekter av att ansluta sig till en väpnad grupp. Denna manual är ett exempel på en inspirationskälla och ett användbart pedagogiskt verktyg för att interaktivt utforska olika problem kopplade till konflikter samt våldsbejakande extremism.
Etablera samarbete med nätverket Against Violent Extremism (AVE) i syfte att kunna bjuda in avhoppare från våldsbejakande extremistgrupper och som idag arbetar förebyggande mot ungdomar.
Det finns framförallt fyra skäl till att etablera ett sådant samarbete och bjuda in personer med denna bakgrund: 1) utbildning av ungdomar om våldsbejakande extremism, 2) bistå fältarbetare med trovärdig dialog med ungdomar i riskzonen för att förhindra dessa att gå med i extremistiska grupper eller de som redan befinner sig i sådana grupper, 3) utbildning av SSP-medarbetare så att de blir mer effektiva i sitt arbete, och 4) rådgivning till beslutsfattare om vad som fungerar i utformning av åtgärder för att förebygga och bemöta våldsbejakande extremism.
Avhoppare från extremistiska miljöer har ofta en särskild trovärdighet för att prata med ungdomar om dessa frågor. I januari i år etablerades ett svenskt nationellt resurscentrum för alla former av avhopparverksamhet, som också bör breddas till att även innefatta hjälp till personer som önskar lämna våldsbejakande islamistiska miljöer. I väntan på att personer som lämnat våldsbejakande islamistisk extremism träder fram i Sverige så bör individer med denna erfarenhet bjudas in från utlandet i samarbete med AVE.
Rapporter av internationellt etablerade människorättsorganisationer (exempelvis Human Rights Watch och Amnesty International) om terrorstämplade gruppers kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan användas i lämpliga sammanhang för att motverka dessa gruppers narrativ och därigenom även deras attraktionskraft.
Företroendeskapande samverkan med trossamfund bör byggas långsiktigt utan säkerhetsagenda. Förtroende tar tid att bygga och bör utvecklas långsiktigt och genuint om frågor som berör lokalbefolkningen. Ömsesidigt förtroende samt upparbetade kontakter har verkat lugnande vid tider av social oro. För närvarande bedriver Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) en fördjupad dialog om demokrati och mänskliga rättigheter med trossamfunden.
Samarbetet bör struktureras så det inte blir beroende av enskilda frivilliga insatser eller eldsjälar. I exempelvis Danmark spelar det muslimska rådet en mycket viktig och konstruktiv roll med myndigheter i olika frågor.
Det bör upprättas en idékatalog över tänkbara förebyggande åtgärder som inkluderar SSP samt aktörer inom civilsamhället. På så sätt kan lokala aktörer själva utforma hur förebyggande ska se ut och dimensioneras för att passa den lokala kontexten. Ett framgångsrikt exempel på det är den danska idékatalogen som utvecklades och förankrades i nära samarbete mellan olika lokala aktörer.
I Sverige skulle till exempel Stockholm, Malmö och Göteborg kunna gå före och utveckla var sin idékatalog över positiva insatser som stärker kontakt med civilsamhället. Den bör inte bara utformas kring extremism utan ha ett bredare samhällsanslag där förebyggande arbete mot extremism bara är en av flera aspekter.
Underrättelse- och säkerhetstjänster har en viktig samhällsupplysande uppgift att regelbundet delge allmänheten analyser över frågor kopplade till våldsbejakande extremism. Detta görs i större utsträckning av till exempel myndigheter i både Danmark och Norge.
SIDA bör överväga att delta inom ramarna för det program som EU:s stabilitetsinstrument utformar i Afrikas horn samt Pakistan/Afghanistan gällande insatser för att förebygga våldsbejakande extremism. Sådana insatser kunde fördjupa dialogen om demokrati och mänskliga rättigheter med lokala samverkanspartners. En integrerad del av detta arbete bör vara riktat mot kvinnor och unga.
Mer resurser krävs till personal för krigs- och tortyrskadade inom ungdomspsykiatrin.
Ett nationellt kunskaps- och rådgivningscenter bör upprättas och som har särskild kunskap om att förebygga och hantera våldsbejakande extremism.
Sådan rådgivning skulle ske integrerat över tre nivåer: makro (institutionell rådgivning på kommunal nivå till SSP), meso (rådgivningsprogram och stöd till anhöriga) samt mikro (individuell intervention och stöd för att lämna våldsbejakande radikala miljöer och åsikter).
Många SSP-medarbetare upplever att detta är känsliga och svåra frågor att diskutera. Ett sådant centrum skulle kunna spela en viktig roll för att skapa en konstruktiv och problemlösande dialog på lokal och nationell nivå i dessa frågor.
Det bör övervägas om Sverige behöver förändra sin terroristlagstiftning för att kriminalisera deltagande i terrorismträning utomlands. Enligt den senaste förändringen av svensk terroristlagstiftning baserat på EU:s rambeslut, gjordes följande ageranden straffbart: a) offentlig uppmaning till terroristbrott, b) rekrytering för terroristsyften och c) utbildning för terroristsyften. Punkt c, utbildning för terroristsyften, kriminaliserar endast att tillhandahålla utbildning.
Idag är det alltså inte straffbart enligt svensk lagstiftning att delta i terrorismträning. Att göra deltagande i terroristträning straffbart skulle, enligt regeringens utredare i frågan, professor Petter Asp, sannolikt träffa vissa fall som inte träffas av den nuvarande skrivningen.
När lagstiftningen avseende utbildning för terroristsyften infördes 2010, i vilken tillhandahållande av utbildning kriminaliserades, så diskuterades aldrig alternativet att även kriminalisera deltagande i terroristträning, enligt Asp. Detta då införandet var grundat i att integrera ett rambeslut inom EU i svensk lagstiftning. Ett flertal EU-länder samt Norge överväger eller har kriminaliserat deltagande i terrorismträning. Detta förespråkas även av EU:s kontraterrorismkoordinator.
Kompetenshöjande åtgärder inom det judiciella systemet (utbildning inom domstolsväsendet).
I samband med olika terrorrelaterade åtal i Sverige har det i nästan samtliga fall blivit friande domar och kritik har riktats mot att polis och åklagare inte haft tillräcklig grund för sina åtal. Andra har menat att lagarna är för snävt skrivna och inte medger den flexibilitet som finns i andra länder för denna typ av brottslighet. En tredje uppfattning är att lagarna väl kan medge att denna typ av brottslighet kan bestraffas men att det är en brist på kompetens i domstolssystemet kring denna specifika problematik. Det är därför viktigt att det inom hela rättsväsendet finns kompetens på området.
I dag finns exempelvis specialiserade åklagare för säkerhetsmål, inklusive terroristmålen, men det finns inget motsvarande inom domstolsväsendet för säkerhetsmål. En framkomlig väg kunde vara att i större utsträckning beakta extern expertkunskap vid terroristmål. Avseende exempelvis hanteringen av folkrättsbrott styrs dessa (vilket hittills skett i samtliga fall) av Åklagarmyndigheten via den möjlighet regeringen har att specialdestinera denna typ av mål till Stockholms tingsrätt oavsett vad som skulle ha gällt enligt vanliga forumregler.
Tingsrätten handlägger dessa mål på en avdelning (avd.4) som byggt upp en särskild kompetens för ämnesområdet. Om ett terroristbrott begåtts utomlands torde det vara möjligt att på motsvarande sätt destinera målet till Stockholms tingsrätt som är den domstol, som bland annat genom tvångsmedelshanteringen, har mest erfarenhet av säkerhetsmål. Dessa är tveklöst komplicerade och kräver ingående kunskaper om till exempel hotbilder, modus operandi och trender som är kännetecknande för brottstypen.
Detta talar starkt för att en specialkompetens behöver byggas upp. Därför bör lagstiftning övervägas som ger Stockholms tingsrätt (den domstol som har de bästa förutsättningarna att bygga upp en sådan kompetens) generell behörighet i denna typ av mål.
Det finns ett behov av faktabaserad, tvärvetenskaplig forskning kopplad till reseproblematiken. Mer kunskap behövs till exempel avseende vilka faktorer som påverkar och driver avresande samt forskning om samhällets kapacitet till återintegrering av dessa personer.
Mer beteende- och samhällsvetenskaplig forskning behövs kring civilsamhällets roll i förebyggandet av våldsbejakande extremism och kopplingen mellan diaspora och civilsamhälle i länder utanför EU. Framförallt bör man utveckla idéer kring hur kvinnor samt ungdomar kan stärkas i det förebyggande arbetet.
Rapporten är tre hundra sidor lång. Helgen är räddad.
Alessa är dock intressant ur ett svenskt perspektiv. I samband med gripandet trädde nämligen hans fästmö fram till hans försvar. Hon är svensk medborgare, född 1991 av marockanska föräldrar och bosatt i Göteborg. Jag skrev om fallet i mars 2012.
Hon menade att fästmannen var oskyldig, förstås.
"The girlfriend, who identified herself as 19-year-old Siham Abedar, said in an interview in Alessa’s living room that Egypt was his final destination, even though authorities say he intended to join up with a terrorist group in Somalia.
'I know it’s not true,' Abedar said through a black veil. 'I know he wanted to get married. He wanted to have kids. He wanted to do a lot of things. That doesn’t fit with that life, that kind of life they are explaining, that he wanted to do jihad or whatever.'"
Av den fortsatta rapporteringen framgår inte hur det gick med förhållandet. En rimlig gissning är att förlovningen slogs upp inför hotet om ett långvarigt fängelsestraff.
Kvinnan är hursomhelst folkbokförd med en annan man, i Göteborg. Hon verkar dock inte ha så mycket bättre tur nu. Den nuvarande sambon är en av de män som anhållits tillsammans med den radikale predikanten Anas Khalifa, misstänkta för grovt skattebrott.
Nio och ett kvarts års fängelse. Det blev straffet för svenskeritreanen Mohamed Ibrahim Ahmed, för att ha försökt ta värvning i somaliska al-Shabaab. Den 24 april fastställdes straffet av federal domstol på Manhattan. Mannens skuld fastslogs den 28 mars.
"An Eritrean man who admitted to having ties to the al Qaeda-linked militant group al Shabaab was sentenced on Wednesday to 9-1/4 years in prison, U.S. Attorney Preet Bharara in Manhattan said.
Mohamed Ibrahim Ahmed pleaded guilty in June to conspiring to provide material support to al Shabaab, and to conspiring to receive military-type training from the group.
Ahmed, 38, was arrested in Nigeria in November 2009 and brought to Manhattan federal court to face U.S. terrorism charges in March 2010. He is an Eritrean national and a permanent resident of Sweden.
"Mohamed Ibrahim Ahmed traveled thousands of miles to align himself with al Shabaab to aid their campaign of terror and to learn their 'ways of war,'" Bharara said in a statement. "Today, his journey ends in prison."
"En guldgruva av information". Så beskriver Matthew Levitt, expert på Hizbollah, de vittnesmål som svensklibanesen Hossam Taleb Yaacoub lämnat i rättssaken om förberedelser till terrorbrott på Cypern. Levitt avhandlar det svensklibanesiska fallet grundligt i en lång artikel i krigsakademin West Points tidskrift CTC Sentinel med rubriken "Hizb Allah Resurrected: The Party of God’s Return to Tradecraft".
"This article traces Hizb Allah’s recent spike in operational activity since 2008, highlighting the group’s efforts to rejuvenate the capabilities of its IJO. Many of these details derive from the author’s extensive conversations with Israeli security officials in Tel Aviv, which were then vetted and confirmed in conversations with American and European security, intelligence and military officials.
The article also provides a detailed case study of Hossam Yaacoub—the convicted Hizb Allah operative now serving time in a Cypriot prison for his role in a plot targeting Israeli tourists—to show how Hizb Allah has resurrected its terrorist capabilities. Drawn from the police depositions of interviews with Yaacoub after his arrest, the case provides unique insights into how Hizb Allah recruits and trains new operatives.
The article finds that while Hizb Allah’s decision to stay out of the crosshairs of the war on terrorism after 9/11 caused its global terrorist capabilities to decline, the group has since rebuilt its IJO networks."
"Kom till Jihad – Allah förlåter dina synder!" Iklädd kamouflagekläder, med svart näsduk för ansiktet och med ett automatvapen och koranen i sitt knä, uppmanade mannen alla Sveriges muslimer att resa till Syrien och ta upp vapnen – på utmärkt förortssvenska med Göteborgsdialekt. Omkring honom stod en grupp med sex tungt beväpnade och maskerade män. "Vi är Mujahedeen Fi Ash-Sham, och vi vittnar att Jihad är obligatoriskt för var och en som tror på Allah, hans profet och domedagen."
Den 21 november publicerades den första helt svenskspråkiga jihadpropagandafilmen någonsin. Gruppen kallade sig Svenska Mujahedeen Fi Ash-Sham. Mannen som i videon framstod som gruppens ledare förklarade med eldfängd retorik att det heliga kriget var en plikt även i Sverige. "Jihad är obligatoriskt i Sverige och över hela världen!"
Nu har ledaren från filmen dött i strid i Syrien. Han uppges heta Muhammed Ali Abu Hammour och pekas ut av en annan svensk jihadist i ett fotomontage som publicerades på internet i natt.
Muhammed Ali Abu Hammour pekas ut som ledaren i propagandavideon från
Svenska Mujahedeen Fi Ash-Sham.
Igår avslöjade undertecknad att svenskjordaniern Muhammed Ali Abu Hammour (محمد علي ابو حمور) rapporteras som stupad i strid i Syrien. Enligt uppgift ska han ha dött den senaste veckan – jihadistkanalen Facebook.com/Strangers.Sy nämner datumet 15 april – men några detaljer om var och hur har inte publicerats.
Muhammed Ali Abu Hammour uppges härstamma från Salt i Jordanien, där hans familj också ska ha nåtts av dödsbudet.
Enligt uppgift var Muhammed Ali Abu Hammour bosatt i Sverige, där han studerade till ingenjör.
Under den senaste veckan har flera namngivna jihadister från Sverige rapporterats döda i strid i Syrien. Utöver svenskjordaniern ovan har dödsbud kommit om Muhamed Kopriva, svensk kosovoalban från Göteborg, samt en svensklibyer vid namn Adam Samir Wali. Tidigare i år rapporterades även Kamal Badri från Göteborg stupad.
Uppdatering 6/5:
Mohammed Ali Al-Hasan var svensk medborgare, född i oktober 1991 i Gunnared och uppväxt i Göteborgsförorten Angered. Hans föräldrar kom från Jordanien. Pappan invandrade från staden Salt 1977 och mamman från Amman 1990 – ingen av föräldrarna är svenska medborgare.
Mohamed Al-Hasan hade varken fru eller barn. Han var sedan hösten 2010 folkbokförd i Trollhättan. Dessförinnan var han bosatt hemma med den stora familjen i Angered – han hade sex syskon.
På Facebook har han hyllats av släktingar och av kamratkretsen i Göteborg, som har önskat honom den högsta nivån i paradiset. En nära vän skrev exempelvis:
"Firdaus inchalla finaste och bästa människa jag känner. Så god som bekämpa ondskan. Levde som en sann lejon och lämna oss som en lejon. Sålde världen sitt liv för att möta Allah med bästa samvete. Ära att känt din familj hela livet. Din bror hamza som jag gav namnet till. Liknar dig så att jag kan hoppas på en liknande vän och bror som dig . Allah akbar"
Enligt uppgift har kamrater hållit en minnesstund för Mohammed Ali Al-Hasan.
Uppdatering 1/6:
Ett fotografi på den döde Al-Hasan har publicerats såväl av Svenska Mujahideen Fi Ash-Sham och syrienkrigarna bakom "Sollentunas muslimer". Den senare publiceringen innehåller också ett utdrag ur ett brev från Al-Hasan, mellan strecken nedan, vilket ger en viss inblick i hur han betraktade sitt jordeliv.
Vackra, ärliga och lärorika ord pa hur man gar till vaga I dawa tll nara och bekanta från vår älskade broder Insha Allah Martyren Abu Darr, vi ber Allah att låta oss snart flyga vid din sida I firdows. Må Allah acceptera dig bland sina martyrer. Amin -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- “: D Vad händer mannen, det var länge sedan. Hur är det med dig, allt bra med dig? Vad händer i Sverige, hoppas allt är bra med dig. lyssnar du har varit en nära vän, men du måste förstå att det finns en mening med livet, Jag har hittat mening och det är att dyrka Allah (Gud), Jag varnar dig för Allahs straff, och jag hoppas för din skull att du tror på sanningen och det är ISLAM. Lyssnar jag har syndat en hel del och du vet allt, men nu al hamdollah all tacksamhet till Allah som har väglett mig och jag har funnit frid och sann lycka. Om du vill följa samma väg som mig, skicka mig ett meddelande annars ska du veta att jag kommer aldrig otervanda till ditt sätt och mitt gamla liv. Glöm inte att han som har skapat dig och allt omkring dig behöver inte dig men det är du och jag, som behöver honom. säg LA ILLAHA ILLALAH MOHAMMAD RASOLALLAH (ingen är värd dyrkan forutom gud och mohammmed är guds sändebud) och du kommer att segra, annars finns det inget annat en straff och förnedring som kommer. Döden ska komma till varje liv och du ska också smaka på döden så tänk efter hur du valjer att leva ditt liv.” -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Ta lärdom från er broder. Att titta på och låtsas som om ingenting när dina grannar och "vänner", (Vi bör inte ha kufar som vänner) kastar sig själva in i elden gör er inte till bra klasskamrater, arbetskamrater eller grannar. Dessa "vänner" som du är rädd att förlora eller såra kommer att vittna mot dig på domedagen för att du inte varnade dom om elden. Vägledning är från Allah, ditt ansvar att framföra meddelandet på ett korrekt sätt utan att ändra på innehålet. Må Allah underlätta och göra er och oss framgångsrika I vår Dawa. Amin
En jordanier bosatt i Sverige uppges ha dött i strid i Syrien i veckan. Muhammed Ali Abu Hammour, ursprungligen från staden Salt i Jordanien, ska ha lämnat sina ingenjörsstudier i Sverige för flera månader sedan för att ta upp vapnen mot Assadregimen. Enligt uppgift ska han ha stridit för Fria syriska armén när han den 15 april sårades och avled.
Han är den fjärde namngivna "martyren" från Sverige (det finns därutöver uppgifter om en oidentifierad). Säkerhetspolisen uppger att minst ett "30-tal" jihadister har rest från Sverige till Syrien.
Den svenske medborgaren Muhamed Kopriva dog i strid i Syrien under första veckan i april, enligt uppgift skjuten i huvudet med raketgevär. Han blev 21 år gammal. På den bild som sprids i sociala medier bland dem som hyllar honom står han i kamouflagekläder och siktar med ett automatvapen. Han är snaggad, men bär skägg. I bakgrunden hänger profeten Muhammeds svarta fana med den islamiska trosbekännelsen i vitt.
Göteborgaren Muhamed Kopriva med automatvapen och profetens svarta fana.
Muhamed Kopriva härstammade från Kosovo – han föddes Mitrovica i oktober 1991 – men var bosatt i Angered i Göteborg. Han kom från en stor familj med sju barn. Han folkbokfördes i Sverige januari 2001 och blev svensk medborgare i maj 2005. Enligt uppgifterna hos Skatteverket har han inte deklarerat några inkomster de senaste åren. Han var ogift, och hade inga barn. På fritiden spelade han fotboll.
Så långt låter allt som vanligt, eller i alla fall som de andra kända jihadisterna i Syrien, om detta fåtal nu kan ge några generella insikter. De kommer från Göteborgsförorter, har stark islamisk identitet och tävlar i olika idrotter. Den döde Kamal Badri bodde i Bergsjön och sysslade med kampsport. Jihadisten Bherlin Gildo, folkbokförd i Hisings Backa, likaså.
Det som verkligen skiljer ut Muhamed Kopriva är efternamnet.
Och för att förstå efternamnet behövs det lite bakgrundskunskaper.
I början av 1990-talet uppstod en väpnad självständighetsrörelse i Kosovo, då en synnerligen vanskött del av Serbien. Konflikten hade också en etnisk och religiös dimension, med en övervägande muslimsk befolkning på den ena sidan och en ortodoxt kristen på den andra. Självständighetsanspråken möttes med ökad repression (Serbien leddes av den ökände Slobodan Milosevic, och de serbiska krigsförbrytelserna är väldokumenterade), och separatisterna blev allt mer våldsamma. I mitten av 1990-talet framträdde organisationen Kosovos Befrielsearmé (KLA/UCK) som bekämpade serber med så blodiga dåd att rörelsen kom att betraktas som en terroristorganisation.
Bland separatisterna fanns också jihadister, såväl inhemska som tillresta. 1998 hade jihadistgruppen Abu Bakr Sadiq något hundratal medlemmar, och begick terroristdåd i Kosovo. Men gruppen krossades inom ett år, då ledarskapet togs tillfånga. En av ledarna var kosovoalbanen Shpend Kopriva från Mitrovica.
Den 13 juli 2000 dömdes Shpend Kopriva för terroristbrott till fängelse i 7 år och 4 månader av domstolen i Kraljevo i Serbien. I samma rättegång dömdes totalt 9 kosovoalbaner till sammanlagt mer än 35 års fängelse. Som i alla krig finns det all anledning att förhålla sig skeptisk både till brottsrubrik och rättsprocess – det hindrar dock inte att terrorbrott faktiskt förekommer även i krig och att vissa domar kan vara korrekta.
Året efter domen benådades gruppen i samband med den serbiska politiska nyordningen.
Shpend Kopriva folkbokfördes i Sverige i oktober 2001. Han är idag 44 år gammal. Han bor i Göteborg, där han också har hustrun och sina sju barn, och där han försörjer sig både genom anställning och företagande. Han är inte svensk medborgare.
Shpend Kopriva är far till Muhamed Kopriva.
Det här sambandet sätter ljus på ett fenomen som Säkerhetspolisen har noterat i kontraterrorismarbetet: hur jihadismen ibland går i arv. Det finns några exempel. Förra sommaren, exempelvis, omhändertog sociala myndigheter en yngling som var i färd med att resa till jihad i Syrien – varvid undertecknad kunde avslöja att ynglingen var son till den döde svenskmarockanske terroristen Mohamed Moumou.
"Vissa personer går med i våldsfrämjande grupper utifrån sökande efter spänning och gemenskap, andra är mer ideologiskt intresserade, vissa hamnar i våldsfrämjande grupper eftersom flera i deras familj eller övriga sociala närmiljö redan är våldsfrämjande."
Frågan är hur det kontraterrorismarbete är beskaffat som kan hindra föräldrar från att uppfostra sina barn enligt sin specifika religiösa uppfattning.
Säkerhetspolisens sensationella uppgift att "ett 30-tal" islamister från Sverige har rest till Syrien för att strida renderade inte en rad i landets två största morgontidningar. Inget i DN (förlåt, vid omläsning av papperstidningen ser jag en notis på 12 rader som dock mest handlar om spionage i Sverige), inget i SvD.
Samtidigt avslöjar Flashback-tråden "Tråden där vi kartlägger svensk islamism" att en svensk kosovoalban rapporteras död i strid i Syrien. Mannen, som kosovarisk press benämner Muhamet Koprova, sägs ha stupat första veckan i april, 22 år gammal. Enligt pressen ska mannen härstamma från Mitrovica men ha bott i Sverige och tillhört en extremreligiös grupp.
Antalet namngivna döda från Sverige uppgår därmed till tre.
Svenska jihadister med Kataib al-Muhajireen i Syrien
Minst ett "trettiotal" islamister har rest från Sverige för att kriga i Syrien. Det uppger Säkerhetspolisen idag i sin årsbok för 2012. Aldrig tidigare har så många från Sverige på så kort tid skaffat sig vapenträning och internationella kontaktnät. Inbördeskriget i Syrien har därmed blivit det i särklass största säkerhetsproblemet vad gäller svensk jihadism.
Så sent som i höstas uppgav Säkerhetspolisen att antalet svenska jihadister i Syrien kunde uppskattas till ett "tiotal". Det var då en tämligen hög siffra, men inte sensationell. För några år sedan kunde Säpo exempelvis meddela att ungefär ett "tjugotal" personer totalt hade rest till det heliga kriget i Somalia. På samma sätt har gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan genom åren lockat en "handfull" och mer.
Därför kom det nästan som en chock när Jyllands-Posten häromveckan avslöjade att danska säkerhetspolisen PET uppskattade antalet syriska krigare från Danmark till 45. Danmark och Sverige har normalt liknande problem.
Nu hamnar svenska Säkerhetspolisens bedömning dock i samma härad. I årsboken beskriver Jonathan Peste, Säkerhetspolisens chefsanalytiker i frågor om kontraterrorism, bedömningen.
"Ett förhållandevis stort antal personer har rest från Sverige till Syrien för att delta i strid under tiden som konflikten har pågått. I Säkerhetspolisens pågående kontraterrorismarbete bedöms för närvarande ett 30-tal personer vara av särskilt intresse utifrån uppgifter om resor i syfte att ansluta sig till al-Qaidainspirerade grupper och utbilda sig för eller delta i olagliga våldshandlingar. Vi har uppgifter om fler personer, men vad gäller dessa är information mindre säker.
Med andra ord har förhållandevis många rest till Syrien på kort tid, vilket är oroande. Troligen finns dessutom ett mörkertal."
Detta kan sättas i kontrast mot jihadresor till övriga aktuella konfliktzoner i världen.
"Baserat på idag befintlig information bedömer vi att minst ett drygt 40-tal sedan 2006 rest i syfte att utbilda sig för eller delta i olagliga våldshandlingar i Afghanistan/Pakistan, Somalia, Irak och Jemen."
Aldrig förr har det heller funnits så god inblick i jihadisternas liv och verksamhet.
Badri är inte den ende aktuelle "martyren" från Sverige.
Adam Samir Wali
I torsdags avslöjade undertecknad att en svensklibysk man uppges ha stupat i Syrien i slutet av mars. Mannen sägs heta Adam Samir Wali. Någon sådan finns dock inte i folkbokföringsregistret, och Utrikesdepartementet hade i fredags inga uppgifter i ärendet. Det är dock inte ovanligt med alias, eller att namn översätts fel, varför mer utförlig information lär dyka upp efterhand.
En uppgift gör gällande att mannen ska ha stridit för FSA, Fria syriska armén, men den uppgiften har jag inte sett underbyggd någonstans. Hans svensklibyska påbrå gör det snarast sannolikt att han har stridit för någon mer jihadistiskt inriktad grupp.
Även en lekman kan således med säkerhet konstatera att personer från Sverige verkligen har deltagit i strid i en icke ringa omfattning.
Bherlin Gildo
Till martyrpropagandan kan vidare läggas det material som har publicerats på plats av stridande svenskar. I särställning här står göteborgaren Bherlin Gildo, som lät publicera bilder på sig själv där han poserade med människolik, vilket väckte frågor om huruvida svenska medborgare kan ha gjort sig skyldiga till krigsförbytelser.
Den grupp som Bherlin Gildo tillhör eller tillhörde, Kataib al-Muhajireen, har blivit betydligt mindre aktiv i propagandadelen. Några bilder på heliga krigare från Sverige har inte synts till på länge. Gruppen har också nyligen bytt namn, till "Jaish al Muhajireen wa Ansar", och kommunicerar numera mest på ryska.
Historiskt så kommer de flesta hem igen. Många blir idoler för nästa generation. Enstaka använder sina nyvunna kunskaper i hemlandet.
Det är förvisso sällsynt, men hemvändande jihadister tycks särskilt farliga i de fall de fortsätter kriget på hemmaplan. Av de fyra personer från Sverige som sitter fängslade i Köpenhamn, dömda för att ha försökt iscensätta en terrorattack mot Jyllands-Posten, hade tre erfarenhet av resor i olika konfliktzoner.
"... no more than one in nine foreign fighters returned to perpetrate attacks in the West (107 returnees against 945 foreign fighters). [...] On the one hand, this rate suggests that far from all foreign fighters are domestic fighters-in-the-making. On the other hand, a one-in-nine radicalization rate would make foreign fighter experience one of the strongest predictors of individual involvement in domestic operations that we know..."
Med ett 30-tal jihadister – minst – som har rest till Syrien kan vi nästan räkna med att även få dåd i Sverige.
En svensklibysk man uppges ha dött i strid i Syrien. Mannen, vars namn sägs vara Adam Samir Wali (ادم سمير والي من), ska ha träffats av granatsplitter fredagen den 29 mars. Enligt uppgift har kvarlevorna fraktats till Libyen och begravts bredvid fadern i Tripoli.
Mannen sägs ha varit bosatt i Sverige men ha rest till Syrien för att strida med "bröderna".
Sverige är med på ett hörn, i förteckningen över grupper som är "ideologiskt väldigt nära och ibland tätt allierade" med terrorist- och gerillarörelsen Jabhat al-Nosra:
"Kataeb al-Muhajerin ('The migrants’ brigades').
This appears to be an umbrella term covering a number of small, independent networks of foreign jihadis, which travel and fight alongside Jabhat al-nosra and majlis shoura al-mujahedin in the aleppo region. They include Chechnyans, Central asians, Turks, Pakistanis, and other nationalities, as well as some expat Syrians and other muslims from European emigrant communities. A group of Swedish jihadis in the Aleppo province has set up websites under the name Kataeb al-muhajerin, but other factions also seem to be using it."
Lund betonar (som forskarbloggen Jihadica påminner) att Jabhat al-Nosra, i svenskt dagligt tal kallat Nosrafronten, skiljer ut sig som den mest extrema rörelsen med "starka ideologiska och personella band till den internationella salafijihadistiska rörelsen och al-Qaida".
Av alla upprorsgrupper i Syrien väljer alltså de svenska krigarna att strida sida vid sida med den värsta.
USA terroristlistade Jabhat al-Nosra förra året, på grundval att man ansåg gruppen vara en gren av al-Qaida i Irak. I förrgår visade det sig att USA hade helt rätt i det påståendet, då al-Qaida i Irak – eller Islamiska staten i Irak som man kallar sig – officiellt förklarade att Jabhat al Nosra var en och samma rörelse, och att det samlade namnet nu är Islamiska staten i Irak och Levanten.
Den som skulle försöka göra gällande att krigarna från Sverige deltar i ett nationellt frihetsprojekt har med andra ord inga trovärdiga argument.
Islamiska staten i Irak är förvisso inte heller obekant för Sverige. Självmordsbombaren i Stockholm Taimour Abdulwahab sade sig exempelvis agera på Islamiska statens uppdrag. Svenskmarockanen Mohamed Moumou var högt uppsatt. Och det är Islamiska staten som ursprungligen har satt ett pris på konstnären Lars Vilks huvud, vilket har lett till en rad mordkomplotter, varav två svenska.
Svenskarna i Syrien är dock inte längre så enkla att spåra. De håller lägre profil på nätet nu. Kataeb al-Muhajerin bytte för övrigt namn häromdagen, till "Jaish al Muhajireen wa Ansar". Gruppen kommunicerar numera mest på ryska. Men på Facebook används också sedan den 31 mars namnet "Kateeba al-Kawthar", som definierar sig som "a group of Mujaahideen & nation builders from more than 20 countries seeking a just Islamic Nation". Det är där man hittar det senaste – vilket är en tysk översättning av en hyllningsfilm – om den Göteborgske 'martyren' Kamal Badri. Även Twitterkontot Kateeba Al-Kawthar (KAIKawthar) är tämligen aktivt.
Den 31 januari fastslog Østre Landsret domen från byretten i Glostrup den 4 juni 2012. Svenske medborgaren Munir Awad befanns precis som sina tre kumpaner skyldig till terrorbrott och straffet blev 12 års fängelse.
Till skillnad från i byretten valde Munir Awad här att tala. Huvudsakligen handlade förstås uttalandena om saker relaterade till det planerade dådet mot Jyllands-Posten, och till stor del var utsagorna uppenbart lögnaktiga, men en rad frågor behandlades och somligt kan vara intressant, om inte annat för att Munir Awad sällan talar.
Nedan följer utdrag ur Østre Landsrets dombog där Munir Awad berättar om sig själv, om hustrun, om umgänget med kriminella och andra jihadister, om tillgången till vapen och om resan med Mehdi Ghezali till Pakistan.
"Tiltalte forklarede at han er palæstinenser og er født i Libanon. Han er islamisk gift og har to børn, 5 ½ og 3 ½ år gamle. Han og hans hustru er ikke registreret som gifte i Sverige. Han har adresse i Vimmerbyplan XX, XXX, XXXXX, Spånga, men boede der ikke altid. Han havde også adresse på Visbyringen XX, XXXXXXX, XXXXX Spånga, hvor hans hustru og børn boede.
[...]
På et tidspunkt flyttede hans hustru og børn til Egypten. Det var nok efter hans anholdelse. De bor intil videre i Egypten. Han var sygemeldt og modtog dagpenge, da han blev anholt.
Foreholdt Säpos brev af 16. februar 2011 om ans økonomiska forhold [...] har tilltalte bekræftet indholdet, herunder at han modtog 5.900 kr. månedligt i sygedagpenge. Han taler svensk og arabisk, men lærte først arabisk sent. Han taler arabisk med nordafrikansk accent. Det skyldtes, at hans søster giftede sig med en mand fra Libyen, og at hans hustru er halvt marokkaner.
[...]
Hans forhold til den nærmeste familie er særdeles godt, men det har været svært for han at finde et sted at bo, hvor hele familien kunne være. Efter tilbageholdelsen i Afrika var der tilsyneladende altid nogen, der havde talt med udlejerne, så de ikke ville leje ud til ham.Hustruen har boet hos sin mor. Han ville ikke bo der, da han ikke kunne betale selv. Han er efterfølgende blevet kontaktet af Säpo, men ville ikke tale om de mennesker, som han havde sittet fængslet med i Afrika. Han har levetr af løse jobs og er af og til faldet tilbage i kriminalitet. det er mange år siden, han har haft et fast job. Han har søgt flittigt, men har på grund af mistanken om terror ikke kunnet få fast arbejde. Det er nogen, der stikker en kæp i hjulet for ham. Han har derfor ofte arbejdet for andre, der har været udsat for det samme.
[...]
Han er praktiserende muslim og beder fem gange dagligt, men vil ikke betegne sig selv som stærkt troende.
[...]
Han havde nok tidligere sympati for Al Qaida, da han blev konfronteret med overgreb begået af vestlige magter i Nordafrika, men ikke ved nærmere overvejelse. Han kender ikke nogen i Al Qaida.
[...]
Tiltalte har forklaret, at det er rigtigt, at han blev anholt i Pakistan. Han blev tilbageholdt og underkastet tortur. Han var rejst dertil for at deltage i en stor fejring af Ramadan i Lahore. Der skulle deltage tusindvis af muslimer, Tilbageholdenlsen var ikke begrundet i pkistanske forhold, men afhøringerne handlede om personer som tiltalte formodedes at kende, og som boede i Sverige. Tiltalte opfattede det som om, tilbageholdelsen skete efter svensk ønske. Tiltalte fik efterfølgende at vide af det pakistanske politi, at han ikke var anklaget for noget i Pakistan, og at han godt kunne rejse ind i landet igen. En højststående officer fra det pakistanske sikkerhedspoliti udskyldte over for tiltalte på den svenske ambassade. Han kendte ikke Zalouti dengang og skulle ikke møde ham i Pakistan. Han kendte dengang heller ikke Dhahri og mødte ham heller ikke. Tiltaltes hustru og Z kender hinanden. De er venner, og han var klar over, at Z havde været fængslet på Guantanamo.
[...]
Tiltaltes tidligare omtelte rejse til Pakistan gik via Saudi Arabien, for at de kunne tage på pilgrimsrejse til Mekka. Detta er også påbudt i Islam. Da de var sammen med Z, der har siddet i Guantanamo, var de velkomne overalt og ville derfor rejse videre til festligholdelsen i Lahore. Det er riktigt, at de ikke havde visum til Pakistan, men det er ikke særlig usædvanligt, at personer på pilgrimsrejse ikke har visum. Der er organiserede busture med mange pilgrimme. Efter Ramadanen ville de være taget hjem via Iran. Både tiltalte og hans hustru blev anholdt, men hustruen blev bedre behandlet. Det var pakistanske politikfolk, der afhørte tiltalte, De torterede ham med slag og elektriske stød, men undskyldte bagefter.
Rejsen i 2007 skyldtes, at tiltaltes hustru helst ville bi i et islamiskt land. De tog først till Dubai, men de befandt sig ikke godt, og hans hustru syntes, at der var for meget kapitalisme. Derfor valgte de at tage til Somalia, der er et fattigt land, som har brug for hjælp.
[...]
Det er ikke usædvanligt for tiltalte at tage av sted uden en klar plan om, hvornår han skal hjem igen. Det accepterer hans hustru også. Han har for vane at skille sin telefon ad, så politiet ikke kan se, hvor han er.
[...]
Tiltalte omgås mange mennesker, der har været i Afghanistan, Pakistan, Tjetjenien, Bosnien etc. Desuden havde han siddet i fængsel med højt profilerede islamister, som han stadigt havde kontakt til efter lösladelsen. Dette kunne være årsagen til overvågningen.
[...]
Han kender Zalouti fra Sverige. Tiltalte har kendt Zalouti, siden tiltalte kom tilbage fram pakistan, De har arbejdet sammen i et byggefirma og med at flytte og skovle sne. Han opfattede Zalouti som en ven. Han så ham jævnligt, eksempelvis hvis tiltalte skulle låne Zaloutis bil. Han har også truffet Zalouti i moskeen. Tiltalte kender ikke Dhahri. Han havde ikke truffet Dhahri før turen til Danmark. Han har hørt Dhahri omtalt af en ven, Fahrid, der har haft Dhahri ansat i sin møbelforretning. Han har også set ham i vennens forretning. Omar kendte han fra moskeen og møbelforretningen.
[...]
Han mener, at det nok var en uge før avrejsen, at han blev involveret i turen til Danmark. Zalouti bankede på hos tiltalte på Visbyringen i Spånga og sagde, at Zalouti gerne ville have tiltalte med til Danmark for at 'se på et job'. Det drejede sig om noget kriminelt. Tiltalte vidste, det var noget kriminelt, da Zalouti spurgte, om tiltalte kunne skaffe våben. Det bekræftede tiltalte, at han kunne. De har begge en kriminel fortid. Tiltalte kunne have skaffet våben, men gjorde det ikke. Tiltalte kender mange, der har våben.
[...]
Det var helt utænkeligt for ham at sidde med et våben i en andens lejlighet. Han har haft så mange vanskligheder med sikkerhedspolitiet i forskellige lande, så det ville han holde sig langt væk fra. Han vidste ikke, at der var våben i bilen. Hvis han skulle være med til et røveri, ville han først anskaffe våben til allersidst. Han følte sig overvåget, men det kunne de andre også være. Flere av dem havde været i Afghanistan og andre steder. Han troede, at Dhahri blev overvåget. Han fastholder, at han ikke så våben i lejligheden. Hvis han selv havde skaffet våben, ville det have været våben af bedre kvalitet end dem, man har fundet under denne sag. De våben var gamle og fungerede ikke."
Forskaren Aaron Y Zelin har sammanställt statistik över europeiska stridande i Syrien, utifrån medieuppgifter och jihadisters egna publiceringar. I sin artikel "European Foreign Fighters in Syria" för The International Centre for the Study of Radicalisation vid King's College uppskattar han att mellan 140 och 600 av Syriens 2000 till 5500 utländska krigare kommer från Europa. Uppskattningsvis mellan 7 och 11 procent av de utländska krigarna kommer från Europa, med andra ord.
Siffrorna är så klart skakiga. Propagandan är ofta överdriven, uppgifterna är svåra att samla in, journalistkåren är sällan särskilt upplyst och säkerhetstjänsterna är förtegna. Zelins uppskattningar blir därefter. Exempelvis uppges Danmark ha haft någonstans mellan 3 och 48 stridande i Syrien sedan början av 2011 – den lägre siffran utgår från specifika namn som har förekommit i jihadpropagandan, medan den högre siffran inkluderar Jyllands-Postens sensationella uppgifter. Finland uppges samtidigt ha haft exakt 13 stridande i Syrien. Och Norge är inte ens med på listan av outgrundlig anledning (kanske har han skrivit Finland istället för Norge?). Tabellerna lär nog uppdateras vad det lider.
Det kan ändå vara intressant att se vad Zelin, som är specialist på jihadpropaganda, har funnit om svenska jihadister i Syrien. I synnerhet som svenska Säkerhetspolisen är så försiktig med uttalanden.
Zelin har totalt hittat 5 jihadister från Sverige i Syrien, varav 3 uppges vara i strid ännu. Han noterar också 1 död från Sverige.
"Our estimate is based on more than 450 sources in the Western and Arab media as well as the martyrdom notices that have been posted in jihadist online forums. As with previous conflicts, the picture is far from complete and will probably remain so for years to come. There is no “true census” of foreign fighters, and publicly available sources are inevitably incomplete.
As a result, the figures range considerably. The numbers used on the lower end are conservative estimates/fully confirmed individuals, while the ones at the higher end include generalized (yet unverified) estimates provided by government and media sources.
The data has been analysed in three different ways: (1) overall numbers in total or country-by-country, including those that are present, have been killed and/or arrested, or returned home; (2) the current presence of foreign fighters (March 2013); and (3) numbers confirmed killed when fighting with jihadist groups.
(1) Overall
Since the beginning of the conflict in Syria in early 2011, we estimate that around 2,000-5,500 foreign fighters have gone to Syria to fight with opposition forces. Based on this total, the European share of this total represents 135-590 individuals, or 7-11 per cent of the foreign fighter total.
On a country-by-country basis, the figures are as follows:
Based on the conflict totals, we estimate that 70-441 Europeans are still currently present in Syria. This suggests that most of the Europeans who have travelled to Syria are still on the battlefield.
It should be noted that some of the sources may be dated, which means that the actual figures could be lower.
(3) Jihadist “Martyrs”
The rebel forces in Syria can be divided into three groups: independent local units; those aligned with the Free Syrian Army (FSA); and so-called jihadists whose ideology is linked to that of al Qaeda. Deaths in the third category – the jihadists – can be established via so-called martyrdom notices in al Qaeda-authenticated online forums.
Out of 249 foreign martyrdom notices, we have identified 8 (about 3 per cent of the total) whose country of origin is European. They include one from each of the following countries:
Albania
Britain
Bulgaria
Denmark
France
Kosovo
Spain Sweden
The actual figures could be higher because of missed notices, or unreported deaths.
I min egen sammanställning finner jag 7 namn på jihadister från Sverige i Syrien. Den döde Abu Kamal (Kamal Badri) samt Abu Dhirar (Bherlin Gildo), Abu Sulaymaan, Abu Tauba, Mark Abu Usama, Abu Yaqeen, och jag har också sett namnet Abu Kaka i ett meddelande.
